Vapensköld

Riksrådsättlingar med friherrekrona

Du har säkert sett och undrat förr – varför har den där adliga släkten en friherrekrona?

Det rör sig då säkert om den grupp som under Riddarhusets första sekel introducerades i den andra klassen, riddareklassen (då var grevar och friherrar tillsammans den första klassen). Dessa ätter var ättlingar till riksråd men vare sig grevar eller friherrar. Nästan alla kom också att upphöjas  till första klassen under 1600-talet men några gjorde inte den karriären. Dit hör bland annat den gren av Ribbing som använde de två sigillen som vi ser här ovan. Så trots att de enligt vårt sett att se det tillhör den tredje klassen och ska ha en vanlig adelskrona var de under 1700-talet fortfarande att betrakta som berättigade till ridderlig status och förde då, enligt den tidens praxis men inte fastslagna regler, den pärlkrona som vi idag förknippar med friherrar.

Från 1600-talet och fram till 1800-talet var det lite si och så med kronorna. Dagens bruk tillhör den strukturerade moderna tiden som kommer med industrialismen.

Stort tack

till riddarhusgenealogen Göran Mörner och till Pontus Ragnö vid Riddarhuset för informationen.

Historia

Pretantiöst och pompöst dravel

Jesper i Maulbronn

På senare tid, och även framöver, har det kommit en hel del inlägg som kanske inte är de mest lättlästa. Men ha tålamod med dem för de bygger tillsammans en väv som jag tycker behövs. 

Det handlar om gamla artiklar som jag haft liggande på min hårddisk i flera år. Infall som delvis blivit klara, delvis saknar avslutningar. Ibland har jag faktiskt glömt bort vad min slutpoäng var men jag har ändå med dem.

Någon kanske tycker att det är pretentiöst och pompöst dravel. Kanske är det rätt. Må så vara för är det något som heraldiken liter brist på så är det just det pretentiösa. Texter som utmanar, som vill mer än bara visa upp enskilda vapen.

Sedan jag började den här bloggen 2015 har jag skrivit inlägg motsvarande ungefär 1000 A4-sidor. Ett enskilt inlägg gör kanske inte så mycket men jag tror att alla dessa texter tillsammans skapar en bred bas som gör det lättare för andra att gå vidare i det här fantastiska ämnet. Därför är det viktigt att blanda högt och lågt. Jag hoppas också att min blandning får andra att våga tycka till och skriva/forska mer om heraldik.

Har du några tankar om detta är du välkommen att mejla mig på jesper@heraldik.se

Jag kan/vågar tyvärr inte ha något kommentatorsfält igång för jag litar inte på WordPress och har redan haft två överbelastningsattacker genom just kommentatorsfältet. 

 

 

Historia

Den egna släkten

Vi heraldiker pratar ofta om släktvapen, men mer sällan om vad som är en släkt. Kanske är det inte så konstigt eftersom det kan betyda flera saker som alla får konsekvenser för heraldiken, främst då vapenrätten.

Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet svenska heraldiska bokförfattare lämnar emellertid obelyst. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått och normen. Så är det än idag även om en diskussion de senaste decennierna har växt fram. Som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudlinjer: en liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.

Vad säger svenska skribenter

Jag har samlat ihop några talande citat från framstående heraldiker det senaste seklet. Dessa tre exempel från tre kunniga och insatta heraldiker visar alla på en syn på släkten som idag får betecknas som socialt konservativ. Men trots författarnas anspråk på historisk äkthet bör man ha i minnet att de idéer som de företräder faktiskt är rätt nya inom heraldiken och inte heller kan sägas vara speciellt levande idag när jämlikhetssträvandet mellan man och kvinna även omfattar heraldiken.

Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.” [s xx].

Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken skriver i ”Heraldiska vapen i Sverige”.

”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].

”Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.

Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes faster.

Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.

”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].

Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen. Det här är en väldigt ny tolkning av den heraldiska rätten även om den kan sägas ha stöd från Riddarhusets regelverk.

Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).

”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].

”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].

”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].

”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].

Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.

Han utvecklar det hela i sin syn på bitecken:

”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].

”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].

Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.

