SVR 2017 är här

Uppslag ur Skandinavisk vapenrulla 2017
Uppslag ur Skandinavisk vapenrulla 2017

Skandinavisk vapenrulla 2017 har kommit. Och äntligen får jag se vapen Wasling där. 

Denna gång är det 10 vapen med. Synd att det inte är fler. Kanske borde de göra mer reklam för sin publikation. Och du som har ett vapen, du vet väl att det bara kostar dig 1500 kronor att få ditt vapen i publikationen?
Slå till och kontakta SVR redan idag. Mejla till svr@heraldik.org och besök deras hemsida www.heraldik.org/svr.

Hur som helst är det en hög konstnärlig kvalitet på de vapen som är med. Som vanligt dominerar Ronny Andersen med sex vapen. De andra fyra är ritade av Jan Raneke, Andrew Steward Jamieson, Ljubodrag Grujic och Lothar Müller-Westphal.

Det är alltså ingen nu verksam svensk heraldisk konstnär som är med, och det är endast tre svenska släkter med denna gång (Wasling, Trägen och Wahlgren).
Det tycker jag är på tok för lågt eftersom det är mellan 40 och 50 svenskar som varje år får sitt vapen registrerat i Svenskt vapenregister och eftersom jag vet omkring 10 produktiva svenska heraldiska konstnärer. Här har SVR något att jobba på.

Överlag ser man i SVR vilken betydelse redaktören har. Så länge det var svenska redaktörer dominerade svenska släkter. Så fort det blev en dansk redaktör kom danska släkter att dominera.
Det är tydligt att redaktören genom sitt kontaktnät lyckas bra att förmå sina kunder att publicera vapen, men samtidigt kan man se att redaktionen i övrigt skulle kunna göra mer.
Detsamma gäller såklart vi andra heraldiskt intresserade.

 

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Ditt vapen och heraldiska stilepoker

Hur ska man avbilda ett nytt vapen?
Frågan verkar först naiv, men det har fler bottnar än en.

Den som tar sig ett vapen, eller som vill rita upp sitt släktvapen på nytt för att det saknas ett nutida original, hamnar snabbt i bryderi.

  • Ska man skapa det i medeltida stil eftersom heraldiken är medeltida?
  • Ska man skapa det i vapnets tillkomstids stil?
  • Ska man göra en nutida tolkning?

Mitt råd är att alltid i första hand göra vapnet i en nutida version. Heraldiken ska alltid följa med sin tid så att göra den i modern stil är bara bra. Dessutom kommer vapnet då att kännas relevant på ett helt annat sätt.

Men har du möjlighet ska du absolut låta göra vapnet i andra stilar. De flesta gör ju en medeltida version, men det går lika bara att välja en annan tidsepok. Som min i 1600-talstolkning här nedan.

Vapensköld för släkten Gyllenwase/Wasling
Vapen Wasling i 1600-talsstil, av Jens Christian Berlin.

Heraldiska stilepoker

Man kan ta konsthistorien till hjälp för att lättare förstå hur vapnet ska se ut. För heraldiken är trots allt en konstform som ständigt är i förändring och därför helt integrerad i övrig konst.
Här kommer därför en enkel uppställning av centrala heraldiska stilepoker (på norska).

  • 1200: Gotikk Enkelhet, uavhengig men naivistisk
  • 1500: Renessanse Fortsatt enkel, men harmonisk
  • 1600: Barokk Naturalistisk, tung og pompøs, men en helhetlig komposisjon
  • 1725: Rokokko Lettere, mykere og galant med en svingete og snirklete, asymmetrisk form
  • 1770: Klassisisme Reaksjon Regelbundet Opplyst
  • 1800: Romantikk/Empire Tilbake til sengotikken
  • 1850: Realisme, Biedermeier, Nygotikk osv.
  • Senere tider bl.a.: Impresjonisme, Symbolisme, Ekspresjonisme, Funksjonalisme, Minimalisme.

Tack Tom S Vadholm, för att jag fick låna din indelning.

Clara har lämnat oss

Vår förre statsheraldiker, Clara Nevéus, är död. Hon somnade in fredagen den 31 mars. 

