Kategoriarkiv: Vapensköld

Norge kan … även heraldik

Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.

Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.

Vadholm kritiserar Riksarkivet

Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.

Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.

Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.

Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.

I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.

Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.

 

Norsk Heraldisk Forening hittar du på www.heraldikk.no.

Världens fulaste flagga

Det finns många listor som berättar om världens fulaste av något slag, exempelvis flaggor.
Jag är inte så förtjust i dem. 

Vad som är fulast är ofta en smaksak. Och det går fröstås att säga vad som är fult och vackert inom en bestämd grupp. Som vilken är den vackraste korsflaggan i Norden.

Men när man tar upp andra saker och plötsligt, utan att själv inse det, gör en värdering av olika kulturyttringar samtidigt som man tycker att den egna smaken är den vackraste – då är man fel ute.

Så gör man exempelvis i det här blogginlägget:
http://a-proper-blog.blogspot.cz/2010/04/15-worst-flags-of-world.html

Samma bloggare har också en lista på de bästa flaggorna. Om man jämför dessa två ser man tydligt att de som är vackrast är de som mest påminner om dagens reklamspråk med vissa enkla, men inte för enkla, geometriska drag. Han tycker också hela tio i topp kunde bestå av japanska flaggor.

För att inte hamna i den fällan avstår jag från liknande topplistor.

Därför har Hakelius fel

Johan Hakelius skriver roligt om historiepuritanism i Aftonbladet idag. Och om att det är rätt att låta historien få vara kvar. 
Men han har fel. 

Inom ett samhälle pågår det alltid ett slags ”förhandling” om vilka historiska minnesmärken som ska få finnas kvar eller inte. Se i våra kyrkor. Mycket lite finns kvar av medeltidens kyrkorum, och det som finns där saknar sin rättmätiga plats och tillbedjan. Inte ens dopfunten har idag samma plats eller symbolik som på 1100-talet.

Hakelius skriver mycket överslätande om Cecil Rhodes* som studenter vill få bort från en hedersplats på universitetsområdet. Det vore ahistoriskt. Men är det så? Är det verkligen så, Johan Hakelius? Är det inte precis rakt motsatt och att det är du som är ahistorisk?

Det är vad jag har förstått ingen som på allvar vill smälta ner statyn av Rhodes. Däremot vill man flytta den. Det är i allt precis så som man i öst har gjort med Stalin och Lenin, och i syd med Hussein. Och som man nog hade gjort med Hitler med, om inte kriget fixat den saken på plats. Jag har svårt att se att man på minsta sätt kan särskilja på Rhodes och dessa massmördare. Det är samma primitiva ideologiska tänkande som ligger bakom deras illdåd.

Att i det läget försöka leka upplyst bildad man som Hakelius blir bara patetiskt. Jag skulle istället önska att vi kunde tänka att det förflutna och historia är två olika saker. Önskar vi kunde lära oss att användandet av det förflutna inte ger ”verkligheten ” ”sanningen” i bestämd form singularis. Önskar att vi kunde tänka att sanningen inte finns i bestämd form singularis. Lite jobbigt kanske. Men jag tror vi kan.

 

* Citat från HakeliusHan gjorde också en förmögenhet på ­diamantgruvor med fruktansvärda arbetsförhållanden, fick en hyfsad del av Afrika uppkallad efter sig och trodde på den anglosaxiska rasens överlägsenhet.

Sanningen är ju att liberalen Rhodes begick ett folkmord väl i klass med Lenin som bara var 17 år yngre och alltså inte alls i en annan tid.

 

3700 ordensmottagare på ett år

Inlägg på Facebook om ordnar, 3/1 2016
Inlägg på Facebook om ordnar, 3/1 2016

3700 personer får en orden varje år i Finland, mot 0 i Sverige, basunerar Svenska ordensföreningen ut på Facebook idag.

Deras poäng är säkert att Sverige ska återinföra ordensväsendet. Och det kan de väl tycka, även om jag själv skulle rösta mot förslaget i varje form det än presenterades.
Skälet till det är att jag inte anser att staten ska värdera människor (vilket en ordensutmärkelse per definition är) samt att jag är helt övertygad om att staten inte skulle kunna sköta uppgiften (om än bättre än alla andra).

Historielöst av ordensförespråkarna

Det som ändå är mer bekymmersamt är att man i Svenska ordensföreningen inte verkar veta (eller låtsas inte veta) varför de kungliga (=statliga) riksordnarna togs bort.

