Snökaos i natt i Borås, mina hemtrakter. Det firar jag med några passande vapensköldar.
Familjen Nordhus från Norge har en mer än talande vapensköld. Snyggt av Geir.
Men även svenska myndigheter är fyndiga ibland. Som naturvårdsverket och försvarets vinternenhet. Hur sommarenhetens vapen ser ut vet jag inte.
Jag avslutar med musik. Snön faller och vi med den.
Det är lätt att tro att bara européer hade vapen men även amerikanerna förde heraldiska sköldar för 300 år sedan.
Gore Roll of Arms skreva i mitten av 1700-talet och utgår från Boston. Vapenrullan omfattar 99 vapen och boken skapades troligen av John Gore. Gore var en konstnär och specialist på märken och mönster så det var ju passande att just han gjorde den här boken.
Den amerikanske heraldikern David Appelton, känd inom heraldikvärlden för sin hästsvans, har forskat mer i denna vapenbok och eftersom den bryter så totalt mot våra fördomar vill jag tipsa om den här.
Jag fick en fråga nyss, om hur man ska göra om man vill använda ett gammalt vapen inom släkten.
Det är en sak som jag skrivit om i Vapenbilden för många år sedan och som du kan läsa här.
Utgångspunkten i mitt resonemang är att det går att återuppliva ett gammalt släktvapen – adligt eller inte – men att det måste förändras.
Det går alltså att använda ett vapen som släkten glömt bort, men ska man använda det oförändrat krävs att vapnet antingen har förts aktivt de senaste tre generationerna (frafars far och mormors mor) eller så finns det tydliga dokument som anger hur vapnet ska ärvas (vapenbrev eller en publikation som SVR).
Andra vapen ska man vara försiktiga med. Det beror på att vi idag gärna ser ett vapen som en symbol för släkten medan man förr ofta såg det som ett personligt kännetecken. Ofrälse sigill från 1600- och 1700-talen visar ofta förändringar mellan far och son, där även svärsonen använder vapenskölden som han ex tagit över köpmannaverksamheten eller gården.
Det sigill du hittat och som du tror är en symbol för släkten kan alltså vara en unik symbol för en enskild person, det kan till och med vara så att personen lånat symboliken av någon annan vän eller släkten.
Idag är det fem månader till den fjärde internationella heraldikdagen.
Förra året var det bland annat ett stillsamt möte i Borås. I år kommer vi västsvenska heraldiker att satsa på en träff i Göteborg.
Du kommer också att vara välkommen dit. Mer information kommer men boka redan nu in den 10 juni.
När en sköld är kluven i två fält tolkas det ofta som att det är två släktvapen sammanslagna till ett. Som i bilden här nedan.
Men för att man ska kunna anse att det rör sig om en sammanslagning förutsätts att de två fälten delas av en rak linje (skura).
SVK har nyligen diskuterat ett annat ärende, som presenteras i kommande nummer av Vapenbilden (se ovan).
Här har skölden delats på ett annat sätt och därför väljer SVK att inte se det som ett sammanslaget vapen. Det finns två skäl till det. Det ena är att fälten delas av en tinnskura och inte ett rakt snitt. Det andra är att det inte är en linje utan en sträng. Därför kan man inte säga att skölden består av två släktvapen.
Det var det principiella. Kompositionen där vart fält har ett stående frånvänt djur i samma tinktur men på olika färgfält, gör att betraktaren utan tvekan ser det hela som ett unikt vapen. Men kompositionen får inte förväxlas med strukturen varför denna inte är relevant när jag sa ja till detta vapen.
Skotska Lord Lyon har fått tillökning med tre nya persevanter: Liam Devlin, John Stirling och George Way of Plean. Och Annette Reed har blivit heraldisk konstnär vid samma institut.
Liam Devlin är den hittills yngsta ”junior Pursuivant in Ordinary” som burit titeln Unicorn Pursuivant.
George Way of Plean har utsetts Falkland Pursuivant Extraordinary medan John Stirling är ny Linlithgow Pursuivant Extraodinary. Båda har utsetts för en period av fem år.
Alla tre svärs officiellt in vid Lord Lyons möte den 29 februari. Annette Reed behöver inte sväras in eftersom hon inte är en persevant/härold.
Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.
Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.
Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.
Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.
Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.
Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.
I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.
Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.
Det finns många listor som berättar om världens fulaste av något slag, exempelvis flaggor.
Jag är inte så förtjust i dem.
Vad som är fulast är ofta en smaksak. Och det går fröstås att säga vad som är fult och vackert inom en bestämd grupp. Som vilken är den vackraste korsflaggan i Norden.
Men när man tar upp andra saker och plötsligt, utan att själv inse det, gör en värdering av olika kulturyttringar samtidigt som man tycker att den egna smaken är den vackraste – då är man fel ute.
Så gör man exempelvis i det här blogginlägget:
http://a-proper-blog.blogspot.cz/2010/04/15-worst-flags-of-world.html
Samma bloggare har också en lista på de bästa flaggorna. Om man jämför dessa två ser man tydligt att de som är vackrast är de som mest påminner om dagens reklamspråk med vissa enkla, men inte för enkla, geometriska drag. Han tycker också hela tio i topp kunde bestå av japanska flaggor.
För att inte hamna i den fällan avstår jag från liknande topplistor.
Johan Hakelius skriver roligt om historiepuritanism i Aftonbladet idag. Och om att det är rätt att låta historien få vara kvar.
Men han har fel.
Inom ett samhälle pågår det alltid ett slags ”förhandling” om vilka historiska minnesmärken som ska få finnas kvar eller inte. Se i våra kyrkor. Mycket lite finns kvar av medeltidens kyrkorum, och det som finns där saknar sin rättmätiga plats och tillbedjan. Inte ens dopfunten har idag samma plats eller symbolik som på 1100-talet.
Hakelius skriver mycket överslätande om Cecil Rhodes* som studenter vill få bort från en hedersplats på universitetsområdet. Det vore ahistoriskt. Men är det så? Är det verkligen så, Johan Hakelius? Är det inte precis rakt motsatt och att det är du som är ahistorisk?
Det är vad jag har förstått ingen som på allvar vill smälta ner statyn av Rhodes. Däremot vill man flytta den. Det är i allt precis så som man i öst har gjort med Stalin och Lenin, och i syd med Hussein. Och som man nog hade gjort med Hitler med, om inte kriget fixat den saken på plats. Jag har svårt att se att man på minsta sätt kan särskilja på Rhodes och dessa massmördare. Det är samma primitiva ideologiska tänkande som ligger bakom deras illdåd.
Att i det läget försöka leka upplyst bildad man som Hakelius blir bara patetiskt. Jag skulle istället önska att vi kunde tänka att det förflutna och historia är två olika saker. Önskar vi kunde lära oss att användandet av det förflutna inte ger ”verkligheten ” ”sanningen” i bestämd form singularis. Önskar att vi kunde tänka att sanningen inte finns i bestämd form singularis. Lite jobbigt kanske. Men jag tror vi kan.
* Citat från Hakelius ”Han gjorde också en förmögenhet på diamantgruvor med fruktansvärda arbetsförhållanden, fick en hyfsad del av Afrika uppkallad efter sig och trodde på den anglosaxiska rasens överlägsenhet.”
Sanningen är ju att liberalen Rhodes begick ett folkmord väl i klass med Lenin som bara var 17 år yngre och alltså inte alls i en annan tid.
3700 personer får en orden varje år i Finland, mot 0 i Sverige, basunerar Svenska ordensföreningen ut på Facebook idag.
Deras poäng är säkert att Sverige ska återinföra ordensväsendet. Och det kan de väl tycka, även om jag själv skulle rösta mot förslaget i varje form det än presenterades.
Skälet till det är att jag inte anser att staten ska värdera människor (vilket en ordensutmärkelse per definition är) samt att jag är helt övertygad om att staten inte skulle kunna sköta uppgiften (om än bättre än alla andra).
Det som ändå är mer bekymmersamt är att man i Svenska ordensföreningen inte verkar veta (eller låtsas inte veta) varför de kungliga (=statliga) riksordnarna togs bort.
Det var inte, som ofta sägs, en socialistisk åsikt. Tvärtom är det tydligt redan innan första sossen satt i riksdagen att liberala statsmän gärna avstod ordnar precis som de sa nej till adelskap. När man 1974 till slut avskaffade ordnarna så var det efter en period av 50 år då i stort sett inte en enda svensk minister (utom några bondeförbundare) bar Serafimerorden. Den hade istället delats ut till dem som tog emot den – i regel konservativa statstjänstemän (socialdemokratiska generaldirektörer lyser med sin frånvaro i Serafimerrullan) av lägre rang eller rika affärsmän som i dåtidens rangrulla stod än lägre ner.
Staten delade med andra ord inte ut Sveriges förnämsta orden till de förnämsta männen i staten, eftersom de sa ”tack, men nej tack”.
Svenska ordensföreningen arbetar i motvind. På sin hemsida nämnder de att alliansföreningen (som avgick 2014) nästan helt slutade dela ut regeringsmedaljerna (som var ett alternativ till ordnarna, men med lägre status).
Här borde man fundera på varför borgerliga politiker (inte socialdemokrater och definitivt inte socialister) tycker att det här med medaljer och ordnar är rätt fånigt. Löjligt och barnsligt, helt enkelt. Det gör de inte. Här har jag kommenterat det som de skriver på sin hemsida den 3 januari 2016.
Istället kommer det infantila argumentet:
”Ordensföreningen verkar mot alla former av nationell diskriminering av svenskar, i Sverige och utomlands.”, vilket visar att man i förningen inte har den mista susning om vad ordet diskriminering betyder.
De fortsätter sedan med att säga:
”Ordensföreningen anser att riksdag och regering genom avskaffandet resp. förbudet för svenskar att tilldelas svenska ordnar, bär ansvaret för konsekvenserna: den spontana utbredningen av ett formellt och informellt monetärt belöningssystem med bonusar, fallskärmar och gräddfiler mm”
De hade kunnat titta omkring i världen och se att ingenstans har utdelandet av ordnar och medaljer påverkat bonusar och extrema lönenivåer. Ingenstans. Det har sannolikt inte heller verkat i motsatt riktning, det är helt enkelt två separata kärl.
Nästa argument är på ytan tilltalande:
” Staten ska ”se medborgaren” som en vital bidragare till samhället. Genom utdelandet av ordnar för samhällsnyttiga prestationer erinras om detta i allmänhet och folkrepresentativitet i synnerhet. Om medborgaren förminskas uppstår politikerförakt.”
Men vad är en samhällsnyttig prestation? Vem avgör det? Min gissning är att ingen kommer på idén att ge en medalj till de främsta städerskorna för att de med små resurser gjort samhällets arbetsplatser vackrare. Eller att man ger en orden till en bambatant (kvinna i skolbespisningen) för att hon lagar så god mat till våra barn så att de orkar göra sitt bästa i skolan.
Nä, jag gissar att man kommer att ge medaljer och ordnar till de chefer som redan har utsetts till ett bra jobb samt får bra betalt för det. Det i sig är inte konstigt, snarare normalt för ordnar. Men då ska man vara så ärlig att man säger det.
Dock sägs det på sidans två sista rader – utöver noterna:
”Alla kan inte göra exceptionella insatser och alla kan inte få ordnar.
Samhället och dess medborgare drar nytta av enskildas insatser utöver det vanliga”
För övrigt tycker jag att historien om ordnar är intressant. De säger mycket om sin samtid, ofta mer än de själva förstår.