Alla får ta sig ett vapen och det är inte speciellt svårt att göra heller. Att måla så vackert som en heraldisk konstnär gör är förstås en annan sak men principen är densamma.
Du fyller en sköld med ett enkelt motiv som följer enkla färgregler. Sedan hittar du på ett motiv som du placerar ovanpå en hjälm. Det är allt. Resten är bara utsmyckning.
Min gode vän Davor Zovkos bok Family Arms finns nu att köpa digitalt. Gör det och du får både en bok med fantastiska illustrationer och hjälper människor i nöd.
Family Arms är numera svår att få tag på eftersom den är slutsåld. Nu har Davor gjort det möjligt att köpa den digitalt online. Överskottet går oavkortat till Heliga gravens riddarordens humanitära arbete i det Heliga landet (bland annat flyktingarna från Syrien)
1. Betala en valfri summa till Ordens BG: 5828-7640.
2. Skicka ett e-postmeddelande till mig ( zovko@live.se ) och berätta att Du har skickat en gåva till Ordens arbete.
3. Ta emot länken till mappen på OneDrive där bokens alla uppslag är ordnade efter sidnummer.
4. Njut av bilderna.
Boken är skriven på kroatiska men det går att lösa tack vare Google översättningar. På sikt är det tänkt att ett kompendium med en enklare översättning kommer att skickas ut av Davor.
Hoppas ni önskar se bokens hemligheter och/eller stödja Heliga gravens ordens arbete.
Läs gärna mer om Ordens arbete på deras hemsida: oessh.se
Vikingar hade inte heraldiska vapen. Men de hade målade sköldar som ibland påminner om heraldiska motiv.
Det är lätt att se fel och tro på saker som inte finns bara för att det ser ut att vara samma sak.
Se på bilden här ovan. Det är en detalj från en av de fyra Tängelgårda-stenarna från Gotland (nu på Historiska museet). Stenarna dateras till 700-talet och ryttaren tros föreställa Sigurd Fafnesbane. Här är jag mest intresserad av motivet på skölden. Denna är helt uppenbart gironnerad. Eller är den?
Baron Erling Amundssons vapensköld
Här syns en vikingaättling med en gironnerad vapensköld. Det är baron Erling Amundssons sigill från tidigt 1300-tal. Motivet är helt klart detsamma så varför kan man inte säga att vikingarna hade heraldik när de helt klart hade samma motiv på sina sköldar som sina efterkommande riddarna?
Det finns två skäl som avgör allt. För det första är det fem hundra år mellan de två bilderna och de kommer från två skilda kulturer.
Det andra skälet har med hur vi ska se på själva motivet. Gironneringen (spiralen) är ganska enkel att utföra, den finns i alla kulturer och förekommer inte så sällan på keramik.
Jag skulle därmed vilja säga att motivet är dekorativt, inte identitetsbärande som ett heraldiskt vapen är (identiteten, inte dekorationen är det viktiga för den heraldiska vapenskölden).
Om samma gironnering skulle förekomma överallt där Sigurd Fafnesbane avbildas, då vore det en annan sak. Då skulle hans sköld vara Sigurds ID-bricka. Men det gör den inte.
Varför ser vårt släktvapen ut som den gör? Vad betyder symbolerna? Här är berättelsen om min vapensköld.
Någon gång i mitten av 80-talet fick jag upp ögonen för heraldiken. Det tog inte lång tid innan jag tänkte att jag skulle göra en vapensköld men det tog lång tid innan den blev klar. Flera år faktiskt, och efter närmare 50 helt olika idéer som ritades upp för hand och färglades.
Två nedhängade ax
Till slut, och tack vare Tor Flensmarck, kom jag på en lösning som fungerade. Det blev en avhuggen kärve med två nedhängade ax. Inget mer och inget mindre.
Den här enkla symbolen är helt klart inspirerad av en vase men det är ingen vase. Det var också en sak som jag och Tor pratade om (i brev) när vapnet skapades kring 1990. Det kunde inte vara en vase eftersom kungliga Vasa-ätten redan hade den symbolen. samtidigt kunde det inte gärna bli någon annan symbol heller när namnet är Wasling från släktgården Vasared.
