Eftersom det fortfarande finns några enskilda osäkra nyfikna därute som tror att endast adeln får använda egna personliga vapensköldar är det på sin plats att visa upp bevisen för att även vi ofrälse har fört vapen sedan omkring år 1300.
Men det var inte vanligt att man hade en vapensköld som ofrälse under medeltiden. Det var inte ens vanligt att man hade ett sigill. Det var något för de som hade behov av att regelbundet underteckna dokument såsom brev och avtal.
1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första kända borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen.
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld. Källa Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.
Det första borgerliga vapnet är känt från 1320 då stockholmsborgaren Henrik Sunnedach använder en vapenbild i sitt sigill. Bara något år senare undertecknar Engelbert Hvit/Albus med sitt vapensigill. Båda dessa är ofrälse och båda har tysk bakgrund så vapnen ska därför ses i en tysk kontext. Under denna tid har ännu ingen inhemsk svensk ett vapensigill. Det dröjer ännu ett par decennier.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.
Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220.
Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.
1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.
Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)
En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte. Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.
Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )
Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.
Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.
Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.
När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.
Falsk rubrik. Slottsherren brann inte, bara hans slott.
George Seaton var en grosshandlare som kring sekelskiftet 1900-talet gjorde sig en förmögenhet i Göteborg. Delar av sina pengar satsade han på ett gigantiskt jaktslott i nuvarande Marks kommun på en plats som heter Hyltenäs kulle. Yttermåtten var 41 x 47 meter och slottet hade omkring 35 rum. Inga ritningar finns bevarade. Slottet stod klart 1916 men brann ner redan 1923 på grund av spricka i skorstenen. Med tanke på att bygget gjordes rekordsnabbt, på bara ett år, kan man lätt föreställa sig att visst byggfusk förekom.
Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton.
Seatons vapen och mystiska spiselkrans
George Seaton tillhörde, kanske, den skottska adliga släkten Seaton. Det hävdade han själv och kanske är det sant. Jag har inte forskat i saken men Wikipedia bekräftar det.
På ett gammalt foto från slottet ser man på spiselkransen något som ser ut som en kvadrerad sköld. Motivet är svårt att urskilja, men jag tycker mig kunna se så mycket att jag inte ser Seatons släktvapen.
Den skottska högadliga släkten Seaton innehade grevskapet Winton (Earl of Winton) fram till 1716. Kanske hämtade George Seaton inspiration därifrån. Deras kvadrerade vapen innehåller en kombination av Seaton och Buchan med de tre kärvarna (som Wikipedia av någon outgrundlig anledning gjort till vasar)
George Seaton lät även bygga ett stort mausoleum på Östra kyrkogården i Göteborg till minne av sin far Arthur Seaton, som avled 1912.
Mausoleet kostade då 1,5 miljoner kronor att uppföra, vilket omräknat till dagens penningvärde blir kring 65 miljoner kronor. Förutom att vara gigantiskt dyr är gravplatsen med sina 250 kvadratmetrar än idag Nordens största på allmän kyrkogård. Förutom George Seaton själv vilar här hans föräldrar Arthur och Maria Seaton, hans systrar Ebba Ankarcrona och Maud Kruckenberg, svågrarna kommendörkapten Nils Ankarcrona och ryttmästare Carl-Gustaf Kruckenberg samt systerdottern Ebba Ankarcrona.
I15s kompanimärken vid tiden strax innan dess nedläggning.
Kompanimärken glöms ofta bort så här kommer en presentation av de som har använts på Älvsborgs regemente, I15, i Borås.
Färgerna på dem alla är rött och vitt, vilket såklart är Borås stads färger.
heraldiskt kan man inte gärna säga att de är speciellt uppseendeväckande. Snarare tvärtom. Syftet är helt klart att skapa en tydlig enhetlighet inom regementet så att ingen ska tveka på om ett märke tillhör I15 eller inte. Och det kan vara nog så viktigt i krigstillstånd, även om det kanske inte är det roligaste att se som heraldiker.
