Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.
Oscar Tapp är vår bortglömde flagghjälte. Men det var han som gav oss den ljusa blågula flaggan.
Oscar Tapp kom från Helsingborg, staden där prins Oscar (senare kung Oscar II) redan på 1860-talet började flagga med den svenska flaggan på Sofiero slott. Den seden tog han med sig när han 1872 blev krönt till kung och flyttade till Stockholm.
Den flagga som prins/kung Oscar använde var mörkblå och orangegul. Det var något som Oscar Tapp inte var så förtjust i. Han ville istället se en ljusare och modernare flagga. Hans egen flagga var klar 1894, lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse. Den hissades på fästningstornet Kärnan mitt i Helsingborg och gjorde stor succé. Därför kom den också att spridas till Stockholm och när det var dags att flagga vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 dominerade den nya ljusa flaggan.
Men det var inte den enda versionen. På själva affischen användes en mörkare version och bristen på ordning och reda samtidigt som man man både fick intresse i att göra flaggor och möjlighet att massproducera dem gjorde att det snart fanns en mängd versioner av flaggan.
Affisch för Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897
All denna oreda störde de svenska ämbetsmännens sinnesro så när den nya flagglagen togs 1906, året efter unionsupplösningen som ändå krävde en ny flagga, passade man på att föra in restriktioner och anvisningar rörande flaggans färger. Det var den ljusa tolkningen som då fick genomslag och denna gällde fram till sent 1900-tal.
Nu står färgerna i lagen
I sann modern anda, och i tron att det alltid har varit så, bestämde man sig under 1970-talet att färgerna måste regleras i lag så att ingen skulle göra fel. Därför bestämde man sig för en något mörkare och mer modern färgsättning. Det adjektivet vill man nog inte gärna erkänna från dåtidens experthåll, men den som har minsta koll på vilka färgtoner som varit moderna genom åren ser lätt att svenska flaggans nuvarande färger har sitt ursprung i 70-tal.
I ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga” från 1984 finns de nya färgerna med. De ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset” vilket på fackspråk översätts med 4055-R95B (blått) och 0580-Y10R (gult) enligt NCS-systemet.
Jag tycker att det är helt ok att det finns en ordning när det gäller vilka färger den svenska flaggan ska ha, för det underlättar för industrin. Däremot är det alltid värt att poängtera att heraldiken och vexillologin inte har några krav på vilka nyanser man ska använda av en speciell färg. Den klaraste räcker gott.
Magnus Bergstrand skrev om Oscar Tapp i Populär Historia omkring 2007, inför kungens 60-årsdag.
Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?
Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande, kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.
Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).
Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).
Vapen för Bengt Hafridssons ätt
I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.
Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.
Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.
Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga? Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.
Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.
Jarlar från 1100-talet
Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.
Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.
Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.
Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.
Sveriges jarlar
Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)
Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60). Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Undantaget Halland
Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel. Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.
Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?
Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.
Det kvinnliga problemet
Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.
Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).
Sveriges offentliga heraldik går tillbaka till 1200-talet. Först ut var Kalmar följt av Skara. Sedan har det rullat på.
Av Sveriges äldsta kommunvapen/stadsvapen finns de flesta kvar. Några har ändrat form flera gånger (främst Stockholm) men merparten är i grunden desamma. Bogesund är bytte visserligen namn till Ulricehamn på 1700-talet och då även vapenbild, men idén är densamma – namnets initial krönt.
Skara äldsta sigill
1200-talet
Sveriges äldsta stadsvapen är alltså Kalmar och det är känt från 1247. Dagens vapen är ungefär detsamma även om klåfingriga och rätt varumärkesokunniga grafiker velat ändra på detsamma nu det senaste året.
Därefter kommer Skara och Stockholm som båda är kända från 1280-tal samt Linköping och Söderköping från 1290-tal.
(Min gissning är att även Lödöse hade ett vapensigill under 1200-talet eftersom det var en betydande stad i kontakt med kontinenten, men det kan inte bevisas)
1300-talet
Under 1300-talet blir både städerna och deras sigill vanligare. Dessa är de som vi känner till.
Västerås 1307
Sigtuna 1311
Skänninge 1310-
Helsingborg 1310-
Enköping 1320-
Arboga 1330-
Örebro 1331
Visby 1340-
Lund 1350-
Norrköping 1367
Lödöse 1374
Jönköping 1370-
Köping 1378
Trosa 1383
Södertälje 1386
Laholm 1300-tal
Torshälla 1300-tal
Uppsala 1300-tal
Ystad 1300-tal
1400-tal
Under 1400-talet och tidigt 1500-tallutökades antalet stadsvapen. Förutom Malmö tycks inget ha fått ett vapenbrev, men eftersom vapenbrev fanns kan vi anta att det ändå gavs på flera håll.
Omslag till Nils Bartholdys bok ”Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536”
I en recension berättar jag om Nils Bartholdys bok ”Adels– og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536” från 2007.
