Jag i fokus. I bakgrunden ses Elias Sonnek, Martin Trägen, Henric Åsklund, Martin Sunnqvist och Marcus Karlsson.
Det blev ett årsmöte till slut, och omval för 27e gången. Det är nu bara hoppas att jag är ett år visare och inte ett år tröttare.
2020 är Covid-året, som alla nu vet. Och det är betyder ju att allt är upp och ner. För Svenska Heraldiska Föreningen betyder det att verksamhetsåret ser lite annorlunda ut. Som att årsmötet inte var i mars utan nu i oktober och lite mer glest besökt än vanligt.
Ändå var det väldigt lyckat. Magnus Bäckmark höll ett väldigt bra föredrag om praktverket Riddarhusets vapensköldar, för vilken han varit redaktör (och jag en av artikelförfattarna). Sedan höll Martin Sunnqvist ett föredrag om rangkronornas utveckling 1561 till 1760, och den oreda som finns inom det området.
Normalt är föredrag och seminarier inte min grej. Jag föredrar att ta till mig informationen i text. Men denna gång var det ovanligt bra ämnen med mycket resonemang av den typ man sällan kostar på sig i en artikel, vilket gjorde de ovanligt spännande.
Själva stämman kom därefter och jag valdes om igen. 27 gången borde det bli, sedan 1994. Det är en rätt ansenlig mängd år i en styrelse och det gör att jag och Stefan Bede nu tangerar Ingemar Apelstigs rekordsvit som heraldiska styrelseledamöter.
Lyssna på Magnus Bäckmark när han berättar om Riddarhusets alla vapensköldar för Vetenskapens värld Historia.
Det går inte nog att överskatta det arbete som Magnus Bäckmark lagt ner på den trilogi som heter ”Riddarhusets Vapensköldar”. Vi är många som kommit med bidrag men inte ens tillsammans når vi upp till Magnus insats.
Så därför är jag glad att Vetenskapsradion Historia lyfter upp Magnus på det här sättet.
Vill du träffa en heraldiker så ska du besöka släktforskardagarna i Borås helgen den 24 och 25 augusti.
Förutom att jag är där kommer du att kunna möta Stefan Bede, Magnus Bäckmark och Pontus Rosenqvist. Vi presenterar heraldik i allmänhet och Svenska Heraldiska Föreningen i synnerhet.
Vi kommer att finnas på plats för att berätta om heraldik och dess betydelse för släktforskning. Vi kommer också att berätta hur du gör ett släktvapen som en sammanhållande symbol för släkten.
Och vi kommer att finnas där för att svara på alla uptänkliga frågor. Så hälsa gärna på oss i Borås.
Svenska Heraldiska Föreningen är med på Släktforskardagarna i Borås 24-25 augusti. Och dagen till ära har vi satt samman en folder som ska göra reklam för föreningen och för heraldiken.
Hela foldern riktar sig till den som inte vet något om heraldik, som saknar förkunskaper men tycker att det känns spännande med ett släktvapen. Och eftersom föreningens syfte är just att sprida kunskap om detta så vill vi lägga ut folder överallt där vi kan, digitalt.
Därför kan du ladda ner den direkt från den här sidan eller från heraldik.se. Den finns både i högupplöst version (14 MB) och i lågupplöst (1 MB).
Texten har jag skrivit. Omslaget gjorde Pontus Rosenqvist och bilderna är tecknade av Ronny Andersen, Magnus Bäckmark, Thomas Falk och Davor Zovko.
Ses vi i Borås den 24-25 augusti? Då är det släktforskardagarna här i stan och jag kommer att vara där som en del av Svenska heraldiska föreningens medverkan.
Och inför den händelsen sitter jag nu och tar fram en ny folder som jag hoppas ska få fler att bli intresserad av att ta sig ett släktvapen och bli medlem i SHF.
Det är lite lurigt att ta fram en sån här folder när målgruppen är du som ska läsa den inte känner till föreningen och inte vet att du kan ta dig ett släktvapen. Foldern ska dessutom inte bara användas dessa två dagar utan i helt andra sammanhang där SHF medverkar. Jag får hoppas att jag lyckas något sånär med uppdraget.
Svenska släktkalenders vapensköld
Och lika mycket hoppas jag att någon av er som läser det här tittar förbi helgen 24-25 augusti. Och räcker det inte med att träffa mig och de andra i SHFs stånd så kommer två av föreningens förtjänstmedaljörer att hålla föredrag: Lennart Wasling och Inga von Corswant-Naumburg. Dessutom finns Magnus Bäckmark där.
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark
Att vara nybörjare i heraldik med önskan att sätta sig in i ämnet är inte lätt. Det finns få böcker och hemsidor som lär ut heraldisk kunskap men desto fler som kommer med åsikter.
För dig som är nybörjare i heraldik vill lära mer tycker jag att min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige” är den bästa start du kan få. Här finns allt väsentlig med som du behöver veta om ämnet. Om du läser den och ser att den inte alltid stämmer överens med dina engelskspråkiga böcker ska du veta att för svensk och nordisk del gäller denna bok vid varje konflikt.
Den insikten fick jag själv inte förrän efter många år av att ha läst om heraldik så för att bespara dig en massa ångest berättar jag det på en gång.
Läs tidningarna
Heraldisk tidskrift och Vapenbilden är de enda två återkommande skrifter som når svenska bibliotek som tar upp heraldiska diskussioner, med de har svagheter. Heraldisk tidskrift riktar sig till hela Norden och med det följer att den är lite spretig när det kommer till innehållet. Bra för den insatte men lite svårtillgänglig för nybörjaren. Som exempel kan sägas att inte en enda artikel sedan tidningen började ges 1959 handlar om den svenska vapenrätten vilket gör det svårt att veta vad som gäller för svensk del.
Heraldisk tidskrift ges ut av Societas Heraldica Scandinavica (Eller Heraldiska sällskapet i Norden, som det också heter).
Vapenbilden är mer populärvetenskaplig och har även föreningsnyheter och andra aktualiteter. Fokus ligger på svensk heraldik men artiklarna är inte fullt så akademiska som Heraldisk tidskrift.
Vapenbilden är Svenska heraldiska föreningens tidning och den kommer ut med fyra nummer per år. Du får den genom att bli medlem vilket kostar 150 kr/år (Plusgiro 22 27 90-8).
Svenska heraldiska föreningen ger också ut böcker och den viktigaste av dessa är det oansenliga häftet ”Heraldik för nybörjare”. På 48 sidor tar den upp vad du behöver veta för att kunna göra ett heraldiskt vapen.
När du har läst ”Heraldiken i Sverige” och ”Heraldik för nybörjare” är du redo att ta dig an heraldikens övriga litteratur. Då har du även en bra grund att stå på för att värdera de andra böckerna.
Och glöm inte att olika länder har olika traditioner. Så bara för att något är rätt i Sverige betyder det inte att det är rätt i Danmark eller England eller Skottland.
Bokomslag för Heraldik för Nybörjare, 1:a upplagan 2005.
Lättsamt skryt är kul och det är bara dumt att inte säga vad man kan och gör. Men andras insatser ska inte glömmas bort så här kommer uppföljningen till Götiska förbundets pris.
Häromdagen skrev jag om det pris som Svenska Heraldiska Föreningen fått för sitt arbete med att sprida heraldiken till allmänheten.
Då passar det ju bra att följa upp med en liten presentation av hur vi arbetar inom redaktionen.
Ett lagarbete
Vapenbilden har aldrig varit en enmansshow. Redan 1976 när Carl-Axel Rydholm blir första redaktör märks det tydligt att alla i styrelsen och flera andra bjuds in för att påverka innehållet. Så fortsate det under hela hans redaktörskap fram till 1988 och så fortsatte hans efterträdare Tor Flensmarck fram till dess att han slutade år 2000. Och de två redaktörerna därefter, Magnus Bäckmark och jag, har jobbat likadant. Det betyder att även redaktörens namn nämns oftare än andra så kan de andra göra väl så mycket eller mer. I vissa nummer har redaktören till och med varit helt frånvarande men tidningen har ändå kommit ut
Och då har jag ändå inte ens nämnt hemsidan. Denna fantastiska källa till kunskap för den som vill lära sig mer om heraldik. Först lanserad i april 1997 och sedan dess ständigt uppe även om någon webbare
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.
Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.
Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.
Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)
Ur Inledning til heraldiken
Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.
Den ovala skölden
. 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]
Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.
Den hjärtformade skölden
. 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]
Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.
Den rutformiga/rombformade skölden
. 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.
Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.
Noterna till Ugglas bok
[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.
[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.
[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.
[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.
[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.
[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.
[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.
Ur Handbok i praktisk vapenkonst
I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]
”En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].
Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.
När 1900-talet kommer
Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större
Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.
”En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).
”Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).
Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)
”Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här, införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.
En modern efterföljare
Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.
Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.
”En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]
Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)
”En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)
Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.
Litteratur
Carl Arvid Klingspor Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
Arvid Berghman Exlibris (1951)
Magnus Bäckmark Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)
Får man ha bokstäver i ett vapen? Självklart inte. Men ändå förekommer det, och oftast är det kungarna som ligger bakom.
I kommande nummer av vapenbilden, nr 113, går Tomas Bragesjö djupare i frågan och tar fram de adelsvapen som har ett kungligt namnchiffer. Det visar sig – kan jag avslöja – att nästan alla har tillkommit precis när heraldiken började tappa status och ersättas av monogram i allt från grindars utsmyckning, sigill och brevpapper.
Ett av de mest kända är den adliga ätten Gustafschöld, vars vapen ses här ovan och som skapades av Gustav III personligen. Bara en sån sak! Men det finns många fler.
Häroldsbilder som ser ut som bokstäver
Bokstäver skarnet förekomma i några vapen, inte ens de som kungen själv har gjort. Det är bara dålig heraldik, även om det kan vara en bra historia.
Men allt som ser ut som bokstäver är inte bokstäver. Man kan leka med häroldsbilder så att det ger illusionen av en bokstav utan att vara det. En stolpe är ju ett ”I” och en av s-kuror bildad ginbalk blir ett ”S”. Vapnet här ovan är för Svenska släktkalendern och skapat av den heraldiske konstnären Magnus Bäckmark.
Så våga lek men lek inte med bokstäver och tecken utan använd de möjligheter som heraldiken ger.
Och läs kommande nummer om monogramvapen i Vapenbilden.
Att ett vapen är en klassisk symbol är nog alla som läser den här bloggen väl medvetna om, men hur avgränsar man egentligen ett heraldiskt vapen från vapenliknande bilder?
2001 kom min och Magnus Bäckmarks bok ”Heraldiken i Sverige”. Redan i inledningen försökte vi definiera vad ett heraldiskt vapen är. Det lät så här: ”Ett vapen består av ett sköldemärke, som återges på skölden, och en hjälmprydnad, som sätts ovanpå hjälmen. … Man utgår alltid ifrån att ett vapen åtminstone i tanken ska kunna användas på det sättet. Men vapnet behöver inte nödvändigtvis sköld och hjälm för att ändå kännas igen som ett sådant. Ett vapen är i grund och botten en bild som är utformad i enlighet med det heraldiska bildspråket och kännetecknas av nedanstående egenskaper vad gäller funktion, innehåll och stil.”
Bildens funktion
Bilden har inom heraldiken två funktioner. Dels är den dekorativ, dels är den ett tecken som identifierar sin ägare. Därför måste den kunna särskiljas från andra bilder.Och därför ska en komposition sträva efter originalitet i sin kompositionen.
Bilden ska vara enkel och tydlig
Heraldiken premierar enkelheten. Bilden ska kunna beskrivas så enkelt att alla kan förstå hur den ska ritas/tecknas/avbildas.Någon expertkunskap ska alltså inte behövas. Till exempel är lilla riksvapnet enligt lagtexten en blå sköld med tre öppna kronor av guld, ordnade två över en – en bild och symbol som visar heraldikens enkla tydlighet på alla sätt.
I vapnet strävar man också efter en stark kontrast mellan de tinkturerna, tinkturregeln. Det betyder att man växlar mellan färg och metall så att en röd björn inte ligger på ett fått fält, och att ett rött fält inte heller ligger mot ett blått fält.
Glöm inte heller att färgerna ska vara så klara och tydliga som möjligt med hänsyn taget till det material som används.
Göteborgs Heraldiska Sällskap
Bilden ska vara stiliserad
Heraldiken är inte naturalistisk. Tvärtom, den visar en extremt falsk bild av naturen eftersom varje avbildning ska vara stiliserad och förstärka motivets mest framträdande attribut. Bilden av en ros eller ett lejon är därför inte en naturtrogen avbildning utan en ikon för dem.
Framställningen är samtidigt traditionell. Det går inte för sig att stilisera en heraldisk ros hur som helst utan framställningen ska följa den heraldiska traditionen. Det är det som gör det lite krångligt att vara heraldisk konstnär för det är mycket att hålla ordning på.
Bilden ska även ha en tydlig siluett. Man behöver inte gå så långt så att man säger att motivet måste kunna kännas igen i en svartvit siluett men näst intill.
Eftersträva alltid tydlighet och slagkraftighet i alla framställningar.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
