Så om vi bortser från den svenska nationaldagen och ser till vad som enligt Bannerhed gör midsommar till något speciellt så funderar jag lite på om Bannerhed funderade alls när han skrev texten.
Argumenten som rör gemenskap. Se dem i ett internationellt perspektiv. Finns det något kristet land som skulle kunna välja någon annan dag än julafton till nationaldag? Övriga länder med en annan dominerande religion kan ju välja sin högtidsdag hos sin motsvarighet till julen.
Naturen. Firas den egentligen på midsommar? Blommor har vi, och majstång, men blommor och träd förekommer även på andra högtider under året (någon läsare kanske tänker på julen).
Sedan kommer en dröse argument kring seder som Bannerhed läst om i en bok men som inte en enda människa genomför.
Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.
I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.
Borgerligt vapen
”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”
Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.
Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.
von konow fortsätter:
”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”
Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.
Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.
Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.
En tysk vapenbok för städerna i Schleischen finns nu digitalt.
Det är Hugo Sarumas vapenbok från 1870 som gjorts tillgänglig. Bokenger en bra överblick över den offentliga heraldiken i Schmeischen under 1800-talet och tidigare.
Kungligheter som fått sparken är inte längre kungligheter. Det borde till och med de själva inse.
Det grekiska före detta kungahusets medlemmar, som fick sparken efter det att de stödde en militärjuntas förtryck mot det grekiska folket 1967-74, envisas med att försöka lura till sig makt och pengar genom att använda falska titlar.
På deras hemsida står det tydligt att de kallar sig kung drottning respektive prins och prinsessa av Grekland. Inte före detta utan just kung.
Det smakar illa för en demokrat, även om han formellt (som ett sätt för den demokratiska makten att bli av med honom) kan kalla sig kung fortsätter att hävda det.
Går vi tillbaka till den tid då kungar verkligen hade makt vore det ett majestätsbrott av värsta slag att som denna ex-kungliga person att hävda att han är Greklands egentliga statschef.
Läser man på sidan FAQ så framgår det tydligt att kungafamiljen egentligen inte alls stödjer demokratin eftersom man sätter sig själva i en position ÖVER det grekiska folket, även om det är förklätt till låtsat-tjänar-attityd.
Kulturmiljöbilder från Riksantikvarieämbetet (RAÄ)
En tjänst på Riksantikvarieämbetets hemsida gör det möjligt att hitta bilder på svenska byggnadsverk från medeltid fram till idag.
Här finns ett tusental bilder varav flera har heraldiskt intresse. Alla svenska kungliga slott, de mest kända medeltida kyrkorna, borgar och fästningar är bara en liten del av allt som finns.
Sökningen är indexerad och det gör det lätt att hitta vad man söker utan att varje gång få upp hundratals dokument.
Många foton är dessutom tagna från luften och ger därför ett bra komplement till de som redan varit på plats och fotat sin favoritbyggnad.
Vapnet för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik.
SNGH, eller Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är Sveriges på pappret viktigaste heraldiska organ och samtidigt det mest okända.
Lite underligt, för deras uppgift enligt dem själva är att vara Sveriges representanter i och arrangera internationella kongresser inom ramen för deras ämne.
Ledamöterna i SNGH
Är främst hämtade från Riksarkivet och Riddarhuset samt kungliga majestäts orden. Lite underligt är det allt att man valt att välja in personer som slutat i Riksarkivet (Sagerlund & Skoglund) samtidigt som man har representanter från nämnda institution (Klackenberg & Raab). Möjligheten till spännande debatt och förnyelse minskar på det sättet.
Än värre är könsfördelningen. Inte en enda kvinna finns med, trots att t.ex Riksarkivet har fler kvinnliga än manliga anställda.
Det är något att tänka på inför nästkommande år.
Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik är också ett rådgivande organ till Svenska Vapenkollegiet och granskar därmed de vapen som ingår i Svenska vapenregistret.
HS=Heraldiska samfundet, en ideell förening med c:a 30 medlemmar och endast verksam i Stockholm.
