Favorit i repris eftersom jag bara den här veckan har fått flera brev på temat göra sin egen vapensköld.
Jag har skrivit en längre text om vad man ska tänka på när man komponerar ett eget vapen. Det viktigaste kan kokas ner till några få råd.
Skövde gör ny heraldisk logotyp i heraldisk stil, men det är inte ett heraldiskt vapen.
Det hela skulle kunna vara ett heraldiskt vapen, men en fråga till kommunikatörerna i kommunen ger svaret att detta är en bild som är fast till sin form och inte heller ska ersätta kommunvapnet, bara komplettera detsamma. Det är en logotyp som endast ska användas i den grafiska kommunikationen, som visas av det kloka svaret från Eva Sandsjö Liljedahl.
Skövdes vapensköld visar sankta Elin (Helena), en av medeltidens främsta helgon inom det dåvarande svenska riket. Med reformationen kom hon att fasas ut ur svenskt kyrkoliv men i heraldiken fick hon leva kvar i Skövdes stadsvapen.
Som vapensköld är motivet knappast unikt. Snarare tvärtom och det bygger mer på ett sigill än på ett vapensköldstänk. Därför var förnyelsen 1917 en heraldisk befrielse, och hade de då tänkt som vi gör idag så hade det kanske blivit ett vapen som ser ut som dagens logotyp. Man kan även jämföra med Stockholm stads Sankt Erik, som visar ett huvud på precis samma sätt. Som heraldiker kan jag därför inte förfasa mig.
I det äldre kommunvapnet, som gällde fram till 1917, ser man Elins avhuggna finger, en kyrkobåge och en sköld med ett hjärta (som alltså inte är hennes helgonattribut). Det är härifrån hjärtat kommer som nu återigen finns i stadens logotyp.
Läs mer om Skövde kommunvapen och sankta Elin
Pixbobooks på Instagram är ett konto som jag gärna vill tipsa om. Här publiceras många små godbitar från äldre tider.
Det är mest bilder från trycksaker från 1700-talet som kontot tar upp. Mycket heraldik men också en hel del annat. Kolla in dem.
Just nu sitter jag och redigerar en kommande bok där jag övervakar översättningen av 200 svenska blasoneringar till engelska.
Men det är ett besvärligt jobb, för det är inte säkert att översättaren behärskar blasoneringsprojekt. Alltså behövs flera korrekturläsare.
OM du känner dig manad att ideellt ställa upp på detta, kontakta mig på jesper [at] heraldik.se
Australiens premiärminister Malcolm Turnbull (lib) avskaffar de riddare och damer som hans företrädare Tony Abbott (lib) införde för några år sedan.
Rojalisten Tony Abbott införde 2014 titlarna Knight (riddare) och Dame (dam) av någon anledning som varken australiensarna eller jag begrep. Hans idé ledde också till att hans eget liberala valde att kicka ut honom. Så kan det gå om man inte är i takt med tiden.
Jag tror att det här är något som många svenska ordensförespråkare borde yta till sig. Det kan verka kul med ordnar men atrt införa dem och sedan börja dela ut dem till vissa medborgare men inte andra är som att balansera på slak lina där en politiker lätt går fel.
För Tony Abbott var det enligt många beslutet att utnämna prins Philip (Elisabeth IIs make) som blev droppen som fick bägaren att rinna över. Jag kan lätt se framför mig att en meritorden till en person som Chris O’Neill kan ge samma kritik här, fast man skulle kunna tro att han som kunglighet vore okontroversiell.
Stefan Bede, Svenska Heraldiska Föreningens kommunikationsansvarige, skrev dessa kloka ord på föreningens Facebook-sida i veckan (2/11). Jag vill passa på att sprida dem en extra gång.
… Men då vi är en ideell förening som är öppen för alla så kan jag säga att den består av allt annat är en homogen skara.
Vi är svenskar, finnar, danskar, norrmän och folk med annat osvenskt påbrå. Vi är adliga, ofrälse, katoliker, kristna och ateister. Vi har till och med elfsborgare i föreningen. Vi är rojalister och republikaner.
