Sveriges offentliga heraldik går tillbaka till 1200-talet. Först ut var Kalmar följt av Skara. Sedan har det rullat på.
Av Sveriges äldsta kommunvapen/stadsvapen finns de flesta kvar. Några har ändrat form flera gånger (främst Stockholm) men merparten är i grunden desamma. Bogesund är bytte visserligen namn till Ulricehamn på 1700-talet och då även vapenbild, men idén är densamma – namnets initial krönt.
Skara äldsta sigill
1200-talet
Sveriges äldsta stadsvapen är alltså Kalmar och det är känt från 1247. Dagens vapen är ungefär detsamma även om klåfingriga och rätt varumärkesokunniga grafiker velat ändra på detsamma nu det senaste året.
Därefter kommer Skara och Stockholm som båda är kända från 1280-tal samt Linköping och Söderköping från 1290-tal.
(Min gissning är att även Lödöse hade ett vapensigill under 1200-talet eftersom det var en betydande stad i kontakt med kontinenten, men det kan inte bevisas)
1300-talet
Under 1300-talet blir både städerna och deras sigill vanligare. Dessa är de som vi känner till.
Västerås 1307
Sigtuna 1311
Skänninge 1310-
Helsingborg 1310-
Enköping 1320-
Arboga 1330-
Örebro 1331
Visby 1340-
Lund 1350-
Norrköping 1367
Lödöse 1374
Jönköping 1370-
Köping 1378
Trosa 1383
Södertälje 1386
Laholm 1300-tal
Torshälla 1300-tal
Uppsala 1300-tal
Ystad 1300-tal
1400-tal
Under 1400-talet och tidigt 1500-tallutökades antalet stadsvapen. Förutom Malmö tycks inget ha fått ett vapenbrev, men eftersom vapenbrev fanns kan vi anta att det ändå gavs på flera håll.
Omslag till Nils Bartholdys bok ”Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536”
I en recension berättar jag om Nils Bartholdys bok ”Adels– og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536” från 2007.
Tillsammans gör detta att Bartholdys bok främst är ett grundmaterial för forskningen men utan anspråk på egna forskningsresultat. Men som underlag är det av största vikt och ett fantastiskt arbete.
På det hela taget är det en en bra bok och en bok som jag ofta bläddrar i så kritiken här ovan är en vägledning till läsaren för vad denne behöver tänka på när hen läser boken förutom att ta till sig den kunskap som finns här.
Men det finns sidor av historien som saknas men som man lätt glömmer bort. Och det är dem som jag nämner i recensionen.
Men boken är verkligen ett måste att ha hemma i bokhyllan.
Nu drar Pride-dagarna igång i Borås och det är något jag stödjer. Alla människor ska ha rätt att få vara den de är, utan fördomsfullt bemötande.
Prideflaggan i all ära, men det finns ju heraldik också. Kanske inte för priderörelsen, men för kända och okända personer inom densamma.
Pride-flaggan som frimärke.
En av dessa personer har länge varit min förebild för den person hen är. Jag kanske inte har samma kärlek som han inför det hen arbetar med, men hans sätt att vara lärde mig mycket. Så mycket ödmjukhet har jag inte sett i någon annan, och det gav respekt.
Av en läsare kommer denna fråga: Vad är det här för svensk flagga?
Flaggan är inristad i ett horn som både kan dateras till 1700-talet och kan sägas vara tillverkat i Sverige eller av en svensk för namnet Olof Brodin finns inristat med stora tydliga bokstäver.
Vi kan nog också tro att flaggan visar ett gult kors på blått, även om ristningarna inte ska ses som korrekta skrafferingar. Tretungad är den med så det är en örlogsflagga och ingen handelsflagga. Men vad gör korset i övre korshörnet?
Jag måste säga att jag går bet på den frågan så jag ber dig som vet att mejla mig på jesper@heraldik.se.