KMO=Kungl. Maj:ts Orden, en del av hovförvaltningen
Statuterna för Svenska Nationalkommittén för Genealogi och Heraldik
Antagna den 18 december 2001
I. Nationalkommitténs ställning och uppgifter
Nationalkommittén står under Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademiens tillsyn. Akademien utser en av dess ledamöter.
Kommittén skall årligen till Akademien inge en redogörelse for verksamheten under sist förflutna kalenderår, vilken redogörelse årligen publiceras i Akademiens årsbok.
Kommittén är ett forum for diskussion och samråd rörande genealogiska, heraldiska och ordensrelaterade frågor samt ett organ for internationella kontakter, särskilt med Confederation internationale de genealogie et d’heraldique rörande dessa ämnen.
II. Nationalkommitténs sammansättning
Kommittén utser minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhets-, Historie- och Antikvitets Akademien, Riksarkivet genom statsheraldikern, statens forsvarshistoriska museer genom Försvarets traditionsnämnd, Riddarhuset genom riddarhusgenealogen, Ointroducerad Adels Förening och Genealogiska Föreningen.
Nationalkommittén utser inom sig ordförande, vice ordförande, sekreterare och skattmästare.
III. Nationalkommitténs verksamhet
Kommittén sammanträder minst två gånger om året.
Vid kommitténs sammanträden skall protokoll föras, vilka justeras vid närmast följande sammanträde.
Purpur eller inte? Det är tvistefrågan i svensk heraldik och jag vill här klargöra min ståndpunkt eftersom tinkturerna är så centrala för kompositionen av vapen.
Sex heraldiska tinkturer är odiskutabla så därför nämner jag dem endast en gång: rött, vitt, svart, blått, gult, grönt. Andra är fullständigt oacceptabla, som aska, ljusblått, beige och vad man nu kan hitta på. Däremellan finns det några som vissa heraldiker förkastar och andra hyllar.Pälsverken tar jag inte upp, det är en helt egen kategori tinkturer.
Guld & silver
Heraldikens två metaller behöver inte diskuteras.
Blått & rött
De två i särklass vanligaste färgerna i svensk heraldik. De står tillsammans för mer än 70 procent av alla färgfält medan alla andra färger och pälsverk delar på resten.Självklart ska de vara med.
Svart & grönt
Svart har alltid funnits i bakgrunden medan grönt länge var väldigt ovanligt. Kanske för att, som Jan Raneke konstaterar i sin avhandling, grönt var en svår färg att framställa under medeltiden. Eva Anderssons avhandling om kläder under medeltiden bekräftar detta. Grönt är väldigt ovanligt på klädesplagg som nämns i testamenten medan blått är den vanligaste färgen – långt före grått.
Purpur
Det har tvistats om denna färg sedan medeltiden. Eller, den har funnits med sedan medeltiden men var så sällsynt fram till 1600-talet att den bara noterades i förbifarten. Under 1600-talet blir den populär och sedan tar det inte lång tid innan den första kritiken mot färgen dyker upp. Sedan har kritiken växt sig allt starkare ju mer etablerad purpur har blivit. Varför?
Jag tror att det beror på att den genom sin dyrbarhet kom att förknippas med kunglighet, som Nevéus nämner i ”Ny svensk vapenbok”. På senare år har också kontrasten blivit ett argument, som att det skulle vara svårt att skilja purpur från rött och/eller blått. Det tycker jag personligen är ett tramsargument, för om man väntar 800 år med att ta fram det och betonar det nu – när våra färgkoder är vanligare än någonsin, då är det att betrakta som ett icke-argument.
Orange, pomerans och brons
Orange har också en lång historia men om möjligt ännu mindre förekomst. Vad jag vet finns det inte ett enda nordiskt vapen som innehåller färgen orange. Ändå nämns den redan i den första svenska handskriften om heraldik; Carl Ugglas ”Inledning til heraldiken” (1746) under namnet pomerans.
Orange förekommer i några europeiska flaggor och andra märken som leder sin historia tillbaka till huset Oranien från Nederländerna.
Men jag tycker inte att orange ska finnas i svensk heraldik för det blir för likt gult. Dessutom, och det är ett ofta bortglömt argument, så används i kanade den heraldiska metallen brons, och ska den visas upp utan metall så måste den avbildas orange. En färg och en metall kan inte båda vara orangea.
Härolder har ett okänt ursprung, men var persevanterna kommer ifrån är nu avslöjat.
Det är den tyske heraldikern/historikern Klaus Graf har genom avancerade studier kommit fram till att det är den legendariske riddaren Percival (Parzival) som är persevanternas egentlige föregångare. Precis som kung Arthur är häroldernas förkämpe.
Beviset finns i köronkan Edlibach där man kan läsa att den tyske kungen skickade som sändebud ”Old Herold VND partzifal Genant casper hurder”
Skämt åsido, så är det förstås inte så att riddare Persival och titeln persevant är samma sak, men som Kluas skirver ”Ich zweifle nicht, dass der bekannte Held des Romans von Wolfram von Eschenbach Pate für die Schreibweise stand.” kan vi nog vara övertygade om att dåtidens språk- och spänningsorienterade historieberättare förstod att utnyttja likheten mellan riddaren och lärljungen, speciellt som härolderna redan använde kung Arthur som sitt speciella helgon.
Kyrkans märken ger en näst intill komplett bild över de vapen, stämplar, sigill och emblem som används eller har använts inom Svenska kyrkan. Boken visar på den emblematiska och heraldiska kulturskatt som finns på området.
Det märks att författarna har brottats med materialet men att de gjort det framgångsrikt. Boken har en kärnfull inledning som mycket bra beskriver såväl källäget som urvalsprinciper och kyrkans emblemhistoria. Därefter följer en uppställning där samtliga församlingar med emblem presenteras stiftsvis. Dessutom finns det upplysande faktarutor.
De märken som de kyrkliga församlingarna har använt sig av säger oss mycket om deras brokiga historia, med sammanslagningar och splittringar. Boken fångar denna historia och författarna gör en stor insats genom att berätta om bygden och samtidigt visa på hur denna återspeglas i märkets motiv.
Det är först från sent 1800-tal, långt efter heraldikens och sigillografins glansdagar, som församlingarna på allvar börjar använda sig av församlingsmärken. Tyvärr blev uppsvinget för sådana märken inte ett uppsving för emblematiken. De nyskapade emblemen är i regel anonyma i den bemärkelsen att de inte kan ses som en unik symbol för en viss församling. Författarna har valt att avstå från att ta med många av dessa bilder, som kan visa församlingskyrkan eller ett kors i kombination med församlingens namn, därför att de inte är att betrakta som vare sig emblem eller vapen. Det är ett urval som jag har full förståelse för. På senare år har heraldiken gjort ett (åter-) inträde på den kyrkliga arenan. Det började med stifts- och biskopsvapen för att senare följas upp med församlingsvapen.
Heraldiska vapen finns framför allt i Östergötland, ett resultat av Per Anderssons insatser, något som författarna uppmärksammar. För en heraldiker är avsnittet om Linköpings stift det mest spännande eftersom man här i brist på gamla märken införde nya heraldiska vapen i församlingarna, vapen som också används av hembygdsföreningarna.
Boken skrevs just innan Svenska Heraldiska Föreningen drog igång sitt hembygdsvapenprojekt som möjligen kan leda till att betydligt fler församlingar antar eller börjar föra vapen.
Kyrkans märken är ett referensverk och en katalog som är ovärderlig för en heraldiker. Man kan bara hoppas att den får uppföljare som tar upp andra sektorer i samhället.
Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson
Kyrkans märken – vapen, stämplar, sigill, emblem (2006)
Förlag: Historiska Media.
