Arms of H.R.H. Prince Nicolas, Duke of Ångermanland. Artist: Vladimir Sagerlund
I söndags döptes prins Nicolas och fick både titlarna prins av Sverige och hertig av Ångermanland.
Vapnet visar riksvapnet krönt med en hertigkrona. Som brukligt är i hertigvapen har folkungalejonet i det tredje fältet ersatts av hertig-landskapets vapen, denna gång Ångermanland.
Den här traditionen har funnits sedan gustavianska tiden.
English
This sunday, prince Nicolas was baptised and given the title prince. Here is his Coat of Arms as Duke of Ångermanland.
Prince Nicolas is a Swedish prince, son of Princess Madeleine, Duchess of Hälsingland and Gästrikland, and Christopher O’Neill. He is a member of the Swedish Royal Family and is sixth in the line of succession to the Swedish throne.
The Swedish Heraldry Societiys ”Medal of Honour” for heraldic achievements, established 2001.
Du vet väl att Svenska Heraldiska Föreningen varje år utser nya förtjänstmedaljörer. Från starten 2001 har det blivit 41 nordbor, mest svenskar, som fått medaljen.
Det är styrelsen i SHF som utser medaljörerna. Antalet varierar, Några gånger har det varit fem namn, andra bara en person. Det har funnits skäl för antalet, men dessa drar jag inte här. De får framtida historiker reda ut.
Nya förtjänta heraldiker
Jag vill här förklara lite hur jag, som en i juryn, tänker kring medaljörerna. Min röst är ju trots allt inte helt betydelselös i sammanhanget eftersom ja är sekreterare i föreningen och ledamot i styrelsen sedan 1994. Att förneka att det har betydelse vore att korrumpera mig själv.
För mig är det viktigt att det finns en viss logik i valet av medaljör. Till exempel är jag den förste att skriva under på att statsheraldiker Henrik Klackenberg uppfyller alla tänkbara krav på en förtjänstmedaljör inom svensk heraldik. Men. Det vore oklokt att ge medaljen till honom innan hans lika förtjänstfulla företrädare har fått samma erkännande. Om inte annat så för att de kom före honom (Jan von Konow, Lars Wikström och Clara Nevéus hör hit). Just det här lite träiga sättet att resonera vet jag ofta får kritik i andra sammanhang men bland heraldiker, som har känsla för ton och tradition, finns förståelse.
Man hedrar inte sig själv
Jag delar även den åsikten att en styrelse i mesta möjliga mån ska undvika att ge förtjänstmedaljer till sig själva. Det blir lätt jävigt. Där har vi i SHF haft en klar linje sedan starten 2001. Och därför har styrelseledamöter fått medaljen först när de lämnat styrelsen (Ingemar Apelstig, Bengt-Göran Lundqvist, Perolow Jonsson-Falck, Johanna Hellström, Rune Torstensson).
På senare år har ledamöterna Alexander Ulltjärn, Thomas Falk, Magnus Bäckmark, Marcus Karlsson, Pontus Hedberg lämnat styrelsen. Kanske blir de aktuella inom kort. Eller inte. Eftersom de berör framtiden uttalar jag mig inte om mina tankar eftersom det kan påverka andra.
Däremot kan jag ju säga att jag ser ett problem inför en relativ snar framtid. Nu har vi under femton år belönat förtjänta heraldiker i Sverige utan att belöna styrelsen eller andra på centrala positioner i Svenska Heraldiska Föreningen. Samtidigt blir vi ju alla äldre och nu inom kort (men vi är inte där än) finns alla de mest förtjänta heraldiker inom styrelsen eller dess omedelbara närhet. I det läget får vi, tycker jag, frångå den nuvarande praxisen.
Vapnet och kedjan för Strumpebandsorden, the Most Noble Order of the Garter.
Strumpebandsordens första riddare var Englands tappraste män – enligt kung Edward III. Vilka var dessa män?
De 25 + 1 utvalda var inte bara högättade män, de var Edwards stridskamrater. Därmed var de trogna honom personligen och de som kungen kunde lita på mer än några andra i riket (troligen litade han mer på dem än på sin egen familj).
Nu var inte alla halvlågadel. Några var medlemmar av kungahuset och andra var extrem högadel.
De 25 var …
Kung Edward III (1312–77). Självklar medlem.