Till slut blev det den här symbolen. Om man är heraldiskt bevandrad vet man att en vase inte är en sädeskärve (och jag är heraldiskt bevandrad). det är därför en extra poäng i att vår släkts ”vase” eller kanske en ”wasse” är en sädeskärve eftersom det då blir ytterligare en olikhet från kungavapnet. Sädeskärven är symboliskt mer passande för vår bondesläkt.
Färger och vingar samt andra symboler
Vapnets tinkturer är svart och guld (gult). De färgerna symboliserar ursprunget i Västergötland. Vår enkla släktforskning ner till omkring 1600 visar att släkten har en påfallande ovilja att lämna denna region i världen. En gav sig iväg för att söka lyckan (och kanske en partner) i Amerikatt, men återvände till hembygden.
Först i generationen före min lyckades vi komma oss iväg, och det var ju bra det.
Men eftersom mina anfäder och anmödrar kommer från Västergötland men från olika kommuner var det ingen idé att hänga upp sig på en viss kommun när vapnet skulle göras (hint hint, statsheraldikern och skaparen av två ingifta vapen för kungahuset).
Vingarna är inga örnvingar. De är korpvingar och symboliserar släktens äldre släktgård Onsered (Odinsryd på 1600-talet). Om jag någon gång gör en badge/märke så kommer den att föreställa en korp på något sätt. Korpen användes även som symbol i det exlibris som Magnus Bäckmark gjorde åt mina barn.
En personlig brisering
Eftersom jag är en heraldiknörd kunde jag inte låta bli att ha en personlig brisering. Mitt heraldiska förnamn, om man så vill. Jag ändrade helt enkelt färgerna från svart till grönt. Det är även de ursprungliga färgerna som Tor föreslog, men som sedan ändrades till svart för att det var en bättre symbolik.
Det här personliga vapnet använder jag endast i heraldiska sammanhang, som i Svenska Heraldiska Föreningens matrikel och i det exlibris jag har för min heraldiska boksamling.
Att jag valde grönt i kombination med gult kommer från maskrosorna i vår trädgård. Den mest somriga känsla jag kan få är faktiskt när jag sitter på trappan ner mot baksidan av huset och med en kaffe i handen se de gula maskrosorna växa i den gröna gräsmattan. Det är sommar.
Ett vapen för hela släkten
Vapen Wasling är ett släktvapen som får användas av ättlingar till Carl-Edward och Alma Pettersson i Vasared, Tvärred.
Jag förstår att hela släkten inte är intresserad av att använda det, men det gör inget.
I år, fast för 300 år sedan, dog drottning Hedvig Eleonora. Det uppmärksammar Kungl. Husgerådskammaren med boken Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning.
På senare år har historiker blivit klart mycket bättre på att visa på kvinnorna i historien. Nu har tiden kommit till en ordentlig presentation av drottning Hedvig Eleonora, maka till Karl X.
Boken är modern på så sätt att text och bilder inte bara går ut på att visa upp drottningens garderob eller hennes välgörenhetsarbete (fordom kallat fromhet). Nej, här tas hon på allvar som makthavare.
Liksom andra drottningar i hennes samtid och i alla tider var hon en förvaltare av gods. Hon, inte hennes man eller någon annan manlig person.
Dock fastnar boken i en detalj som jag tycker man borde ha kommit ifrån. Ulrika Eleonora sägs ha uppfostrat sina barn. Knappast, säger jag. Fostrat däremot, i betydelsen se till att de fick en ordentlig uppfostran. Västeuropeisk överklass har inte haft den närheten till sina barn som vi idag förknippar med ordet ”uppfostran”. Vi pratar här om ett tydligt kvinnoideal från 1800-talets andra hälft.
Boken nämner även att hon upprätthöll familjens sociala nätverk som det anstod familjens samhällsställning. Här gör man åter en degradering av hennes insats. Som drottning under 1600-talet är det inte familjens nätverk hon ansvarar för, det är statens. Jag har svårt att se någon historiker säga att en kung upprätthöll familjens nätverk när han samlade ambassadörer och framstående personer från andra hov omkring sig.
Med det här sagt tycker jag att det är dags att köpa boken.