För mig betydde Clara lite extra av våra nuvarande och förutvarande statsheraldiker för det var hon som var min referens inför det stipendium som gjorde det möjligt för mig att slutföra min D-uppsats i historia. Den om härolder, som någon kanske har stött på.

Jag uppskattade henne även för att hon både lyckades överbrygga den ovänskap som faktiskt fanns fram till tidigt 90-tal mellan många heraldiska lekmän och heraldiker av facket och för att hon ville höja heraldiken över den enbart deskriptiva sida som gällt så länge. Med henne tog den offentliga heraldiken sig tillbaka till det vetenskapliga fältet igen.

Hennes sista heraldiska insatser gjorde hon som ledamot av Svenska vapenkollegiet. Även här var hennes kunnande till stor glädje för oss alla.

Utöver allt detta var hon en underbar person. Ödmjuk, vänlig och ändå rak och ärlig.

Därför kan man inte lita på Wikipedia

 

Ögonblicksbild från Wikipedia 27 mars 2017 - Uppslagsordet Sverige
Ögonblicksbild från Wikipedia 27 mars 2017 – Uppslagsordet Sverige

Jag gillar Wikipedia. Det är en källa till mycket kunskap. Men det är en förrädisk källa.

Mitt exempel denna gång är inte heraldik utan ordet Sverige. Wikipedia idag känns som något som en gymnasieelev skulle kunna plita ihop, med neutrala referensers som tagna från Nationalencyklopedin blandat med tyckande (”svenska folkets resurser”, om skattetryck) och helt irrelevanta källhänvisningar (främst då hänvisningen till Beowulfsagan).

Sammantaget är intrycket att det är en samling amatörer som är inblandade. Och än värre blir det när man ser diskussionen bakom kuliserna. Inte att de har fel, men det märks så tydligt att inbladade redaktörer inte har en aning om vad de egentligen diskuterar så deras kritik och källhänvisningar blir alldeles mossiga.

Det är  förvånande med tanke på hur enkelt det borde vara att skriva ihop en kort sammanfattning om sitt eget land. Till exempel borde det inte finnas några problem med att reda ut om Kalmarunionen innebar att Sverige svar ett självständigt rike (vilket det inte var) eller om det var underordnat Danmark och således hade förlorat sin självständighet (vilket inte heller är sant).

Snart kommer säkert en hårdare granskning av annat som stör på Wikipedia, det som rör ämnet Heraldik.

Inget hjälmtäcke från korstågen

Codex Manesse
Bild från Codex Manesse

Heraldiker älskar att dra tillbaka sin historia till korstågen, men hur tillförlitliga är de?
Inte särskilt, om jag ska vara självkritisk.

Slå upp en heraldisk bok och läs det inledande kapitlet om heraldikens tillkomst. Du ser då den obligatoriska referensen till den slutna hjälmen, som kom 50 år efter de första heraldiska vapnen och där bildbeviset för heraldikens betydelse är Bayeaux-tapeten som är kanske 75 år äldre än heraldiken. Du ser också att man säger att hjälmtäcket har sitt ursprung i korstågen och dess varma klimat.

Nu är visserligen inte klimatet spelt mycket varmare i Palestina-Israel än i södra Italien, så man hade ju kunnat tänka sig att kristendomens krigare shaft behov av svalkande täcken redan före 1190, men det är detaljer.

Mer intressant är att vapenframställningar fram till tidigt 1300-tal inte visar hjälmtäcken. Detta täcke börjar alltså användas i konsten efter sista korståget och i ett område norr om alperna som inte var direkt påverkat av stekande sol större delen av året.

En fördjupande artikel kommer så småningom.

Snygga sniderier av Aiff

Ett spjut, utsmyckning på toppen av en fana, av Thorleif Aiff.
Ett spjut, utsmyckning på toppen av en fana, av Thorleif Aiff.

Fanspjutet är dekorationen längst upp på en fanstång. Ofta är de enkla med en kula eller en spets. Men de kan även vara relativt utsmyckade.

Det här exemplet är dock lite utöver det vanliga. Bilden visar själva mallen. Av den görs nu en gjutform så att mer än ett fanspjut kan tillverkas. Nu hoppas jag bara att så blir fallet så att jag kan återkomma med bilder från fanspjutet med tillhörande fana och stång. Och jag hoppas att fler än de heraldiska föreningarna fr möjlighet att ta del av denna magnifika pjäs. Men det är upp till Thorleif att bestämma.