Det var inte, som ofta sägs, en socialistisk åsikt. Tvärtom är det tydligt redan innan första sossen satt i riksdagen att liberala statsmän gärna avstod ordnar precis som de sa nej till adelskap. När man 1974 till slut avskaffade ordnarna så var det efter en period av 50 år då i stort sett inte en enda svensk minister (utom några bondeförbundare) bar Serafimerorden. Den hade istället delats ut till dem som tog emot den – i regel konservativa statstjänstemän (socialdemokratiska generaldirektörer lyser med sin frånvaro i Serafimerrullan) av lägre rang eller rika affärsmän som i dåtidens rangrulla stod än lägre ner.

Staten delade med andra ord inte ut Sveriges förnämsta orden till de förnämsta männen i staten, eftersom de sa ”tack, men nej tack”.

Politiken ointresserad

Svenska ordensföreningen arbetar i motvind. På sin hemsida nämnder de att alliansföreningen (som avgick 2014) nästan helt slutade dela ut regeringsmedaljerna (som var ett alternativ till ordnarna, men med lägre status).

Här borde man fundera på varför borgerliga politiker (inte socialdemokrater och definitivt inte socialister) tycker att det här med medaljer och ordnar är rätt fånigt. Löjligt och barnsligt, helt enkelt. Det gör de inte. Här har jag kommenterat det som de skriver på sin hemsida den 3 januari 2016.

Istället kommer det infantila argumentet:
”Ordensföreningen verkar mot alla former av nationell diskriminering av svenskar, i Sverige och utomlands.”, vilket visar att man i förningen inte har den mista susning om vad ordet diskriminering betyder.

De fortsätter sedan med att säga:
Ordensföreningen anser att riksdag och regering genom avskaffandet resp. förbudet för svenskar att tilldelas svenska ordnar, bär ansvaret för konsekvenserna: den spontana utbredningen av ett formellt och informellt monetärt belöningssystem med bonusar, fallskärmar och gräddfiler mm

De hade kunnat titta omkring i världen och se att ingenstans har utdelandet av ordnar och medaljer påverkat bonusar och extrema lönenivåer. Ingenstans. Det har sannolikt inte heller verkat i motsatt riktning, det är helt enkelt två separata kärl.

Nästa argument är på ytan tilltalande:
Staten ska ”se medborgaren” som en vital bidragare till samhället. Genom utdelandet av ordnar för samhällsnyttiga prestationer erinras om detta i allmänhet och folkrepresentativitet i synnerhet. Om medborgaren förminskas uppstår politikerförakt.”

Men vad är en samhällsnyttig prestation? Vem avgör det? Min gissning är att ingen kommer på idén att ge en medalj till de främsta städerskorna för att de med små resurser gjort samhällets arbetsplatser vackrare. Eller att man ger en orden till en bambatant (kvinna i skolbespisningen) för att hon lagar så god mat till våra barn så att de orkar göra sitt bästa i skolan.
Nä, jag gissar att man kommer att ge medaljer och ordnar till de chefer som redan har utsetts till ett bra jobb samt får bra betalt för det. Det i sig är inte konstigt, snarare normalt för ordnar. Men då ska man vara så ärlig att man säger det.

Dock sägs det på sidans två sista rader – utöver noterna:
”Alla kan inte göra exceptionella insatser och alla kan inte få ordnar.

Samhället och dess medborgare drar nytta av enskildas insatser utöver det vanliga”

För övrigt tycker jag att historien om ordnar är intressant. De säger mycket om sin samtid, ofta mer än de själva förstår.

Vapen för President Sauli Niinistö

President Sauli Niinistös vapensköld
Arms of President Sauli Niinistö. Drawing: Ronny Andersen.

Från vårt grannland i Öst rapporterar Anders Segersven att president Sauli Niinistö har begåvats med ett heraldiskt vapen.

Vapenärendet har behandlats av Heraldiska Sällskapet i Finland och godkänts till vapenregistret under nummer 1900 i oktober. Vapnet har komponerats av Antti Matikkala och Ronny Andersen år 2012.

Vapenbeskrivningen på finska lyder: ”Sinisellä kilvellä viisi hopeista varsistaan yhdistynyttä lehmuksenlehteä säteittäin” och Anders Segersven översätter det (högst inofficiellt) med: ”I blått fält fem lindblad av silver i fempass”.
Till vapnet hör mottot ”Juurista voimaa” (Kraft ur rötterna).

