Boktips
Joakim Pauli har skrivit en bok om släkten Pauli. Den vill jag att ni ska känna till.
Dagens boktips har jag inte läst, men den kommer att recenseras i nästa nummer av Vapenbilden. Joakim Pauli, min gamle heraldiske kollega i SHF, är en synnerligen kompetent släktforskare och heraldiker och jag är därför säker på att hans bok är en ordentlig genomgång av både släkten och dess vapensköldar. Jag har dessutom hört ett föredrag som senare blev till boken och redan det lovade gott.
Igår var det 600-års”jubileum” av slaget vid Azincourt. Det är inget att fira, för vad ledde det till? massor av döda människor och att allt efteråt kom att vara som det var dessförinnan – med Engelsmännen på andra sidan kanalen där de började.
Militärhistoriskt finns det förstås en hel del att lära genom att studera detta slag, som är ett av de få stora under europeiskt 1400-tal (strider på slagfältet var inte så vanliga, det var däremot belägringar). Men det jag såg igår på sociala medier var en form av nationalistiskt hyllande eller att slaget betraktades som ett sportevenemang som engelsmännen vann och fransmännen förlorade. Dödens närhet vill få (som jag såg) inte kännas vid.
För en heraldiker är slaget tämligen ointressant, även om det gav en nystart till Strumpebandsorden och en ny häroldsorganisation. Men denna hade kommit till ändå, även om slaget hade blivit inställt, och samma personer (förutom de som dog) hade blivit invalda eftersom man hädanefter mer gick på börd än stridsduglighet, som Edward III premierade när Strumpebandsorden grundades.
Shakespeares pjäs om Henry V är däremot intressant och handlar inte alls om slaget. Däremot om vånda, plikt och propaganda inför och efter en strid.
Visste du att svenskar var den största invandrargruppen i delstaten Minnesota från 1900 till 1970. Sedan gick kanadensarna förbi och nu mexikanarna.
Men det är inte där som den svenska flaggan har fått fäste. Det är istället Staden Wilmington i Delaware som har en flagga som grundar sig på den svenska. Staden ligger där bifloden Christina förenas med den större Delaware-floden. 70 000 invånare finns där, men inte så många svenskar längre.
Det var här i Wilmington som det svenska fortet Christina en gång byggdes, det viktigaste fortet i den år 1638 etablerade svenska kolonin Nya Sverige. Sedan brittiska kolonisatörer börjat slå sig ned i området fick staden 1738 namnet Wilmington. Wilmington är vänort till Kalmar.
Den som läser min blogg har nog insett att förbud inte är min grej. Jag föredrar det goda exemplet.
Tinkturen purpur är den mest kontroversiella frågan i nutida svensk heraldik (strax före adoption, som jag återkommer till).
Jag har i tidigare artiklar visat på att 1900-talsheraldikernas åsikt att purpur endast är en kunglig tinktur är fel. Faktum är att ingen kunglighet någonsin, förutom kungariket Leon i nuvarande Spanien, har använts sig av denna tinktur i heraldiska vapen. De har däremot använt purpur i fysiska mantlar och kronor som heraldiker sedan ritat av, men det kan man endast med möda kalla heraldik. Speciellt mantlarna är per definition icke-heraldik.
Däremot förekommer purpur i omkring 1 % av alla adelsvapen från 1700-talet. Det är en mycket ringa summa. Så ringa att man utifrån 1700-talsperspektivet bör fundera på om purpur ens ska finnas i svensk heraldik eller inte. Problemet med att använda 1700.talet som exempel är att man under det århundradet fick för sig att ofrälse inte fick använda heraldiska vapen samt att den öppna hjälmen plötsligt blev ett adligt rangtecken, vilket den inte varit dessförinnan (den som tror motsatsen är välkommen att titta på det tusental sigill som visar öppna hjälmar i borgerliga vapen från 1600- och 1700-talen)
Med detta sagt, att jag anser att purpur är en korrekt heraldisk färg att använda från 1900-talet och framåt, uppmanar jag ändå till försiktighet. Att jag tycker en sak betyder inte att alla andra tycker detsamma. Det kan hända att jag blir överröstad i kommande SVK-sammanhang varpå vapen med purpur får svårare att få ett erkännande.