ISBN 91-85377-58-9
Kung Karl XVI Gustavs serafimersköld. Foto: Kungahuset
För någon tid sedan klagade jag på Twitter över att kungahuset slarvar så med de heraldiska (och andra) traditionerna, samtidigt som man vill ge sken av att det man gör alltid har skett på detta nya sätt.
Jag störs av att man dels har rena faktafel i relativt enkla heraldiska frågor, dels använder ett språk som låter neutralt med leder läsaren att dra slutsatser som inte är riktigt korrekta. Man vinklar helt enkelt historien på ett sätt som ett kungahus ska hålla sig för god för.
Därför har jag här sammanställt de ”fel” som jag noterat på www.kungahuset.se den 17 juni 2015, om kvällningen.
Varje rubrik länkar även till den sidan där felet finns
”Sedan medeltiden har kungar och prinsar haft vapensköldar i skulpterad eller målad form med symboler för landet och ätten.”
— Här har man ”glömt” att både drottningar och prinsessor fört vapen, det äldsta redan 1238, vilket är det näst äldsta kungliga vapnet i Sverige (Helena Sverkersdotter).
”… Folkungaättens lejon mot blå strömmar i kombination … ”
— Nu är det snarare strömmar av silver på blå botten. Den korrekta uppgiften finns för övrigt med på en annan sida under kungahuset.se
”Åtminstone sedan 1500-talet finns i riksvapnets centrum en så kallad hjärtsköld med den regerande ättens vapen.”
— Ja, eller 1448 för att vara exakt, vilket skribenten själv skrev tre rader högre upp i denna artikel.
”Vasaättens symbol var en sädeskärve, en så kallad vase.”
— Tänk att kungahuset, som enda institution, fortfarande tror att det är en sädeskärve i riksvapnet.
”Själva vasen anses numera ha varit en så kallad stormvase, som användes vid stormning av bland annat vallgravar.”
— Inte alls omöjligt, men att den anses vara en stormvase är tveksamt. Det är en uppgift som är relativt sällsynt.
”Lejonvapnet är det äldsta riksvapnet i Sverige, fört av Folkungaätten 1250-1364, med Birger Jarl som den förste regenten.”
— Här blir det två fel i ett. Dels framgår det mycket tydligt i varje heraldisk grundbok att Valdemar (kung 1250-75) förde moderns, den erikska ättens vapen, medan hans bror Magnus bytte till sin fars släktvapen.
Dels var Birger jarl inte en regent. Mäktig ja, men inte regent. Han styrde tvärtom uttryckligen i sin minderårige sons ställe som riksföreståndare/rikshövitsman (även om den titeln inte användes)
”Det var alltså under Folkungarnas tid som deras ättevapen kom att successivt bli synonymt med rikets vapen.”
— Nej, den slutsatsen kan vi inte dra. Snarare tvärtom. Däremot var det EFTER folkungarnas tid som senare regenter (Karl Knutsson Bonde år 1448) tog upp folkungavapnet i riksvapnet. Fram till det året var folkungavapnet först kungens personliga vapen (1275-1364), därefter låg det i träda och användes inte av någon under nästan 100 år.
”Ursprunget står nog att finna i den starkt ökande dyrkan av de tre vise männen/heliga tre konungar som skyddshelgon. Som tecken på detta användes helgonens attribut, tre kronor, i vapen och emblem. De heliga tre konungar vördades högt av nordborna, som gärna vallfärdade till deras grav i Köln.”
— Här kan jag inte säga att kungahuset har direkt fel, för det är en uppgift som är helt omöjlig att kontrollera. Men det är värt att tänka på att svenska kungahuset använda tre kronor redan under 1200-talet, före skyddshelgonbilderna i Köln. Tre kronor finns på Magnus Ladulås sigill, i kung Valdemars kungavapen och i erikska ättens vapen. Siffran tre betyder inte heller något inom heraldiken, det är bara ett väldigt tacksamt nummer om man ska upprepa ett föremål flera gånger i en sköld.
