Det är svårt att De tre kronorna, som dominerar i vårt lilla riksvapen och även återfinns i två fält på det stora, och som många svenskar spontant förknippar med ishockeylandslaget, symboliserade ursprungligen något helt annat.
Under 1100- och 1200-talen syftade kronorna på de tre vise männen, som man uppfattade som kungar (”heliga tre konungar”). Som sådan var symbolen vida spridd i Västeuropa, särskilt i Köln, där man menade att personerna ifråga låg begravda, men de tre kronorna förekom stundom även i Sverige…
Från och med 1330-talet började tre kronor användas mer frekvent på våra breddgrader, nu som symbol för Magnus Erikssons monarki. Vid denna tid målades de tre kronorna på väggen i ett kardinalspalats i Frankrike som tecken för just den svenske kungen och hans välde. Varför? Att just kung Magnus föll för symbolen berodde med stor sannolikhet på att han var kung över tre riken. År 1319 ärvde han Sverige och Norge; 1332 köpte han Skåne. I bevarade dokument, när han presenterar sig själv, gör kung Magnus stort nummer av att han härskar över dessa tre riken, varför det är högst troligt att de tre kronorna – sett ur kungens synvinkel – både syftade på de tre vise männen och på kungens samlade monarki.
Visst finns det enkla vägar in i till heraldiken. Här är ett exempel från det norska förlaget Atlantis.
Men viktigare än innehållet är att visa hur lätt man gör en bok numera. Lyckas man dessutom koppla det till en print-on-demand-funktion kostar hela boktryckeriet bara en spottstyver.
Detta sagt om du har en bokidé liggande i byrålådan.
– Vem får ta ett vapen?
– Alla!
– Alla?
– Ja, alla. Vapnet är för ögat vad namnet är för örat, och det är väl inte bara adelsmän som har ett efternamn?
– Nä, det är klart. Så jag kan alltså ta ett vapen om jag vill?
– Visst.
– Men är det inte lite snobbigt?
– Jo, en del kanske tycker det. Men det är ju snyggt och varför ska man bry sig om vad andra tycker.
Du kan ärva vapen
Den som vill får återuppta ett gammalt släktvapen om det finns något sådant. Har du förfäder som var ofrälse statstjänstemän eller officerare under 1600- eller 1700-talen finns det i regel ett vapensigill någonstans.
Äldre släktvapen ärvs på fädernet men numera tillåter man även att mödernets vapen tas upp. Det man bör tänka på, av respekt för de som än gång tog vapnet, är att inte ta upp ett gammalt vapen som varit oanvänt i flera generationer. Även om du är sonsons sonsons sonson kan det ju hända (ja, det är faktiskt mer regel än undantag) att din anfaders vapen var ett personligt vapen som inte alls var menat att gå i arv.
Numera låter många vapnet följa släktnamnet medan andra väljer att låta alla ättlingar till en viss person få föra vapnet. Vissa vill att varje vapenbärare ska brisera (göra små ändringar i bilden) sitt vapen medan åter andra vill att alla släktingar ska föra samma vapensköld.
Adelsmän har av tradition ensamrätt till rangtecken eftersom dessa har givits av Sveriges statschef och därför kan sägas vara adelssläktens immateriella rättighet. Rangtecken är sköldhållare, vissa kronor, halsklenoder och hjärtsköld samt den öppna hjälmen. Däremot kan döttrarna idag föra vapnet vidare utan de adliga rangattributen. Faktum är att samma sak gäller alla som adlats efter 1809, för i de släkterna är endast huvudmannen adlig.
Vad är ett vapen?
Ett heraldiskt vapen består av en sköld och en hjälm. På skölden målas ett motiv (en ”tavla”) och på hjälmen ställs ett föremål (en ”staty”). Skölden är som tavlor tvådimensionell medan hjälmprydnaden är tredimensionell.
Ett hjälmtäcke fäster man på hjälmen genom att vira tyget till en bindel och sedan låta det falla ner runt om skölden.
Ett vapen är endast ett vapen om det följer vissa regler
1) Det måste följa tinkturregeln. Den säger att metall får inte ligga på metall och färg får inte ligga på färg. Ett vapen kan alltså inte visa en grön björn på en röd bakgrund.
2) Bilden måste kunna beskrivas (blasoneras) i ord.
3) Bilden får inte föreställa ett specifikt föremål utan ska ange ett föremåls idé. Sedan får konstnären själv tolka blasoneringen.
4) Bilden ska vara stiliserad.
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna
Vilka färger använder du?
Svaret beror till stor del på vem du frågar. Metallerna guld (gult) och silver (vitt) samt färgerna blått, rött, svart och grönt är alla eniga om. Många, däribland jag, anser att purpur också är en självklar färg i släktvapen eftersom det förekommit i heraldiken sedan medeltiden. Andra säger att det är fel därför att purpur var så ovanligt förr. Min rekomendation är därför att vara varsam med purpur och endast använda den om det kan mitiveras på ett bra sätt, ex du heter ljun och har en ljungblomma i ditt vapen, som är av purpur (lil).
Pälsverk som päls, gråverk och olika former av hermelin är också godkända tinkturer.
Några vill tillåta naturfärger och brunt, men det säger vi nej till. Med vissa undantag, där vi främst erkänner hudfärg på människor eftersom ingen på allvar vill ha en avundsjukt grön man eller en ilsket röd kvinna i sitt vapen.
Rosa och brons finns i Kanada men inte i svensk heraldik. Aska, järn och orange använder vi inte heller fast det har nämnts i några äldre heraldiska handböcker.
När man målar ett vapen ska man ha en nyans av samma färg. Ett vapen kan inte vara både ljusblått och mörkblått på samma gång.
Tinktur är den gemensamma facktermen för heraldikens färger, metaller och pälsverk.
Vad får duinte göra?
Man får inte använda kungliga eller adliga rangtecken om man inte har rätt till dem.
Man får inte bryta mot tinkturregeln.
Man får inte ta ett vapen som förs med bättre rätt av någon annan (dvs. någon annan hade vapnet före dig). Rätten till ett vapen är evig.
Och vad är dålig smak?
Dålig smak har ett vapen när det är översållat med symboler och färger. Skölden ska helst vara enkel och tydlig och se vacker ut.
Var gränsen går för enkelhet är som alltid en smaksak.
Jag fick en fråga nyss, om hur man ska göra om man vill använda ett gammalt vapen inom släkten.
Det är en sak som jag skrivit om i Vapenbilden för många år sedan och som du kan läsa här.
Utgångspunkten i mitt resonemang är att det går att återuppliva ett gammalt släktvapen – adligt eller inte – men att det måste förändras.
Ha respekt för andra
Det går alltså att använda ett vapen som släkten glömt bort, men ska man använda det oförändrat krävs att vapnet antingen har förts aktivt de senaste tre generationerna (frafars far och mormors mor) eller så finns det tydliga dokument som anger hur vapnet ska ärvas (vapenbrev eller en publikation som SVR).
Andra vapen ska man vara försiktiga med. Det beror på att vi idag gärna ser ett vapen som en symbol för släkten medan man förr ofta såg det som ett personligt kännetecken. Ofrälse sigill från 1600- och 1700-talen visar ofta förändringar mellan far och son, där även svärsonen använder vapenskölden som han ex tagit över köpmannaverksamheten eller gården.
Det sigill du hittat och som du tror är en symbol för släkten kan alltså vara en unik symbol för en enskild person, det kan till och med vara så att personen lånat symboliken av någon annan vän eller släkten.
När en sköld är kluven i två fält tolkas det ofta som att det är två släktvapen sammanslagna till ett. Som i bilden här nedan.
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark
Men för att man ska kunna anse att det rör sig om en sammanslagning förutsätts att de två fälten delas av en rak linje (skura).
(Förslag till) Vapen för Jansolgården
SVK har nyligen diskuterat ett annat ärende, som presenteras i kommande nummer av Vapenbilden (se ovan).
Här har skölden delats på ett annat sätt och därför väljer SVK att inte se det som ett sammanslaget vapen. Det finns två skäl till det. Det ena är att fälten delas av en tinnskura och inte ett rakt snitt. Det andra är att det inte är en linje utan en sträng. Därför kan man inte säga att skölden består av två släktvapen.
Det var det principiella. Kompositionen där vart fält har ett stående frånvänt djur i samma tinktur men på olika färgfält, gör att betraktaren utan tvekan ser det hela som ett unikt vapen. Men kompositionen får inte förväxlas med strukturen varför denna inte är relevant när jag sa ja till detta vapen.
Så har Våpenbrevet nr 96:2015 (Norsk Heraldisk Forening) ramlat ner i brevlådan. Trots det lilla formatet (A5) och rina omfånget (36 sidor) så är det en välmatat liten skrift.
Det som gör Våpenbrevet så extra rolig är att den innehåller mer debatt och diskussion jämfört med alla andra heraldiska skrifter jag känner. Ingen tvekar att ifrågasätta gamla sanningar och säga ifrån om man inte håller med. Och detta på ett trevligt och icke oförskämt sätt.
Vadholm kritiserar Riksarkivet
Denna gång är det franmför allt Tom S Vadholm som tar upp den handske som Hans Cappelen kastade i förra numret. Frågan på tapeten är heraldiska regler, Harald Traettenberg och hur man ska förhålla sig till dem. Både Vadholm och Cappelen är lite missnöjda med hur norska Riksarkivet tolkade reglerna och i sin iver att vara historiskt korrekta inför regler som ingen heraldiker i rum eller tid har hört talas om förr. Som att man endast kan ha ett motiv i en sköld (även om detta kan upprepas flera gånger) eller att man endast får ha två tinkturer.
Artikeln tar på ett pedagogiskt sätt upp de problem för norsk heraldik som bland annat Riksarkivets tolkning innebär. Samt det faktum att Riksarkivet ständigt bryter mot sina egna tolkningar, men tydligen inte vill låtsas om det.
Även Knut Johannesson har fångat Cappelens uppmaning och försvarar Riksarkivets synsätt. Johannessen var själv ansvarig för behandlingen av heraldiken fram till 2014.
Jag håller mindre med Johannesen än Vadolm, men även han har många bra tankar.
Dock tar jag kritiskt upp följande sats: ”… en blasonering bör vara kortfattad när den kan vara det …”.
Jag känner igen uttrycket från reklamvärldens sloganfantaster, men det är ett ytligt sätt att se på en slogan/blasonering. Citatet bör vara: ” … en blasonering bör vara så kort som den behöver vara …”
Det är inte stor skillnad i ord, men det blir en stor skillnad i hur man resonerar kring en text. I det första är blasoneringen huvudsaken, i det andra är det mottagaren/läsaren av blasoneringen som står i centrum.
I rättvisans namn ska sägas att Johannesen skriver detta i en replik till Einar Evar. Jag tar bara upp det som ett exempel på hur viktigt det är att inte bara se till språket som språk utan inse att språkets syfte är kommunikation.
Slutligen skriver Nicolas Orlinski en intressant artikel om polsk heraldik, vars slut kommer först i nästa nummer av Våpenbrevet.
Det finns många listor som berättar om världens fulaste av något slag, exempelvis flaggor. Jag är inte så förtjust i dem.
Vad som är fulast är ofta en smaksak. Och det går fröstås att säga vad som är fult och vackert inom en bestämd grupp. Som vilken är den vackraste korsflaggan i Norden.
Men när man tar upp andra saker och plötsligt, utan att själv inse det, gör en värdering av olika kulturyttringar samtidigt som man tycker att den egna smaken är den vackraste – då är man fel ute.
Samma bloggare har också en lista på de bästa flaggorna. Om man jämför dessa två ser man tydligt att de som är vackrast är de som mest påminner om dagens reklamspråk med vissa enkla, men inte för enkla, geometriska drag. Han tycker också hela tio i topp kunde bestå av japanska flaggor.
För att inte hamna i den fällan avstår jag från liknande topplistor.
Johan Hakelius skriver roligt om historiepuritanism i Aftonbladet idag. Och om att det är rätt att låta historien få vara kvar. Men han har fel.
Inom ett samhälle pågår det alltid ett slags ”förhandling” om vilka historiska minnesmärken som ska få finnas kvar eller inte. Se i våra kyrkor. Mycket lite finns kvar av medeltidens kyrkorum, och det som finns där saknar sin rättmätiga plats och tillbedjan. Inte ens dopfunten har idag samma plats eller symbolik som på 1100-talet.
Hakelius skriver mycket överslätande om Cecil Rhodes* som studenter vill få bort från en hedersplats på universitetsområdet. Det vore ahistoriskt. Men är det så? Är det verkligen så, Johan Hakelius? Är det inte precis rakt motsatt och att det är du som är ahistorisk?
Det är vad jag har förstått ingen som på allvar vill smälta ner statyn av Rhodes. Däremot vill man flytta den. Det är i allt precis så som man i öst har gjort med Stalin och Lenin, och i syd med Hussein. Och som man nog hade gjort med Hitler med, om inte kriget fixat den saken på plats. Jag har svårt att se att man på minsta sätt kan särskilja på Rhodes och dessa massmördare. Det är samma primitiva ideologiska tänkande som ligger bakom deras illdåd.
Att i det läget försöka leka upplyst bildad man som Hakelius blir bara patetiskt. Jag skulle istället önska att vi kunde tänka att det förflutna och historia är två olika saker. Önskar vi kunde lära oss att användandet av det förflutna inte ger ”verkligheten ” ”sanningen” i bestämd form singularis. Önskar att vi kunde tänka att sanningen inte finns i bestämd form singularis. Lite jobbigt kanske. Men jag tror vi kan.
* Citat från Hakelius ”Han gjorde också en förmögenhet på diamantgruvor med fruktansvärda arbetsförhållanden, fick en hyfsad del av Afrika uppkallad efter sig och trodde på den anglosaxiska rasens överlägsenhet.”
Sanningen är ju att liberalen Rhodes begick ett folkmord väl i klass med Lenin som bara var 17 år yngre och alltså inte alls i en annan tid.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