Vi är män, kvinnor, pojkar och flickor. Vi är heterosexuella och homosexuella. Vi kanske har en och annan asexuell människa i leden, vad vet jag.
Vi hyllar den gamla traditionen av att gå från att flagga sin härförares färger och vapen till att skapa sitt eget.
Jag inbillar mig att det är ett mänskligt faktum att de flesta inte går omkring och identifierar sig som svenska hela dagarna. Själv känner jag mer tillhörighet med folk som är rollspelsnördar, single speed-cyklister och house-DJ:s än de som räknas som svenskar. Man kan vara fler saker än bara en. Man kan välja att visa sin mångfacetterade person och man behöver inte välja bort.
Med detta sagt vill jag även lägga till att Erik Helmerssons inlägg på DNs ledarsidan igår den 5/11 tar upp samma tankegång (har han månne läst SHFs Facebook-sida?)
Det handlar om mångas fokusering på tribalism (definierat av Nationalencyklopedin som ”benägenhet att sätta den egna gruppens eller stammens intressen före nationens” = dvs fördomar) när de tar ”avstånd” från nationalismen. Ja, det förstås, de tar ju inte avstånd från nationalismen, de gör den bara ännu snävare vilket jag trodde var omöjligt.
Jag håller till fullo med i hans avslutande ord och försöker tillämpa dem inom heraldiken närhelst jag kan:
Det är dissidenterna, inte gruppernas mer högljudda ledargestalter, som borde lyftas fram och ges utrymme. De är förebilderna vi behöver i en alltmer fragmenterad, avindividualiserad och identitetsfixerad tid.
Ouuuuschhhh.
Puuuuuh.
Så tar vi ytterligare tre djupa andetag.
Youtube är en fantastisk källa för kunskap. Det är också en fantastisk källa för ren och skär dumhet. Så dumt att jag inte vet var jag ska börja. Så jag börjar med de här två filmerna.
Påvens vapen som pentagram
https://www.youtube.com/watch?v=ZCTOfCbOXTo
Monster i Vatikanen
https://www.youtube.com/watch?v=KPw0fngNN5E
Titta på dem och fundera på vad de gör för fel. Tänk på hur väl deras
Sedan har vi deras utgångspunkt som gör att det hur som helst inte kommer att kunna gå att resonera dem. För den som säger sig vara kristen (i det här fallet amerikan) men samtidigt påstår att européerna under 2000 år haft djävulsdyrkan istället för kristendom, den personen kommer aldrig att lyssna på något argument eller ta till sig någon kunskapskälla som säger emot den egna teorin.
Känner du att du vill få ditt vapen mer officiellt? Då kan du registrera det hos Svenska Vapenkollegiet.
För endast 300 kronor gör Svenska Vapenkollegiet, SVK, en kvalitetsgranskning av ditt vapen. Det ger inget formellt juridiskt skydd, men det ger ett skydd inom den heraldiska världen – och det är ju den som är viktigast.
Boktips
Nu är det 300 år sedan drottning Hedvig Eleonoras dog. Det uppmärksammas i boken Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning från Kungl. Husgerådskammaren.
Den karolinska epokens kvinnor har genom nyare forskning alltmer fått träda fram i ljuset. Drottning Hedvig Eleonora var en av många som drev gods och gårdar, ägnade sig åt kulturell verksamhet, uppfostrade barn samt upprätthöll familjens nätverk och den kulturella verksamhet som anstod familjens samhällsställning. Samtidigt hade hon som drottning och kungamoder naturligtvis en särställning vad beträffar rang, inflytande och förmögenhet: under drygt 60 år var hon Sveriges mäktigaste och rikaste kvinna, högt ärad av sin son, den enväldige Karl XI. Redan under sin livstid tilldelades hon den unika titeln Riksänkedrottningen.