Författare: Merit Laine (redaktör):
Titel: Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning
Förlag: Husgerådskammaren och Votum Förlag
ISBN:
Utkom 2015
Sveriges äldsta sigill tillhörde passande nog en kung, Karl Sverkersson (1164-1167).
Förutom att vara den förste med sigill (som har bevarats) var han också den förste att avbilda sig med krona; att sitta på en tron, först att hålla ett riksäpple och först att hålla ett svärd. Och han är den första av våra kungar som bar titeln ”Svears och Götars konung”
Bilden ovan är en teckning hämtad från Wikipedia. Bilden här nedan visar hans bevarade sigill i original.
Överhuvud taget var han först med det mesta som gällde den kontinentala symboliska synen på kungavärdigheten.
Han var också den kung som lyckades få påven att erkänna kungariket Sverige som ett eget ärkestift, låt gå underställt Danmarks ärkebiskop som också var Nordens primas.
Karls efterträdare var kung Knut Erikssons (1167-1189), Erik den heliges son. Som förste kung i Sverige låter han avbilda sig med en spira, en liljestav. Även han har en krona och ett riksäpple.
Vi kan ju inte veta om de hade dessa föremål i verkligheten, men omöjligt är det inte. Helige kung Erik Jedvardsson hade bevisligen en krona från 1100-talets mitt i sin grav från samma tid.
Min personliga åsikt är att de hade vissa maktsymboler men att dessa knappast var av ädelmetall. Vi får inte vara så källkritisk att vi inte kan erkänna den möjliga existensen av saker som inte finns bevarade. Men att därifrån gå hela vägen och slå fast att det som finns på bild också är något som har funnits i verkligheten – det är att gå för långt.
Jag har noterat att en hel del heraldiker (långt ifrån alla, dock) tycker att det här var en fantastisk tradition som ska bevaras.
Visst är den kul som kulturhistoria men jag tycker att det är allt för mycket som inte skulle fungera i en demokrati. Titta gärna 2.45 in i filmen och se vad de säger om kvinnobänken.
Dessutom tycker jag inte att just riksdagens arbete ska vara föremål för odemokratiska ceremonier. Det är den demokratiska verklighetens främsta rum. Precis som domstolarna ska det likvärdiga och formella stå i centrum, inte det pompösa och exkluderande.
Ibland slipper man kokböcker. Ibland ges det ur riktigt bra böcker. Som ”The herald in late medieval Europe”.
Boken är en halv-akademisk antologi med bidrag från Jackson w. Armstrong, Adrian Ailes, Katie Stevenson, Michael Jones, Franck Viltart, Henri Simmoneau, Wim van Anrooij, Bogdan Wojciech Brzustowicz, Alexia Grosjean och Laura Cirri.
Alla författare som medverkar är kunniga historiker och jag känner att det här är en bok som jag skulle ha haft när jag gjorde min uppsats på temat för tjugo år sedan. Då fanns det nästan ingen litteratur alls på området, och definitivt ingen som gjorde en samlande översikt över härolder i hela Europa.
Ska jag säga något negativt är det att boken fortfarande följer den klassiska brittiska indelningen av häroldernas uppgifter och inte riktigt har gjort upp med äldre historikers/heraldikers syn på ämnet. Och att de möjligen grottar ner sig en aning för mycket i ex Florens.
Innehållet i boken är som följer
1 Introduction
2 The Development of the Office of Arms in England, c. 1413-1485
3 Ancient Precedent or Tudor Fiction? Garter King of Arms and the Pronouncements of Thomas, Duke of Clarence
4 Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The Officers of Arms of Late Medieval Scotland
5 The March of Brittany and its Heralds in the Later Middle Ages
6 City Heralds in the Burgundian Low Countries
7 King of Arms of the Ruwieren: a Special Function in the German Empire
8 Heraldry, Heralds and Politics in the Republic of Florence in the Late Middle Ages
9 Tournaments, Heraldry and Heralds in the Kingdom of Poland in the Late Middle Ages
10 A time when ’fools and dwarfs were highly esteemed’? Seeking the Late Medieval Scandinavian Herald
Title: The Herald in Late Medieval Europe
Redaktör: Katie Stevenson
ISBN: 9781843834823
Förlag: Boydell & Brewer
Pris: 50 pund