Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.
Ingen svensk har personifierat Sverige så mycket som Erik Jedvardsson, kung 1155-60 och helgon.
En stor skillnad mellan Erik den helige och andra landsfäder är att hans upphöjelse inte sker under hands egen regeringstid och mer eller mindre på hans eget initiativ (här får jag även räkna inte socialdemokrater som Tage Erlander, som visserligen inte skapade bilden av sig själv som landsfader, men å andra sidan inte heller på skarpen sa ifrån till sin egen rörelse att lägga ner med fåneriet. Detsamma kan sägas om motsvarande personer på den borgerliga sidan).
Erik den helige träder fram
1275, 115 år efter sin död, avbildas Erik den Helige i Uppsala domkapitels sigill. Det är första steget mot att göra Erik Jedvardsson till ett officiellt nationalhelgon.
Visserligen tar helgonkulten fart redan under Eriks son Knuts regeringstid (ca 1170-96) men det är ändå först med hans skrinläggning och helgonkult i Uppsala som det tar fart på allvar. Och då är vi mer än 100 år efter Eriks död, och efter Erikska ättens utgång.
Och under Engelbrektsupproret, vars främsta syfte var att bli av med en orättfärdig regent men inte skapa ett jämlikt samhälle (det är en tankevärld som är okänd för samtidens människor) utan för att återskapa den gyllene tidsperiod då respekt och rättvisa fanns mellan samhällets grupper, personifierat i helgonkungen Erik Jedvardsson. Därför blir han och tre kronor symbolerna i riksklämman från 1436. Därefter är han fast i svenskt medvetande och varje svensk ”samhällsomstörtare” sedan dess har tagit hans parti emot varjehanda motståndare.
Om han är värd det? Knappast. Med fem år på tronen hann han inte med särskilt mycket och han har inte gjort några avtryck som regent. Som vi känner till. Hans arkiv, liksom sonens, är dock borta och detsamma gäller Sverkerska ätten, som fanns i Gudhens, Alvastra och Varnhems kloster. Kvar finns ju endast sporadiska arv från ex Riseberga kloster som stöddes av Bjälbo-ätten. Därav vår något förhöjda kunskap om dem.
Uppsala domkapitels kontrasigill från 1275 som visar Erik den Helige.
Medelpads landskapsvapen från Karl X Gustavs begravning.
1560 skapades de svenska landskapsvapnen för att ge prakt till Gustav Vasas kröning. Det visade sig vara ett havsverk för hälften av vapensköldarna byttes ut inom två decennier.
Ett av dem som byttes ut var Medelpad. Ursprungligen hade landskapet en svart bäver i vitt fält men från och med laghandskriften i den Råhlamska samlingen fick vapnet nuvarande utseende. Då hade vapnet redan förekommit i 15 olika vapenrullor eller offentliga utsmyckningar (Meddelande från Riksheraldikerämbetet 1940, sid 30-31).
Att man bytte för att en bäver inte är det mest pampiga djuret i ett pompöst landskapsvapen kan man förstå. Att man bytte till en häroldsbild är också begripligt, för om det bara var pampiga djur skulle helhetsintrycket kännas ganska tillgjort. Så ett geometriskt mönster är inte dumt. Men varför detta? Något bra svar har jag inte hittat, vare sig i nämnda ”Meddelande från riksheraldikerämbetet”, Clara Nevéus ”Ny svensk vapenbok” eller någon annan källa.
Sigill för Norra Hälsingland, eller Sundedh som det då kallades.
Norra Hälsinglands sigill
Men lösningen kanske finns i ett mycket äldre sigill. Hans Emil Hildebrand har med detta sigill i sin bok ”Svenska sigillier” (1860) och daterar det till 1314 samt nämner att det finns med under ett brev från 1575 (Sv dipl N 1962) och skriver att sigillet då ännu fanns i behåll, monoklar vart. Legenden (texten) runt sigillet lyder ”S’ CVMVNITATIS IN SUNDDEDHE”.