 

 

Historia

Metod och ideologi inom heraldiken

Varje klass och varje samhälle har sitt eget sunda förnuft, den där känslan av vad som är rätt och vad som är fel. Om det sedan ska kallas överideologi eller det undermedvetna är mer en fråga om tycke eller smak; vad som är klart är att det sunda förnuftet är de tankar som binder samman medlemmarna i gruppen och därför är grunden för alla ställningstaganden som gruppen gör.

En studie av de idéer som styr oss människor kan delas in i två huvudfåror. Den första är studiet av de manifesta idéerna. Det är de åsikter som framkommer i manifest, festtal, partiprogrammen och det som sägs i intervjuer. Kort sagt de idéer som hörs och syns i medierna och därför de som tas upp vid kaffeborden. Isberget ovan ytan.

Den andra fåran är de latenta idéerna. De är svårare att upptäcka men mer betydelsefulla. Det är bland dessa föreställningar som grunden till de manifesta idéerna finns och dessa kan aldrig motsäga de latenta idéerna. Isberget under ytan.

De manifesta idéerna formuleras vid två tillfällen av två grupper. Den ena är en radikal grupp som önskar förändring. Den andra är en konservativ grupp som önskar behålla allt vid det gamla. Den konservativa gruppen sätter inte sina idéer på pränt förrän de hotas av den radikala gruppen.

Idéerna är inte enskilda människors idéer utan gruppens gemensamma övertygelse. Så vad har då detta med heraldik att göra? Här kommer en kortare fundering kring heraldikens historia utefter dessa grundtankar.

Börden framför meriten

Aristokratin började ge luft åt sina krav på privilegier först när dessa var hotade, och det hotet kom på allvar vid mitten av 1600-talet för att öka under 1700-talet till dess att aristokratin förlorade sin makt. Den avgörande borgerliga striden var ju franska revolutionen men det var upplysningstiden som var de manifesta idéerna.
För en heraldiker är det därför värt att notera att merparten av de adliga rangtecknen införs när adeln är hotad och att det regler som inför för att begränsa övriga befolkningens rätt till ett släktvapen införs under samma tid. Inte under de fem sekler som föregår adelsprivilegiernas sammanbrott.
Att sedan heraldiska historiker och samtida debattörer med otydligt språk försöker ge sken av att dessa nyheter hade en lång historia är en annan sak.

Läs gärna mer om 1600-talets strid mellan börd och merit i ”Det hotade huset” av Peter Englund eller Göran Norrbys ”Ordnade eliter”

Ordnar framför vapen

Det borgerliga samhället under 1700-talet, och än mindre under 1800-talet, visar ringa intresse för heraldiska vapen eftersom dessa ju är ett uttryck för det gamla samhället. Inte heller de gamla riddarordnarna med sitt speciella formspråk vinner nya anhängare under den tidiga borgerliga eran som betonar individen framför kollektivet.
Till en början är detta inget uttalat. Det framkommer i det vardagliga beteendet där familjen, med fadern som överhuvud, sätts i centrum och i den ekonomiska lagstiftningen som allt mer inriktar sig på avtal mellan individer på bekostnad av äldre tiders kollektiv och korporationer.
Det är först när borgerligheten hotas av demokratin (minns att borgerliga företrädare överlag var emot allmän rösträtt och parlamentarism en bra bit in på 1900-talet och kvinnans ställning blev märkbart försämrad under borgerlighetens tidevarv) som dess företrädare betonar individen (mannen) som samhällets stöttepelare.

Ordensväsendet med sina kraschaner och blåa band passar här det sena borgerliga samhället bättre än det heraldiska vapnet. Ett ordensband visar att just denna man har åstadkommit något beundransvärt och att han gjort det på egen hand utan hjälp från släktingar. Ordensutmärkelsen är ett tecken på merit där det heraldiska vapnet är ett tecken på börd.

// Fortsättning följer //

Historia

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017. Foto: Jesper Wasling.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder.

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.

Svenska Heraldiska Föreningen

Heraldiker på Kinnekulle

Heraldiker på Kinnekulle, en tidningsartikel från 1995.

Heraldiker från förr, de kunde de med. 
Här ett minne från en heraldisk utflykt 1995.

