Först stämman. Föreningen håller årsmöte den 22 maj i Köpenhamn.
Välj ny styrelse och lyssna på ett kortare föredrag.
Välkomna till Rosenborgs slott
Skicka in ditt exlibris
Nyhetsbrevet på inner också oss medlemmar att vi ska skicka in vårt heraldiska exlibris till den bok som planeras inför 60-årsjubileumet nästa år. Ditt märke ska vara inne till den 1 december 2018 och ska skickas till:
Societas Heraldica Scandinavica
c/o Professor, Ph.D. Peter Kurrild-Klitgaard
Tesdorpfsvej 59
DK-2000 Frederiksberg, Danmark
Levande riddares sköldar
Mer spännande är Ronny Andersens artikel om de personer som lever idag, fått storkorset av Elefantorden och fått sin sköld uppmålad. Han gör det under rubriken ”Mig og mit våbenskjold” som är första delen i en artikelserie. Totalt berörs 27 vapen, de flesta skapade inför detta sammanhang och i denna första del nämns 8 manliga och 1 kvinnlig riddare – alla födda på 1930- och 40-talen. Det säger en hel del om samhället denna dag, kvinnodagen den 8 mars. Ja, det säger förstås inget om Ronnys artikel för författaren kan ju inte påverka historien.
Dessutom lite fler små notiser från hela Norden, varav en får ett eget inlägg om någon dag eller så.
Stefan Bede vis Heraldiska föreningens årsmöte 2018
För 25 gången omvald till Svenska Heraldiska Föreningens styrelse, det får jag vara lite stolt över. Och detta hände nu den 3 mars i Lund.
Det kommer en längre text om årsmötet sett från andra mer opartiska ögon på föreningens hemsida heraldik.se inom kort.
Och eftersom jag vet det kostar jag på mig att vara lite ego i det här inlägget.
Det blir alltså det 26 året i styrelsen för mig och för min gamle vän och vapendragare Stefan Bede. Vem hade trott det när vi ”småpojkar” valdes in på Scandic i Borås 1993? Då var vi dessutom knappt 25 år och faktiskt bland de yngsta som någonsin valts in i en heraldisk styrelse så antingen var vi underbarn eller så var de desperata i sitt sökande efter nya förmågor.
Därför fick jag ingen medalj i år
Den som följer den heraldiska medaljvärlden kommer inom kort att notera att Stefan Bede fick Pro Patrias medalj, vilket inte jag erhöll. Skälet till det är inte så dramatiskt. Medaljen i fråga har en inlösensavgift och eftersom jag inte har något intresse av medaljer har jag heller inget intresse av att betala en lösenavgift. Men jag har självklart inget emot om andra både betalar och bär medaljer när de så behagar.
Istället fick jag en blombukett och det räckte gott. Och visst, jag fick förtjänstmedaljen förra året så jag har redan en och annan medaljutmärkelse i min garderob. Ointresse är inte detsamma som rabiat motstånd.
Stort grattis till Stefan som premierades på detta sätt efter 25 år i styrelsen.
Och ett stort grattis till Elias Sonnek och Maria Byquist som valdes in i vår styrelse. Jag är säker på att ni kommer att tillföra mycket och skaka liv i oss gamlingar.
Logga för Älvdalen, med kommunvapnet. Bra eller dålig heraldik?
Är heraldiken en historisk företeelse eller något som lever och utvecklas än idag? Jag håller på det sistnämnda, men oavsett vad man tycker får det vissa konsekvenser.
Det här är en debattext, inte en empiriskt belagd artikel, inte heller en uppsats som har tagit sin utgångspunkt i den litteratur som publicerats i Sverige eller övriga Norden. Detta är en text som har sin utgångspunkt i det som ofta sägs heraldiker emellan men sällan skrivs ner, förutom på Sociala medier där dessa åsikter sprids som aldrig förr.
Mer djupgående studier vore därför önskvärda men ligger utanför det här debattinläggets område. Men kanske kan jag inspirera någon till att tänka lite djupare kring detta.
Ett främmande land
Historien är full av grupper som gärna hyllar fornstora dar. Även heraldiken har en gyllene tidsperiod dit man gärna hänvisar de som går vid sidan om den smala vägen. Det får mig att fundera kring bruket av tid och bruket av kultur.
Närmare bestämt: Om det förflutna konstrueras som ett främmande land där folket lever gott– hur påverkar det allt som skapas i nutidens land, där folket lever i synd?
Och i vilket land ska heraldiken leva i: historiens, nutidens eller båda?
Som nyskapande heraldiker är det lätt att förkastas, att bli förvisad till landet Modernien där inget gott kan skapas. I det landet kan ingen nå sann visshet om hur ett sant och äkta vapen ska komponeras. Där finns inte heller någon förståelse för vilken teknik som är den enda sanna. Här avses i regel pensel på papper medan digitalt skapande är sämre ur alla aspekter. Kanske kan man inte heller förstå de mest grundläggande tinkturreglerna.