Demaskeringen (dekorationen) med små kors inom ett rutmönster känns 1300-tal och har ingen heraldisk betydelse. Så gjorde man för att fylla ut färgfält när man inte hade någon färg att tillgå, som i sigill. Något som Hildebrand tydligen inte kände till med tanke på hur han beskriver sigillet.
Landskapet, eller distriktet, Sundhed var det mellersta i den tredingen som var Hälsingland under senmedeltid och en bit framåt. Medelpad var för övrigt den tredje, nordligaste biten. den sydligaste var Air, som är känt från 1322. Här i Sundhed fanns kungsgårdar i Högs socken och i Norrdala (Wikipedia, uppslagsord Norrala kungsgård).
Just detta att nutida forskare nämner Air som känt 1322 men inte Sundhedh så tidigt gör att jag inte riktigt litar på Hildebrands datering. Men det har lite betydelse för Medelpads nya vapens tillkomst på 1570-talet.
Från Sundhed till Medelpad
Eftersom vi vet att det här sigillet uppträder i svenska källor som avskrift på 1570-talet, under en tid då man i kansliet var engagerad i att just sammanställa ett svenskt riksarkiv är det sannolikt så att man har fått ögonen på sigillet lite tidigare än avskriften. Och om man då även försöker föreställa sig diskussionen mellan de högst 10 personer, kungen inräknad, som funderade kring landskapsvapnens utseende så kan det mycket väl vara så att någon tog upp sigillet och visade att Medelpad hade ett vapen med lång historia som man hade missat femton år tidigare (då en annan kung ju var vid makten, en kung som den nuvarande – Johan III – nog gärna gav ett tjuvnyp när det fanns tillfälle).
Slutsats
Därför tror jag att Medelpads vapen bygger på Sundheds sigill även om vi idag vet att de två inte är riktigt samma sak. Men väldigt nära.
Och när man bygger en nationalistisk historia, som Sverige gjorde under denna tid och 100 år framåt, kan man inte vara för petig när det kommer till detaljer som ingen utomstående känner till. Så brukar det åtminstone resoneras.
En udda svensk flagga endast känd i detta utförande från 1632. Den är avbildad i ett samtida kopparstick och alltså gjord av ett vittne.
Kopparsticket visar Gustav II Adolfs intåg i Nürnberg 1632 och paraden är flankerad av två flaggor vilket jag tolkar som de svenska fanorna. Trumpetarna i tåget har små fanor med tre kronor. Några andra svenska attribut finns inte trots att detta är en propagandabild.
Nu kan man inte dra allt för förhastade slutsatser av en bild, så min tolkning är att Sverige 1632 inte alla hade en given flagga. Den blågula korsflaggan som vi har idag var då uppenbart ENDAST en marin flagga, och endast för örlogsflottan. Handelsfartygen får tillåtelse att använda den först kring 1660.
Randiga flaggor som den här har däremot hären, där kungen oftast befann sig, använt sedan 1500-talets mitt. Möjligen mycket tidigare än så. Schackrutan i gult och svart kan vara en hänsyftning till vasaätten.
Gustav II Adolf tågar in i Nürnberg tillsammans med kungen av Böhmen.
English
wasling_heraldryA strange Swedish #flag only know from Nürnberg 1632 (when king Gustavus II Adolfus and the king of #Bohemia entered Nuremberg) in one painting. Is it a real flag or just the fantasy of a painter? Or a bohemian flag? I think is a Swedish flag. The hatching suggest that the flag should be blue and white, but I think they were blue and yellow. That would match similar flags from this period and from the 16th century. #svenskaflaggan#Sverige
Eftersom det fortfarande finns några enskilda osäkra nyfikna därute som tror att endast adeln får använda egna personliga vapensköldar är det på sin plats att visa upp bevisen för att även vi ofrälse har fört vapen sedan omkring år 1300.
Men det var inte vanligt att man hade en vapensköld som ofrälse under medeltiden. Det var inte ens vanligt att man hade ett sigill. Det var något för de som hade behov av att regelbundet underteckna dokument såsom brev och avtal.
