Coat of arms of the University of Borås (Högskolan i Borås).
Vad använder universiteten för symboler och varför?
Jag har funderat lite på frågan med anledning av att Borås högskola i min hemstad har ett vapen. Nu var inte Borås högskola min plats för högre studier, jag gick på Göteborgs universitet (ingen värdering i det, jag läste bara kurser som inte fanns i Borås). Därför kan jag utan att känna mig partisk säga att Borås högskola har Sveriges bästa märke för skolor inom högre studier.
Coat of arms of the University of Skövde (Högskolan i Skövde).
Nya universitet har heraldiska vapen
Heraldiska vapen för lärosäten är något helt nytt i Sverige. Det finns egentligen bara två (Borås och Skövde) samt ett lite halvt (Umeå) bland de högre lärosätena. Och alla är tillkomna de senaste tjugo åren. Intressant nog för nya universitet/högskolor, de som saknar längre traditioner (vilket, måste jag säga, är fullständigt irrelevant för ett universitet men kan vara en kul grej)
Coat of arms of Mitt-University of Umeå.
Coat of arms of University of Lund.
Gamla lärosäten har sigill
De gamla, eller de som verkligen vill verka gamla (=Göteborgs universitet) har istället sigillbilder inom eller utan en ram. Det beror på att man vid tiden för deras tillblivelse, och med det menar jag att de blev riktiga universitet, inte någon form av högskoleförberedande institut såg sigill som betydligt ”fräckare” och ”modernare” än medeltida vapensköldar. Därför använder Lund en bild som tillkom på 1600-talet och detsamma gäller Uppsala.
Coat of arms of the University of Göteborg.
Coat of arms of KTH Royal Institute of Technology, Stockholm.
Coat of arms of the University of Chalmers (Chalmers tekniska högskola)
Även tekniska universitet som KTH och Chalmers har sigillbilder, men gärna inom en lagerkrans som var en nyhet när dessa institut ville utveckla sitt varumärke.
Varje vapensköld kan målas på en flagga om du så vill. Flaggduken ersätter då vapenskölden som bilden ovan visar. Flaggduken ska helst vara nästan kvadratisk, gärna i proportionerna 7×8 (estetik, inte en regel).
Fanan och flaggan har sin givna plats inom heraldiken. En fana skiljer sig från en flagga genom att den är fäst vid en stång och endast finns i ett exemplar.
Flaggan är i regel en massprodukt som hissas på en flaggstång, hängs från en vägg eller sveps omkring en kista.
Vapenflaggor är (nästan) kvadratiska. Om ett sköldemärke används som flagga kallas den för vapenflagga. Flaggduken är ofta kvadratisk och sköldemärket fyller ut hela duken. Sedan senmedeltiden har det funnits en tradition där hela vapnet inklusive hjälmprydnad eller rangkrona är avbildat på en rektangulär, ofta vit flaggduk. Den sistnämnda varianten motarbetas idag av många heraldiker eftersom den anses bryta mot svensk heraldisk sed.
Vapenflaggor ser man ofta vid stadshus eller på torgen runtom i landet.
En numera populär version av vapenflaggan är den rektangulära flaggan där vapnet endast tar upp en kvadratisk yta längst upp eller längst ner på tyget. Det förekommer ofta längs städernas paradgator.
Ett baner är i princip samma sak som en fana men ordet används företrädesvis om medeltida flaggdukar. Det beror på att den medeltida betydelsen av ordet baner är detsamma som dagens betydelse av flagga. Baneret användes då för att visa befälskap eller överhöghet.
Vill du hellre säga vapenbanér än vapenflagga så är det helt ok, bara du inser att de två är synonymer.
Jesper utanför Bargello i Florens 2015. Foto: Michaela Mutka-Wasling.
Är du minsta intresserad av heraldik – besök Italien. I vintras hade jag nöjet att besöka Florens. Och vilket nöje det var.
Vi skandinaver är bra på engelska och det är bra. Nackdelen är att vi blir lite för fixerade vid det land vars språk vi kan, men missar alla andra.