Men en moderna kompositör av heraldiska vapen kan förstås hyllas för sin äkthet, här tänker jag på personer som Harald Traettenberg, Jan Raneke och Bo Eriksson. Om man uppfyller bilden av det historiska kallas man gärna till hedersmedborgare i landet Förflutenhet.
Ta den andre på allvar
Nu är det här ingen ny debatt. Den har pågått i minst 300 år där många självutnämnde traditionalister av eftervärlden själva kategoriserats som modernistiska avfällingar. Även jag själv kan ha bidragit till det när jag argumenterat för att ovannämnde Harald Traettenberg idag mer framstår som en typisk företrädare för 30-talets funktionalism* än som bevarare av den medeltida stil han ville bevara. Å andra sidan uppskattar jag Traettenberg i egenskap av förnyare av heraldiken, även om det kanske inte var det han ville höra.
Och här kommer vi till det problem som heraldiken hamnar i när man skapar ett vi och ett dem och med det som grund försöker förklara vad som är sann och rätt heraldik.
För heraldiker (eller för människor överhuvudtaget) gäller att den som tilltalar en annan är den s har makt att bestämma den andres placering i tid och rum.
Därmed tar vi nästa steg.
Hemlikhetens diskurs
För människan finns det en vilja att skapa system. Det finns då en tendens att inom ramen för en institution skapa en miljö som är hemlik; en plats där det formella systemet ges en aura av informalitet som får det att framstå som naturligt. För den som vill förändring gäller alltså att inse att kampen står om vad som ska anses vara formellt (och därmed förändringbart) och den informellt (det naturliga, oföränderliga).
Om detta finns en hel del klokt skrivit i Etnologisk skriftserie 2006:2.
Låt oss börja med det hemlika. Själva ordet antyder att vi inte har att göra med ett hem utan med något som försöker se ut som ett hem, men egentligen är något helt annat: sjukhem, fritidshem eller alkoholisthem eller kanske ett hemlikt kontor (alternativt uttryckt: det personliga rummet).
Vad är det då som gör något hemlikt? Hur teoretisk man än är hamnar man ofta i ett estetiskt uttryck som tar fasta på inredning av det allmänna rummet där möbler, inredningsdetaljer, färg och material är rekvisitan. Det finns inga exakta riktlinjer. Det enda som betonas är att föremål som är gamla eller ser gamla ut är att föredra framför det nya.
Den hemlika heraldiken
Från denna lilla utvikning måste jag tillbaka till heraldiken. Även här finns det något som är hemlikt och något som inte är det. Här kan man överföra beskrivningen ovan till heraldiska elementär att skapa en liknelse. Jag tänker då först på
Vilka material (tinkturer) är tillåtna
Vilka färgkombinationer ska tillåtas
Vilka möbler (bilder) får användas i rummet (skölden)
Hur ska inredningen (skurorna, bitecknen) placeras
Till skillnad från valet av föremål (symboler) till ett hem (vapnet), där ett föremål införskaffas för att det har en igenkännbarhet som med tiden blir bekant och förknippas med hemmet just därför att det finns i hemmet, är situationen för heraldiken omvänd. Föremålet blir hemlikt under förutsättning att det antas ha varit bekant för brukarna under äldsta heraldiska tid.
Detta sätt att förhålla sig till föremål gör att heraldiken blir statisk. Därför uppstår det lätt en konflikt när olika estetiker gör anspråk på legitimitet och monopol på såväl god heraldisk sed och smak; på vad som är och vem som har ”god” respektive ”dålig” smak. Men eftersom smak är något relativt finns det inget objektivt instrument för att mäta eller uppskatta smak. Det enda vi har är den rangordnig av olika estetiker där uttolkarens position utgör det avgörande verktyget för tolkningen av bra och dåligt. varpå vi är tillbaka till hur vi ska förhålla oss till länderna Modernien och Förflutenhet.
För mig är det av största vikt att alla förstår att agendan sätts av den grupp som har högst anseende. De får genom sin status problemformuleringsprivilegiet. Medlemmarna i denna grupp har då större möjlighet att få sin smak erkänd som ”god”. Tyvärr upplever jag det som att många inte inser detta. Jo, sin status har de flesta god koll på och vissa (men långt ifrån alla) försvarar den gärna med näbbar och klor men att därifrån inse att det man tycker kan vara ett utslag av just tyckande och inte någon bevisad kunskap kan steget vara långt (och även här kan jag nog utan besvär erkänna att jag själv hamnat i denna fälla flera gånger).