Prins Edward, den Svarte prinsen och kung Edwards son (1330–76). Känd som hänsynslös militär. Rent utav skoningslös. Knappast en krigshjälte, även om han tack vare sina segrar har det ryktet. Henry av Grosmont, greve av Lancaster (c. 1310–61)
Extrem högadel eftersom Lancaster-grevarna var den rikaste familjen utanför kungahuset. Förutom riddare är han känd för att ha skrivit boken Livre de seyntz medicines och en av grundarna av Corpus Christi College, Cambridge.
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Thomas (Beauchamp), Earl av Warwick
Engelsk marsk, för att använda samtida svensk terminologi, och medlem av högadeln. Använde pengarna för lösensumman han krävde efter att ha kidnappat en fransk ärkebiskop till att renovera en kyrka i Warwick. Inte speciellt kristet, men säkert populärt i Warwick.
Jean de Grailly, Captal de Buch
Var enligt Jean Froissart en verklig riddersman, så författaren ägnade honom ett helt kapitel.
Arms of Sir Ralph Stafford
Ralph, Lord Stafford
Blev Lord Stafford 1350, en av de många nya lordskap som Edward skapade.
William, Earl av Salisbury
Roger, Earl av March
John, Lord Lisle
Bartholomew, Lord Burghersh
John, Lord Beauchamp
John, Lord Mohun
Sir Hugh de Courtenay
Thomas, Earl av Kent
John, Lord Grey de Rotherfield
Sir Richard Fitz-Simon
Sir Miles Stapleton
Sir Thomas Wale
Sir Hugh Wrottesley
Sir Nele Loring
Idag mest känd för att Arthur Conan Doyle skrev två noveller som baseras på hans liv.
Arms of Sir John Chandos
Sir John Chandos
Var god vän med svarte prinsen, och faktiskt den enda som verkligen var lågadel, dvs hade ingen ärftlig titel. Han hade däremot en härold som tackade genom att skriva ett poem om svarte prinsens krigståg och John Chandos insatser i dessa. Den glade prinsen tackade genom att utse härolden till vapenkung av England vid Richard IIs kröning 1377.
Sir James Audley
Var enligt kung Edward den modigaste riddaren vid slaget vid Poitiers, men vid den tiden var han redan strumpebandsriddare sedan många år.
1219 undertecknar bröderna Sigtrygg och Lars Bengtsson av Broberg-ätten ett dokument med sina sigill. Båda sigillen visar en vapensköld och vapensköldarna har samma motiv.
Av någon anledning får alltid storebror Sigtrygg äran för att vara först, men de är exakt lika gamla, såvitt källorna kan berätta. Vem som i verkligheten var först kommer vi aldrig att få redan på och det kan lika gärna ha varit Lars.
Notera för övrigt att storebror fick ett hedniskt namn meden lillebror fick ett kristet. Om det nu betydde något 1219.
Arms of Sigtrygg Boberg, miles. Seal dated to 1219
Av de tio äldsta sigillen (1219-1238) med vapenmotiv var två riddare (titeln ”Dominus”), tre lagmän i Västergötland, en stallare, en jarl (Birger), en blivande kung (Knut Långe), två stormän och en okänd. Alla tycks ha kommit från Västergötland eller Östergötland.
1224 Det äldsta danska vapnet finns avbildat i sigill. Det tillhörde marsken Johannes Ebbesen. Efter 1225 blir danska vapen snabbt vanliga.
English
The two brothers Sigtrygg and Lars (Laurentius) Bengtsson of the Boberg family seal in year 1219 a document. Their seals both show a heraldic coat of arms and the have the same. This is the first evidence of heraldry in Sweden and Scandinavia.
They are also among the first to use the title miles, meaning knight (in Swedish, ”riddare”). At this time, the king didn´t knighted anyone and the concept knighthood didn´t exist in the meaning a brit or a Frenchman understand the word.
But there they are, the two seals for the two brothers Boberg, showing the first coat of arms in Scandinavia.
Kalmarunionens regenter. Teckning: Magnus Bäckmark.
Magnus Bäckmark och Ronny Andersen har gjort Societas Heraldica Scandinavicas två nya vykort.
Magnus Bäckmarks motiv visar vapensköldarna för Kalmarunionens regenter och deras respektive, från Margareta till Christian II. Bilden är typisk för Magnus, lekfullt heraldiskt med sinne för detaljer som gör bilden levande. Som att han har vänt på skölden för drottning Kristina Abrahamsdotter, vars vapen är okänt. Hon var Karl Knutsson Bondes tredje hustru och han gifte sig med henne i stort sett på sin dödsbädd vilket gjorde hans son till den person som stod närmast tronen. Hon var inte av frälseätt och därför hade hon inget stöd i arvstvisten efter sin make. Arvet kom att delas mellan svågrarna Gyllenstierna och Tott.
Det andra vykortet har Ronny Andersen tecknat, och det visar vapen för samtliga Societas Heraldica Scandinavicas styrelseledamöter mellan 2009 och 2015.
Vykorten är en kul idé. Problemet är väl bara att ingen skickar vykort längre. Det är numera mest ett samlarföremål. Men som samlarvärde är de värda en hel del för oss heraldiker.
Edward III av England som beskyddare av Strumpebandsorden. Foto: Wikipedia commons.
Edward III var den engelske kung som gjorde England till en fjärran isolerad ö. Han skapade också Strumpebandsorden. Hur hänger det här ihop?
Kung Edward III härskade i England åren i mitten av 1300-talet. Under hans tid besegrades fransmännen som tvingades till en förödmjukande fred. Hans krigståg i Frankrike under 1340- och 50-talen bidrog även till att plundra franska adeln på deras rikedomar och föra över dem till England.
På kort sikt var det extremt lönande för England. På lite längre sikt innebar det att Frankrike kunde stå upp som ett enat rike som kom att dominera hela Europa utan att vara beroende av sina kungars personliga förmåga att övertyga folket om sin rätt till kungatronen och makten över riket.
Hur kom det sig?
Edward enade Frankrike
Processen var förstås lång men lite (eller ganska mycket) förenklat kan man säga så här.
Englands krigståg kostade franska adeln mycket pengar. Det skapade ett stort franskt agg mot engelsmännen vilket i princip gjorde att äktenskapsförbindelserna över kanalen upphörde. Så trots att det borde ha funnits ett överskott av franska adelskvinnor gick det inte för sig att dessa gifte sig med tillgängliga engelska riddare, vilket på sikt hade fört tillbaka delar av förmögenheterna.
Det i sin tur medförde att färre franska familjer såg någon anledning till att stödja den engelska utrikespolitiken gentemot Frankrike eftersom de inte längre hade något att vinna på den. Istället slöt de upp på franska kungens sida. Det gav i sin tur en större medvetandehet om det franska vilket gav en betydligt mer disciplinerad fransk armé mot vilken engelsmännen på sikt var chanslösa mot.
Detta var det Machiavelli avsåg när han filosoferade kring att en förlorad familjefar sörjs en kort tid, ett förlorat fadersarv sörjs i generationer.
På andra sidan kanalen
Om allt detta var Edward och hans vänner helt omedvetna. De såg endast sina segrar och sin rikedom.
Genom sin utrikespolitik genomdrev Edward som kung att banden med Frankrike tunnades ut och Strumpebandsorden var ett av medlen för att nå dit.
Notera att Strumpebandsordens färger är guld och blått – Frankrikes färger. Snacka om en markering.
1300-talet var det romantiska riddaridealets storhetstid och under 1340-talet var Edward så inspirerad att han önskade skapa en riddarorden i kung Arthurs anda. 1347 skapade han därför Strumpebandsorden. Och för att spegla kung Arthurs Runda Bordet-riddare hade Strumpebandsorden endast 26 medlemmar.
Det var en helt ny typ av orden, en statlig orden trogen kung och inte kyrka. Målet var högre än bara tjäna Gud på ett abstrakt sätt. Det var ett nationalistiskt projekt där propaganda och strategi förenades på ett nytt sätt men förpackat i en traditionell form. Och efter snart 700 år lever både orden och dess symboler vidare.
Symbolerna är valspråket Honi soit qui mal y pense (Skam den som tänker illa därom) och fanan/vapenskölden. Edward III lät införa St George med sin korsfana som ordenshelgon och därmed Englands nationalhelgon. Ursprungligen hade Edward haft St George som sitt eget personliga helgon eftersom George var riddarnas beskyddare. Än idag har England St George-baneret som nationalflagga.
En annan central detalj var att Edward till sina 26 riddare valde sina främsta stridskamrater; han belönade tjänst och trohet, inte börd och härkomst.
Det innebar att han tog det första steget i Europa till att premiera merit framför börd. Det höll visserligen inte länge, men bilden av att det var de mest meriterade som valdes in i Strumpebandsorden levde vidare (att vår egen kung är riddare av orden visar kanske att militär merit inte är det mest centrala i dag).