Bröderna Göthe och Lillieroth

Göthes vapensköld
Familjen Göthes vapensköld. Ur adelsvapen.com.

Varför göra det lätt för genealogerna, tänkte de inte.
Men faktum är att två bröder kunde adlas under olika namn och vapen.

Samuel Eosander adlades 1698 Göthe, adliga ätten nr 1363.

Samuels bror Nils adlades också, men med namnet Lillieroth.

Som av en händelse har släkten en tredje gren, Eosander von Göthe. Det var Johan Friedrich som av Karl XII fick sitt adelskap på samma villkor som hans fars kusin, ovannämnde Samuel. Denna släktgren introducerades aldrig på Riddarhuset.

Torparsonen blev adelsman

Linderoths vapensköld
Den adliga familjen Linderoth nr 337. Ur adelsvapen.com.

Visst fanns det social rörlighet förr. Som torparsonen Per Andersson Linderoth som valde den militära banan och slutade som Generalmajor av kavalleriet och krigsråd.

Innan du läser och tokhyllar svensk historia. Tänk på att ytterst få torparsöner kunde göra karriär så de som gjorde det var exceptionellt tursamma. Se det däremot som en kritik mot det samhälle som faktiskt förhindrade kunniga pojkar och flickor att komma fram i tillvaron.

Smed och torpare

Det är svårt att hitta någon som på 1600-talet är lägre på den ekonomiska rangskalan än en torpare och grovsmed. Och där, som son till smeden och torparen Anders Nilsson, föddes Per  Andersson.

Han föddes 1596 i Vallerstads socken. Tog värvning i sena tonåren och blev 1625 ryttare vid Östgöta regemente. Måste ha gjort något fantastiskt bra för redan 1627 var han löjtnant vid  regementet och 1631 ryttmästare.

Per Andersson lyckades sedan överleva alla svenska krigståg och utsågs till överste för ett regemente tyska ryttare 1645. Vi kan ana att han då redan var rätt slängd i tyska. Adlad 1645 och introducerad 1647 under nr 337.

Av Karl XI utsågs han 1657 till generalmajor av kavalleriet och krigsråd, varvid han ar en av strategerna bakom de svensk-danska krigen som följde.

Per dog först 1673 (möjligen så sent som 1678, men det kan vara en felläsning av en trea någon gång i historien) på sin sätesgård Sörby och ligger jämte sin fru Catharina Agneta Nagel (från Tyskland, död 1671) begraven i Varvs kyrka.

Tydligen var han känd som en soldattyp för biskopen Terserus väckte fråga i Linköpings konsistorium om hans begravning, eftersom han under sin livstid utmärkt sig för att ha varit ogudaktig, svurit mycket och säkert kunnat lastas för mycket med än så.

Hans och hustruns gravsten ska visst ännu finnas i Varvs kyrka.

Rosa i svenskt vapen?

 

Vapensköld greve Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.

Har vi verkligen ett svenskt vapen med rosa färger? Nä, men bra nära. Eller vad gäller för greve Barck?

Grevarna Barck har inte rosa, även om det är avbildat så på bilden här ovan. De var inte heller rött som i bilden här nedan, från svenska adelns ättartavlor, sent 1800-tal eller däromkring. Fältet i frågan är det 4.e och 6:e, det med en balk belagd med en lagergren.

Vapensköld greve Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.

 

I Svenska adelns vapenbok, med Klingspors vapenteckningar, kan man se att Barck-vapnet är skrafferat med det som i Ranekes bok beskrivs som brunt. Det skulle lika gärna kunna vara purpur.

Det jag vill säga är att det inte går att lita på färgavbildningarna från förr, men också att man förr inte alls hade den rigida tolkningen av en färg som vi har idag. Vad som var purpur eller brunt var lite flytande, och eftersom rosa inte hade den barnklang som vi idag inte kan frigöra oss ifrån så kunde den färgen fungera bra för en konstnär som var tvungen att markera att det inte var frågan om rött.

Ge Barck
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia