The Council – ännu ett företag som använder låtsasheraldik för att verka speciella
På senare år har heraldiken blivit allt vanligare inom varumärkesvärlden. Men det blir sällan bra.
The Council är ännu ett företag som känner att vad de saknar i äkta exklusivitet och kvalitet kan de ta igen genom att använda ett kvasiheraldiskt märke.
Det går sisådär.
Gör om gör rätt
jag gillar när företag använder heraldik, speciellt när de gör det lite fantasifullt. Men när det ser ut så här blir jag bara ledsen å företagets vägnar. Det hade krävts så lite för att göra det bra. i det här fallet dels ha en äkta sköld med gripen inom sköldramen som komplement, så vi förstår att de leker med grafiken, dels skippa den här pallisadkronan som någon har hittat på kontinenten och tyckt var snygg. Det är den inte, i det här sammanhanget.
Katie Stevens och Barbara Gribling har åter satt samman en antologi av heraldiska artiklar som belyser sitt ämne djupare än vi är vana vid. Denna gång handlar det om ordensväsendets och det ädla riddarväsendets framväxt och de gör det genom att låta en rad experter exemplifiera kring temat utifrån sina egna expertområden.
Redan bokens titel ”Chivalry and the medieval past” visar att syftet är att gå till djupet med ordensväsendets föreställning om att det har något med medeltiden att göra. Varje författare visar snarare tvärtom vilken romantisk sagobild man målat upp av medeltiden i sina försök att återskapa den. Författarna visar därmed hur historia förvanskas i syfte att stödja en ideologi. Ibland harmlöst, ibland med våldsamt dödligt resultat.
För en skandinav är framför allt Antti Matikkalas bidrag ”Creating a medieval past for the Swedish orders of knighthood” intressant eftersom författaren här djupare och mer metodiskt än jag någonsin sett går igenom historien bakom Serafimerordens och Svärdsordens tillkomst. Matikkala visar att man 1748 ingalunda plockade upp ett medeltida arv utan att det allt sedan 1500-talet hade funnits forskare runt om i Europa som hållit bilden av den medeltida Serafimerorden vid liv. Matikkala visar också att svenska forskare, när de konfronterades med dessa uppgifter, alltid tog avstånd från dem. Fram till mitten av 1700-talet då källkritikens sköld tycks ha splittrats.
Stefan Goebel är aktuell i sin granskning av slaget vid Tannenberg 1410 och det slag under 1:a världskriget som stod alldeles intill. Det första förlorade Tyska orden, det andra vann Tyska armén. Segern 1914 kom att användas i propagandan under båda världskrigen men var en alltigenom falsk beskrivning av det som hände under medeltiden där den slaviska folkstammen förklarades opålitlig, våldsam och På samma sätt har vi de senaste 20 åren dels sett en hyllning av slaget på trastfältet i Serbien som kom att motivera folkmord på muslimer, dels IS falska kalifat som med påstådda historiska argument försvarar sin rätt att mörda människor, såväl kristna som muslimer av fel tro.
Bland de andra skribenterna märks Rosemary Mitchell, Paul Pickering, Steven C Huges, Barbara Gribling, Peter N Lindfield och David Allan. Alla med läsvärda och bildande artiklar.
Som historiker med expertkunskap ser jag att vi heraldiker har en viktig uppgift här. Genom att bevara traditionerna och minnet av historien kan vi förhindra att de missbrukas av ideologiska skäl. Vi ska lära av historien för att skapa en bättre framtid, vi ska inte återskapa den.
För dig som tycker att senaste veckans läsning varit värt något som du vill bidra till att finansiera, var med i min Swishmåndag för att bra till en fortsatt spännande blogg.
Numret är: 0761-909874 – alltid i Jesper Wasling namn.
Fasaden till Trondheims domkyrka. Foto: Jesper Wasling.
Visst är den fantastisk, Trondheims domkyrka. Synd bara att den är så oheraldisk.
Det är en fantastisk kyrka. Den känns så genuin att man undrar hur någon kunde ha gjort så fantastiska saker under medeltiden och därefter. Fast de har de ju inte. Fasaden är ett 1900-talsverk i ett försök att återskapa en medeltid som aldrig funnits.
På så sätt är det närmare en Disney-kyrka än en medeltida domkyrka med helgonbilder. Tills stor del beror detta på att kyrkan under perioder har brunnit och inte restaurerats på rätt sätt, så viljan var säkert god.
Lite medeltid finns det ändå, som denna tavla på ett skåp. Det var faktiskt det enda genuint heraldiska i hela kyrkan (för jag räknar inte den nyligen uppsatta flaggorna på södra väggen).
Tavlan visar uppe till höger en grupp riddare som inte har sina egna sköldar utan korssköldar för att visa att de är Kristi riddare, dvs försvarare av kristenheten.
Tavla från Trondheims domkyrka. Foto: Jesper Wasling.
Idag illustreras Sverige av flaggan. Ännu 1850 var det Tre kronor som gällde.
Visst gäller tre kronor än idag. Något annat ska jag inte påstå. Men titta på det här träsnittet som visar Karl XVs kröning för den svenska allmänheten.
Som så ofta vill jag understryka att bilden inte nödvändigtvis visar hur det verkligen såg ut i kröningssalen. Men den visar de symboler som illustratören och tidningsmakaren kände att de var tvungna att använda för att läsaren skulle förstå att det var en svensk kung som avbildades.
Lägg därför märke till den totala frånvaron av den svenska flaggan. Det beror på att denna ännu 1850 användes av marinens örlogsfatryg och till viss del av handelsflottan. Flaggan var alltså inte en symbol för Sverige utan för svenska fartyg.
Kalkmålning i Åbo slott visandes den svenska härens fana från 1544/45
Fänikan var infanteriets fälttecken, fanan var rytteriets fram till mitten av 1500-talet. Därefter bytte de namn så att infanteriets fälttecken kallades fana och rytteriets kornett. Och på 1600-talet ersätts kornett av standar. Vem har sagt att flaggkunskap ska vara lätt.
Eftersom ryttarna rör sig fortare och därför måste ta hänsyn till vind har deras fälttecken alltid varit mindre än infanteriets.
Av illustrationer från 1400- och 1500-talet tycks det svenska rytteriets fanor ha varit trekantiga medan infanteriets antingen var långa vimplar eller fyrkantiga. Å andra sidan är gravörerna inte alltid sanningsvittnen så hur de såg ut i verkligheten kan vi inte säga med säkerhet.
Sveriges baner (fana, flagga) för hären c:a 1545-60.
Som kung byggde Gustav Vasa upp en ny här och flotta. Den nya härordningen som riksdagen beslöt om 1544 presenterade en ny fana med ett nytt utseende, ett vitt kors på blå botten.
Utan att veta säkert kan vi anta att man nu även införde de tyska landsknektarnas traditionella fanor som var rektangulära är påfallande stora. Så fortsatte de att vara fram till 1600-talets mitt, enigt de gravyrer vi har från 30-åriga kriget.
Kortfattat om fänikor och fanor
Infanteriets fänika bytte namn till fana
Rytteriets baner (tidigare på medeltiden) bytte till fana som ersattes av kornett som blev standar.
Svenska fälttecken enligt Johannes Magnus historiebok från 1554.
Tvärrandigt med eller utan tre kronor eller folkungalejonet. Det var de svenska fälttecknen enligt Johannes Magnus som verkade under 1500-talets första hälft.
Johannes Magnus (1488-1544) är utan tvekan en av Sveriges mest betydelsefulla män, internationellt sett. Så när han presenterade svenska fälttecken i sin stora historiebok bör det också ha tagits för absolut sanning.
Magnus bok Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus, eller Historia om alla göternas och svearnas konungar publicerades postumt 1554. Eftersom Magnus var verksam som rådgivare åt Sten Sture dä, Svante Nilsson, Sten Sture dy och Gustav Vasa samt det faktum att han 1523 valdes till ärkebiskop måste vi utgå från att han var väl bekant med just de nationalsymboler som hären och flottan använde. Han är helt enkelt en samtidskälla (vilket dock inte gravören är).
Enligt Johannes Magnus , Sveriges siste katolske biskop, så hade Sverige inte ett kors på sina fanor och fänikor före hans flykt från Sverige. Sverige hade samma symboler som finns på alla kungavalen: folkungalejonet från Bjälbo-ätten eller tre kronor samt det sedan 1200-talet ständigt återkommande randiga baneret som troligen har sitt ursprung i den Erikska ättens fälttecken. Detta sista är dock bara obekräftad gissning.
Johannes Magnus sigill med Uppsala stifts vapen i fält 1.
Ett vapensigill är så mycket mer äkta än ett traditionellt ”God Jul”-sigill. Och det kostar ändå under tusenlappen.
Så det här inlägget handlar faktiskt bara om att tipsa om att lacksigill är en rätt kul grej för den som håller på med heraldik. Just det här fick jag för tio år sedan och det är gjort av boråsföretaget Unigraphics efter en förlaga av Davor Zovko.
Storleken är ungefär 25 mm i diameter. Det räcker gott. Mindre blir lite svårt att se, större svårt att använda. Så gör inte mindre än 20 mm och inte större än 30 mm. Det är mitt tips.
Idag är det visst 27 når sedan första fröet väcktes till det som kom att bli Sju härolder. Det får vi fira.
Nu bildades förstås inte föreningen förrän den 27 maj 1990, men tanken väcktes till liv denna dag av Stefan Bede. Som jag minns det var det på vägen hem till mig och vi gick över Hötorget i Borås när han kläckte ur sig det, men han minns det säkert annorlunda.
Hur som helst blev det nedtecknat och eftersom vi faktiskt fick till ett möte om att starta en förening några månader senare så kan det ju vara viktigt att veta för den som vill studera svenska heraldiska föreningars historia.
Och ännu idag, 27 år senare, finns alltså föreningen kvar vilket gör den till den näst lästa svenska föreningen idag. Och den svenska heraldiska förening som har haft längst liv eftersom både den ursprungliga Svenska Heraldiska Föreningen och ursprungliga Heraldiska Samfundet samt lokalavdelningen till SHS, Västra Sveriges Heraldiska Förening hade kortare liv (den sistnämnda får anses vara död för alla utom LP redan 1985).
Idag hålls den framför allt i liv av mig, Thomas Falk och Lennart Wasling och i viss mån några andra heraldiker i trakterna kring Borås, som Pontus Rosenqvist, Stefan Bede med flera.
Eftersom det är så lätt att föreställa sig att dåtid är en (1) sak och nutid en annan skriv jag för en tid sedan en liten text om kungamakten. Artikeln var en kompletterande text till en annan om diktaren Wilhelm von Brauns kritik av kungamakten vid 1800-talets mitt.
Jag har här försöka ge en kort sammanfattning av hur kungamaktens ställning har skiftat genom historien och visa hur deras agerande växlat, liksom vår syn på deras insatser. Indirekt ser vi också att Wilhelm von Brauns syn på kungamakten var densamma som den samtida borgerliga medelklassens.
Och det är värt att beakta att 1800-talets borgarklass hade en helt annan åsikt om kungen och hans vänner än vad senare tiders historiker och 1800-talsromantikers gärna vill tro. Något som är synnerligen lätt att se om man läser de största tidningarna som Aftonbladet, vars läsare var just borgarklassen.
