Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Idag, 10 september, är det 40 år sedan Svenska Heraldiska Föreningen bildades på Södra Vägen i Göteborg.
1985, på bokrean, upptäckte jag heraldiken efter att ha köpt Ottofried Neubeckers bok Heraldik på Wolds bokhandel i Borås.
1987 upptäckte jag Svenska Heraldiska Föreningen efter att ha brevväxlat med Carl-Axel Rydholm, då sekreterare och redaktör i nämnda förening. Sedan dess har jag varit med och även jag kom med tiden att vara sekreterare och redaktör i nämnda förening.
Coat of Arms for the noble family Trafvenfelt no 519
Traditionen säger att släktens vapen ska krossas när siste manlige arvingen dör. Senast det skedde i Sverige var 1937 för en medlem av släkten Trafvenfelt.
Jag har faktiskt inte hittat en opålitlig källa till när bruket börjar, men det känns som en rätt sentida tradition som bygger på den äldre traditionen att bryta den dödes sigill.
Att den är mer sentida, typ renässans, bygger jag på att man innan dess sällan hade en (1) släktsköld utan att vapnen briserades lite hur som helst. Inte minst i norra Europa. Det var inte givet att två bröder hade samma vapen, även om de mest sannolikt hade snarlika vapensköldar.
Den Trafvensköld som fick sin sköld bruten 1937 var läraren, majoren och landskapsmålaren Hjalmar, som dog och begravdes i Askersund.
Läs mer om släkten Trafvenfelt på adelsvapen.com
Mats Persson skriver om Knut Långes vapen i Vapenbilden #107:2016.
Knut Långe är en heraldiskt spännande figur i 1200-talets heraldik. Han är den förste, och förutom Höldo lagman ende, som har ett ryttarsigill utan att vara kung, jarl eller hertig (låt vara att han blev kung något senare).
Han är den förste som har sitt heraldiska vapen på ett mynt, och därmed den förste som skapar ett riksvapen. Ändå vet vi inte riktigt hur det såg ut.
Om detta och denne kung Knuts heraldik skriver Mats Persson på ett mycket intressant och givande sätt i nya numret av tidningen Vapenbilden som du får om du är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen.
Att det har funnits en annan förening med namnet Svenska Heraldiska Föreningen?
Den bildades i Stockholm 1911 och var i praktiken verksam i några år. Under den tiden hann den med att ge ut en årsskrift som, tycker jag, mer visade hur 1900-talets heraldiska samhälle skulle se ut än hur det hade sett ut under 1800-talet. Den är helt enkelt rätt modern för sin tid.
Medlemmar var bland annat Adam Lewenhaupt och Harald Fleetwood.
En fientlig stämning
När nuvarande Svenska Heraldiska Föreningen bildades 1976 ansåg faktiskt ganska många inom det svenska (nordiska?) heraldiksamfundet att det var en stöld att ta det namnet, speciellt eftersom någon som hade varit medlem på 10-talet då ännu var i livet (vad just denna person tyckte framgick aldrig, den var bara en bricka i spelet).
Den här hos många närmast fientliga stämningen tillsammans med det faktum att SHF hade sitt säte i Göteborg gjorde att nästan ingen stockholmare, och absolut ingen heraldiker, ville/vågade vara med i föreningen förrän långt in på 90-talet.
Allt detta finns att läsa i både samtida artiklar och i Svenska Heraldiska Föreningens korrespondensarkiv.
Den Tysk-Romerske kejsaren Maxmilian I kallades ”Den siste riddaren” när han under sent 1400-tal försökte återuppväcka torneringarna. De var då inte längre moderna i sin ursprungliga form.
Den form av tornerspel som sedan blev moderna, och som i Sverige kallas karuseller, är mer lek än tävling och deltagarnas skicklighet var nog inte i närheten av deras föregångare 200 år tidigare eftersom utrustningen inte längre var del av samtidens krigsteknik.
Heraldisk Tidskrift och Nordiska Heraldiska Sällskapet har börjat lägga ut gamla artiklar. Fantastiskt jättebra.
Nu har de lagt ut Arvid Berghmans artikel ”Vad menas med ett vapen”. Det är en fantastisk artikel på det sätt att Berghman tar sig tid att problematisera denna fråga som annars känns så självklar.
Jag skulle kunna ha synpunkter på det han skriver, men avstår denna gång. Det finns andra som i andra artiklar lagt fram sina tankar.
I stort håller jag mer honom. Inte minst i denna passisu i kolumn 1, sida 1: ”Jag tror det är viktigt att först och främst fastsIå, att ett vapen är en idé, en bildidé. Det är tankeinnehållet som är det primära och det väsentliga, ej den utformning det fått. Av detta följer, att ett vapen aldrig kan fastställas till sin form utan blott till sitt innehåll. Härom torde väl alla heraldiker numera vara ense, men det är ofta svårt att få allmänheten att inse förhållandet.”