Den formaliserade estetiken
Är formaliserad därför att den används i ett formellt och offentligt sammanhang. Hit räknas vapen förlänade till adeln och vapen som förs av kommuner och godkänts av statsheraldikern. Dessa anses vara av tid kvalitet, åtminstone så länge som den grupp som skapat dem har problemformuleringsprivilegiet. Så tyckte kronans adliga heraldiker att de skapade fantastiska adelsvapen under 1700-talet medan dagens heraldiker, med sitt klart minskade fokus på börd, ser dessa som höjdpunkten på heraldikens förfall. Och de stadsvapen som riksheraldikern skapade på 1800-talet har senare fått utstå massiv kritik av statsheraldiker verksamma i en annan ämbetsmannatradition.
En annan form av formaliserad heraldik är exemplet Grästorp. Detta vapen är ett av de få som fått offentlig kritik av en nutida statsheraldiker (se Clara Nevéus: Ny svensk vapenbok, 1992). Det framgår rätt tydligt att ett skäl är att vapnet skapades av en person utanför den formaliserande gruppen, Carl-Axel Rydholm. Men eftersom just Carl-Axel också var sekreterare i Svenska heraldiska föreningen hade han en stor grupp som stödde hans idéer och som följaktligen ser hans vapen för Grästorp som ett exempel på lyckad modern heraldik byggd på god heraldisk tradition.
(jo, det här med att ha varit med i heraldiken länge har gjort att många har anförtrott både det ena och det andra åt mig, inte minst i just det här känsliga ärendet. Kan avslöja att jag faktiskt håller med båda grupperna: vapnet är svårtytt och är problematiskt i sin komposition, men samtidigt – det innehåller faktiskt de vapensigill för de två härader som är kommunen Grästorp, två häradsvapen som mer eller mindre formaliserades av förre statsheraldikern Gunnar Scheffer)
Den informaliserade estetiken
Den informaliserade estetiken visas inte upp i vapenböcker, i artiklar om god heraldik och den får inga priser. Den förekommer i stället i stället på nätet och under rubriken ”Nya vapen” i Vapenbilden som ändå är var mans plats att visa upp sig och dess förespråkare är entusiasterna utan etablerad plattform. Och det är i formspråket som skillnaden tydigast märks. Jmf Per Anderssons regelverk publicerat i Vapenbilden, varav ett finns här och ett annat finns här.
Estetikerna manifesteras i allt från färgkombinationer (den formaliserade estetiken förespråkar två till tre färger, den informaliserade estetiken har ingen begränsning), stilart (den formaliserade estetiken förespråkar att ett vapen ska avbildas i en enhetlig historisk stil – förträdesvis den som vapnet skapades under, den informaliserade estetiken ser gärna stilblandningar och anakronistiska avbildningar), utförande (den formaliserade estetiken förespråkar original målade av en konstnär, den informaliserade estetiken har inget emot digitala original), rekvisita och formspråk (den formaliserade estetiken förespråkar enkelhet, den informaliserade estetiken väljer ofta ett myller av symboler).
Den formaliserade estetiken förespråkas av de sakkunniga konstnärerna likväl som de teoretiska tjänstemännen. Många etablerade heraldiker ser att deras åsikt har stöd i en metodik medan lekmännens åsikter bygger på smak. Kanske är det därför som den formaliserade estetikens företrädare gärna framhäver sin position i det heraldiska samhället medan den informaliserade estetikens företrädare i avsaknad av en hög position framhäver sin kunskap om bäraren (i regel de själva eller en nära bekantskap).
Men med tanke på att det inte finns någon form av formell utbildning i heraldik, att alla är självlärda och att även de mest betrodda tjänstemännen i princip var utan ämneskunskap vid deras tillträde tror jag att heraldiksverige (och hela Norden) skulle må bra av att vara mer öppna med våra kunskapsluckor. Det har visserligen blivit bra mycket bättre de senaste 20 åren, men jag tror inte någon på allvar kan hävda att vi är framme än.
Och nästa steg är att förmå akademiker som historiker att inse att de har än mindre kunskaper så att de slutar referera till varandra varpå historiska fel traderas vidare generation efter generation (se hur Tre kronor förklaras i svenska historieböcker och sörj)
* Har noterat att även norska Wikipedia numera anger den av Harald Trættenberg skapade Flatestilen som en funktionalistisk stil, bland annat i uppslagsordet ”Skien”. Dock framstår samma stil i samma norska Wikipedia som en medeltida uttrycksform i uppslagsordet ”Heraldisk stil”
Var liljestaven är ett värdighetstecken för kungliga befallningsmän (jarlar) i det Sverige som skapades under det sena 1100-talet? Och dess ursprung står att finna i Karl den Stores liljestav? Eller?
En annan tolkning är att liljan har tagit vägen förbi de västgötska liljestenarna. Att slå fast en absolut sanning är omöjligt. Men något kan ändå sägas om tiden fram till 1250, där denna artikel slutar.