Regementets färger är svart och gult, vilket får igen i dess fana och – självklart för att boråsare – i fotbollslaget Elfsborgs färger (lagets bortaställ är för övrigt rött och vitt).
Älvsborgs regementes vapensköld.
Två vapensköldar för ett regemente
Det här svartgula ställer till det lite, för som du ser så är det ett svart lejon på gult i kompanimärket medan regementets vapen officiellt är ett rättvänt folkungalejon hållandes ett svärd och en sköld med tre kronor. För att göra det hela än mer förvillande valde man under mitten av 1990-talet att göra ett tygmärke som inte riktigt vet om det ska stödja alternativ ett (svart lejon, inga strömmar) eller alternativ 2 (gult lejon med strömmar) så det blev en kombination. eftersom märket dessutom är grönt, som alla svenska militärmärken av denna sort, kan en ovan betraktare få för sig att I15 faktiskt har ett tredje vapen – vilket i så fall borde vara något av ett rekord.
Tursamt nog tror jag att alla egentligen bara ser en sak – ett lejon som håller i ett svärd och en sköld med tre kronor.
Tygmärke använt 1996-98
Nyfiken på hur regementets marsch låter
Här är den. Lübner Jäger av Müller.
Måste dock erkänna att jag inte kan påminna mig att den spelades en enda gång under min tid vid regementet, så någon betydelse hade den inte.
Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.
Oscar Tapp är vår bortglömde flagghjälte. Men det var han som gav oss den ljusa blågula flaggan.
Oscar Tapp kom från Helsingborg, staden där prins Oscar (senare kung Oscar II) redan på 1860-talet började flagga med den svenska flaggan på Sofiero slott. Den seden tog han med sig när han 1872 blev krönt till kung och flyttade till Stockholm.
Den flagga som prins/kung Oscar använde var mörkblå och orangegul. Det var något som Oscar Tapp inte var så förtjust i. Han ville istället se en ljusare och modernare flagga. Hans egen flagga var klar 1894, lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse. Den hissades på fästningstornet Kärnan mitt i Helsingborg och gjorde stor succé. Därför kom den också att spridas till Stockholm och när det var dags att flagga vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 dominerade den nya ljusa flaggan.
Men det var inte den enda versionen. På själva affischen användes en mörkare version och bristen på ordning och reda samtidigt som man man både fick intresse i att göra flaggor och möjlighet att massproducera dem gjorde att det snart fanns en mängd versioner av flaggan.
Affisch för Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897
All denna oreda störde de svenska ämbetsmännens sinnesro så när den nya flagglagen togs 1906, året efter unionsupplösningen som ändå krävde en ny flagga, passade man på att föra in restriktioner och anvisningar rörande flaggans färger. Det var den ljusa tolkningen som då fick genomslag och denna gällde fram till sent 1900-tal.
Nu står färgerna i lagen
I sann modern anda, och i tron att det alltid har varit så, bestämde man sig under 1970-talet att färgerna måste regleras i lag så att ingen skulle göra fel. Därför bestämde man sig för en något mörkare och mer modern färgsättning. Det adjektivet vill man nog inte gärna erkänna från dåtidens experthåll, men den som har minsta koll på vilka färgtoner som varit moderna genom åren ser lätt att svenska flaggans nuvarande färger har sitt ursprung i 70-tal.
I ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga” från 1984 finns de nya färgerna med. De ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset” vilket på fackspråk översätts med 4055-R95B (blått) och 0580-Y10R (gult) enligt NCS-systemet.
Jag tycker att det är helt ok att det finns en ordning när det gäller vilka färger den svenska flaggan ska ha, för det underlättar för industrin. Däremot är det alltid värt att poängtera att heraldiken och vexillologin inte har några krav på vilka nyanser man ska använda av en speciell färg. Den klaraste räcker gott.