En gammal artikel väcker minnen till liv. Den här utflykten var en av mina första aktiviteter tillsammans med andra medlemmar i Svenska heraldiska föreningen. Det var på den tiden vi hade lite drygt 100 medlemmar och en heraldisk utflykt per år plus årsmöte så det fanns inte så många tillfällen att mötas. Vapenbilden kom dessutom bara ut två gånger per år och det är fortfarande två år fram till dess att jag skapar föreningens första hemsida.

Ändå var vi ungefär lika många på våra utflykter då som vi är idag. Varför kan man fundera på och det är kanske också något som vi heraldiker ska fundera lite mer på.

Tidningsartiklar ger genomslag

Men en orsak kan vara den här typen av artiklar. Trots att den är anonym vet jag att dess författare är Carl-Axel Rydholm (han står längst ut till vänster med en kamera om halsen) och fotot är taget av hans vän och vapendragare, Alf Djerf. Små artiklar som dessa i lokalpressen i Skaraborg gjorde att många lärde känna vår verksamhet och visste vilka vi var. Visserligen var vi inte med så ofta som i dagens sociala medier men vi nådde å andra sidan ut till mångdubbelt fler. Det avspeglade sig också i medlemsstatistiken där folk i och kring Grästorp och Lidköping var lika många som skåningar och östgötar. Då är det inte så konstigt att en hel del dyker upp på utflykter och årsmöten.

Att utflykterna sedan arrangerades väl av Ingemar Apelstig och guidades föredömligt av den ständige ciceronen Perolow Jonsson-Falck gjorde inte saken sämre.

Tack, Kenneth Wulcan, för att du hittade den här härliga gamla artikeln.

Och just det – om du inte hittar mig så är jag ynglingen i svart längst bak.

Svenska Heraldiska Föreningen

Heraldik på Youtube

Heraldik på film är vi inte bortskämda med. Speciellt inte på svenska. Därför vill jag lyfta fram några filmer från Youtube. 

Man skulle kanske önska att Svenska Heraldiska Föreningen skulle göra en film, men dit har vi ännu inte kommit. Därför är det roligt att se att Lollo Berge har använt sig av vår förenings material för att göra en introduktionsfilm.
Filmen hittar du här.

Det är en charmig liten film som undviker alla fallgropar och är just så introducerande som man önskar som nybörjare.

Ulf Svensson heter en slöjdlärare som går in på det praktiska och visar hur du kan göra en enkel sköld i trä utan att behöva vara expert på träsnideri. Även det en lagom enkel film.
Filmen hittar du här.

Det är visserligen lite småfel här och var i det teoretiska, men inte värre än i många andra källor så det är en bra start.

Biskopens film

Mest givande är ändå biskop Fredrik Modéus film om sitt valspråk och sin film. Jag gillar verkligen hur han pedagogiskt förklarar sitt vapen och vad det symboliserar (börjar 3.57 in i filmen). Det inspirerar mig till att göra en liknande film. Vi får se om det kommer en inom kort.
Filmen hittar du här.

Visst finns det fler filmer om heraldik på svenska men inte så många och inte så givande för allmänheten. Men sök gärna och tipsa som filmer som är värda att lyfta fram.

Vapensköld

Bra böcker för vapentagare

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt?
– Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker. 

Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?

Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.

Svårt att få överblick

Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.

Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner  tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.

Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Men håll koll på vårt kulturområde

Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.

Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.

En lista över viktiga vapenböcker

Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.

Norden

Skandinavisk vapenrulla (1963–).