Liljan är det ursprungliga tecknet för den västerländska kungamakten, samtidigt som den är symbolen kristenhet i dess renaste form. Vi ser det på kontinenten och vi ser det i Sverige.
Första gången en liljespira används är vid Karl den Stores hov kring 800. Därefter får den sakta spridning över hela Europa för att under högmedeltiden vara ett givet inslag i alla europeiska makthavares regaliesamling.
Liljestavens symbolik
Karl Sverkersson är den förste svenske kung (1161-67 ) som använder sig av sigill. Sannolikt har det något samband med att Sverige under hans regim fick sitt första ärkestift och det är just tillsammans med ärkebiskop Stefan kungens sigill har bevarats.
Redan i detta det första kungliga sigillet framträder monarken sittande på en form av tron med en liljespira i en hand och ett riksäpple i den andra. Liljestaven kommer sedan att förekomma på varje kungasigill fram till Albrekt av Mecklenburg, men inte i något annat sammanhang inom kunglig ceremoniell.
Jarlarnas liljor
Idag är de flesta övertygade om att det tecken som syns i Birger Brosas sigill är en liljestav. Kanske är det så.
Men varför förde han just en liljestav? Ingen av hans ättlingar eller andra anförvanter tog ju upp symbolen och den är inte känd i något annat sammanhang som involverar Bjälbo-ätten. En anledning är skulle kunna vara att han var den allra första i Sverige med en vapensköld (och det är just detta som är problemet med hand sigill- vapnet är 40 år för tidigt) och att detta därför inte sågs som ett tecken för släkten utan får honom personligen. Det skulle då kunna vara så att liljestaven inte var hans personliga vapen, utan hans ämbetstecken.
Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220
Efter Birger Brosa dröjer det mer än 30 år innan vi känner nästa jarls sigill. Det är då Karl ”Döve” Magnusson (1210- 1220) som stod kung Erik Knutsson nära. Sigillet här ovan visar en ryttare utan sköldbild vilket är intressant eftersom han var bror till Birger Brosa. Han har inte heller det lejon som hans brorson Eskil Magnusson förde i mitten av 1220-talet.
Efter honom dröjer det till 1254 innan nästa jarlvapen dyker upp. Det är då Birger Jarls ryttarsigill som han sannolikt lät göra kort efter det att han efterträdde jarlen Ulf Fasi ( – 1248). Birger jarl har sigill från före 1254, och med liknande motiv, men då var han inte jarl. Med mycket god vilja kan man säga att det han har på hjälmen ska föreställa en lilja, men det kan lika gärna vara något helt annat. På hans bild i Varnhems kyrka syns däremot hans ”jarla-krona” med omväxlande liljor och rosor.
Birgers andra sigill, från senast 1254
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Som synes finns det endast tre kända vapen för jarlar, och två av dessa visar något som kan vara en lilja. Och det finns andra indikationer på att liljan användes som härförarsymbol.
Vapen för Sigge Guttormsson (död 1288), sonson till Guttorm jarl
Ett politiskt statement
Sigillbilder för ättlingar till Guttorm Jarl, jarl i Götaland alldeles före Birger Brosa, visar just en liljestav. Eller snarare två liljestavar som stiger ur en ros. Det samtidigt som de maktpolitiskt gör gällande deras jarlaarv. Just det, en ros, precis den andra symbolen som finns i jarlens pannband/jarla-krona.
Vapen för Karl Gustavsson
En annan man som samtidigt för ett liljestavs-vapen är Karl Gustavsson. Han var visserligen ingen jarl, men väl en av ledarna för upproret mot Magnus Ladulås 1278-80. Han var också marsk och därför militär befälhavare. Eftersom han militärt företrädde motståndarna till folkungaättens kungagren, utan att vara tronpretendent, kan det mycket väl vara så att han vid en seger hade tagit över ”jarlaämbetet” som vid denna tid var upplöst och ersatt av just marsken. Vapnet kan därför spegla hans ämbete som marsk.
Teorin – Spiran är makten
Just liljespiran tycks alltså vara intimt förknippad med kungamakten som institution. Svärd finns på andra håll, kronor likaså. De senare främst inom kyrklig konst. Liljan finns bara i närheten av kunglig maktutövning.
Min teori är då att liljestaven är en symbol för den kungliga värdigheten medan kronan och riksäpplet främst visar på överhöghet och makt. Det är detta som gör det möjligt att spinna vidare på en teori om liljestaven som det främsta ämbetstecknet i Sverige. Liljestaven blir då den enda kungasymbol som kungen kunde lämna vidare utan att ge avkall på sin överhöghet. Skulle kungen lämna över sin krona eller sitt äpple vore det samma sak som att överlämna den slutgiltiga makten. Och det är precis vad som hände när kung Valdemar abdikerade till förmån för kung Magnus Ladulås. Den som förde liljan visar däremot att han var kungens personlige representant, och inte agerade på eget initiativ.