Tillsammans gör detta att Bartholdys bok främst är ett grundmaterial för forskningen men utan anspråk på egna forskningsresultat. Men som underlag är det av största vikt och ett fantastiskt arbete.
På det hela taget är det en en bra bok och en bok som jag ofta bläddrar i så kritiken här ovan är en vägledning till läsaren för vad denne behöver tänka på när hen läser boken förutom att ta till sig den kunskap som finns här.
Men det finns sidor av historien som saknas men som man lätt glömmer bort. Och det är dem som jag nämner i recensionen.
Men boken är verkligen ett måste att ha hemma i bokhyllan.
Nu drar Pride-dagarna igång i Borås och det är något jag stödjer. Alla människor ska ha rätt att få vara den de är, utan fördomsfullt bemötande.
Prideflaggan i all ära, men det finns ju heraldik också. Kanske inte för priderörelsen, men för kända och okända personer inom densamma.
Pride-flaggan som frimärke.
En av dessa personer har länge varit min förebild för den person hen är. Jag kanske inte har samma kärlek som han inför det hen arbetar med, men hans sätt att vara lärde mig mycket. Så mycket ödmjukhet har jag inte sett i någon annan, och det gav respekt.
Av en läsare kommer denna fråga: Vad är det här för svensk flagga?
Flaggan är inristad i ett horn som både kan dateras till 1700-talet och kan sägas vara tillverkat i Sverige eller av en svensk för namnet Olof Brodin finns inristat med stora tydliga bokstäver.
Vi kan nog också tro att flaggan visar ett gult kors på blått, även om ristningarna inte ska ses som korrekta skrafferingar. Tretungad är den med så det är en örlogsflagga och ingen handelsflagga. Men vad gör korset i övre korshörnet?
Jag måste säga att jag går bet på den frågan så jag ber dig som vet att mejla mig på jesper@heraldik.se.
Det som jag däremot är säker på är att hornets ägare/konstnär har avbildat en flagga som användes ombord på den båt som också är avbildad. Jag kan inte tänka mig att man lägger ner så mycket tid och energi och sedan väljer att göra en specialversion av den flagga som ens egen båt förde. Pikarna från vännerna och ilskan från överordnade officerare skulle nog få vem som helst att avstå. Tror jag.
För övrigt – lägg märke till att de satte väst upptill på kompassrosen. Eller ska den ses när man dricker ur densamma – för då kommer norr uppåt 🙂
Hornet med flaggan, men andra sidanHornet med flaggan. Här med ägarnamnet Olof Brodin.
Otto Upp var tysk heraldiker verksam i mitten av förra århundradet. Inte den bästa tid för en tysk, men Hupp gav inte upp.
Som heraldisk konstnär var han en föregångare i att återskapa den medeltida stilen, som han behärskade bättre än de flesta. Dagens heraldiker inkluderade.
Det som gör honom extra bra är hans insikt att det inte får bli för bra. För även om vi med dagens pennor och papper kan göra helt rena linjer var det något som var svårare för medeltidens konstnärer. Speciellt de som skulle göra det som bäst kan kallas kataloger och alltså innehöll en stor mängd bilder som skulle produceras relativt snabbt. Alltså inte som en kyrklig målning av Michelangelo där konstnären kunde dra ut på tiden.
Idag är hans böcker lite svåra att få tag på men tursamt nog ligger ett och annat av hans verk på nätet, digitaliserat av ett museum. Så vill du studera tysk medeltidsheraldik i modern tappning ska du läsa Arlberger Wappenbücher.
Dannebrogsmønt, från mitten av 1100-talet. Bild från Wikipedia commons/Danska nationalmuseet
Dannebrogsmøntet från Valdemar den stores tid (1131-82) kan sägas vara Nordens första flagga.
Även om det är oklart om den här flaggan fanns i verkligheten är det otvivelaktligen så att alla danskar som stötte på mynt under 1100-talet lärde sig känna igen den här symbolen som en symbol för kungamakten.
Det bör i sin tur ha gjort det troligt att den danske kungen även använde sig av symbolen. Om inte Valdemar den store gjorde det så kan bilden ha tagits upp av hans son Valdemar sejr (segraren) – den person som av legenden 1219 sägs ha mottagit dannebrogen från himmelen.
Oavsett om myntet visar en riktig flagga eller inte så visar det helt klart att man även inom de breda folklagren var väl insatt i hur riktiga flaggor såg ut redan under sent 1100-tal. Och det är en viktig tanke att ha med sig när man försöker förstå heraldikens framväxt några decennier senare.
Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.
Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen. För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.
Kung Knut bygger bilden av sitt rike
Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.
Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230
Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:
Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version
Förde Knut Knuts arv vidare
Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.
Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.
Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.
Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.
För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet.
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.
Knuts Långes baner, en tolkning.
Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