Magnus Bergstrand skrev om Oscar Tapp i Populär Historia omkring 2007, inför kungens 60-årsdag.
Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?
Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande, kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.
Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).
Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).
Vapen för Bengt Hafridssons ätt
I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.
Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.
Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.
Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga? Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.
Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.
Jarlar från 1100-talet
Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.
Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.
Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.
Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.
Sveriges jarlar
Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)
Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60). Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Undantaget Halland
Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel. Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.
Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?
Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.
Det kvinnliga problemet
Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.
Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).
Sveriges offentliga heraldik går tillbaka till 1200-talet. Först ut var Kalmar följt av Skara. Sedan har det rullat på.
Av Sveriges äldsta kommunvapen/stadsvapen finns de flesta kvar. Några har ändrat form flera gånger (främst Stockholm) men merparten är i grunden desamma. Bogesund är bytte visserligen namn till Ulricehamn på 1700-talet och då även vapenbild, men idén är densamma – namnets initial krönt.
Skara äldsta sigill
1200-talet
Sveriges äldsta stadsvapen är alltså Kalmar och det är känt från 1247. Dagens vapen är ungefär detsamma även om klåfingriga och rätt varumärkesokunniga grafiker velat ändra på detsamma nu det senaste året.
Därefter kommer Skara och Stockholm som båda är kända från 1280-tal samt Linköping och Söderköping från 1290-tal.
(Min gissning är att även Lödöse hade ett vapensigill under 1200-talet eftersom det var en betydande stad i kontakt med kontinenten, men det kan inte bevisas)
1300-talet
Under 1300-talet blir både städerna och deras sigill vanligare. Dessa är de som vi känner till.
Västerås 1307
Sigtuna 1311
Skänninge 1310-
Helsingborg 1310-
Enköping 1320-
Arboga 1330-
Örebro 1331
Visby 1340-
Lund 1350-
Norrköping 1367
Lödöse 1374
Jönköping 1370-
Köping 1378
Trosa 1383
Södertälje 1386
Laholm 1300-tal
Torshälla 1300-tal
Uppsala 1300-tal
Ystad 1300-tal
1400-tal
Under 1400-talet och tidigt 1500-tallutökades antalet stadsvapen. Förutom Malmö tycks inget ha fått ett vapenbrev, men eftersom vapenbrev fanns kan vi anta att det ändå gavs på flera håll.
Omslag till Nils Bartholdys bok ”Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536”
I en recension berättar jag om Nils Bartholdys bok ”Adels– og våbenbreve udstedt af danske (unions-) konger indtil 1536” från 2007.
Tillsammans gör detta att Bartholdys bok främst är ett grundmaterial för forskningen men utan anspråk på egna forskningsresultat. Men som underlag är det av största vikt och ett fantastiskt arbete.
På det hela taget är det en en bra bok och en bok som jag ofta bläddrar i så kritiken här ovan är en vägledning till läsaren för vad denne behöver tänka på när hen läser boken förutom att ta till sig den kunskap som finns här.
Men det finns sidor av historien som saknas men som man lätt glömmer bort. Och det är dem som jag nämner i recensionen.
Men boken är verkligen ett måste att ha hemma i bokhyllan.
Nu drar Pride-dagarna igång i Borås och det är något jag stödjer. Alla människor ska ha rätt att få vara den de är, utan fördomsfullt bemötande.
Prideflaggan i all ära, men det finns ju heraldik också. Kanske inte för priderörelsen, men för kända och okända personer inom densamma.
Pride-flaggan som frimärke.
En av dessa personer har länge varit min förebild för den person hen är. Jag kanske inte har samma kärlek som han inför det hen arbetar med, men hans sätt att vara lärde mig mycket. Så mycket ödmjukhet har jag inte sett i någon annan, och det gav respekt.
Nu går vi ut och firar.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