En heraldisk liljesten
Förmyndarregeringen för kung Erik läspe & halte har efterlämnat ett brev med sigill från 1224. Här syns tydligt vem som innehade den egentliga makten under denna tid, och vilka vapen de förde. Heraldiken är ännu knappt utvecklad, och friheten ännu stor. Bland sigillen syns en sköld för lagman Folke i Västergötland. Skölden visar med en ringlande växt i dexter sköldhalva, och den ser ut som ett liljeträd. Eftersom vapnet förs av en västgöte är detta kanske den sista svenska liljestenen. Lejonet, som också återfinns i övriga sigill, förutom Holmger Knutsson, är sannolikt ett tecken på trohet till erikska ätten. Detta gäller även lagman Eskil Magnussons sigill.
Svenska härolder från 1700-talet för de svenska riksordnarna.
Heraldiken vill gärna vara traditionsrik och hålla på det gamla. Men det är inte alltid klart vad det gamla egentligen är och det blandas därför friskt mellan seklerna. Ett historiskt nedslag i våra traditioner bör därför vara på sin plats.
I den här artikeln har jag i huvudsak använt mig av tidskriften Vapenbilden, men några citat hämtas även från Heraldisk tidskrift. och de ska ses som exempel på hur det ofta resoneras bland heraldiker, inte som något speciellt uthungrande av de som vågar sätta sina tankar på pränt.
Mystiska storheter
Jag börjar med en allmän översikt. I den heraldiska debatten förekommer många mystiska och mytiska storheter som aldrig närmare förklaras. Bruket av dessa gör därför många diskussioner väldigt förvirrade eftersom ingen egentligen har klart för sig vad begreppen avser.
Det svenska folket
En anonym grupp som det hänvisas till när kunglig myndighet saknas. Däremot efterfrågas inte det svenska folkets åsikter och inte heller görs det några undersökningar hur denna storhet beter sig idag eller betedde sig förr. De antas i regel ha samma åsikt som debattörer alternativt en motsatt felaktig åsikt.
Urgamla
Det mest traditionstyngda ordet i all heraldiskdebatt som nog betyder att ett det som åsyftas fanns någon gång i tidernas begynnelse. Riktigt när denna urtid fanns är mer osäkert. En karta återgiven i Vapenbilden (nr 18:1985, sid 197) visar på det urgamla Sverige och syftar då på riksgränsen mot Norge och Ryssland från 1600-talet.
Traditionsrik
Snarlikt urgammal men något som har gällt en längre tid. Det mesta i heraldiken är traditionsrikt och slår man ihop det med urgammal kan man lätt tro att heraldiken inte förändrats alls sedan den skapades. Dock är allt som anges som traditionsrikt (och därmed värt att bevara) skapat med vissa givna politiska grundtankar. Det gäller rangsystemet från 1500-talet som visas upp heraldiskt, det gäller synen på den öppna hjälmen som kom på 1700-talet och det gäller så enkla saker som hur många färger det ska finnas i ett vapen (har skrivit om begreppet ”brokigt” här).
Många heraldiker är väldigt måna om att peka på kungliga förordningar från 1762 för att visa att vi har en lång tradition. Samtidigt finns en kritik mot att våra lagstiftare (som aldrig nämns vid namn utan förblir anonyma och därmed främlingar) idag inför regler som bryter mot våra traditioner.
Detta är bland det mest ohistoriska förhållningssätt man kan ha till gångna tider eftersom man då inte tar hänsyn till att historien rör sig. För en 1700-talsmänniska var 1500-talet lika långt bort som 1700-talet är för oss.
Släkt
Släkt är man med alla sina anor, men ens släkt är far, farfar etc. Ordet agnatisk är här synonymt med släkt. Men det här är en ny syn på släktskap som inte har stöd i arvslagstiftningen eller i äldre svensk tradition. Man skulle kunna säga att för att vara riktigt relevant i samhället förutsätter det agnatiska släktbegreppet att man har fasta efternamn (som i svensk lagstiftning kom 1901, även om bruket slog igenom en generation tidigare) eftersom man annars ändå inte kan hålla ordning på hur man är släkt med varandra.
Här är Per Andersson en central skribent eftersom han vågar sätta på pränt det som vara vanligt att man sa förr.
” .. har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket.” (Per Andersson, Reglerat namnskick och släktregistrering, VB #12.1982, s 103)
Av citatet framgår att traditionen inte är något allmänheten (svenska folket) har utan det är en fristående storhet som går sina egna vägar. Endast den insatte (heraldikern) äger kunskap om traditionens rätta väsen.