För Edward var drivkraften dock en annan. Dessa 26 riddare hade kungen att tacka för sin upphöjdhet och blev därmed extra trogen mot honom som person. Precis som Arthurs riddare var trogna Arthur och inte riket.
Just detta är kanske det mest intressanta i hela denna ordens historia och något som dess egen historieskrivning gärna förbiser.
Stjärnorden var 1300-talets ridderliga höjdpunkt, enligt fransmännen. Den grundades av Johan den Gode år 1351 som motvikt till Strumpebandsorden.
Johan den Gode, som fick sitt namn mer för sina framgångar som tornerriddare än som militär eller främjare av religiösa strömningar, hade stort förtroende för det ridderliga idealet. Aningen för stort, skulle det visa sig.
Som en tornerriddare kände han väl den propagandistiska potentialen i de pompösa tornerspelen. Hans motdrag mot den engelska Strumpebandsorden blev därför Stjärnorden Till Guds och Vår Frus ära. Och det skulle bli en motvikt av bombastiska nivåer. 500 riddare dubbades som Stjärnriddare
Riddaren Geoffroi de Charnay möter kungen av England
Riddaren Geoffroi de Charnay
Dess första ideolog var riddaren Geoffroi de Charnay. Han är känd som en av dåtidens främsta riddare vad gäller militär förmåga och hade innan orden grundades lett militärinsatsen för att återta Calais från engelsmännen.
Geoffroi de Charnay såg striden som den främsta ridderliga dygden. Det var genom att delta i strid, lära sig stridens hantverk och se sina kamrater dö som man nådde ridderlig ära. Att segra var inte nödvändigtvis det viktigaste, däremot att strida väl. Denna syn kom att dominera Stjärnorden och fick förödande konsekvenser vid slaget vid Poitiers 1356.
Slaget mot engelsmännen blev ett gigantiskt nederlag för fransmännen trots att de kunnat välja plats för slaget och var numerärt överlägsna. Jag kan inget om taktiken så jag ska inte säga att ena sidan gjorde rätt och den andra fel. Det kan vara så enkelt att två stridsformationen som för oss ser ut att vara jämbördiga faktiskt är väldigt olika starka på grund av teknisk utrustning (jämför gärna med NATOs totala överlägsenhet i golf-krigen mot Irak).
Striden slutade med att engelsmännen tillfångatog Johan den Gode med flera prinsar och riddare, att mångdubbelt fler franska riddare dog, inklusive Geoffroi de Charnay samt att Stjärnorden i praktiken upphörde att existera. Den återuppstod visserligen, men endast till utseende och namn; dess själ hade upphört.
Slaget innebar också att engelsmännen förlorade hela kriget eftersom Johans efterträdare började med en ny taktik som kom att krossa engelsmännens möjlighet att agera på kontinenten, men det visste ingen då.
Extrakunskap.
Johan den Gode är den första franske kung som avbildas porträttlikt på en tavla.
Skaraborgs regementes fana. Teckning: Leif Ericsson
Heraldiske konstnären Leif Ericsson fortsätter att utvecklas. Nu senast genom den nya originalmålningen för Skaraborgs regementes fana.
Målningen av Skaraborgs regementes fana visar att Leif Ericsson börjar bli en av de stora inom svensk heraldisk konst. Det är modernt i klassisk form och det krävs inte mycket kunskap inom ämnet heraldik för att inse att det här kan utvecklas till något med. Jag tycker att han väl förmedlar arvet efter Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde..
Just den här tavlan skapades på uppdrag av försvaret i samband med att han tog fram det nya originalet för regementets fana.
Motivet är komplett med HM Konungens Carl XVI Gustafs namnskiffer som fanspets och fanband (kravatt).
Tavlan är målad i gouachefärger i skala 1:5 och är ca 45 x 40 cm utan ram.
Patrick Damiaens träsnideri är kanske heraldikvärldens främsta.
Jag bara måste nämna detta. Patrick Damiaens träsnideri är något av det vackraste jag har sett.
Belgaren Patrick Damiaens är en träsnidare som specialiserat sig på heraldik. Det är ett hantverk på en nivå som få når upp till. Det är en exakthet kombinerat med ett själfullt snideri.
Tyvärr kostar hans arbete säkert en förmögenhet för hans arbete ser ut att ta tid. Men har man råd så …
.jpg){kind=link}