Det finns inte heller någon rimlig förklaring till varför svenska kungen skulle ta upp en vapensymbol från staden Köln bara för att svenskar reste dit. De reste även till andra vallfärdsmål utan att de fick genomslag i heraldiken, som till Olof den heliges grav i Trondheim. Hans helgondyrkan fick för övrigt stort genomslag i svenskt kyrkoliv, medan de tre vise konungarna i Köln inte alls förekommer här med symbolen tre kronor.
”I Sverige finns de heliga tre konungars attribut första gången i Magnus Ladulås sigill på 1270-talet, men troligen är det först under kung Magnus Eriksson på 1330-talet som tre kronor används som symbol för kungen och riket.”
— Här går skribenten ett steg till och gör ett riktigt snyggt cirkelresonemang. För om Tre kronor på 1300-talet hämtades från heliga te kronor i Köln måste ju de tre kronor som förekommer under 1200-talet komma från Köln. Problemet är bara att Kölns vapen är yngre än det svenska.
”Flaggan har under lång tid varit det svenska konungarikets symbol, tillika kungligt höghetstecken. Det gula korset var det väsentliga, den egentliga nationalsymbolen.”
— Här tänker jag inte säga att kungahuset har fel, men rätt har de inte, även om andra källor säger detsamma.
Jag skulle själv säga att färgkombinationen gult+blått var det väsentliga. Om det sedan var genom ett gult kors på blått, vågiga linjer eller tre gula kronor i blått var nog mindre viktigt. Läs mer om den saken här.
”Det är vid 1400-talets mitt, då Karl Knutsson Bonde regerade, som det svenska kungliga korsbaneret anses ha uppkommit. Hans sigill hade 1448 en kvadrerad (fyrdelad) sköld i blått delad av ett gyllene kors. Troligen förde hans baner i samma färger.”
— Nog anses det så av några, men det finns varken bilder eller text som stödjer ett svenskt korsbaner förrän 1557, och då var det inte ens en symbol för Svenska riket, även om det är oklart vad det var en symbol för.
— Nu råkar det också vara så att vi vet vad Karl Knutsson använde som fälttecken. Det står i Karlskrönikan. Motiven var helgonbilder (st Erik, St Olof m.fl) och i varje baner (=flagga) ingick symbolen tre kronor. Samma tecken förekommer för övrigt på flera andra bilder från den här tiden, men färgerna på Kung Karls baner känner vi inte till.
”Sannolikt uppstod den svenska flaggan som en motståndsflagga under unionstidens strider. Karl Knutsson Bonde valde då ett korsprytt baner av Dannebrogens typ men gav det samma färger som fanns i det svenska riksvapnet: gult och blått.”
— Med hänsyn till det jag skrev nyss måste detta inlägg anses vara helt felaktigt. Att se svenska flaggan som en protest mot den danska är att i allt för hög grad luras av den antidanska propagandan som fördes fram från 1500-talets andra hälft.
”I Johan III:s hertigvapen finns blågula korsfanor angivna 1557. När han som kung 1569 utfärdar instruktionen för fredsförhandlingarna i Knäred, framhävs det gyllne eller gula korset som det viktigaste. Det hade av ålder varit brukat i Sveriges rikes vapen och därför ville Johan III att det alltid skulle föras uti fanor, fänikor (liten flagga) och flaggor.”
— Ja, Johan skriver så. Samtida teckningar visar dock helt andra svenska flaggor på båtar, och vi vet från kungahusets egna räkenskaper att en fältflagga från 1545 var i blått och vitt.
”Från Gustav Vasas död 1560 framträder korsfanan som den främsta symbolen för den svenska nationen: en tvåtungad svensk flagga där riksvapnet med den regerande dynastins hjärtsköld lagts över korsmitten.”
— Det här är rent hittepå. Riksbaneret för Johan III och Sigismund från 1594 visar en sån här fana, med riksvapnet på korsmitten. Karl XI och Gustav II Adolfs fana är helblå med riksvapnet och detsamma gäller för drottning Kristinas riksbaner.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