Tidens flöde och släktens
Forntidens ättesamhälle är ett begrepp som etableras i slutet av 1800-talet och sedan dess vunnit stort gehör även om dess existens är mycket tvivelaktig. Den miljö som skapade begreppet är konservativ i dess politiska betydelse och utgick från att alla samhällen går från ett utvecklingsstadium till nästa för att sluta som kulturens krona – västeuropeisk borgerskap. Familjen är samhällets viktigaste enhet och ju starkare familjen är desto starkare är nationen. (David Gaunt: familjeliv i Norden, s 186)
Det hela rör sig delvis om en missuppfattning om hur släkter och grupper fungerade förr. I ett ekonomiskt primitivt samhälle äger en släktgrupp (=släkt) gemensamt en viss egendom (jord eller boskap) och förvaltar denna kollektivt. Alla i gruppen har vissa rättigheter och skyldigheter. (Gaunt s 190) Det är däremot svårt att säga om detta system någonsin har funnits i Norden. Det är i vilket fall inte känt i nordisk lagstiftning eller andra källor från vikingatiden och framåt, även om rester möjligen kan finnas i systemet med släktjord.
I Norden, liksom i hela Västeuropa var släkten snarare bilateral och det väsentliga i bilaterala system är att fasta släktgrupper saknas. Det bilaterala släktsystemet är gemensamt för hela Europa, med några få undantag.
”Det finns bland keltiska folk i Västeuropa, i Bretange samt i delar av Irland och Skottland. I stället för att ta individen som utgångspunkt, börjar man med en gemensam anfader.” (Gaunt s 195) Inom dessa system vet alla att de är besläktade med anfadern, men deras inbördes relation är inte lika viktig. Detta har fått ett stort genomslag i skotsk heraldik men är unik för just denna. Och ska så fortsätta vara. Här nedan en enkel bild över hur skottar differentierar ett vapen; ett system där varje individ är unik men där allt räknas från anfadern.
När moder och fader erkänns som likvärdiga får varje individ sin egen unika härstammningsgrupp. Enda undantaget är helsyskon som har exakt samma släktgrupp (släkt) (Gaunt s. 193) De begrepp som används för släktingar blir individcentrerade, man är själv utgångspunkten. Det som för mig är farbror, moster, mormor, brorsbarn är för en annan person i gruppen något helt annat.
Begreppet släktgrupp ersätts med personlig släkt. (Gaunt, s 194)
Ryssnässläktens vapensköld
Rangrullan och Riddarhuset
För svensk, och även nordisk del, har vår syn på släkt starkt påverkats av en vilja att skapa ett vackert system där alla har sin givna plats. Och att det utgår från en person. Det har lett till ordnade antavlor eller långa släkttavlor, beroende på syftet. På senare tid tycker jag mig se en förändrad attityd hos vanliga släktforskare där man samlar på sig alla anfäder och -mödrar med alla deras släktingar. Det är därför vi ser gigantiska släkter som Ryssnässläkten eller Långarydssläkten. Kanske inte de bästa av tavlor för heraldiker men roligare för de som vill lära känna sin egen historia.
Rangrullan är inte oviktig i det här sammanhanget eftersom den skapade en legitimitet för merit på bekostnad av börden. Detta syns i Sverige men än tydligare i Danmark-Norge, där rullan redan på 1700-talet helt ersatte adelsbörden i statlig förvaltning. Om detta har Göran Norrby skrivit initierat i boken ”Ordnade eliter” (Atlantis, 2011).
Ur ett heraldiskt perspektiv är det tydligt att Danmark-Norges fokusering på rangrulla framför börd gjorde att den öppna hjälmen på 1700-talet blev ett tecken på elit, inte adelskap medan den hotade bördsadeln i Sverige under samma tid skapade en en ”tradition” som sa att den öppna hjälmen nu och förr hade varit ett adligt attribut.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.
Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.
Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.
Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)
Ur Inledning til heraldiken
Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.
Den ovala skölden
. 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]
Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.
Den hjärtformade skölden
. 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]
Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.
Den rutformiga/rombformade skölden
. 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.
Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.
Noterna till Ugglas bok
[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.
[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.
[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.
[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.
[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.
[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.
[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.
Ur Handbok i praktisk vapenkonst
I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]
”En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].
Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.
När 1900-talet kommer
Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större
Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.
”En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).
”Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).
Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)
”Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här, införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.
En modern efterföljare
Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.
Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.
”En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]
Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)
”En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)
Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.
Litteratur
Carl Arvid Klingspor Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
Arvid Berghman Exlibris (1951)
Magnus Bäckmark Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)
Nya seder och ett allt mer internationaliserat heraldiskt språkbruk gör det besvärligt att veta hur vapenrätten ser ut i olika länder. Så här kommer några enkla regler för Sverige.
Innan du läser. Tänk på att du kan registrera ditt vapen i Svensk vapenregister. Det ger inget juridiskt skydd men det är en kvalitetsstämpel och det förhindrar heraldiker runt om i Norden och Europa att ta ett vapen som liknar ditt. Du hittar registret på heraldik.se/svk
Grundregler
Var och en har rätt att ta sig ett vapen och föra detsamma.
Kommentar: Det är inte, och har aldrig varit, förbjudet att anta eller föra ett heraldiskt vapen för oss som inte är adliga. Däremot har det funnits inskränkningar hur ett vapen får se ut. Det gäller då rangtecken som är en speciell ”gåva” som staten gett till adliga släkter.
Var och en som har ett vapen i släkten äger rätt att uppta det enligt de rättigheter som givits av antagaren eller den som förlänat vapnet.
Kommentar: Nya vapen har i regel en form av klausul som säger vem som får föra vapnet men äldre vapen har inte det. Detta är inte juridiskt bindande såvida vapnet inte registreras som ett varumärke, men an bör följa vapentagarens önskemål såvida de inte strider mot god heraldisk sed.
Spännande vapen för Kim Aronssson, av Thomas Falk.
Var och en som genom arv äger fler än ett vapen äger rätt att sammanföra dem enligt eget tycke.
Kommentar: De allra flesta vapen som finns i Sverige, och som inte bärs av en adelsätt, är självtagna. Men det finns de som har möjlighet att ta upp ett släktvapen från både fars- och morssidan. Dessa vapen kan kombineras till ett alliansvapen eller bli ett sammanslaget vapen som går vidare i släkten.
Det här gäller även adelsmän, men (och det är ett viktigt men) detta vapen gäller inte som officiellt vapen inom Riddarhuset och de vapenböcker som de ger ut. Att heraldiker sedan väljer att inte rekommendera att du använder fler än ett, möjligen två sammanslagna, vapen är en annan sak. God smak och vad som är tillåtet är inte alltid samma sak.
Kvinnor och män har samma rätt till heraldiska vapen.
Kommentar: I dagens samhälle går det inte ens med argumentet tradition att försvara att endast söner har rätt att ärva och föra vidare ett vapen. Ett heraldiskt vapen följer inte med automatik namnet eller släktens agnatiska linje. Däremot är det så att det agnatiska arvet är det tveklöst vanligaste. Inom adeln är det också den enda sättet att ärva ett vapen.
Alla släktgrenar är värda lika mycket
Kommentar: Av tradition har det ansetts som kutym att ett barn som tar upp sin moders namn och/eller vapen betraktas som upphovsperson till en yngre släktgren. Därför har vapnet då genomgått några smärre briseringar. Namnet har dock behållits i ursprungligt skick. Så kan vi fortsätta resonera, men då bara i syfte att
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.
Adelsvapen
Vapen förlänade av regent följer de regler som är fastslagna i vapenbrevet.
Kommentar: Visst kan vi säja att det som står i vapenbrevet är obsolet. Helt klart är det också så att vi då får rätt i domstol (se ex Gyllenstierna vs Steninge slott).
Men bara för att något är tillåtet är det inte tillrådligt och i ett kulturområde som heraldiken bör man försöka förhålla sig till vad som en gång sades om vapnet. Om det inte uppenbarligen strider mot god heraldisk sed (vilket ytterst sällan är fallet).
Adelsvapen följer de regler som slagits fast av Riddarhuset.
Kommentar: Som sagt ovan så har Riddarhuset inte juridisk möjlighet att förhindra att en adelsperson förändrar sitt vapen och föra det som hen vill, men eftersom det är Riddarhuset som står som garant för vad som är adel så ”bestämmer” de också hur ett korrekt adelsvapen för en viss person ska se ut. Se dem gärna som en traditionspolis.
Serafimersköldarnas hemligheter – temakväll 22 maj på Kungliga slottet med vapenmålare Leif Ericsson.
Ta reda på vad som gömmer sig på serafimersköldarnas plåtar. Vilka symboler och tecken finns och vad betyder dessa? Gör en djupdykning i vapenmåleriet.
Förra föredraget såldes slut på några minuter. Nu kommer en ny chans för dig som vill veta mer om serafimersköldarnas hemligheter.
Onsdagen den 22 maj kl. 18.00, Kungliga slottet
Läs mer och köp biljetter via följande länk (obs! klicka på ”köp biljett” för att komma till 22 maj):
Samer som adlats, finns de? Jovisst, men de är få.
Det är lätt att säga att samerna har varit förtryckta genom den svenska historien, men det är att göra det lite för lätt för sig. Går vi tillbaka några hundra år, till barocken, var synen på en same i regel mer positiv än den som överklassen hade på bondeklassen. Den breda svenska bondeklassen hade nog däremot knappast någon syn alls på samerna eftersom de aldrig möttes.
Vem som är same och vem som inte räknas dit kan vara lite svårt att avgöra när vi kommer tillbaka i tiden. Inte för att man inte genetiskt eller genealogiskt skulle kunna få fram det utan för att den identiteten var ointressant för bäraren och hans omgivning. och här menar jag just ointressant, inte förtryckt eller undangömd. Därför kan det vara lurigt att få veta om en adelsman har en bakgrund inom samekulturen eller inte. Den ende som jag har hittat är Johan Gerhardsson Graan. Han föddes i början av 1600-talet i Skellefteå och dog 1679.
Samen som blev hovpredikant
Det hela började med Johans far, Gerard Jonae. Han måste ha varit ett speciellt barn för inte nog med att han togs in som fosterbarn av en prästfamilj i Piteå, han behandlades som en like av sin fosterfamilj, fick utbildning och lyckades till och med bättre i karriären än sina fostersyskon när han blev Johan IIIs hovpredikant och senare kyrkoherde i Skellefteå. Han skev även under Uppsala mötes beslut 1593.
Hans gård var hemmanet Gran, Bergsholmen i Västerbotten och det var från den gården sonen tog sitt namn. Gerhard dog 1623.
En källa skriver: ”Då han 1584 blev kyrkoherde, levde ännu hans moder, vilken han med mycken vördnad vårdade i sitt hus. Lärer under ett tillfälligt vistande i Södermanland, råkat, genom någon förseelse, i hertig Carls onåd, varom skulle 1593 rannsakas i Uppsala konsistorium.” (Adelsvapen.com – släkten Graan)
Den adlade samesläkten
Sonen Johan Gerhardsson Graan till Ånsta i Turinge socken och Stora Väsby i Almunge socken (båda i Stockholm) tog nästa steg upp i karriären. Han föddes i Skellefteå prästgård i början av 1600-talet för han var student i Uppsala från 1626. Tog sin filosofie magister 1635 och var sedan student i Leiden 1637 och blev där juris utrikes doktor vilket gjorde att han 1642 kunde få tjänsten som assessor i Svea hovrätt. Med denna ställning i samhället var det självklart att han skulle adlas vilket skedde 1645. Han introducerades på Riddarhuset 1647 under namnet Graan och numret 336.
På något sätt kallade hembygden, eller om han ansågs kunnig och lämpad, för han utsågs till landshövding i Västerbottens län 1653 och dessutom i Österbotten 1654. Från 1660 var han endast landshövding i Österbotten men fick 1665 tillbaka Västerbotten. emellertid avskedades han 1668 ”för sitt ämbetes efterlåtenhet” men det verkar ha varit ett resultat av någon konflikt för det konstaterades senare att hans entledigande från landshövdingeämbetet var utan grund (Svenska Män och Kvinnor, s 79). Död 1679.
Hans största insats var hans arbete för att Sverige både skulle kartlägga lappmarken, underlätta kolonisation där av svenskar – som skulle leva sida vid sida med den samiska befolkningen – och på sikt göra så att Sveriges norra områden bättre kunde infogas i riket.
Inget tyder på att han på något sätt ansåg samerna vara varken sämre eller bättre än någon annan svensk, bar att de levde och fick sin inkomst på ett sätt som avvek från bondebefolkningen.
Bär vapnet spår av det samiska?
Tveksamt. Visserligen stämmer färgerna överens med det som idag är den samiska folkdräkten, men hur denna betraktades på 1600-talet är svårare att säga.
Motivet i skölden visar ett gående lejon och hjälmprydnaden två horn och däremellan en gran som anspelar på namnet och fädernegården.
Får man ha bokstäver i ett vapen? Självklart inte. Men ändå förekommer det, och oftast är det kungarna som ligger bakom.
I kommande nummer av vapenbilden, nr 113, går Tomas Bragesjö djupare i frågan och tar fram de adelsvapen som har ett kungligt namnchiffer. Det visar sig – kan jag avslöja – att nästan alla har tillkommit precis när heraldiken började tappa status och ersättas av monogram i allt från grindars utsmyckning, sigill och brevpapper.
Ett av de mest kända är den adliga ätten Gustafschöld, vars vapen ses här ovan och som skapades av Gustav III personligen. Bara en sån sak! Men det finns många fler.
Häroldsbilder som ser ut som bokstäver
Bokstäver skarnet förekomma i några vapen, inte ens de som kungen själv har gjort. Det är bara dålig heraldik, även om det kan vara en bra historia.
Men allt som ser ut som bokstäver är inte bokstäver. Man kan leka med häroldsbilder så att det ger illusionen av en bokstav utan att vara det. En stolpe är ju ett ”I” och en av s-kuror bildad ginbalk blir ett ”S”. Vapnet här ovan är för Svenska släktkalendern och skapat av den heraldiske konstnären Magnus Bäckmark.
Så våga lek men lek inte med bokstäver och tecken utan använd de möjligheter som heraldiken ger.
Och läs kommande nummer om monogramvapen i Vapenbilden.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
