Sveriges flagga och baner har en lång historia. En röd, eller snarare blågul, tråd ringlar sig från 1200-talet fram till idag. Men flaggan som en gemenskapssymbol för nationen Sverige är bara drygt 100 år gammal.
Bilden ovan visar den svenska flaggan så som den såg ut enligt 1905 års flagglag. Nyanserna har skiftat genom tiderna, och är för en heraldiker relativt ointressanta. Det viktiga är att veta att det är gult och blått.
Tidskriften Scandia är en av två förnämliga vetenskapliga skrifter inom historia. Nu finns den, delvis, online.
Scandia är fortfarande en pappersskrift, viket är synd. De har inte heller lagt upp äldre artiklar på nätet, vilket är ännu tråkigare. Jag misstänker att det beror på en kombination av dålig ekonomi, krångliga upphovsrättsregler och en bristande känsla för vilka vinster det ger hela historievetenskapen att enkelt få tillgång till även 100 år gamla artiklar.
Som medeltids-lekmanna-forskare saknar jag verkligen lättillgänglig tillgång till arkivmaterial och litteratur. Och det känns som om vissa delar av forskarvärlden inte inser problemet (eller värre, inser att det är denna tillgång som gör att de bibehåller sin position) medan andra kämpar som galningar för att sprida kunskapen.
Det har dock inte så mycket med Scandia att göra. Så gå hit, läs bloggen och titta runt.
Tyskromerska rikets krigsflagga under 1200–1300-talet.
Mitt på danska grundlovsdagen (nationaldagen) avslöjar jag här att danskarna idag markerar sin högtidsdag med en tysk symbol – Dannebrogen.
Den danska flaggan måste ses i sin Europeiska kontext. Under 1200-talet, när flaggan etableras, är det en symbol för den tyskromerske kejsaren. samme kejsare som danske kungen önskade stå på god fot med, och definitivt inte utmanade.
Ser man på en karta över 1200-talet och lägger ut dagens regioner som använder en röd flagga med vitt kors som symbol så ser man tydligt att dessa finns precis i utkanten av det dåvarande tysk-romerska imperiet. Som bland vissa stadsstater i Italien, i Schweiz och i Danmark.
Bild från Riddarhusets utställning Sköldens baksida.
Nu vänder Riddarhuset på sköldarna och ställer ut en okänd baksida. Se utställningen på Riddarhuset hela sommaren 2015.
När Riddarhuset för några år sedan inventerade alla sina sköldar (vapenplåtar) passade man på att fotografera både fram- och baksida. Baksidorna visade sig ibland innehålla mycket spännande information.
Nu visas dessa baksidor på Riddarhuset. Se uppgifter om konstnären som målat plåten, intressanta skisser och spår av tidigare restaureringar.
2015 års sommarutställning på Riddarhuset utgörs av fotokopior på detta dolda kulturarv som aldrig tidigare visats och som annars hänger mot väggen i Riddarhussalen, osynligt för ögat.
Utställningen visas
Under Riddarhusets besökstimme varje helgfri måndag–fredag kl. 11.00–12.00. Entré 60 kronor (40 kronor för studerande/pensionärer). Gratis med My Stockholm Pass.
Rikskämman från 1436, där kungen föreställer Erik den helige.
Året är 1436 och det svenska upproret mot unionskungen har lyckats. Erik av Pommern var detroniserad och riksrådet styr landet. Då krävs det ett nytt sigill som inte kan förknippas med kungen.
För att kunna verkställa ett rådsbeslut och göra det rättsligt bindande krävs en sigillstamp. Man kan av politiska skäl inte använda kungens eller något som påminner om kungen.
Istället vänder man sig till historien och tar fram Sveriges främsta hjältekonung – Erik den helige. Han är en helgonkung som firas varje år runt om i Sverige och han står som garant för den gode härskaren. Inom kort ska också Sveriges blivande kung Karl Knutsson Bonde i sin propaganda hävda att han är en direkt arvtagare till Erik den helige.
På Historiska museet i Stockholm finns den sigillstamp (stämpel), Riksklämman, som det svenska riksrådet lät tillverka efter kung Erik av Pommerns avsättning. Den är tillverkad av silver, är 9,1 cm i diameter och 0,4 cm tjock. Den graverade bilden föreställer S:t Erik, Sveriges skyddshelgon. Helgonet är klädd som en riddare från 1400-talets början med pansarrustning över en brynjedräkt.
Till vänster om S:t Erik finns en sköld med det svenska riksvapnet, tre kronor, som helgonet håller i sin ena hand. I den andra handen håller S:t Erik en vimpelliknade fana, ”Sankt Eriks banér”, som fladdrar ut bakom hans huvud.
Mittbilden omges av en båge med liljeornament (mönster), där den latinska texten lyder: Sigillum regni Svecie. Sanctus ericus svecorum gothorum rex . Översatt till svenska: Sveriges rikes sigill. Den helige Erik, svears och götars konung.”
