En ny sida har lagts upp under min häroldsforskning. Denna gång är det en fördjupning kring härolden Simon Hendel som vi känner till från 1423. Då var han Kalmarunionens främste (ende?) härold.
Men vad gjorde han före 1423? Det är något som jag tittat lite närmare på efter inspiration av Alexia Grosjeans artikel A time when ”fools and dwarfs were highly esteemed”?
Läs om Simon Hendel, Kalmarunionens härold
Idag blev det offentligt – Jan Ranekes samling av medeltida vapen systematiskt ordnade på gamla hålkort. Men nu digitala.
Ska man fira internationella heraldikdagen så ska man göra det med stil. Se bara på Svenska Heraldiska Föreningen som just idag lanserar sitt fantastiska och imponerade Raneke-projekt med tusentals vapensköldar systematiskt presenterade.
Se de 8762 korten som hittills digitaliserats.
Under sitt arbete med avhandlingen Bergshammarvapenboken började Jan Raneke samla in alla vapen han hittade från medeltiden. Modern som han var (detta var på 60-talet) skapade han ett hålkortssystem där varje kort representerar en familj och dess vapensköld.
Jag vet att Raneke ibland tog genvägar när han studerade vapensköldar och skapade system, men han vågade sikta högt och har sammanställt något som ingen annan före honom hade vågat eller orkat. Så eventuella fel är det upp till oss att hitta och rätta. Men det brukar vara det lätta arbetet.
Detta material donerade familjen efter Jan Ranekes bortgång till Svenska Heraldiska Föreningen. Tillsammans med Lunds universitetsbibliotek har föreningen under det senaste året låtit digitalisera hela materialet.
Det absolut största lasset har dragits av vår ordförande Henric Åsklund som verkligen ska hedras för allt arbete.
Att materialet nu finns på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida är tack vare Stefan Bedes insatser.
In the 1950–70s the heraldic artist and scholar Jan Raneke catalogued and systemised more than ten thousand medieval coats of arms. The arms were documented in index cards with handpainted shields and several text fields. The Swedish Heraldry Society is running a project to digitize and make this unique material available to a broader audience. After securing the preservation of the so called ”Archival holding C” we are now making all 8762 cards in this part of the collection available on heraldik.se.
I vissa kretsar är vapensköldar status. Då är det lätt att börja ljuga ihop en falsk släkthistoria. Det är rätt dumt i vår digitala värld.
Innan du fortsätter att läsa vil jag säga att även om exemplet här är nytt så finns det exempel från förr, även adliga och till och med kungliga. Med all rätt kan man exempelvis hävda att Danmarks monarkers nyttjande av Tre kronor och Englands av Frankrikes liljor är samma typ av förfalskning.
Numera är det många som släktforskar. Med webbtjänster som My heritage blir släktforskningen dessutom känd för manga fler. De nya tjänsterna erbjuder möjligheter att lägga upp bilder och här kan det uppstå en lockelse som är svår att motstå för en del. Man lägger helt enkelt till något som man tycker ser bra ut utan att tänka på vad det innebär.
Min heraldiske kollega Tommy Lindström har drabbats av just detta. Han upptäckte på My heritage att någon tagit en bild på hans vapen, tecknat av Davor Zovko, och placerat det på personen Lars Larsson Larsson Karjalainen, som ska vara född 1590. Uppgiftslämnare om att Lars Larsson förde detta vapen är Nils Olof Karlsson.
Bonden Lars Larsson och Tommy Lindström har inget med varandra att göra. Det skiljer 400 år dem emellan. Bara det gör att ett vapen inte kan flyttas fram eller tillbaka över så lång tid. Men viktigare här är att Tommy Lindström faktiskt lät registrera vapnet hos Svenska vapenkollegiet år 2010 och det hart nummer 58.
De två sköldarna är visar som du ser samma vapen men tecknat av två olika personer. Ett konstnärligt av Davor Zovko, det andra är en schablonteckning för Svenskt vapenregister.
Jag vet att Tommy i flera års tid har försökt få bort det här vapnet men sidägarna har inte velat lyssna på det örat. Det är lite synd, för de kan ju utan besvär göra ett eget släktvapen. Det har alla rätt att göra, och man behöver inte ens registrera det.
Passa på – SVT Play visar just nu en film om William Marshal.
Den som kan sin 1200-talshistoria vet att ingen riddare är mer känd än denna William. Kanske var han även den bäste riddaren; det var i alla fall det han lät andra säga om honom.
Genom krönikan om hans liv vet vi en hel del om riddaridealen vid denna tid, även om krönikans sanningshalt i detaljerna ska betvivlas något.
Se filmen här, den visas på SVT Play fram till 17 juni.