Så den som vill komponera ett vapen som uppnår traditionell svensk stil bör vara försiktig med tinkturen purpur. Och tinkturen grönt, för den är inte heller så vanlig i äldre vapen förutom på träd och gräs, dvs som en naturlig färg, inte en heraldisk tinktur.
På senare år har purpur dessutom nästan blivit mode i och med att ett stort antal nya vapen tillkommit med tinkturen i skölden. Två nya släktvapen (Rundström och Englaborn) har ett fält av purpur och ytterligare fyra har en detalj eller hjälmprydnad med purpur. Inte så revolutionerande mycket. Faktiskt färre än adelsvapnen på 1700-talet eftersom SVK har närmare 350 vapen registrerade, under granskning eller inte ens kända för allmänheten.
Nyss skrev Dick Harrison om Svenska flaggan på SVD. Och det är ju kul.
Synd bara att det inte var så fördjupat. Fel har han inte, men en liten, liten titt på min sida hade gett hans artikel lite mer kött på benen. Den finns ju på sidan två på Google om man söker på svenska flaggans historia, så helt omöjlig är den inte att hitta.
Då hade han kunnat hjälpa till att radera bort Karl Knutsson Bonde som inofficiell skapare av den svenska flaggan. För det var han verkligen inte, den kommer ju först 100 år efter hans död.
De svenska frälsebrevens uppkomst måste sökas i Albrecht av Mecklenburgs administration eftersom det äldsta kända brevet är från 1378. Det var kanske inte det första men när det är tillkommit så långt in i Albrechts regeringstid så är det osannolikt att Magnus Eriksson är upphovsman till frälsebrevet.
Inget tecken finns på att vapen utdelades med brevet. Troligen fanns det ännu inget intresse från kungamakten att hålla ordning på vapnen. Dessutom ansågs vapen inte vara ett adligt privilegium.
Frälsebrev som fenomen är inte mycket äldre. De första är från Tysk-Romerska riket och introduceras på 1350-talet. Breven visar på att adelskapet håller på att förvandlas från ett personligt band mellan herre och vasall till ett juridiskt avtal mellan riksstyre och medborgare. Det är förstås ännu långt kvar till den processen är klar, men själva förekomsten av frälsebrev gör det tydligt att nationalstaten är på väg och att feodalismen kommer att fasas ut.
Vapenbrev, alltså en vapensköld som förlänas tillsammans med frälsebrevet, är kända från Erik av Pommerns tid som unionskung. Det första svenska är känt från 1420 och två år tidigare hade första delats ut till en dansk frälseman. Inga norrmän förlänades frälsebrev under hela unionstiden.
Även de nordiska frälsebreven, med eller utan vapensköld, ska alltså ses som ett sätt att centralisera den statliga administrationen.
Ett tydligt tecken på detta är hur den enda kända härolden under Erik av Pommern titulerar sig. I ett brev år 1423 till magistraten i Danzig undertecknar härolden Simon med orden ”herold över tre riken”. Han var troligen Erik XIII:s första unionshärold med ansvar för den samlade nordiska heraldiken. Jämför med införandet av vapenbrev.
Min personliga gissning är att han som härold hade någon form av kontrollansvar över det nordiska frälset. Det finns en del i hans kunskaper om ekonomi som tyder på det. Däremot verkar varken han eller hans efterträdare under huset Oldenburg ha något som helst att göra med frälsets heraldiska vapenbruk. Det var ännu helt och hållet en privatsak.
The house of nobility with its 1700 coppar plates are the center of Swedish heraldry. Open for visitors,
In 1626, the house of nobility was founded. The ”house” was more of a corporation for the nobility when the Swedish Parliament was divided into four estates.
If a family was given a letter of nobility they had the right to be introduced to the House of nobility. When so, their coat of arms was painted on a copper plats and hanged on the wall. The coat of arms is arranged in numerical order according to the year of introduction.
Altogether 2 330 families where introduced, 1700 of them have had their Coat of Arms painted.
For heraldist, the great hall is one of the most exciting places on earth (if you’re not a heraldist, it’s still a beautiful room).
1442 dör drotsen Krister Nilsson och med honom drotsämbetet som infördes av Magnus ladulås omkring 1280.
Efter dansk förebild inför nu kung Christoffer en hovmästare. Hovmästarämbetet kommer att finnas till långt in på 1500-talet. Hans roll är aningens annorlunda. Mycket mäktig, men inte riktigt lika fristående.
Fast skillnaden var nog ändå mer kosmetisk, för samhället hade förändrats så mycket att det var svårt att få en fristående drots att fungera i centralförvaltningen. Han skulle ha mindre makt än hovmästaren fick med statsförvaltningen i ryggen.
Som synes här nedan var drotsämbetet inte alltid tillsatt. Det tycks framför allt ha funnits i krigstider, som brödrastriderna under tidigt 1300-tal, under Albrekts tid och under Engelbrektupproret. När kungamakten satt säkert fanns däremot inget behov av drotsar.
Små frågor till listan här nedan är:
1 Vem var kung Birgers drots 1300-1310?
2 Varför nämns inte Krister Nilsson med samma stora bokstäver som Karl Knutsson Bonde i historieskrivningen för 1430-talet? Har det med vad som hände kring 1450-talet att göra? Men vem visste 1438 vad som skulle hända 1448? Ett typiskt exempel på facit-i-hand-historieskrivning.
| Magnus Ragvaldsson | 1276- Okänt | |
| Abjörn Sixtensson (Sparre) | 1302-04 (för hertig Erik) 1307-10 (för hertig Valdemar |
|
| Knut Jonsson (Aspenäs-ätten) | 1311-14 | död 1347 |
| Johan von Brunkow | 1314-18 | död 1318* |
| Mats Kettilmundsson | 1318-19 | död 1326 |
| Knut Jonsson (igen) | 1322-34 | död 1347 |
| Greger Magnusson | 1334 | |
| Nils Abjörnsson | 1335-37 | |
| Greger Magnusson | 1337- | |
| Nils Turesson | 1344-51 | död 1364 |
| Bo Jonsson | 1371-86 | |
| Krister Nilsson | 1435-42 | död 1442 |
* Avrättad
PS. Ja. Ordet drots är grundstammen för ordet drottning.
Krönta lejon har varit svenska nationalsymboler sedan 1208. Därför är det inte så konstigt att vi har både lejon och kronor i vårt riksvapen.
Sveriges första kungasigill som innehåller motivet krona var i Erik Knutssons kungasigill från 1210-16. Hans son Erik Eriksson fortsätter på samma tema, men har tre lejon istället för två. När han efterträds av sin systerson Valdemar Birgerssons (1267-1275) tar denne sin morbrors vapensköld.
Kronan, eller snarare kronorna, var placerade på de tre leoparderna som de hade som vapensköld. Kung Valdemar krönte sina tre leoparder så länge han var kung, men när han 1275 störtades av sin bror lät han ta bort kronorna. Valdemars son, riksrådet och riddaren Erik Valdemarsson, förde inte heller några krönta lejonet.
Alla som ägnar sig åt heraldik känner till att varje vapen ska vara unikt.
Det är så grundläggande att det görs långa utredningar om hur man ska brisera vapnet för att avskilja det mot andra närliggande vapen. Men hur vet man att det vapen man för verkligen är unikt?