Det som jag däremot är säker på är att hornets ägare/konstnär har avbildat en flagga som användes ombord på den båt som också är avbildad. Jag kan inte tänka mig att man lägger ner så mycket tid och energi och sedan väljer att göra en specialversion av den flagga som ens egen båt förde. Pikarna från vännerna och ilskan från överordnade officerare skulle nog få vem som helst att avstå. Tror jag.
För övrigt – lägg märke till att de satte väst upptill på kompassrosen. Eller ska den ses när man dricker ur densamma – för då kommer norr uppåt 🙂
Hornet med flaggan, men andra sidanHornet med flaggan. Här med ägarnamnet Olof Brodin.
Otto Upp var tysk heraldiker verksam i mitten av förra århundradet. Inte den bästa tid för en tysk, men Hupp gav inte upp.
Som heraldisk konstnär var han en föregångare i att återskapa den medeltida stilen, som han behärskade bättre än de flesta. Dagens heraldiker inkluderade.
Det som gör honom extra bra är hans insikt att det inte får bli för bra. För även om vi med dagens pennor och papper kan göra helt rena linjer var det något som var svårare för medeltidens konstnärer. Speciellt de som skulle göra det som bäst kan kallas kataloger och alltså innehöll en stor mängd bilder som skulle produceras relativt snabbt. Alltså inte som en kyrklig målning av Michelangelo där konstnären kunde dra ut på tiden.
Idag är hans böcker lite svåra att få tag på men tursamt nog ligger ett och annat av hans verk på nätet, digitaliserat av ett museum. Så vill du studera tysk medeltidsheraldik i modern tappning ska du läsa Arlberger Wappenbücher.
Dannebrogsmønt, från mitten av 1100-talet. Bild från Wikipedia commons/Danska nationalmuseet
Dannebrogsmøntet från Valdemar den stores tid (1131-82) kan sägas vara Nordens första flagga.
Även om det är oklart om den här flaggan fanns i verkligheten är det otvivelaktligen så att alla danskar som stötte på mynt under 1100-talet lärde sig känna igen den här symbolen som en symbol för kungamakten.
Det bör i sin tur ha gjort det troligt att den danske kungen även använde sig av symbolen. Om inte Valdemar den store gjorde det så kan bilden ha tagits upp av hans son Valdemar sejr (segraren) – den person som av legenden 1219 sägs ha mottagit dannebrogen från himmelen.
Oavsett om myntet visar en riktig flagga eller inte så visar det helt klart att man även inom de breda folklagren var väl insatt i hur riktiga flaggor såg ut redan under sent 1100-tal. Och det är en viktig tanke att ha med sig när man försöker förstå heraldikens framväxt några decennier senare.
Ett sällsynt mynt från kung Knut Erikssons tid (1165/74-96) vänder nu upp och ner på svensk heraldik.
Det är ett mynt som bara finns bevarat i några få exemplar och därför sällan förekommer i litteraturen. För en heraldiker och i sitt sammanhang borde det ändå vara att välkänt mynt, men eftersom det inte är det får jag ta upp det här på bloggen.
Kung Knut bygger bilden av sitt rike
Bilden på myntet har jag fått från Monica Golabiewski Lannby som just nu arbetar med en skrift om Knut Erikssons mynt. Hon skriver att det här myntet är ytterst sällsynt men ändå bör det kunna dateras till omkring 1180.
Det som är intressant är att kungen är krönt, har ett svärd och en tidstypisk sköld som är delan med fyra bjälkar. Knut Eriksson var den första moderna myntherren i Sverige i större skala (det myntades även på 1000-talet, men sedan gjordes ett uppehåll på mer än 100 år) och hans mynt har därför utländska förebilder eftersom hans myntslagare troligen kom utifrån.
