Det är svårt att göra ett snyggt vapen utan förlaga.
Därför kan du använda den här schablonen. Det underlättar för dig som tänker skissa på egen hand innan det är dags att avsluta ditt projekt.
En vapensköld till ditt vapen
Kategoriarkiv: Vapensköld
Vad är en Riksheraldiker?
Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.
Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.
Historien bakom riksheraldikern
Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.
Riddarhuset en brytpunkt
Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.
Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).
Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.
Vår förste riksheraldiker
Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.
Adeln och heraldiken skiljs åt
1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.
Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.
1900-talets nya tid
En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.
Riksheraldiker 1734 – 1953
1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953 Harald Fleetwood
Heraldisk kongress lockar svenskar
Nu har listan på föredragshållare vid International Genealogy & Heraldry Congress 2016 släppts. Och det är många svenskar som medverkar.
Den 10-13 augusti hålls den 32 internationella genealogis och heraldiska kongressen. Denna gång i Glasgow.
Läs mer om kongressen här.
Fem svenska föreläsare
För att ge lite kunskap om vad som väntar har organisatörer nu släppt listan på de medverkande föreläsarna. Glädjande nog är det många svenskar och skandinaver med. Extra roligt är det att det numera är en stor svensk dominans blandnordborna. Så har det inte alltid varit.
De svenska är Göran Mörner från Riddarhuset, Henrik Klackenberg från Riksarkivet, Martin Sunnqvist, Henric Åsklund och Claus Berntsen från SHF.
Från Danmark kommer Ronny Andersen och Peter Kurrild-Klitgaard. Ingen norsk eller finsk föreläsare finns bland heraldikerna.
Alla kan anmäla sig till kongressen. Det kostar 250 pund + resa och uppehälle, men är man intresserad av heraldik är det värt det.
Här är listan på föredragen
 |
Ailes, Adrian | Origins of heraldic visitations from before 1530 and the subsequent evolution | ||
 |
Anderson, Ronny | Origin and evolution of the arms of Peter Schumacher Griffenfeld – a case study | ||
 |
Antonov, Stoyan | The system of personal arms of the Bulgarian Royal House, the Saxe-Coburg and Gotha dynasty | ||
 |
Åsklund, Henric | The register of burgher arms of the Swedish National Heraldry Office 1934-1936 and the successors it insprired | ||
|
Bartholdy, Nils | The semantic evolution of the Danish Royal coat of arms | ||
|
Berntsen, Claus | Origin and Evolution of ecclesiastical heraldry in Sweden | ||
 |
Christierson, Carl-Thomas von | The funeral escutcheons with ancestral arms in Finland | ||
 |
Diaconu, Ana-Felicia | Continuity and Innovation in the Romanian civic heraldry over the centuries | ||
 |
Duerloo, Luc | A New Roar for an old Lion – recent developments in Flemish heraldry | ||
|
Fox, Paul | From original sin to pagan symbol: the iconography of the snake in art and its adoption as an heraldic device | ||
 |
Göbl, Michael | Die Herolde im Heiligen Römanichen Reich vom 16. Jahrhundert bis 1806 | ||
|
Gray, Andrew | British funeral heraldry – import, native style or hybrid? | ||
 |
Heimer, Željko | Evolution of contemporary Croatian municipal coats of arms and their historical origins | ||
 |
Jonovski, Jovan | The sun in Macedonian civic heraldry | ||
 |
Kech, Clemens | Der Siegeszug der Allgemeinen Deutchen Wappenrolle in Deutschland | ||
 |
Boudreau, Claire and Kennedy, Darrell |
Building the Canadian system from there to here and to … where? | ||
|
Klackenberg, Henrik | The way of the griffin: from duke of Pomerania to Swedish truck | ||
|
Kurrild-Klitgaard, Peter | From Norse gods to Scots clan chiefs: second thoughts on Moncreiffe’s theory of the origin of ‘The Galley of the Isles’ | ||
 |
Lembo, Alberto | Pourquoi le crancelin dans les armoiries de la family da Porto de Vicence? | ||
 |
McMillan, Joseph | From personal to provincial arms: heraldry and colonial identity in British North America | ||
|
Melebeck, Charles | Symbolism in commoners’ arms in XXth century Belgium: a window on the evolution of mentalities since the beginnings of officious registration until today | ||
|
Mörner, Göran | Swedo-Scottish families and their heraldic links over the centuries | ||
 |
Popoff, Michel | Héraldique d’État et héraldique territoriale: origines et évolution – le cas de la Russie et de la Biélorussie | ||
 |
Lopez-Portillo y Lancaster-Jones, Rodrigo | Mexico’s presence in the coat of arms of the 1st Viscount Cowdray, the engineer of the empire | ||
 |
Railaité-Bardé, Agné | Fantastic creatures in the history of Lithuanian heraldry: idea, function and meaning | ||
|
Sabourin, Cathy | Origin and Evolution of fabulous beasts in Canadian heraldry | ||
 |
Santos, Marta Gomes dos | The origins and evolution of civic heraldry in medieval Portugal | ||
|
Sunnqvist, Martin | Coats of arms of Royal Swedish dukes 1500 – 2015 | ||
|
Sutter, Rolf | Springtime of heraldry – Wolfram von Eschenbach and his work Parzifal 1190-1220 – the roots of heraldry today | ||
|
Szekeres, Attila István | The evolution of the Szekler community’s coat of arms from the origins until it became the symbol of the Romanian largest miniroty, the Hungarian community’s autonomy movement | ||
|
Thiry, Steven | From lineage to sovereignty? Mary Stuart’s armorial claim to the English throne in the ‘War of the Insignia’ 1559-1561 | ||
|
Vernot, Nicolas | Heraldry and magic: the issue of apotropaic and propiatory functions of coats of arms | ||
|
Watt, Robert | Watts and the oak tree: the origin and evolution of the arms of Scottish Watts | ||
 |
Żurek, Adam | Der Ursprung und die Entwicklung der Wappen der Bischöfe, Diözesen und Domkapital der Kirchenprovinsen Gnesen und Lemberg bis zum Ende des achtzehnten Jahrhunderts |
Vapen jag gjort: Alm
Vapen jag gjort
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Alm.
Erik Alm kom 2007 med ett mycket komplicerat förslag till vapen. Tanken var god men utförandet inte så genomtänkt heraldiskt sätt. Men tillsammans kom vi fram till ett sätt att förenkla bilden och än tydligare framhäva tankarna bakom densamma.
Fokus blev familjens släktnamn snarare än Eriks personliga intressen, även om dessa också lyser igenom på ett sätt som han själv förstår bättre än den som bara tittar på vapnet.
Sköld: I fält av guld en uppväxande röd alm med en grön krona kring stammen.
Hjälmtäcke: Rött hjälmtäcke fodrat av guld.
Hjälmprydnad: Ur en grön lövkrans av almblad ett torn av guld och ur dess topp ett uppväxande rött almträd.
Valspråk: Semper Suecia (Alltid Sverige)
Släkten härstammar från Östergötland men har med Lena Alm överflyttat till Stockholm.
IAGHS rapport om sanna och falska ordnar 2015
För den som studerar ordnar gäller det att hålla koll på vilka som är äkta och vilka som är falska. Tr då att årligen sammanställer en rapport.
Det är the International Academy for Genealogical and Heraldic Studies (IAGHS) som har sammanställt en lista över de ordnar som 2015 kan räknas som riktiga. Ordnarna är uppdelade i olika kategorier för att man inte ska blanda ihop olika typer av ordnar och utmärkelser.
Listan omfattar inte ordnar som delas ut av kungahus, som alltså alltid är äkta. Ättlingar till personer som var monarker är alltså inget regerande kungahus. de är stängt taget inte ens kungahus utan synnerligen vanliga personer vars verksamhet inte regleras av någon lag.
Värt att notera är ju att vissa ordnar var giltiga när de delades ut och bärarna har därmed en giltig utmärkelse, men orden i sig kan vara avskaffad eller synnerligen tvivelaktig.
Som order of Saint Anthony i Etiopien som instiftades 1987 av det 1974 (SIC!) fördrivna kungen/diktatorn Haile Selassie. Någonstans här bör man ställa sig frågan till IAGHS hur seriös de är, hur väl medvetna de är om dagspolitik och hur mycket de låter grannlåt lura dem till ungefär vad som helst, men med fina ord och hänvisning till ”international law”.
Läs hela rapporten från IAGHS här
Vilka som är giltiga respektive harmlös dekoration är en annan fråga och stämmer inte alls överens med ovanstående. Men det är en helt annan fråga.
Ingen konspiration – bara sociala mönster
Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker.
Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.
Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.
Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.
Heraldikerna är en ”yrkeskår”
Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.
Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.
Heraldikerna har sin yrkesetik
Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.
Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.
Heraldikerna har en skråanda
Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.
Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.
Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.
Det finns ingen konspiration
Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.
Väl där – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.
Unik sigillstamp åter i Sverige
Favorit från förr
ur Vapenbilden nr 54:2002
Det svenska korståget till det kristna Baltikum år 1220 slutade i katastrof. Större delen av hären gick under, och bland de döda fanns jarl Karl ”Döve” Bengtsson som var korstågets ledare. Nu har hans sigillstamp återkommit till Sverige.
I 800 år har Karl Döves sigillstamp varit försvunnen, men nu är den åter i Sverige. Varför just denna har överlevt är inte säkert. Vanligen förstördes en stamp när ägaren dog, men här kan det vara så att Karl Döve tappat sin klenod, kanske i en strid.
Lättad museichef
– Det är med stor lättnad jag kan konstatera att en av Sveriges nationalklenoder, Karl Döves sigillstamp, nu tryggas och blir tillgänglig för både allmänhet och forskare, säger museichef Kristian Berg vid Statens historiska museum.
Inköpet harvar möjligt tack vare donationer från många privatpersoner, där Jan Guillou ska framhävas. Det är också tack vare hans böcker om Arn och Birger jarl som Karl Döve åter blivit bekant för en bredare allmänhet.
Unikt föremål
– Kulturhistoriskt är Karl Döves stamp ett mycket märkligt föremål, säger Göran Tegnér, 1.e antikvarie vid Historiska museet. Den är Sveriges äldsta bevarade sigillstamp, tillverkad i slutet av 1100-talet, och dessutom den enda bevarade medeltida stamp som tillhört en svensk, furstlig person. Att ett föremål som tillhört en känd person som levde för 800 år sedan finns bevarat är synnerligen ovanligt. Här kommer vi verkligen historien inpå livet.
Sigillstampen är gjord i slutet av 1100-talet och den tillkom sannolikt samtidigt med stampen för Karl Döves bror, Birger Brosa som då var Sveriges jarl. De båda sigillen är mycket lika varandra, men inte identiska. En skillnad är att den lilja som antyds på Birger Brosas sigillavtryck helt saknas på Karl Döves sigill. Det kan tyda på att Birgers sigill har en skada. Men det kan lika gärna vara så att Birger såsom jarl förde en symbol (liljan) för sin värdighet. Säkert är dock att något folkungavapen med lejon inte användes vid denna tid.
Hur översätter man heraldik
I projektet med att översätta Svenskt vapenregisters vapen till engelska är det bara att erkänna att det finns vissa problem.
Britterna skriver helt enkelt väldigt annorlunda jämfört med oss skandinaver.
Jag har haft stor hjälp av the International Association of Amateur Heralds men även av the Heraldry society. Här finns mycket kunskap. Problemet är att ingen av dem är komplett och de avviker båda från varandra och från äldre källor så jag vågar inte påstå att ena eller andra sidan har sanningen. Men det viktigaste är inte sanningen utan att få till något som fungerar och är begripligt.
Mest bekymmersamt är ändå att det finns en hel del begrepp och underliggande antydda begrepp i svensk-skandinavisk heraldik som inte har någon riktig motsvarighet i brittisk heraldik. Stam är ett sånt. ”Base” förekommer sällan och har inte riktigt samma innebörd som det har i svensk heraldik även om de ofta ser ut att vara lika.
Krönt eller inte krönt
Får man kröna ett djur när det är i en sköld?
Krönta djur har bivit vanligare i släktheraldiken de senaste tjugo åren. Eller så är det bara så att jag nu är med och skapar/granskar nya vapen medan jag endast kan se slutresultatet för de äldre.
Oavsett vilket är det många som gärna vill placera en krona ovanpå lejonets, örnens, gruppens, björnens eller något annat djurs huvud.
Om detta tycker jag inte. Även om det inte är förbjudet bör det undvikas och jag ska här förklara varför.
Kungarnas kronor
1200-talet. Den erikska ätten är kungar av Sverige. Erik Knutsson gör sig ett runt sigill med två motvända krönta lejon. Det är vad vi vet inget heraldiskt vapen, men det är svårt att avgöra i denna protoheraldiska tid. Hans son kg Erik väljer att placera tre krönta leoparder i sin sköld (tror vi) och dessa krönta leoparder övertas sedan av hans arvtagare och systerson Valdemar (Birgersson, Bjälboätten). När Valdemar störtas av sin bror Magnus och tvingas lämna över kungamakten låter han även ta av leoparderna deras kronor (och samtidigt gör Magnus ett sigill med Bjälbo-ättens vapen omgärdat av tre kronor, som av en slump). Valdemars ättlingar fortsätter föra de tre leoparderna men utan kronor. Av detta kan vi endast dra slutsatsen att kronorna representerar kunglig myndighet.
Städernas kronor
Städer får under medeltiden kronor (Stockholm) eller krönta djur (Malmö) eller krönta bokstäver (Bogesund, nu Ulricehamn) . Några vapen med krona för verksamheter utanför kungamaktens direkta kontroll känner jag inte till.
Undvik därför kronor
Även om medeltiden ligger långt bort tycker jag att dess symbolik i just de är fallet fortfarande är så levande att man ska (inte bara bör) undvika kronor på djur, fåglar och fabelväsen.
Jag har större acceptans för fristående kronor än för krönta levande varelser. Som Carl von Linné gjorde i sitt vapen.
Vapen jag gjort: Ackerstierna
Vapen jag gjort
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Ackerstierna.
Stephan Ackerstierna och jag började prata om ett vapen 2007 och fick till vapnet samma år. Det fanns tre krav inför kompositionen:
- Vapnet skulle innehålla en stjärna
- Vapnet skulle anspela på hans verksamhet som kennelägare
- Vapnet skulle visa på jakt
Det finns inget mer typiskt jaktdjur än älg, om man är svensk. Därför fick älgen bli en symbol för jakten. Och med älgen följer inspirationen från Jämtland (som inte har något med Ackerstierna att göra) varför hundarna blev två på var sida. En stjärna placerades mellan älgens krona i hjälmprydnanden. Att ha den i skölden hade gjort densamma alldeles för överlastad.
Blasonering av Ackerstierna
Sköld: I blått fält ett framåtseende älghuvud av silver med horn av guld åtföljd på var sida av två uppresta hundar av silver stående på av en bågskura bildad stam av guld.
Hjälmtäcke: Blått hjälmtäcke fodrat av silver och guld.
Hjälmprydnad: Ett älghuvud av silver med horn av guld, och mellan hornen en sexuddig stjärna av guld.
Valspråk: Morgondagens jägare i dag.
Stephan Ackerstierna antog vapnet den 1 augusti 2007 har för sig och sina bröder. Rätt att föra detsamma har dessa tre, deras familjer och efterkommande. Släkten härstammar från Råda socken, Härryda härad i Västra Götaland.
Vapenbilden finns i en mer naturlig avbildning på Stephans hemsida: ackers.se