Italienska Florens är fyllt av heraldik från mitten av 1300-talet till mitten av 1500-talet. Sköldarna ses på nästan alla gamla hus. Mest är det Medicis vapen (under en tid var visst var fjärde florentinare i deras tjänst) men även andra köpmän sköldar och skrå-vapen finns i riklig mängd. Därefter planar det ut.
Trots denna prakt var det något helt annat som fångade mig – Bargello museet.
Här fylldes alla väggar på gården och i huset av de vapen som förts av ”polischeferna” i staden (Captaini del popolo, Podestà, Giudici di Rosta).
Dessa sköldar visar mer än något annat vilken social betydelse ett heraldiskt vapen hade vid denna tid och att detta inte var något man snålade in på. Fast man ser att Florens med tiden tappar i ekonomisk prakt, för 1500-talets sköldar är enklare (=billigare) i sitt utförande än de som gjordes 100 år tidigare.
Det kommer en artikel i Vapenbilden till vintern. Bli medlem i SHF och läs artikeln när du får tidningen.
Det är svårt att De tre kronorna, som dominerar i vårt lilla riksvapen och även återfinns i två fält på det stora, och som många svenskar spontant förknippar med ishockeylandslaget, symboliserade ursprungligen något helt annat.
Under 1100- och 1200-talen syftade kronorna på de tre vise männen, som man uppfattade som kungar (”heliga tre konungar”). Som sådan var symbolen vida spridd i Västeuropa, särskilt i Köln, där man menade att personerna ifråga låg begravda, men de tre kronorna förekom stundom även i Sverige…
Från och med 1330-talet började tre kronor användas mer frekvent på våra breddgrader, nu som symbol för Magnus Erikssons monarki. Vid denna tid målades de tre kronorna på väggen i ett kardinalspalats i Frankrike som tecken för just den svenske kungen och hans välde. Varför? Att just kung Magnus föll för symbolen berodde med stor sannolikhet på att han var kung över tre riken. År 1319 ärvde han Sverige och Norge; 1332 köpte han Skåne. I bevarade dokument, när han presenterar sig själv, gör kung Magnus stort nummer av att han härskar över dessa tre riken, varför det är högst troligt att de tre kronorna – sett ur kungens synvinkel – både syftade på de tre vise männen och på kungens samlade monarki.
Snart kommer den, boken om svensk senmedeltids kyrkliga värsting. Eller helt enkelt av en missförstådd maktspelare.
Boken Hemming Gadh har skrivits av historikern David Lidén. Eftersom jag vet att Lidén är en duktig skribent förväntar jag mig en läsvärd bok.
Men jag är lite förvånad över undertiteln Vasatidens gidfader. Trots allt avrättades han av Christian II 1520 i efterspelet till Stockholms blodbad. Hemming Gadh hade varit en av sturepartiets främsta företrädare så den domen kom nog inte som en överraskning för samtiden efter det som hänt i Stockholm månaden tidigare.
För övrigt är Wikipediaartikeln om Hemming Gadh skriven av en amatör.
Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?
Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.
Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.
College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.
Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.
Visst finns det enkla vägar in i till heraldiken. Här är ett exempel från det norska förlaget Atlantis.
Men viktigare än innehållet är att visa hur lätt man gör en bok numera. Lyckas man dessutom koppla det till en print-on-demand-funktion kostar hela boktryckeriet bara en spottstyver.
Detta sagt om du har en bokidé liggande i byrålådan.
Filosofi är intressant och lärorikt på många sätt. Men filosofer tycks ha väldigt svårt att se ens de mest grundläggande historiska fakta. Om det sen är Marx, Foucault eller nu senast Växsjöprofessorn Bauhn tycks vara egalt.
I sin fördomsfulla insändare(lätt maskerad till debattartikel eftersom han är professor) lyckas han blanda lite vad som helst för att ”bevisa” sin tes att araber är ett stamfolk och därmed (enligt det språkbruk som vi västeuropéer nyttjat de senaste seklerna) mindre utvecklade människor – i kulturellt hänseende.
Professorn i statskunskap,Inga Brandell, svarar snyggt på Bauhn i dagens SVDoch visar dels att Bauhn inte förstått den arabiske historikern Ibn Khaldun (1332–1406) eller de mest fundamentala delarna i den arabiska stadskulturen. Man får vara bra okunnig om man ens för en sekund inbillar sig att syrier är obekanta med städer och samtidigt påstår att svenskar lämnade stamtänkandet vid utgången av vikingatiden.
Jag vill med den här texten visa på vikten av att ifrågasätta även personer med titlar, för det är inte alltid de vet vad de talar om.
Varför dessa källor?
Det jag funderade på när jag läste denna insändare var varför Bauhn vill koppla sin text till Ibn Khaldun (läs mer om honom här) som levde för 600 år sedan? Det enda svaret jag kan komma på är att bauhn gör Khaldun som ett alibi för att visa att han inte alls kan vara fördomsfull mot araber eftersom han använder arabiska filosofer som källa (visserligen fel, men ändå).
Khaldun driver bland annat en tes om att en kultur som når sin topp i makt kommer att följas av en period av ”dekadens” varpå andra primitiva kulturer kan störta densamma. Det här är intressant för förståelsen av Bauhn eftersom samma tanke om degenerering finns inom vissa delar av konservatismen och mycket framträdande inom ex både gammal- och nyfascism samt diverse andra rörelser som vill ”stärka den XXX-folksjälen” (xxx=fyll i valfri etnisk grupp).
Erkänn för att distansera dig
Det mest spännande i hela Bauhns inlägg är följande passage:
”Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.”
Har det inte? Har inte Syrien haft en stadskultur med en stat som garant för lagen för ”alla” underståtar (exkl slavar)? Har inte Syrien tillhört följande stater (urval): Egypten under faraoner, perserriket, romarna, korsfararna, mameluckerna, ottomanerna och abbasiderna. Samtliga stads- och statskulturer av betydande snitt även med sentida europeiska mått (vilket däremot INTE gäller för medeltida och tidigmoderna europeiska stater).
Flertalet av Mellanösterns länder har en mycket likartad historia med samma herrar. Och sedan kom européernas kolonialvälde.
Genom att frånta personerna i Kölnhändelsen deras verkliga ursprung och pådyvla dem något helt annat kan Bauhm förklara deras beteende med att de har en mer primitiv kultur.
Så agerar inte en professor såvida han inte har ett politiskt budskap som hen tycker är så viktigt att det får gå före vetenskap och kunskap.
Inte bara unga
Dick Harrisson skrev i Magasinet Neo om att dagens unga är kränkta av fakta (underförstått, vi äldre är minsann lite bättre – vilket i sig är osedvanligt korkat uttalande av en historiker).
När jag läser Bauhns insändare känns det som om även professorer i filosofi i 57-årsåldern har samma brister i grundkunskap.
– Vem får ta ett vapen?
– Alla!
– Alla?
– Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
– Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
– Visst.
– Men är det inte lite snobbigt?
– Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.
Du kan ärva vapen
Den som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.
Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.
Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.
Vad är ett vapen?
Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en ”tavla”) och på hjälmen ställs ett föremål (en ”staty”). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.
Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna
Vilka färger använder du?
Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland jag, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Min rekomendation är därför att vara varsam med purpur och endast använda den om det kan mitiveras på ett bra sätt, ex du heter ljun och har en ljungblomma i ditt vapen, som är av purpur (lil).
Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.
Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.
Vad får duinte göra?
Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon annan hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.
Och vad är dålig smak?
Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.
Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.
Du är inte ensam. De flesta européer under medeltiden hade mer än lovligt svårt att förstå vårt nuvarande talsystem.
Visserligen kom araberna på talsystemet kring 500-talet och siffrorna var kända i Västeuropa kring 1000, men ännu under högmedeltiden föredrog nästan alla som räknade att fortsätta med det romerska talsystemet?
Varför? Jo, för att det var begripligare. Hos romarna betydde V alltid fem och X betydde tio. I det arabiska talsystemet kunde en 3:a betyda tre, trettio eller tre miljoner beroende på var i talet det var placerat.