Kung Knut ”Långe” Holmgerssons mynt från omkring 1230
Ovan ställde jag frågan om det var myntslagaren som kom på motivet på skölden eller om det fanns en förlaga. Jag är tveksam till om en enskild myntare kunde bestämma motivet. Det är något som myntherren bestämmer och ser vi till de andra motiven på Knuts mynt så är det mycket genomtänkta symboler för en kung: krona, svärd, stav och kyrkobyggnad. Jag tror därför att man ska se alla mynt som en helhet och en del av byggandet av riket Sverige. Kung Knut som var också en av de första att kalla sig Svears och Götars kung. Först var Karl Sverkersson som skrev sig 1164-1167 som ”K. rex sweonum rex atque gothorum”:
Samme Knut Eriksson var också samtidigt engagerad i att bygga en helgonkult kring sin far Erik ”den helige” Jedvardsson, kung c:a 1155-60 så vi kan anta att han begrep sig på det här med varumärkesbyggande a la 1100-tal. Därför tror jag att sköldens motiv inte är en slump, men om det bygger på en verklig fana är mer tveksamt. Och en verklig sköld kan det absolut inte vara, därtill är 1180 alldeles för tidigt.
Mynt från c:a 1180, präglat av kung Knut Eriksson. Mycket dålig version
Förde Knut Knuts arv vidare
Från 1180 till 1230 är det femtio år. Det är en lång tid och man bör därför vara försiktig med att dra samband mellan två företeelser på var sin sida av tidslinjen. Men i det här fallet är sambandet så intressant att det åtminstone ska ligga till grund för en hypotes om Erikska ättens vapen.
Som kung lät Knut ”långe” Holmgersson prägla mynt som visar en sköld – den första på mynt – med tre bjälkar. Exakt samma vapensköld finns med på gravtäcket över hans son Holmger Knutsson. Visserligen är det täcket från 1400-talet men det har helt uppenbart använt sig av äldre förlagor. Holmgers mynt kan vara en, men det kan finnas fler, som andra gravtäcken och bonader eller något målat som inte längre finns kvar. Till det kommer Birger jarls sköld med ett lejon (samma som sin bror) över tre balkar som mycket väl kan vara en hänvisning till det baner som den Erikska ätten förde.
Att ha ett motiv på baneret och ett annat på vapenskölden är inte så konstigt, trots allt gör vi likadant idag med en flagga och ett riksvapen.
Vad som däremot är möjligt och till och med sannolikt är att Knut Holmgersson, sonson till Knut Erikssons bror Filip var väl medveten om sin farbrors symbolvärld och mynt. Därför är steget inte långt för honom att ta upp motivet i denna sköld just i en tid då heraldiken slår igenom i Sverige. På så sätt är han inte bara tidig, han visar på ett heraldiskt arv som vida överstiger alla andra och det visar i sin tur på hans förnäma anor. Av den anledningen tror jag att vi bör fundera på den här skölden som en föregångare till de vapen som uppträder en generation efter kung Knut Erikssons död. Men mer transnationell forskning återstår kring baner och lansfanor under 1100-talet.
För dig som inte är helt insatt i den Erikska ättens genealogi så var Holmger Knutssons farfar Filip med största sannolikhet bror till Knut Eriksson. Det betyder också att han var nummer två i tronföljden och ättens vuxne huvudman under 1220/30-talet.
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt
Just detta mynt är inte lätt att hitta Kungliga myntkabinettets hemsida där de presenterar Knut Erikssons penningar. Dess registernummer är LL IA 8 (ref. Lagerqvist 1970) .
Ingen kritik mot kabinettet för den sakens skull, bara en påminnelse till oss andra att arkiven rymmer mer än som hittills finns att se på internet.
Knuts Långes baner, en tolkning.
Nästa steg i denna historia är Monica Golabiewski Lannbys artikel som jag både hoppas och tror ger oss en fördjupad bild av denna nästintill outforskade tid.
Dering Roll, Englands äldsta bevarade vapenrulla, gjordes under 1270-talet. Den innehåller vapen för 319 riddare.