Hedvig Eleonora var född prinsessa av Holstein-Gottorp och uppvuxen vid ett kulturellt mycket framstående hov, där vetenskap och konst också hade en politisk funktion. 1654 ägde bröllopet med den svenske kungen Karl X Gustav rum, och sex år senare blev hon änka. I sitt nya hemland satte hon sin prägel på hovkulturen och blev sin tids på många sätt mest betydande byggherre, med Drottningholms och Strömsholms slott som främsta skapelser. I bl.a. Kungl. Husgerådskammarens och Nationalmuseums samlingar finns många spår av Hedvig Eleonora, från dyrbara samlarföremål till enkla bruksting som bolster och lakan.
Arkivmaterialet är överflödande rikt och har bara delvis utforskats. Där hittar vi affärskvinnan Hedvig Eleonora och vi anar hennes fortsatta engagemang för hertigdömet Holstein-Gottorp och de varma banden till familjen. Bevarade noter berättar om hovets musikliv, och många dokument finns också om såväl scenkonst som fromhetsliv. Utifrån arkivalierna kan vi rekonstruera försvunna miljöer som orangerier med högt skattade växter eller porslinskök prydda med eftertraktad keramik från Kina och Europa.
Hedvig Eleonora hanterade skickligt kulturella medel för politiska och dynastiska syften, vilket utgör en viktig del av den hovkultur hon skapade. Slott, trädgårdar, festligheter, påkostade begravningar och andra ceremonier manifesterade kungahusets allt starkare ställning men synliggjorde också Hedvig Eleonoras självuppfattning och den roll hon gav sig själv i det svenska samhället. Denna visuella retorik riktade sig till hennes samtid, men också till eftervärlden Hedvig Eleonora har avsiktligt lämnat ett budskap om sig själv och sin tid till oss idag.
Merit Laine (redaktör):
Hedvig Eleonora – den svenska barockens drottning
Husgerådskammaren och Votum Förlag
Utkom 2015
Prins Daniels vapen har skapat stor diskussion bland heraldiker. Är det verkligen så dåligt och i så fall varför?
Senast i Vapenbilden #103:2015 togs vapnet upp som ett exempel på dålig heraldik. Någon direkt förklaring ges inte av skribenten Marcus Karlsson.
Jag tar därför chansen att resonera lite kring detta vapen och ett annat vapen , det för kommunen Ockelbo.
Det som statsheraldikern har gjort i vapnet för prins Daniel är inom möjligheternas gräns för en brisering av Ockelbos vapen, om Ockelbos vapen var ett släktvapen. Eller mer korrekt – Daniels vapen är ungefär hur ett vapen för en underlydande vasall skulle se ut om hans herre förde vapen Ockelbo (under medeltiden, för från 1500-talet och framåt görs inga patron-klient-vapen längre). Det skulle vara ett skäl till varför flera har fört fram kritik.
Ett annat skäl skulle kunna vara kompositionen som är obalanserad och lite klumpig. Påminner ganska mycket om en komposition som görs av någon som kan grundreglerna i heraldik men som inte behärskar konsten tillräckligt bra för att fantasifullt utnyttja dem. eller av någon som, liksom jag, inte behärskar det fria penndragets handlag tillräckligt bra och därför är beroende av klipp-och-klistra-tekniken, fast numer i digital form.
Det tredje skälet är den otroliga likheten med Peder Hagermanns (från Danmark) vapen. Hagermann är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen (SHF) och hans vapen finns publicerad i matrikeln sedan flera år.
Både statsheraldikern och statsheraldikerns heraldiske konstnär får SHFs medlemsmatrikel där alla medlemsvapen finns publicerade. Och med tanke på den närhet som finns mellan statsheraldikern och SHF skulle en enda enkel fråga ha löst just detta problem.
De två vapnen skiljer sig tillräckligt åt för att en heraldiker ska anse att det är olika familjevapen, så kritiken rör snarare fantasilösheten än vapenlikheten.
Ingen skugga faller på Daniel Westling, men det är nästan otroligt att statsheraldikern även denna gång skapar ett vapen för en ingift medlem i kungahuset som har otroliga likheter med ett samtida likartat vapen eller som bygger på namnlikhet. Det förra var skapandet av drottning Silvias vapen när dåvarande statsheraldikern (eller hans konstnär) tog fram ett vapen som byggde på ett tyskt familjevapen vars efternamn var likt Sommerlaht.