Jag håller också med honom att ett heraldiskt vapen uppstår först när man gör ett vapen som representerar någon eller något. Intill dess är det bara ett utkast till ett vapen, hur läckert det än må vara.
Läs och fundera över hur du själv definierar ett vapen.
Konungens medalj av 12:e storleken. Foto: Kungl. Hovstaterna/Alexis Daflos
Serafimerorden är död. Den ges numera bara till kungahusets medlemmar och slumpvist utvalda utländska statschefer. Istället har vi Konungens medalj av 12:e storleken.
Denna medalj har lång historia, men det är först i och med Serafimerordens förändring 1975 som den fat sin nuvarande roll. Man kan säga att den i allt väsentligt, men kanske inte formellt, har samma status som Serafimerorden.
H.M. Konungens medalj instiftades omkring 1814 och kallades tidigare för Hovmedaljen. Namnet säger något om dess ursprungliga status och syfte.
Idag delas medaljen ut till svenska och utländska medborgare för särskilda förtjänster samt befattningshavare vid Kungl. Hovstaterna för lång och trogen tjänst. Det här sista är lite underligt för det inenbär att hovet jämställer i rang sin egen personal med de mest framgångsrika i samhället i övrigt.
Jag personligen tycker att det förtar medaljens värde ner till en nivå där den blir meningslös som Sveriges främsta utmärkelse, men jag vet att många tycker annorlunda. Just det här kan ju också vara skälet till varför varken Fredrik Reinfeldt eller Pia Sundhage var så engagerade i denna medalj vilket fick medelentusiasterna att gå i taket.
12:a eller 8:a med eller utan bling
Medaljen har två storlekar med mer eller mindre tillbehör. Ju dyrare den är att tillverka desto finare är medaljen. Det är en regel som gällt de senaste seklerna bland både ordnar och medaljer (som båda tenderar att genomgå inflation).
guld av 12. storleken med briljanter att bäras om halsen i kedja av guld (förgyllt finsilver)
guld av 12. storleken att bäras om halsen i kedja av guld (förgyllt finsilver)
guld (förgyllt finsilver) av 12. storleken att bäras om halsen i Serafimerordens band
guld (förgyllt finsilver) av 12. storleken att bäras om halsen i högblått band
guld (förgyllt finsilver) av 8. storleken att bäras på bröstet i Serafimerordens band
guld (förgyllt finsilver) av 8. storleken att bäras på bröstet i högblått band
silver av 8. storleken att bäras på bröstet i högblått ba
Medaljen ger ingen rang
Ibland sägs det att innehavaren har samma rang, men den svenska rangordningen upphörde 1909 förutom för ett fåtal personer. Dessa (bland annat statsråden) ”förlorade” sin rang i och med författningsreformen 1974. Det som finns idag är en placeringslista som kan används som en vägledning vid officiella tillställningar, men den är inte tvingande så man får vid behov avvika från denna (ex för att hedra någon som inte formellt har en ställning inom staten eller som är extremt framgångsrik företagare)
Hur avgörs den, rang eller trevlig bordsgranne? – Hade det bara varit efter rang hade det varit enkelt, då hade vi kunnat gå efter Hovkalendern. Men vi tar hänsyn till allt från intressen, språk, om gästerna har varit på representationsmiddag tidigare och vem de hade till bordet då. Men rang spelar förstås in, liksom ålder. Ambassadörer placeras efter hur länge de har varit på sin post i Sverige. Runtom bordet sitter hovets medarbetare som ”lill- värdar”, vid den ena bordsändan sitter 1:e hovmarskalken och vid den andra ceremonimästaren. Kungen och Drottningen sitter alltid mittemot varandra vid bordets mitt. Bordets mitt är vår utgångspunkt när vi gör placeringen.
Omslag till Wilhelm von Brunsällskapets årsböcker.
1800-talets främste svenske poet – sett till försäljningssiffror – , Wilhelm von Braun, vågade skriva om det som makten inte ville ha sagt. Hans texter ger därför en bra bild av hur framför allt borgarklassen såg på samhället.
För några år sedan skrev jag den här texten om vår syn på kungamakten genom tiderna som en bakgrund till förståelsen av Wilhelm von Brauns dikter.
Läs gärna och begrunda vilken syn du har på kungamakten och vilken (säkerligen mycket sentida) idétradition du håller dig till. Min gissning är att du antingen hör till sent 1800-tal eller efterkrigstiden, fast du tror nog att dina idéer har mycket äldre anor än de har.
”Den där som damerna aldrig läst” en bok av Lennart Wasling om Wilhelm von Braun.
Lästips om Wilhelm von Braun
Till dig som är intresserad, läs gärna min pappa Lennart Waslings bok om denne skald. Genomlysande på alla sätt och vis och den bästa levnadsbeskrivning som gjorts, även om några andra kan sägas vara mer detaljrika.