Vapenrullan är döpt efter Sir Edward Dering som köpte rullan under 1600-talet för att föra in sitt eget vapen i den och på så sätt skapa en imponerande historia varje år. Nu blev det inte en sån social framgång som han hoppades på, men vi kanske ändå har honom att tacka för att rullan finns kvar. Trots allt, om du vill fuska så här vill du nog också att det du fuskar med ska bevaras på bästa sätt.
Utdrag ur vapenboken Dering roll.
Edward IIIs regim
Det var alltså under Edward IIIs långa regeringstid som rullan skapades och fokus är på riddare som hade feodal jord i Sussex och Kent. Rullan i sig skapades i Dover, som ligger i Sussex. Dateringen är 1270-80-tal. Riddarens namn står ovanför skölden och alla är markerade utom sex, som antingen lämnats tomma eller har tagits bort. Kanske på grund av dödsfall och därmed vakanta. Det visar också att det fanns ett system bakom placeringen av vapnen. Kanske har den skapats på initiativ av Stephen de Pencester som då var Constable över Dover castle.
De 324 riddarna har var sin sköld och man ser tydligt hur det heraldiska formspråket har satt sig. Reglerna efterföljs ordentligt och det finns en stor variation. De geometriska mönstren dominerar bilden, även om de faktiskt inte dominerar så mycket i antal. Det om något visar hur kraftfulla häroldsbilder faktiskt är som signal.
Utan att veta något om riddarnas inbördes släktrelationer är mitt intryck att det saknas alla former av strukturerade differentieringar.
Spännande för att se förstå brittisk heraldik i slutet av dess första utvecklingsperiod.
Visst var det bara adelsmän som hade vapen? Det står ju i varenda historiebok.
Nej, så enkelt är det inte. Ofrälse hade vapen redan under tidigt 1300-tal och bruket var som störst under stormaktstiden. Därefter blev det omodernt/minskade intresset fram till återuppvaknande på 1930-talet.
Ett exempel på det här är Lars Erikssons sigill. Om denne man är inte jättemycket känt, som vanligt är för medeltida människor. Men vi vet att han 1466 var kyrkoherde i Husby-Oppunda i Södermanland.
Hans sigill är heraldiskt korrekt och visar ett löv. Möjligen ginbalkvis ställt, eller så är det bara den konstnärliga framställningen som får det att se ut så.
Det var alltså inte unikt att ofrälse ståndspersoner använde heraldiska vapen under medeltiden. Hur vanligt det var kommer vi däremot aldrig att veta för nästan all dokumentation är borta. Men jag har på känn att det var vanligare än vi tror, men då bara inom samhällseliten.
Tack till Kaj Janzon som hittade och presenterade sigillet.
Tomas Bragesjö skriver om Svenska flaggan i Vapenbilden #110
Svenska flaggans dag tag, så vad passar bättre än lite flaggfunderingar.
I det senaste numret av Vapenbilden (nr 110) gör Tomas Bragesjö en studie i svenska flaggans bruk i svenska adelsvapen. Det visar sig att den förekommer rätt ofta från 1600-talet fram till 1800-talets slut. Vilket inte var helt oväntat.
Däremot var det oväntat att den endast förekommer i adelsvapen för personer som adlats till följd av sina tjänster gentemot Sverige i marin verksamhet. Nästan alla har varit officerare inom örlogsflottan. Några har verkat inom handelsflottan och en verksam på flottbasen i Karlskrona.
Ingen har varit verksam som ämbetsman inom annan förvaltning, inom handel eller manufaktur eller som officerare inom hären. Inte en enda under 250 år.
Jag tror att Tomas är något på spåren och ser fram emot en mer fullödig genomgång för jag har förstått att han inte är riktigt klar än.
Hur som helst är det rätt sensationellt och visar, tycker jag, att hans tes att svenska flaggan i sin blå-med-gult-kors-version inte är rikets flagga förrän tidigast från 1800-talets andra hälft. Det stämmer också väl med den reaktion som kung Oscar II fick 1872 då han för första gången lät hissa den svenska fanan på Stockholms slott. Han hissade den tretungade eftersom den andra då bara användes av handelsflottan.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
