Passa på – SVT Play visar just nu en film om William Marshal.
Den som kan sin 1200-talshistoria vet att ingen riddare är mer känd än denna William. Kanske var han även den bäste riddaren; det var i alla fall det han lät andra säga om honom.
Genom krönikan om hans liv vet vi en hel del om riddaridealen vid denna tid, även om krönikans sanningshalt i detaljerna ska betvivlas något.
Se filmen här, den visas på SVT Play fram till 17 juni.
Jourhavande heraldiker
Med jämna mellanrum får jag frågan om man får byta till ett adligt namn.
Mitt svar är alltid. Gör inte det.
Adliga släktnamn sägs vara skyddade. PRV håller inte så hårt på det utan tycker att de ska vara välkända. Därför släppte de för några år sedan igenom ett namnbyte till Anckarstjerna fast namnet tidigare hade burits av en adlig släkt, dock stavat Anckarstierna (denne nyss levande Anckarstjerna var för övrigt en trevlig man som gick bort för några år sedan. Inget ont om honom) . Det finns fler exempel även om jag inte kommer på dem nu.
Mitt års til dig som vill byta är att undvika alla tankar på att byta till ett gammalt adligt namn. Att du hittar på en ny stavning spelar ingen roll eftersom namnen förr inte var fastslagna så som de är numera. Din påhittiga stavning kan mycket väl redan ha använts av någon medlem av den gamla släkten.
Så av respekt mot historien, ta inte de gamla namnen utan låt dem vila i frid.
Jag har däremot inget emot att namn låter adliga. Tvärtom. de adliga namnen är ju i sig skapade just för att låta mer förnäma än bärarens ursprungligen var (undantaget Gyllenborg, vars fäder var någon av vasa-kungarna). Snobbism, alternativt romantik, är inte förbehållet en samhällsklass eller en tidsperiod utan kan återskapas gång på gång.
Själv kör jag med Gyllenvase/Gyllenwasse för att det är kul. Namnet Wasling är också det en nyskapelse från början av förra seklet. Nu låter inte det speciellt adligt, men hade det namnet tillkommit ett sekel tidigare skulle många säkert tycka att det var förmätet av en person ut bondeståndet att ta sig ett släktnamn av det slaget i stället för att använda sig av herdeliga och traditionella patronymikon.
Vapen Wasling av Thomas Falk 2016.
Heraldiske konstnären Thomas Falk har slutfört en tolkning av vapen Wasling och den har en roligt tvist.
Thomas Falk är välkänd för dig som följer den här bloggen. Vi har tillsammans gjort ett flertal heraldiska projekt och det hade blivit än fler om vi hade haft tiden.
Denna gång har han skapat en ny version av mitt släktvapen. Lägg märke till det vridna hjälmtäcket. Jag har aldrig sett en liknande lösning (men det finns säkert, det är svårt att hitta på något nytt under solen) och det ger vapnet en extra dimension.
Hela teckningen är också medvetet kantig och det har han fått ihop bra. Kantigheten hänger förstås ihop med hjälmens form där de små byglarna gör att hela vapnet får en annan struktur än vanligt.
Den här typen av hjälm ska inte ses som en ranghjälm för adelskap utan mer som en fri tolkning av den medeltida tunnhjälmen. Designen uppkom vid förra sekelskiftet i England och har därefter använts av den tyske konstnären Walter Leonard och av såväl Jan Raneke som Christer Bökwall i vapen publicerade i Skandinavisk vapenrulla.
Thomas har både en hemsida och en Facebook-sida. Båda är värda ett besök.
För 100 år sedan stod vågorna höga. Vilka var de svenska nationalsymbolerna? Och vem bestämde det?
I min artikeln ”SVENSK NATIONALISM KRING SEKELSKIFTET” har jag fördjupat mig i ämnet. Det kanske du också vill göra?
Ordnar och medaljer är känsliga saker. Att förändra vanor kan för flera vara jobbigt, även om man med sitt förnuft vet att de regler som finns nu är tämligen nya.
Denna text handlar bara om medaljer men först vill jag skilja på ordnar och medaljer.
En orden medför i sin egentliga form en viss värdighet. Det kan vara titel eller medlemskap i en församling eller liknande. Ordnar delas även ut i ringa omfattning, även om en inflation har ägt rum även inom detta område.
Medaljer ger man ut i betydligt större omfattning och på helt andra grunder. Visserligen kan den som äger medaljen vara restriktiv, men principen är att medaljen är ett eller flera steg under ordenstecknet i rang.
Läs mer vad hur Kungahuset beskriver skillnaden.
1998 uppdaterade Riksmarskalksämbetet hovprotokollet och moderniserade sin syn på hur en medalj ska bäras.
Här står det klart att medaljer (oavsett ursprung) bärs i original när du har på dig högtidsdräkt (frack eller folkdräkt). Till högtidsdräkten kan du också välja att istället för medaljen bära din miniatyrmedalj. Valet är ditt, men var konsekvent.
Till smoking bär du endast miniatyrer, aldrig medaljen i sin originalstorlek.
Till kavaj bär du endast dina medaljer i originalstorlek.
När det kommer till kungens egna medaljer gäller att Konungens medalj i 12:e storleken i kedja eller band bärs runt halsen om du är man. Damer medaljen med stor rosett vid vänster axel. Medaljen i kedja bär du BARA till högtidsdräkt.
Medaljen kan bäras även till smoking och kavaj (och kvinnlig dräkt, kan jag förmoda).
Medaljer bärs på bröstets vänstra sida och i följande ordning från vänster till höger från bäraren sett:
Serafimermedaljen, Konungens medalj i 8:e eller 5:e storleken, medaljen Litteris et Artibus, Prins Eugen-medaljen och Prins Carl-medaljen. Därefter gäller att kungliga minnestecken och minnesmedaljer bärs framför (till höger från bäraren sett) övriga medaljer. Andra officiella eller halvofficiella medaljer samt ordenstecken bärs efter (till vänster från bäraren sett) de kungliga medaljerna.
Om tillställningen inte är föreskriva (det vill säga att man uttryckligen säger ”utan ordnar” på inbjudningskortet) kan en medaljrosett bäras till smoking och kavaj vid både officiell eller privat tillställning.
Läs mer här om hovets protokoll.
Försvarsmakten kommenterar på sin hemsida hur man bär medaljer till uniform, som i sig representerar nationen. De skriver även om medaljer på civil dräkt:
”Till civila kläder får man självfallet bära vilken utmärkelse som helst men om man ska uppträda i officiella sammanhang kan det vara bra att ta reda på vad traditionen och protokollära seder bjuder.”
Uppträda i officiella sammanhang är till exempel att medverka vid högvakten men inte att vara åskådare vid samma tillställning.
Det är också bra att veta att den som arrangerar en tillställning självklart fritt kan säga vad som helst gällande hur du får bära medaljer. Etikettsregler är för trivsel (och trygghetens) skull, inte någon tvingande lag. Etiketten förändras dessutom ständigt.
Men viktigt är att veta att du i stort sett alltid går rätt när du kommer till en tillställning med din medalj på kavajbröstet.
Etikettböckerna skiljefe sig lite ifrån varandra och man kan tydligt se att vissa skribenter inte riktigt är aktuella. Med tanke på hur de blandar begrepp, missar väsentligheter och skriver enkla fel tror jag nog att man kan säga de inte är att lita på.
Etikettdoktorn fokuserar väldigt mycket på ordensband och storkors samt att man endast kan bära till frack. Att läsa hans text är som att gå in i ett virrvarr av förvirring och det han skriver bryter mot hovprotokollet. Han har mig veterligen inte kommit på skillnaden mellan orden, ordenstecken och medalj samt lyckas glömma bort alla förtjänstmedaljer som finns i landet.
Skillnaden mellan ordnar och adelskap är, för den som undrar, att den första är tack för utförd insats, den senare tack för förväntade, kommade insatser.
I Sverige delas inga ordnar ut till någon utom kungafamiljen. Att ge instruktioner om hur man bär Serafimerorden blir då meningslöst och nästintill tantigt. Dessutom är det så att om jag skriver att Serafimerorden ska bäras på ett visst sätt och kungen gör annorlunda, så gäller kungens bärande eftersom det är han som bestämmer. Hans sätt att bära sitt ordenstecken blir då bara ett icke nedtecknat men nu gällande praxis.
I min serie ”Vapen jag gjort” handlar det idag om vapen Claesson.
Släkten Claesson är knallar från Sjuhärad. Därför valdes knallen som symbol. Motivet är ovanligt men finns även i släkten Werner och Borås Högskolas vapen, som båda hör samman med Borås.
Peder Claesson som jag gjorde vapnet tillsammans med, jobbar tillsammans med sin bror med värderingar. Det är det som symboliseras av vågen. Ullsaxen är bara en ytterligare betoning av kopplingen till Borås.
Claéssons använder även vapnet som varumärke för det gemensamma bolaget Claésson Konsult och Värdering i Borås AB. Notera att knallen i det vapnet är vänd in mot sidan, i courtisie.
Jag har tidigare skrivit om just detta vapen här.
Boktips
Fantastiskt Sven-Bertil Jansson har gett sig på och presenterat ett nytt verk från 1300-talet – Konung Alexander. En svensk roman jag helt hade missat.
Den svenska litterära historien från medeltiden är plågsamt okänd. Visserligen finns Erikskrönikan och Karlskrönikan, men inte mycket mer. Resultatet är att även flertalet historiker (som jag) inte reflekterar över hur mycket mer som finns i våra arkiv. Tur då att såna som Sven-Bertil Jansson och föreningen Runica et Mediævalia finns.
1300-talsromanen Konung Alexander finns endast bevarad i en enda handskrift, från 1420-talet, och här samsas den med andra skrifter. Det kan få den bäste att tro att det är en liten skrift men det rör sig om en bok på 11000 versrader (mer än Erikskrönikan).
Romanen bygger på en utländsk förlaga men är kraftigt omarbeted och det gör att den är mycket spännande för en idéhistoriker och därför ska jag nu sätta mig ner och börja läsa den.
Och just det. Det är B0 Jonsson Grip som är meceanaten bakom romanen.
Redaktör: Sven-Bertil Jansson
Titel: Konung Alexander. En svensk roman från 1300-talet
Tryck: 2015
Förlag: Runica et Mediævalia
Marks kommunvapen skapades inför kommunens bildande 1974, men det bygger på häradets gamla sigill från 1600-talet.
I svart fält en stolpe av guld belagd med fyra svarta kulor och åtföljd till höger av ett sädesax och till vänster av en vävskyttel, båda av guld.
Så beskrivs Marks kommunvapen på heraldiskt fackspråk. Och precis som för alla heraldiska vapen är det beskrivningen i ord som gäller. Varje konstnär har sedan sin frihet att tolka innehållet på sitt sätt. Marks kommunvapen skapades inför kommunens bildande 1974, men det bygger på häradets sigill.
Mark var namnet på ett härad som fanns i Västsverige redan i början av 1300-talet. Häradet är det gamla lokala tingsdistriktet; enligt jordeböckerna enheten närmast över socken. När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft bildades 19 landskommuner i Marks härad, var och en omfattande en socken.
Kommunen Mark såsom den ser ut idag bildades vid kommunreformen 1971, genom en sammanslagning av de två köpingarna Kinna och Skene samt 6 landskommuner. Kinna valdes till centralort och kommunen fick namn efter häradet.
Ordet Mark härstammar från medeltiden och betyder gränsland. Mark låg en gång i tiden i gränslandet mellan Sverige och Danmark. Idag gränsar Mark till Borås kommun, Bollebygds kommun, Härryda kommun, Mölndals kommun, Kungsbacka kommun, Varbergs kommun, Falkenbergs kommun och Svenljunga kommun.
Vapnet må vara nytt men det har gamla anor. Mittfältet med de fyra kanonkulorna är hämtat från Marks härads gamla vapensköld. Veteaxet lades till 1974 medan färgerna och skyttlarna hämtades från Kinna köpings vapen.
Bilderna i en vapensköld har ingen förutbestämd betydelse.
För oss symboliserar veteaxet jordbruksnäringen, inte minst de bördiga dalgångarna längs Viskans, Häggåns, Surtans och Storåns dalgångar.
Kulorna minner om de oroligare tider som gällde förr när Mark var gränsen mot Danmark.
Skytteln är en symbol för den textilindustri som gjort Mark känt över stora delar av världen. Denna industri har också gamla anor. För att kunna försörja sig, sysslade markborna redan på medeltiden med vävning. Gustav Vasa ville på sin tid ha skatt från Mark i form av »marbolärft«. Så vår textila industri har sin vagga långt ner i medeltiden.
Under årens lopp har flera andra offentliga vapen använts inom kommunens område. De representerar några av äldre tiders administrativa enheter.
Kinna och Skene köpingar samt Sätila landskommun lät registrera sina vapensköldar hos riksheraldikerämbetet (senare överfört till patent- och registreringsverket). Övriga landskommuner antog aldrig några vapensköldar.
Häradssigillet är känt sedan 1574 och användes fram till 1800-talet.
Kinna municipalsamhälle (senare köping) var den första landsortskommun som antog ett heraldiskt vapen. Det skedde 1934. Vapnet övertogs sedan av köpingen Kinna.
Kulorna hämtades från Marks härads vapen och skytteln från textilindustrin. Färgerna är desamma som Västergötland har i sin vapensköld.
Vapnet upphörde att gälla för Kinna köping vid kommunsammanslagningen 1974.
Blasonering: En tre gånger delad sköld i guld och svart med tre svarta kulor i vart och ett av guldfälten och en vävskyttel av guld i vart och ett av de svarta fälten.
Skene köping antog sitt vapen 1953.
Motivet är borgen Öresten och svärden symboliserar dess betydelse som försvarsanläggning. en gång var borgen en av Sveriges två tre största försvarsanläggningar
Blasonering: I fält av silver en på ett blått treberg stående röd borg med ett stolpvis ställt blått svärd mellan tornen.
Den 29 maj 1772 instiftade Gustav III Vasaorden för att få en modernare belöning till alla nya ståndspersoner.
Det var på Gustav III:s kröningsdag som orden instiftades (en vanlig dag för nya ordnars första utdelande, jmf Erik XIV).
Syftet var att belöna de nya verksamheterna i samhället, den moderna ekonomin om man så vill. Fast ordenshistoriker brukar mer formellt uttrycka det som att det var en belöning för insatser där varken Svärdsorden (militär) eller Nordstjärneorden (ämbetsmän, vetenskap och medborgerliga förtjänster) kunde komma ifråga. Orden är liksom de två nämnda vilande sedan ordensreformen 1975.
Varje orden har sina speciella kännetecken. För Vasaordens del är de två: vasakärven och den gröna färgen.
Vasakärven förekommer i kraschanen, på ordenskorset och i kedjan. Just kedjan har även nässelblad, en fin liten anspelning på Gustav III:s far, kung Adolf Fredrik härstammar från Holstein.
Den gröna färgen sägs vara merkantilismens färg. Vet inte riktigt var den symboliken kommer ifrån, men hur som helst är grönt en passande färg för den här icke-militära och icke-ämbetsmannaorden.
Den uppmärksamme har säkert noterat att Vasaorden och mitt personliga vapen är ganska lika. Det är faktiskt en tillfällighet och beror på min då (kring 1990) ganska dåliga kännedom om svenskt ordensväsende.
Den som läser heraldikens historia upptäcker snart att heraldiska författare snabbt beskriver 1800-talet som heraldikens förfall.
Det gäller dock inte 1800-talets författare, för de placerar förfallet till 16-1700-tal och ser sig själva som återställare.
Oavsett vilket så brukar grundskälen till förfallet beskrivas som att vapensköldarna blir mer komplicerade än de var under medeltiden och att de förlorar sin plats på slagfältet.
Med de definitionerna hamnar heraldikens förfall definitivt inte på 1600-1700-talet, för då var fanorna stora, rena och tydliga. Än tydligare var de på 1800-talet, i den mån de fanns. Däremot är det ju så att vapensköldarna försvann från slagfältet.
Men när hände det, egentligen? Ja, inte är det i modern tid. Snarare är övergången från 1300 till 1400-tal den verkliga brytpunkten. Titta gärna på de baner som användes under Rosornas krig. Enkel tydlighet är inte det första vi tänker på. Och stridsutrustningen. Ja har inte sett en enda bataljmålning från något europeiskt land under 1400-talet som visar en vapensköld. Det var helt enkelt en föråldrad teknik. Däremot har vi faktiskt några tornersköldar från 1400-talet, även från Sverige, och de visar heraldiken som en detalj i en större helhet, även på sköldens yta.
Men mest intressant är att se Paul von Dolnsteins teckningar från 1504. Så här såg en riddare ut. Ser man till allt han ritat så är det mycket detaljer men allt är befriat från det vi tar för givet – den heraldiska bilden. Den är helt enkelt inte längre relevant. Och vi är ändå kvar i medeltiden.
Det som skiljer von Dolnstein från många andra illustratörer från denna tid är att han var en officer som avbildade sin omgivning, inte en propagandakonstnär som skulle lyfta kampandan i betraktaren. Därför saknas den färgglada prakten, alla vimplar och sköldar och hästarnas schabrak eftersom allt detta bara är till besvär på slagfältet.
Därför är det inte så konstigt för oss historieintresserade heraldiker att det är under 1400-talets andra hälft som heraldiken berikas med så många nyheter samtidigt som den blir mer statisk i sin form.