På baksidan finns ett handtag i form av av stiliserade blad. Handtaget går att fälla upp, när sigillet används.
Norska Heraldiska Föreningen arrangerar den 9 juni ett föredrag om bomärken i vapensköldar av Hans Cappelen.
Jag har lyssnat på en äldre version av Hans föredrag och kan varmt rekommendera det. Han är en fantastiskt inspirerande föredragshållare och kommer med många intressanta infallsvinklar som öppnar upp för en vidare diskussion.
Om någon har ett speciellt intresse för heraldik, vapensköldar och bomärken vill jag även tipsa om Tor Flensmarck som gjort stora forskningsinsatser på området i Sverige och Allan Tønnesen som är en stor auktoritet i Danmark.
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna
Heraldiken har många tinkturer (färger). Grönt, rött, svart, purpur, gult, blått och vitt. Dessutom några pälsmönster. Här tar jag upp nyanserna.
Heraldiken är färgglad. Den vill synas överallt och alltid även när det inte är helt berättigat eller befogat. Den är helt enkelt historievetenskapens motsvarighet till Eurovision.
Når du ska måla ett heraldiskt vapen ska du alltså välja de klaraste nyanser du kan, anpassat till sammanhanget. Vapnet ska synas. Det ska vara i blickfånget.
Det betyder inte att man alltid ska välja de starkaste färgerna. Ibland kan klarheten framträda genom centrerad matthet i ett hav av glitter, men det har konstnärer full koll på.
Statsheraldikerns råd
Men för att underlätta för dig som vill göra en trycksak eller motsvarande och inte riktigt vet vilka färger du vill ha, har statsheraldikern tagit fram tydliga riktlinjer.
Dessa riktlinjer är absolut INTE tvingande, utan ska endast ses som välmenande råd till dig som känner dig osäker. Och eftersom det är bra råd (obs! Det är ej rekommendationer, för det ordet kan kännas mer formellt tvingande än råden har stöd för) upprepar jag nyanserna här.
Jag vet att statsheraldikern nämner att purpur bara är en hjälpfärg, men det stämmer endast för de offentliga vapen som statsheraldikern utfärdar och har inget med svensk heraldisk tradition eller något annat att göra. Trots att vissa påstår motsatsen. Ibland tycks det mer än det forskas, och det gäller även inom heraldiken.
Visst är heraldiker experter på heraldik. Jag vet inga som är bättre på detta spännande ämne än just heraldiker. Men ibland måste jag vara lite självkritiskt mot mitt skrå.
Så här skriver Lord Lyon om heraldikens ursprung på sin hemsidan:
”The History of Arms
The origin of the Coat of Arms was a jacket or tabard worn by a mediaeval Knight over his armour in order to identify himself. Nowadays the expression ”Coat of Arms” is generally applied to what is officially called an ”Achievement”, which consists of various parts: a shield, helmet, mantling, wreath, crest, motto and sometimes supporters and decorations.”
Nog för att de hade någon form av kläder över sina rustningar, men de broderade vapenrockarna är inte kända från 1100-talet. Och definitivt inte bland vanliga riddare, som inte var så rika.
Dessutom ingick riddare och väpnare i större hushåll som styrdes av en baron och dennes hustru (inte av någon vice-baron, som man ibland får för sig). Det betyder att alla riddare och väpnare i hushållet förde baronens vapen. De förde inte sitt eget på slagfältet och troligen inte vid andra tillfällen heller.
Ska man söka heraldikens ursprung någonstans bör man nog snarare vända blicken mot de fanor som användes för att visa härarna hur, var och mot vem de skulle rikta sin väpnade kraft.
Tor Flensmarck har nu kommit med sin fjärde bok i serien Skånelands medeltid. Denna gång är det orter och ätter under begynnelsebokstaven E-F som beskrivs.
Precis som i föregångarna har han gått grundligt tillväga för att ta reda på vilka jordagods/orter som fanns, vem som ägde dem och hur de var släkt.
Boken är också rikt illustrerad med både sköldar, bomärken, kartor och släktförteckningar.
Författaren säger blygsamt i förordet att detta inte är en heltäckande skrift, och det må vara sant. Men det är så nära man kan komma och bra mycket mer än man kan begära som grundforskning i ort- och släkthistoria.
Tillsammans med Jan Ranekes “Svenska medeltidsvapen 1-3” ger Flensmarcks verk en mycket bra bild av Skånsk medeltid.
Hela serien är ett enda stort bevis för att han var en mycket välförtjänt mottagare av SHF:s förtjänstmedalj redan 2003. Det är bara att hoppas att Tor får möjlighet att ge ut hela serien.
Flensmarck, Tor
Skånelands medeltid. Orter och ätter E-F
ISBN: 978-91-85517-12-1
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