Sverige

  • Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpin­gar, municipalsamhällen och landskommu­ner 1863–1970 (Mjölby 1994).
  • Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (Lin­köping 1998)
  • Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950).
  • Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004.
  • Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
  • Janzon, Kaj: Vapenlikhetsfällan (2016)
  • Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992).
  • Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (Malmö 1990).
  • Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, Nora 2001)

Danmark

  • Achen, Sven Tito: Danmarks kommune­­-våbe­ner samt Grønlands og Færøernes (Køben­havn 1982)
  • Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (København 1973).
  • Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar­-hundrede (Kjøbenhavn 1897).
  • Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (Køben­havn 1946–59).
  • Thiset, A: Danske adelige Sigiller fra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (København 1905)

Norge

  • Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, Oslo 1976).
  • Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (Oslo 1899–1950).
  • Norske kommunevåpen (Oslo 1987, med Suppleringshefte 1988).
  • Hans Krag: Norsk Heraldisk Mønstring (1955)
  • Aase & Nissen: Segl i Universitetsbiblioteket i Trondheim (1990)
  • Nissen & Bratberg: Schønings våpenbok

Finland

  • Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder­skaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889).
  • Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat – Finlands kommunvapen (2:a uppl, Helsingfors 1982).
  • Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900).
  • Suomalaisia Vaakunoita – SHiFs vapenregister med dess 1356 först registrerade vapen (HSiF 2006)

Historia

Det svenska jarlaämbetet

Stenhuvud föreställande Birger jarl
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka. Notera att han har ett ”band”, inte en krona på huvudet.

För att förstå utvecklingen kan det nödvändigt att sätta in jarlen i sin historiska kontext. Svea rikes jarl var kungens ställföreträdare och närmaste man. Hans ansvar var att ordna rikets försvar och vara rådgivare till konungen. Ämbetet är känt i Norden sedan tidigaste medeltid men har skiftat betydelse från sekel till sekel och mellan de skandinaviska rikena.

I Sverige är jarlar kända från 1100-talet. De som bar titeln var utan tvekan män från rikets allra förnämsta ätter. Det är först när jarlen ersätts av en hertig som ämbetet blir en ren angelägenhet för kungahuset, men då är vi framme på 1260-talet.

Sveahertigdömet

För att närmare se vad jarlens uppgifter var är det bra att gå till vad källorna har att berätta om sveahertigdömet, jarlens egen förläning som sedermera övertogs av hertigarna från sent 1200-tal.

Riktigt vad som omfattades av jarla/hertigdömet är oklart. Det var oklart redan för folkungarna. Därför tillsätter kung Birger och hertig Erik en kommission för att reda ut vad som tillhör vem i Uppland. Ledamöterna är ärkebiskopen, Uppsala domprost och Upplands lagman. Dock var det klart att hela hertigdömet ytterst tillhörde kronan.

Också i Östergötland hade jarlen gods. Det vittnar östgötalagen om som nämner jarlens bryte i rods bo. Att jämföra med konungs bryte i Uppsala och biskops bryte i stavs och stols bo.

Också i Södermanland hade hertigen gods. Nyköpings hus låg under Magnus Ladulås redan när han var hertig och det var i hertig Bengts besittning under 1280-talet. Också hertig Erik besatt området från 1302 till 04 och från 1306 till 10. Det är inte omöjligt att hertigarna behärskade stora delar av hela landskapet.

Till jarlens/hertigens inkomster kommer också skatteintäkter från kusthäraderna i Östergötland och den ”tribut” som gotlänningarna betalade till sveakungen.

Av detta kan sägas att jarlens/hertigens inkomster grundade sig på spridda förläningar och gods runt om i östra Sverige. Något sammanhållande län var det nog inte frågan om, likt de gränshertigdömen som fanns i Halland, Finland och Baltikum.

De rikedomar som tillföll sveajarlen kom 1319 slutligen att helt tillfalla kronan och det gamla ämbetet förlorade då sin plats i samhället.

Birger brosås sigill
Birger Brosas sigill

Jarlens och hertigens privilegier

Rodarätten bestämde att alla var tvungna att lämna plats för kung, biskop, jarl och den man kungen satt i sitt ställe. Jarlen hade också rätt till en lika stor hedersbot som biskopen och rätt att ta med egna män. Hertigen var jämte kungen den enda lekman inför vilken prästerna kunde avlägga homagium (1279 års Täljestatuter). Vidare erhöll hertig Bengt rätten att föra ett följe på 40 hästar. Biskoparna kunde ha 30 hästar (Skänninge stadga 1284). Sannolikt är också ryttarbilderna ett privilegium för enhertig/jarl. Undantagen är Knut Holmgersson ”Långe” (1224), Filip Peterson (1240-tal) och Höldo? lagman (1200-tal) men det är möjligt att deras rang motsvarade jarlens. En av dem blev trots allt kung, den andre var tronpretendent medan vi inte vet något om Höldo.

Det är inte alls säkert att jarlen och hertigen hade samma ställning och befogenheter, även om titlarna har följt varandra. I Norge hade en hertig uttalat högre rang än jarlen (jmf Magnus Lagaböters hirdskrå).

Det kan ha varit på samma sätt i Sverige. Gravmonumentet över Birger Jarl, hans andra hustru Metchild och sonen, hertig Erik, visar att en man bär ett band runt håret medan den andre saknar motsvarande signum. Ett ”hårband” var också hertigens signum i Norge. Någon krona är inte känd från något av dessa två länder.

Så användes titlarna

I de på latin skrivna dokumenten från sent 1100-tal tituleras jarlen dux. Senare utvecklas titeln till dux Suecie eller dux sueorum.

Det är oklart om den latinska titeln dux under senare delen av 1200-talet avser en hertig eller jarl. Så som titlarna då nämns är det sannolikt att både användes. Möjligen var jarlaämbetet fortfarande levande, men eftersom den som hade ämbetet då också var hertig genom börd kan de själva ha valt att den nyare titeln i brev (KÄLLA). Det är skillnad på att byta titel, att byta innebörd på en myndighet och att byta förväntningar på innehavaren av ämbetet.

När Bjälbo-ätten sitter på Sveriges tron börjar hertigar över Finland att utses. Bengt Birgersson är finsk hertig 1284 till 12xx och Valdemar Magnusson bär titeln 13xx till 1318.

Kända jarlar i Sverige

Namn Ätt Kung Ämbetstid Vapen
Guttorm Knut Eriksson –1185 (1174?)
Birger Brosa Bjälbo 1174-1202 Ja?
Johan Sverkersson Sverkerska Sverker II 1202-1208
Folke Magnussson Bjälbo Erik Knutsson 1208-1210
Erik Knutsson
Karl Magnusson Bjälbo Johan Sverkersson Ja
Ulf Fase Bjälbo Erik Eriksson -1248
Birger Magnusson Bjälbo Erik Eriksson 1248-1266 Ja

Jarlar likar

(att döma av deras sigill eller titlar)

Namn Ätt Kung Titel Vapen
Brynolf Mus Erik Eriksson Stallare Ja
Knut Långe Erikska Erik Eriksson Ja
Höldo Erik Eriksson Lagman Ja

 

Sveriges hertigar inom kungahuset

Namn Period & område Kommentar
Magnus Ladulås Birgersson 1266-1275
Erik Birgersson 1275
Bengt Birgersson 1284-91  Finland
Erik Magnusson 1284-10 tillträdde dock först 1302 då han blev myndig.
Valdemar Magnusson Finland 1302-17
Namn Period Område
Peder Porse  Halland
Bengt Algotsson  1354-  Finland

Mellan 1275 och 1302 fanns det ingen myndig sveajarl i Sverige, men sannolikt har hertig Bengt av Finland då dess befogenheter. Dock kallade han sig aldrig jarl/hertig av Sverige.

Sveriges hertigar utom kungahuset

Unika bland de svenska hertigarna är Peder Porse som efter giftermålen med änkedrottningen Ingeborg 1326 utses till hertig över Halland. Också hans söner tituleras som blivande hertigar, men båda dör före vuxen ålder.

1354 utnämner kung Magnus Eriksson sin gunstling Bengt Algotsson till hertig.

Litteratur

Birgitta Fritz, Jarladömet – sveahertigdömet (Historisk Tidskrift 1971:3)

Vapensköld

Blekinges hertiginna

 

Så har Blekinge fått sin första hertiginna. Det är prinsessan Madeleines dotter Adrienne Josephine Alice som fått denna titel. 

Något vapen har jag inte sett än men modellen blir som det prinsessan Leonore fick när hon utsågs till hertiginna av Gotland.

Den uppmärksamme noterar säkert att vasarna i kronan på den övre bilden är svarta medan de är av guld här nedan. Det beror på att man bytte färg i mitten av förra seklet.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia