Vapenkungen John Brooke Little (1927-2006) gravsten
Konsten att snida i sten är inte längre väl känd i Sverige, men i England finns en riktig expert i Fergus Wessel.
Jag stötte på företaget Stoneletters och Fergus Wessel när jag letade lite efter moderna heraldiska gravstenar och fastnade när jag upptäckte den välkände vapenkungen John Brooke-Little.
Visst är det snygga arbeten! Hoppas att det här hjälper till att inspirera andra att använda heraldiken som ett minne även efter döden.
Extra kul är det när han visar hur han arbetar i sten. Det går väldigt snabbt, eller är det något med klippningen?
Själ tycker jag det här mest -r en intressant akademisk fråga. Ska jag, som representerar den heraldiska sakkunskapen, blir upprörd? Det ville de Geer 1967. Idag är det knappast syftet. Idag är det mest en rolig grej. Som de Geer själv säger till Aftonbladet:
– Jag dömdes till 75 dagsböter för brotten ”skymfande av statssymbol samt uppvigling”
Det händer knappast idag. Däremot skulle det mycket väl kunna hända om ett visst svenskt ”nationalistiskt” parti fick makten, vilket kan vara bra att tänka på som heraldiker.
Motivet (som jag väljer att inte visa, för jag har inte en aning hur noga de Geer är med sin upphovsrätt) kommer nu att säljas på T-shirts och överskottet går till Syrien-flyktingar. Behjärtansvärt och bra på alla sätt.
Jag skulle gärna ha de Geers t-shirt; den skulle passa fantastiskt bra på en heraldisk kongress 🙂
Och som svar på rubrikens fråga: Självklart kan man det.
Idag den 12 september är det geologins dag. Idag ska vi fira alla världens stenar. Jag gör det genom att ta upp några geologiskt inspirerande vapen.
Hammarstens vapen är registrerat i Svenskt Vapenregister.
Rundeln symboliserar en sten.
Ragnar Sten. Medlem i Grästorps ishockeyklubb kring 1960 och därmed också vapenbärare. Rundlarna visar även här på stenar.
Adliga ätten Stenfält har tre blå stenar. Den adliga anfadern Georg Stenfelt var artillerikapten på 1600-talet och säkerligen bra på att krossa murar till sten.
Familjen Stenkvist har bergsmansverktyg och ett treberg för att visa på sina anor som gruvexperter.
Arms for Heraldry society of Göteborg, drawing by Kim Dohm-Hansen.
Glöm inte lördagens utsvävningar i vapenböcker! Flera rariteter utlovas.
Allt händer den 12:e september. Vi samlas kl 14 i entrén till universitetsbiblioteket.
Ciceron: Jens Christian Berlin
Efter förevisning blir det generalförsamling där det ska väljas en ny styrelse till Göteborgs Heraldiska Sällskap. Jag är en av kandidaterna, liksom ovannämnda Jens Christian + ett gäng anda kunniga heraldiker från Västsverige.
Fredrik Posses gravsten på Brämhults kyrkogård i Borås. Foto: Jesper Wasling.
Just nu pågår utställningen ”Dödens teater” heter Livrustkammaren nu pågående stora utställning (fram till juni 2016). Den visar kungligheters begravningar från 1500-tal fram till nutid och är fylld med heraldik.
Om detta skriver jag och Mats Persson i kommande nummer av Vapenbilden, #103. Kungligheter är emellertid inte de enda som föräras en offentlig begravning. Det är en ära som tillfaller oss alla, om än mindre pompös.
Titta runt i våra kyrkor. Se hur många minnesmärken av de döda som finns och hur viktig heraldiken har varit. Synd då att den traditionen nästan är borta. Få använder idag heraldiska symboler i dödsannonser eller på gravstenar. Men istället för att beklaga oss tänker vi visa på det goda exemplet, och hoppas att du läsare kan hjälpa oss att inventera de moderna svenska gravstenarnas heraldiska utsmyckning.
Här ovan är min vän Fredrik Posses gravsten. Han gick tyvärr bort alldeles för tidigt, men hans intresse för heraldik (och hans brors känsla för design) gav honom en gravsten som åtminstone inspirerar mig. Jag för min del tänker följa hans exempel den dagen det blir aktuellt.
Ingemar Apelstigs vapen som ordförande i Svenska Heraldiska Föreningen. Teckning: Magnus Bäckmark.
En sköld kvadreras när man vill ha in två eller flera familjers vapen i samma sköld. Eller när man förenar sitt vapen med ett ämbetsvapen a la biskop.
Normalt placerar man pappans vapen i fält 1 och 4, och mammans i fält 2 och 3. Därför bör du också göra det. Undantagen som finns är så speciella att de inte är relevanta för oss vanliga människor och rör vanligen när modern har en markant högre rang än fadern (ex kronprinsessan Viktoria och Daniel).
Jag som håller på med heraldik dagligen måste säga att jag sällan stöter på någon kvadrerar sina vapen. Det förekommer, visst, men sällan.
Endast borgerliga släkter kan kvadrera vapen i Sverige eftersom de adliga enligt sina egna regler ska vara statiska. Vi andra, som inte ingår i Riddarhuset, är inte bundna av liknande regler.
Man kan skapa nya sköldar som är kvadrerade. Det är inte förbudet på något sätt, men det är inte uppskattat.
Svenska Vapenkollegiet (där jag är ledamot) godkänner inte den här typen av nyskapade vapen. Vi tänker inte hindra dig från att ha dem, men vi registrerar dem inte heller.
Skälet är enkelt. Eftersom kvadrering används för att slå samman två eller flera vapen så innebär en kvadrering att man gör anspråk på att föra mer än två sköldar. Är sköldarna påhittade ”lurar” man betraktaren och det är inte i heraldikens intresse.
Grattis på 39-årsdagen. 10 september 1976 bildades Svenska Heraldiska Föreningen. Nästa år firar vi ordentligt.
SHFs styrelse 1976. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach.
Själv blev jag medlen 1987 och aktiv 1993. Ändå har jag bara träffat en av dessa fyra män – Carl-Axel Rydholm (Cary kallad, av alla som han träffade). Två av de andra hade tyvärr då gått bort och den fjärde var inte längre aktiv eller pigg nog att närvara på föreningens arrangemang.
Ändå var det dessa män som drog igång det som idag är Sveriges genom historien mest livfulla heraldiska sammanslutning. Idag med drygt 400 medlemmar och växande. Det är bara att hoppas att det fortsätter på det viset.
Vapensköld för Elisabeth II av Storbritannien 1947, innan hon blev drottning.
Idag blev Elisabeth II av Storbritannien historisk som den brittiske regent som suttit längst på tronen. Hon slog en annan drottning – Victoria.
För det kan hon vara värd ett grattis. Men jag kan ändå inte sluta fundera på vad det är hon har tillfört världen. Varför har vi en drottning (eller kung) när de inte är mer än symboler?
För att de är symboler, invänder någon.
Men seriöst. Vem har så dålig nationell självuppfattning att de behöver en monark för att känna något för sitt land? Och om man har detta tycke – är det då landet eller ”ledaren” man känner något inför?
På bilden här ovan ses Elisabeth II av Storbritannien vapensköld från 1947, innan hon blev drottning. Skriften runt om vapnet betyder ”Skam den som tänker illa härom”. Ingen vidare symbol för ett statsöverhuvud. Få är ändå kung Karl XVI Gustavs ”För Sverige i tiden” mer passande.
Flatestilen är en norsk konstriktning inom heraldiken som gör anspråk på att vilja ta tillbaka vapenkonsten till dess medeltida rötter.
I senaste numret av Våpenbrevet skriver Tom Vadholm tänkvärt om flatestilen, en stil som skapades av Harald Trættenberg under mellankrigstiden och som ännu dominerar framför allt norsk heraldik.
Bilden ovan visar Tjörns kommunvapen i nämnda stil, så även svenskar är influerade.
Syftet med flatestilen är att återskapa den medeltida enkla heraldiken på bekostnad av den överlastade vapenkonsten som skapades under mellantiden. För Trættenberg var kontrastverkan och enkelhet centrala. Alla motiv ska, så långt som det är möjligt, vara möjliga att identifiera bara genom sina konturer. Detta gäller alltså inte alla motiv, som många efterföljare och kritiker påstår, utan det är ett ideal. Även Trættenberg förstod att lejonhuvudet sett framifrån kräver ögon, nos och tänder för att fungera som vapenbild.
Jag uppskattar flatestilen som ett modernt alternativ till andra sätt att framställa sitt vapen. Det är en spännande stil bland andra. Men jag ser den inte som en återgång till heraldikens medeltida rötter. Tvärtom skulle jag vilja påstå att flatestilen är den minst medeltida av alla heraldiska stilar med rötter så fast i funktionalismens stilideal att medeltiden inte blir något annat än en saga.
Medeltida bilden är för övrigt varken detaljlösa, enkla eller sparsmakade i färg.
Jag har hittat några spännande utländska bloggar om heraldik. Nu tipsar jag bara. Senare kommer jag säkert att plocka upp något av det som de skriver om.
