Att titta i svensk heraldisk litteratur för att få veta mer om kvinnligt vapenbruk är sorgligt. Inte minst när det kommer till frågan om hjälmar.
Självklart får både kvinnor och män bära hjälm. Det finns ingen anledning till varför inte.
Jag för min del tycker att det är dags att inse att gårdagens heraldiska författare ibland hade väldigt lite på fötterna när de skrev vissa texter och det är värt att beakta när det handlar om att skilja heraldiska traditioner från ”traditioner”.
Men låt oss för enkelhetens skull betrakta de två stora argumenten.
Kvinnor sägs inte bära hjälm därför att:
1. De inte deltog i torneringer.
2. De inte deltog i strid.
Av de skälen har de inte burit hjälm och kan därför inte bära en hjälmprydnad.
Argument 1 – Tornerspel
Det första argumentet är intressant eftersom vad vi vet var det endast i tornerspel som hjälmprydnaden användes och det måste sägas att det finns inte en enda kvinna som är känd som deltagare i ett tornerspel. Frågan är då vilka män som var med i tornerspel och vad det har för relevans på heraldiken idag.
Det har hållits tornerspel i Sverige under medeltiden. Av källorna att döma blev de mer sällsynta under 1400-talet än de var under 1300-talet. Jämför vi med kontinenten kan det bero på att antalet som hade råd med den rustningen som krävdes blev allt färre. För att förstå kan vi jämföra med motorsorten idag. Att ställa upp i VM i rally eller Formel 1 har alltid varit dyrt, men kostnaden idag är gigantisk mot vad den var på 1950-talet med följd att allt färre uppstickare kan vara med.
Det tornerspel som hålls efter medeltiden bör endast betraktas som skådespel och kan bättre jämföras med dagens tornerspel på medeltidsdagar än de spel som förekom på 1400-talet. Mer en uppvisning med speciellt inbjudna deltagare än en idrott på liv och död. Och så kallades de inte heller för tornerspel utan karusell.
De svenska källorna nämner några deltagare i tornerspel och några vapenböcker antyder ytterligare ett antal personer. Dessa är de enda vi vet har deltagit i ett tornerspel och som därför har rätt till hjälmprydnad. Alla räknas till de uradliga släkterna och knappt någon finns kvar idag. Ingen annan än dessa fåtal män – dit alltså inte ens kungar och prinsar kan räknas in – har enligt argument 1 rätt att föra hjälm med hjälmprydnad SÅVIDA det inte finns någon okänd regel som säger att den rätt som tillfaller en man därefter tillfaller alla av mankön i tiders evighet. Jag tror inte någon vill antyda att det finns någon sådan regel.
En lösning skulle kunna vara att ta med karusellerna. Då är frågan om vi idag ska anse att en idrottsutövning för 400-500 år sedan ska bestämma vilka identifikationstecken utanför denna idrott som män respektive kvinnor ska ha rätt till idag.
Argument 2 – Striden
Sant är att ytterst få kvinnor deltog i strid under medeltiden. De fanns, men det var sällsynt. Om detta har Stefan Högberg skrivit om på sin blogg ”Kvinnliga krigare” och i sin bok med samma namn.
Fråga är då om det är relevant för bruket av hjälmprydnaden idag? Nja. Den man som vill använda hjälmprydnad idag med argumentet att en annan man använde en hjälmprydnad på 1300-talet får nog finna sig att då samtidigt hävda att kvinnor har samma rätt.
Adelskapet då, tänker någon.
Nja, inte heller det är ett bra argument eftersom det dels tar bort rätten till hjälmprydnad för alla män som inte är adel samtidigt som det visar att alla adelskvinnor faktiskt har rätt till hjälmprydnad. Det senare beror på att frälse visserligen gavs till en man och ärvdes av en man men upprätthölls (med stöd i lag och praxis) av kvinnor när någon man inte fanns att tillgå. Det är just dessa kvinnor (fruar eller döttrar) som är de stridande kvinnor som nämns av Stefan Högberg i hans blogg.
De båda argumenten för att hävda att kvinnor inte kan ha hjälm är därför intressanta för den som vill studera genushistoria och
Argument 3 – Sköldformen
Det finns faktisk ett tredje argument men det är så fånigt att det inte är värt att ta på allvar. Men jag nämner det ändå.
Kvinnor kan inte ha en hjälmprydnad för man kan inte sätta en hjälm på en spetsig sköld.
Kvinnor ges idag ofta en rombformad sköld. Sveriges förste heraldiska teoretiker Carl Uggla nämner den i sin bok ”Inledning till heraldiken” (1747) och konstaterar då att det var ett bruk på kontinenten som inte förekom i Sverige (eller Norden). Bruket förekommer i stort sett inte på 1800-talet heller (undantaget när vapen med brittisk anknytning och några få till) utan blommar upp när Arvid Berghman slår igenom som heraldiker på 1930-talet.
Men oavsett när bruket kommer eller vad man tycker om sköldformen som sådan måste man ändå hålla med om att det är ett utmärkt exempel på cirkelresonemang: först vill man förneka kvinnor rätt till hjälm. Därefter ger man dem på nåder en ny sköld i form av en romb. Sedan hävdar man att de (som kön och genom historien) inte kan ha hjälm för att det inte passar sig att rita en hjälm på denna spetsiga sköld. Detta fast man vet att kvinnor haft helt vanliga sköldar i Sverige sedan 1200-talet.