1297 sätter köpmannen Johan Skule sitt sigill under en urkund. Det första kända borgerliga sigillet i Sverige. Sigillet innehöll ett bomärke, men inget vapen.
Tre ofrälse sigill från tidigt 1300-tal. Johan Skule, Henrik Sunnudag (Heinrich Sunedach) och Engelbert Hvit (Albus). Notera bomärket ovanför Engelberts sköld. Källa Uno Lindgren ”Heraldik i svenska författningar”.
Det första borgerliga vapnet är känt från 1320 då stockholmsborgaren Henrik Sunnedach använder en vapenbild i sitt sigill. Bara något år senare undertecknar Engelbert Hvit/Albus med sitt vapensigill. Båda dessa är ofrälse och båda har tysk bakgrund så vapnen ska därför ses i en tysk kontext. Under denna tid har ännu ingen inhemsk svensk ett vapensigill. Det dröjer ännu ett par decennier.
Sigill för Helena Sverkersdotter, daterat till 1238.
En fråga som ofta kommer är: Hade de svenska kungarna på 1100-talet heraldiska sköldar.
Svaret är: Vi vet inte. Men vi tror oss veta att de inte hade det på 1100-talet med sannolikt har de tagit upp heraldiska sköldar mellan 1200 och 1220.
Heraldiken uppstår under 1100-talets mitt i området kring Normandie och England, med andra ord i normandernas intressesfär. Det äldsta vapnet lär vara Geoffrey Plantangnets, greve av Anjou, vars vapen av en samtida krönika dateras till 1126. Nu är krönikan visserligen skriven 30-50 år senare och då var greve Geoffery redan död och begraven, och på hans gravplåt finns det omnämnda vapnet. Eftersom Geoffrey begravs 1156 och hans barn inte för detta vapen, men hans barnbarn gör det lite senare, antar vi på goda grunder att denna sköld faktiskt fördes av honom själv även om bevisen härför är ett decennium eller så senare.
1150 är alltså gränsen neråt för heraldiska vapen. Det första svenska kungavapnet i en sköld som vi känner till är Valdemar Birgersson (Bjälbo-ätten) från c:a 1250. Någonstans under detta tidspann på 100 år började svenska kungar alltså använda vapensköldar.
Arms of king Valdemar (1250-1275) and his mothers brother, king Erik (1222-1250)
En ledtråd är då Birgers vapenbild med tre krönta leoparder som även fördes av hans morbror, kung Erik Eriksson läspa och halte. Men bara i sigill och inte, av bilden att döma, i en sköld. Men här får man vara försiktig för sköldformen var inte så trendig på 1200-talets första hälft så motiv utanför sköldar kan mycket väl vara heraldiska. Det syns inte minst i mynt.
Jag skulle därför vilja hävda att kung Erik Eriksson av den Erikska ätten förde ett vapen (en inte alltför unik åsikt idag, även om den har motsagts av tidigare statsheraldiker, ex Clara Neveus i Populär Historia nr 5, 1998, fast hon kan där avse Erikska ätten under 1100-talet. )
Eftersom det första belägget för ett heraldiskt vapen i Sverige är Bobergs-ätten från 1219 och eftersom det danska riksvapnets tre lejon kan beläggas i kung Valdemar Sejers sigill från c:a 1200 kan vi förstå att heraldiska vapen knappast var okända för de svenska kungaätterna. Med den kunskapen ska man förstå det mynt som kung Knut Eriksson lät prägla på 1180-talet och som jag skrivit om tidigare. Det visar en sköld med tre bjälkar. Om det ska vara ett existerande vapen eller bara en tillfällig dekoration vet vi inte, men jag tror att det är en dekoration utan betydelse för Knuts samtid men att motivet kom att tas upp av hans efterkommande just för att det gav dem en förnämare historia.
Det gör då att kung Holmger Knutsson, också han av Erikska ätten, uppenbart förde ett vapen mer tre bjälkar på 1220-talet, och som hamnade på hans mynt under hans tronperiod 1229-35.
Andra medlemmar av Erikska ätten hade andra motiv. Kung Erik Knutsson (1208–16) förde två motvända lejon i – vad det tycka -två separata sammanhang varför det får anses vara hans personliga motiv. Att vi idag inte ser det som ett vapen beror nog mer på vår strikta definition av hur ett vapen ska se ut, något som inte riktigt verkar ha delats av heraldikens första företrädare i Sverige.
När det gäller Sverkerska ätten är vi än mer osäkra. Den enda som vi vet hade en sköld är prinsessan Helena Sverkersdotter som hade en fågel/drake inom en stjärna. Men hennes bror kung Johan (1216-22) lät prägla mynt med fågel-/drakhuvud och det gjorde igen annan kung så det kan vara ett tecken på att detta faktiskt är deras vapensköld.
Falsk rubrik. Slottsherren brann inte, bara hans slott.
George Seaton var en grosshandlare som kring sekelskiftet 1900-talet gjorde sig en förmögenhet i Göteborg. Delar av sina pengar satsade han på ett gigantiskt jaktslott i nuvarande Marks kommun på en plats som heter Hyltenäs kulle. Yttermåtten var 41 x 47 meter och slottet hade omkring 35 rum. Inga ritningar finns bevarade. Slottet stod klart 1916 men brann ner redan 1923 på grund av spricka i skorstenen. Med tanke på att bygget gjordes rekordsnabbt, på bara ett år, kan man lätt föreställa sig att visst byggfusk förekom.
Vapensköld för grevarna av Eglinton och Winton.
Seatons vapen och mystiska spiselkrans
George Seaton tillhörde, kanske, den skottska adliga släkten Seaton. Det hävdade han själv och kanske är det sant. Jag har inte forskat i saken men Wikipedia bekräftar det.
På ett gammalt foto från slottet ser man på spiselkransen något som ser ut som en kvadrerad sköld. Motivet är svårt att urskilja, men jag tycker mig kunna se så mycket att jag inte ser Seatons släktvapen.
Den skottska högadliga släkten Seaton innehade grevskapet Winton (Earl of Winton) fram till 1716. Kanske hämtade George Seaton inspiration därifrån. Deras kvadrerade vapen innehåller en kombination av Seaton och Buchan med de tre kärvarna (som Wikipedia av någon outgrundlig anledning gjort till vasar)
George Seaton lät även bygga ett stort mausoleum på Östra kyrkogården i Göteborg till minne av sin far Arthur Seaton, som avled 1912.
Mausoleet kostade då 1,5 miljoner kronor att uppföra, vilket omräknat till dagens penningvärde blir kring 65 miljoner kronor. Förutom att vara gigantiskt dyr är gravplatsen med sina 250 kvadratmetrar än idag Nordens största på allmän kyrkogård. Förutom George Seaton själv vilar här hans föräldrar Arthur och Maria Seaton, hans systrar Ebba Ankarcrona och Maud Kruckenberg, svågrarna kommendörkapten Nils Ankarcrona och ryttmästare Carl-Gustaf Kruckenberg samt systerdottern Ebba Ankarcrona.
I15s kompanimärken vid tiden strax innan dess nedläggning.
Kompanimärken glöms ofta bort så här kommer en presentation av de som har använts på Älvsborgs regemente, I15, i Borås.
Färgerna på dem alla är rött och vitt, vilket såklart är Borås stads färger.
heraldiskt kan man inte gärna säga att de är speciellt uppseendeväckande. Snarare tvärtom. Syftet är helt klart att skapa en tydlig enhetlighet inom regementet så att ingen ska tveka på om ett märke tillhör I15 eller inte. Och det kan vara nog så viktigt i krigstillstånd, även om det kanske inte är det roligaste att se som heraldiker.
Regementets färger är svart och gult, vilket får igen i dess fana och – självklart för att boråsare – i fotbollslaget Elfsborgs färger (lagets bortaställ är för övrigt rött och vitt).
Älvsborgs regementes vapensköld.
Två vapensköldar för ett regemente
Det här svartgula ställer till det lite, för som du ser så är det ett svart lejon på gult i kompanimärket medan regementets vapen officiellt är ett rättvänt folkungalejon hållandes ett svärd och en sköld med tre kronor. För att göra det hela än mer förvillande valde man under mitten av 1990-talet att göra ett tygmärke som inte riktigt vet om det ska stödja alternativ ett (svart lejon, inga strömmar) eller alternativ 2 (gult lejon med strömmar) så det blev en kombination. eftersom märket dessutom är grönt, som alla svenska militärmärken av denna sort, kan en ovan betraktare få för sig att I15 faktiskt har ett tredje vapen – vilket i så fall borde vara något av ett rekord.
Tursamt nog tror jag att alla egentligen bara ser en sak – ett lejon som håller i ett svärd och en sköld med tre kronor.
Tygmärke använt 1996-98
Nyfiken på hur regementets marsch låter
Här är den. Lübner Jäger av Müller.
Måste dock erkänna att jag inte kan påminna mig att den spelades en enda gång under min tid vid regementet, så någon betydelse hade den inte.
Från Allmänna konst- och industriutställningen 1897, med den ljusa blå flaggan överst.
Oscar Tapp är vår bortglömde flagghjälte. Men det var han som gav oss den ljusa blågula flaggan.
Oscar Tapp kom från Helsingborg, staden där prins Oscar (senare kung Oscar II) redan på 1860-talet började flagga med den svenska flaggan på Sofiero slott. Den seden tog han med sig när han 1872 blev krönt till kung och flyttade till Stockholm.
Den flagga som prins/kung Oscar använde var mörkblå och orangegul. Det var något som Oscar Tapp inte var så förtjust i. Han ville istället se en ljusare och modernare flagga. Hans egen flagga var klar 1894, lagom till 300-årsminnet av Gustav II Adolfs födelse. Den hissades på fästningstornet Kärnan mitt i Helsingborg och gjorde stor succé. Därför kom den också att spridas till Stockholm och när det var dags att flagga vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897 dominerade den nya ljusa flaggan.
Men det var inte den enda versionen. På själva affischen användes en mörkare version och bristen på ordning och reda samtidigt som man man både fick intresse i att göra flaggor och möjlighet att massproducera dem gjorde att det snart fanns en mängd versioner av flaggan.
Affisch för Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897
All denna oreda störde de svenska ämbetsmännens sinnesro så när den nya flagglagen togs 1906, året efter unionsupplösningen som ändå krävde en ny flagga, passade man på att föra in restriktioner och anvisningar rörande flaggans färger. Det var den ljusa tolkningen som då fick genomslag och denna gällde fram till sent 1900-tal.
Nu står färgerna i lagen
I sann modern anda, och i tron att det alltid har varit så, bestämde man sig under 1970-talet att färgerna måste regleras i lag så att ingen skulle göra fel. Därför bestämde man sig för en något mörkare och mer modern färgsättning. Det adjektivet vill man nog inte gärna erkänna från dåtidens experthåll, men den som har minsta koll på vilka färgtoner som varit moderna genom åren ser lätt att svenska flaggans nuvarande färger har sitt ursprung i 70-tal.
I ”Förordning med riktlinjer för färgnyanser i Sveriges flagga” från 1984 finns de nya färgerna med. De ska vara ”ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset” vilket på fackspråk översätts med 4055-R95B (blått) och 0580-Y10R (gult) enligt NCS-systemet.
Jag tycker att det är helt ok att det finns en ordning när det gäller vilka färger den svenska flaggan ska ha, för det underlättar för industrin. Däremot är det alltid värt att poängtera att heraldiken och vexillologin inte har några krav på vilka nyanser man ska använda av en speciell färg. Den klaraste räcker gott.
Magnus Bergstrand skrev om Oscar Tapp i Populär Historia omkring 2007, inför kungens 60-årsdag.
Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?
Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande, kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.
Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).
Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).
Vapen för Bengt Hafridssons ätt
I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.
Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.
Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.
Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga? Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.
Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.
Jarlar från 1100-talet
Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.
Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.
Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.
Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.
Sveriges jarlar
Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)
Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60). Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Undantaget Halland
Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel. Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.
Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?
Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.
Det kvinnliga problemet
Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.
Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