Ett talande vapen

Det finska ordet  Niini, Niinipuu betyder skogslind (Tilia cordata) och att ”niinistö” kan översättas som ”linddunge” eller lindlund.

Vapnet presenterats i senaste numret (34) av Heraldiska Sällskapets i Finland medlemsblad Hopealeijona/Silverleijonet (sic!).

English

The President of Finland, Sauli Niinistö, have a assumed a new coat of arms. His arms are registered in the register of the Heraldry Society of Finland. 

His name, Niinistö, can be translated ”winding grove” and the arms show five leafs of winding.  The finnish word ”Niini” or ”Niinipuu” means the tree Winding, in latin ”Tilia cordata”

His arms are composed by Antti Matikkala and the drawings are made by Ronny Andersen.

 

SVK och vapenkomposition

Kan fula vapen vara riktiga vapen?

Jag sitter just med slutarbetet inför nästa runda av vapen från SVK. Det finns några vapen som inte godkänns (de får ingen se), andra som går igenom knappt och andra som är vackra.

Här tänker jag kring de som går igenom knappt. Jag har nämligen noterat att vissa vill att SVK ska agera smakpolis och inte godkänna vapen som är ”fula”. Men heraldiken känner inget begrepp som heter ”fult”. Som en bekant heraldiker sa: ”det vackraste vapnet är alltid mitt”, där ”mitt” alltid är ägarens eget. Och så är det ju. Vapnet är ett igenkänningsmärke och så länge det uppfyller heraldikens få krav för att vara ett formellt utfört vapen så ska det godkännas av SVK, oavsett vad någon tycker om dess konstnärliga kvalitet.

Smaken skiftar, även vår egen, så den kan vi inte lita på. Den som säger emot är välkommen att på nyårsafton vägra alla kläder som tillverkats de senaste 30 åren och ska klä sig i 1978 års mode.
– Inte?
– Tänkte väl det.
Även din smak har ändrats radikalt så att du nu inte gillar vad du älskade då. Så kan det gå, och med den enkla liknelsen är frågan om ”fult” som grund för att godkänna ett vapen avfört från dagordningen.

 

August Langhoff, den siste adlade i Finland

Från Finland berättar Anders Segersven om den siste som adlades där. Texten kommer från Anders blogg, som jag vill göra lite reklam för igen. 

Ministerstatssekreteraren och generallöjtnanten Carl Fredrik August Langhoff är den siste att adlas i Finland, och därtill upphöjdes han till friherre på samma gång, vilket är smått ovanligt. Detta hände 14.1.1912 och han introducerades på Finlands Riddarhus 4.10.1912. Han är därtill den ende som adlats (och upphöjts till friherre) efter upplösandet av ståndslantdagen 1906.

Vapenbrevet för friherrliga släkten Langhoff, tecknat av Sigrid Granfelt

Langhoff härstammade från den danska släkten Langgaard, men det är inte mig bekant om denna släkt hade något vapen från tidigare. Det finns ett hjärtvapen i den Langhoffska skölden men det är möjligt att även det vapnet kom till vid adlandet 1912. Eftersom Langhoff upphöjdes till friherre direkt, så finns det inga vapenframställningar med enbart hjärtvapnet som ett enskilt adelsvapen.

August Langhoff avled 1929 och slöt själv sin ätt på svärdssidan, och fullständigt utslocknade släkten 1975 då hans dotter Maroussie Langhoff avled 81 år gammal i Stockholm.

Källa:
Aminoff: Gentes Finlandiae V

Adopterad och adlad

Rosen von Rosensteins vapensköld
Arms of the noble family Rosen von Rosenstein (A2055)

Kan man adopteras till adelskap?
Nej, säger Riddarhuset idag.
Ja, sa Riddarhuset förr.

För en normal svensk finns det ingen skillnad mellan adopterade och icke-adopterade barn. Endast en grupp håller ännu fast i det – Riddarhuset.

Numera är det en ideell förning precis som vilken kulturhistorisk förening som helst. Som sådan får de förstås ha vilka regler de vill om vem som ska få bli medlem. Det är inget konstigt med det.

Värre blir de när de påstår att de har reglerna därför att det är tradition och historia. När det gäller just adoption visar nämligen Riddarhuset en påfallande brist på historisk insikt samt orsakerna till varför vissa regler en gång infördes.