Jourhavande heraldiker
Med jämna mellanrum får jag frågan om man får byta till ett adligt namn.
Mitt svar är alltid. Gör inte det.
Adliga släktnamn sägs vara skyddade. PRV håller inte så hårt på det utan tycker att de ska vara välkända. Därför släppte de för några år sedan igenom ett namnbyte till Anckarstjerna fast namnet tidigare hade burits av en adlig släkt, dock stavat Anckarstierna (denne nyss levande Anckarstjerna var för övrigt en trevlig man som gick bort för några år sedan. Inget ont om honom) . Det finns fler exempel även om jag inte kommer på dem nu.
Mitt års til dig som vill byta är att undvika alla tankar på att byta till ett gammalt adligt namn. Att du hittar på en ny stavning spelar ingen roll eftersom namnen förr inte var fastslagna så som de är numera. Din påhittiga stavning kan mycket väl redan ha använts av någon medlem av den gamla släkten.
Så av respekt mot historien, ta inte de gamla namnen utan låt dem vila i frid.
Jag har däremot inget emot att namn låter adliga. Tvärtom. de adliga namnen är ju i sig skapade just för att låta mer förnäma än bärarens ursprungligen var (undantaget Gyllenborg, vars fäder var någon av vasa-kungarna). Snobbism, alternativt romantik, är inte förbehållet en samhällsklass eller en tidsperiod utan kan återskapas gång på gång.
Själv kör jag med Gyllenvase/Gyllenwasse för att det är kul. Namnet Wasling är också det en nyskapelse från början av förra seklet. Nu låter inte det speciellt adligt, men hade det namnet tillkommit ett sekel tidigare skulle många säkert tycka att det var förmätet av en person ut bondeståndet att ta sig ett släktnamn av det slaget i stället för att använda sig av herdeliga och traditionella patronymikon.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Heraldiske konstnären Thomas Falk har slutfört en tolkning av vapen Wasling och den har en roligt tvist.
Thomas Falk är välkänd för dig som följer den här bloggen. Vi har tillsammans gjort ett flertal heraldiska projekt och det hade blivit än fler om vi hade haft tiden.
Denna gång har han skapat en ny version av mitt släktvapen. Lägg märke till det vridna hjälmtäcket. Jag har aldrig sett en liknande lösning (men det finns säkert, det är svårt att hitta på något nytt under solen) och det ger vapnet en extra dimension.
Hela teckningen är också medvetet kantig och det har han fått ihop bra. Kantigheten hänger förstås ihop med hjälmens form där de små byglarna gör att hela vapnet får en annan struktur än vanligt.
Den här typen av hjälm ska inte ses som en ranghjälm för adelskap utan mer som en fri tolkning av den medeltida tunnhjälmen. Designen uppkom vid förra sekelskiftet i England och har därefter använts av den tyske konstnären Walter Leonard och av såväl Jan Raneke som Christer Bökwall i vapen publicerade i Skandinavisk vapenrulla.
Thomas har både en hemsida och en Facebook-sida. Båda är värda ett besök.
För 100 år sedan stod vågorna höga. Vilka var de svenska nationalsymbolerna? Och vem bestämde det?
I min artikeln ”SVENSK NATIONALISM KRING SEKELSKIFTET” har jag fördjupat mig i ämnet. Det kanske du också vill göra?
Så firar vi svenska flaggans dag idag. Grattis till oss alla. Min present till alla är en artikel om svenska flaggans historia.
Här hittar du de flesta svenska flaggor genom historien. Den här ovan har jag hittat efter jag skrev artikel så den finns inte med. Svenska flaggan här – anno 1581 – är alltså blå-vit-gul-blå-vitgul.
1581 är för övrigt just strax efter den period som flagghistorikerna säger att svenskarna har övergått till en gul korsfana på blått. Jag är inte helt säker på att samtiden var lika övertygad om den saken.
Läs mer om svenska flaggan här.
Läs däremot INTE artikeln om svenska flaggan på Wikipedia, för den är full av faktafel, värderingar och meningslöst trms. Och en del saker som självklart är fullt korrekt.
Jag vill bara påpeka att Wikipedia här använder rena sagor som om de vore fakta, Alf Åbergs åsikter som referens och att det militära bruket i Kiruna på något sätt ska vara avgörande för flaggning i norra Sverige.
Ordet ”heraldik” finns inte på medeltiden. Det kom till först under 1600-talet. Tyvärr har detta ord ändå allt för mycket fått äldre och nutida heraldiker att se kopplingar mellan härolder och heraldik som inte fanns. Om detta skriver Torsten Hiltmann.
I dagarna publicerade Torsten Hiltmann sin artikel ”The emergence of the word ”heraldry” in the seventeenth century and the roots of a misconception”. Som vanligt när det gäller Hillmann ligger hans artiklar på en akademiskt högre nivå än vad man normalt ser i ämnet i Norden och de är därför alltid värdefulla att läsa.
Hillman inleder med: ”Heralds and heraldry are generally thought to have a close, even essential relation-ship, dating back to their origins.” och fortsätter lite längre ner. ”However, recent research on the ofce of heralds has demonstrated that this close connection between ‘heralds’ and ‘heraldry’ did not exist in the Middle Ages, and that for the most part the two institutions developed independently of each other. ”
Denna inledning är klar och koncis och väl i linje med modern forskning. Så väl att andra beskrivningar bör tas med en stor nypa salt.
1) Sant är att härolder och heraldik uppstår ungefär samtidigt. Bristen på källor gör att just häroldernas ursprung är svårare att bestämma, men de fanns omkring 1170. 2) Sant är att orden Härold och Heraldik är samma rent etymologiskt och 3) sant är att härolderna och heraldiken förekommer i samma källor när vapensköldar studeras av heraldiker.
Just detta sista är viktigt eftersom inga historiker har ägnat härolder något intresse och därför har härolderna inte nämnts annat än i samband med vapensköldar. Ändå kan vi exempelvis i svensk vasatid se att härolder förekommer från mitten av 1500-talet och ett sekel framåt utan att någon gång befatta sig med vapensköldar. Däremot med statsceremonier i olika former.
Begreppet heraldik förekommer mycket sparsamt under medeltiden, endast enstaka referenser är kända. Och när Hiltmann tittar närmare på dessa ser han gatt det har mindre med studiet av vapensköldar att göra och mer studiet av riddarna och riddarväsendet.
Det är först på 1600-talet som ordet heraldik i alla dess franska och engelska former börjar användas i betydelsen ”studiet av vapensköldar” och ingenting annat. Det var då ett återupptagande av ett äldre ord som fallit i glömska och som fick en ny betydelse.
I tyskan liksom i de nordiska språken fick heraldik som begrepp inte sin nuvarande betydelse förrän under 1700-talet.
Läs Torsten Hiltmans artikel om begreppet ”heraldik”.
I ämnet från 1998 landade för övrigt i samma slutsats, speciellt rörande Norden där kopplingen mellan härolder och vapensköldar snarare kan bevisas vara icke-existerande, medan kopplingen härolder-diplomati och härolder-adelsprivilegier kan noteras.
Skottland har en lång tradition av härolder, men inte så lång som många skotska verk i ämnet vill påskina, har Katie Stevenson visat i uppsatsen ”Jurisdiction, Authority and Professionalisation: The officers of Arms of Late Medieval Scotland” (2008).
Historikern Katie Stevenson är, till skillnad från flertalet av hennes heraldiska kollegor från 1800- och första halvan av 1900-talet, bevandrad i källkritik. Därför kan hon tämligen tydligt visa att John Horne Stevenson, James Balfour Paul, Francis James Grant eller för all del Lord Lyon själva skrev inte går att lita på. De som skrev var helt enkelt lite för entusiastiska i att tolka in sina egna föregångaren i texter där de antingen inte fanns eller inte gjorde det som tillskrivs dem. Det här gäller alltså inte nutida Lord Lyon.
En viktig, men ändå så självklar, detalj som hon tar upp är att i stort sett inga av de äldre skrifterna hänvisar till källor, och när källor tas fram är de sentida so i sin tur brister i källhänvisning. På det sättet fortlever myter. Vi kan se samma fenomen i nordisk heraldisk forskning, där mycket lite som sägs om heraldikens första 200 år har någon förankring i samtida källor eller är mycket svaga tolkningar därav.
Denna skotska heraldiska institution har sitt namn från det skotska lejonet, ”King of beast”, ”and therefore shall I am called the Lion”, sa Kung Jakob I.
Härolden Lyon är känd från 1377 och han är föregångare till den heraldiska institutionen. Kanske. Härolden Lyon, som blev Vapenkung Lyon 1412, hade en föregångare med namnet Rothesay. Denne vapenkung skapades 1398 av kung Robert III när hans son David utsågs till hertig Rothesay.
Förutom dessa två tillkommer en rad härolder i Skottland under 1400-talet och en organisation växer fram. För nordiskt vidkommande är detta nog det mest centrala forskningsområdet om man vill förstå våra härolder under Kalmarunionen, men någon forskning har aldrig bedrivits. Inte ens jag eller Ernst Verwohlt har annat än skrapat på den skotska ytan, utan istället fokuserat på England.
PS. Svenska Wikipedia-sidan om Lord Lyon är lätt förvirrad, dåligt översatt och full av fel. Ignorera den.