Så lätt hittar du de adopterade

Det går att fastställa det med ganska enkla metoder. På www.adelsvapen.com har Jonas Hjelm med sällskap lagt in äldre uppgifter om svenska frälsesläkter. Dessa uppgifter kan inte sägas vara 100% sanna så varje enskild post måste kontrolleras för sig. Men det som man snabbt får fram om man söker på ”adopterad” är en lista på personer som adopterats till sitt adelskap.

Det finns här personer som adopterats av släktingar med samma namn likväl de som adopterats på morbrors namn och andra varianter. Ett exempel är Rosén von Rosenstein. dottersonen Samuel Aurivillius, adlades och adopterades Rosén von Rosenstein 1773-05-05 jämte sina syskon på morfaderns adliga namn (med morbrodern och bröderna introducerade 1776 under nr 2055). Han slöt själv sin adliga ättegren.

Inga barn adopterades

De som adopterades in på Riddarhuset var förr inte barn utan vuxna män. det kan vara så att det finns adopterade barn, men det berördes inte av 1762 års regler.

Nu är det bara hoppas att nya Riddarhuset tar lärdom av både det omgivande samhället och av historien så att de inte fastnar i 1800-talets tänkande kring släkthistoria. Det är ju trots allt inte den mest adliga eller historietrogna perioden i vårt sekel så att ha den som rättesnöre känns lite udda för en kulturhistorisk förening.

 

 

Ett ohyggligt fadersmord

Boktips

Utdrag ur boken Vapenlikhetsfällan (2015)
Utdrag ur Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan (2015)

I veckan fick jag äntligen hem Kaj Janzons Vapenlikhetsfällan. Det är en genomgång av Jan Ranekes Svenska medeltidsvapen. Och vilken genomgång det är.

Kaj Janzon har gjort en fantastisk genomgång av felaktigheter i Jan Ranekes stora verk och funnit väldigt många fel. Det är en stor insats som gör att Ranekes verk blir mer tillförlitligt.

Visserligen har jag i mina många samtal med genealog-heraldikern Kenneth Wulcan diskuterat flera misstänkta fel redan tidigare, men Kaj Janzon visar på betydligt fler än jag trodde fanns.

Metoden brister

Men viktigare är Janzons genomgång av Ranekes metod. Det visar sig att Raneke i första hand använt sig av andrahandskällor istället för att gå direkt till sigillen. Full förståligt eftersom sigillen först nu, i projektet Det medeltida Sverige, börjar bli kända. Men ändå är det synd att så många fel kommit med.

Det finns c:a 30 000 bevarade sigill från medeltiden men så väl undanhållna forskningen att endast specialisterna får se dem (och tyvärr har de sedan Emil Hildebrands tid varit minst sagt usla på att visa upp dem).

Nu vet vi att det inte går att lita på Raneke fullt ut. Det fadersmordet var trots de hårda orden en fantastisk insats av Janzon. Samtidigt tycker jag att Ranekes system och verk ändå håller påfallande bra och det har gett medeltidshistoriken ett ramverk som forskare utan större anstängning skulle kunna utveckla.

Det låter som ett kommande projekt, att få in hela Ranekes verk i någon form av öppen wiki-databas.

En mer seriös recension av Kaj Janzons bok Vapenlikhetsfällan kommer i Vapenbilden 105:2016 (februari).

 

Julkrubbans heraldik

Julkrubban med Gud, Jesus, Marias och de tre vise männen
Julkrubban med Gud, Jesus, Marias och de tre vise männens vapensköldar av daSilva

Ovan ses hela julkrubban med de attribuerade vapensköldar som man genom åren har gett dessa figurer. Vapensköldarna har aldrig använts i verkliga livet, men förekommer i litteraturen och konsten.

Lille Jesus (utan sköld) tillsammans med sin familj (inkl Gud fader i himmelen) och deras respektive sköldar.

Liljan är alltid jungfru Marias symbol, men vapenskölden kan ta sig lite olika uttryck. Josefs sköld förekommer sällan medan Guds vapen, som beskriver treenigheten, är vanlig i kyrklig konst.

Kaspar, Balthasaar och Melchior av Marco Foppoli.
Kaspar, Balthasaar och Melchior av Marco Foppoli.

Det tre vise männens vapen

Även de tre vise männen har vapen. Här bör man se att de skapats ihop och därför inte ska ses som tre separata enheter. I mitten den strålande stjärnan och månen för att visa på natten. Till vänster ännu mera natt och till höger en mörk man som bär på en tom sköld och en tom fana.

Dessa tre vapen återkommer titt som tätt i konsten, fast kanske inte alltid som en vapensköld.