Kategoriarkiv: Vapensköld

Vapensköld

Hitta de gamla heraldiska verken

Internet är fullt av heraldik och gamla inscannade böcker. Men de svenska källorna är ännu relativt okända för en större allmänhet. så därför kommer här en lista.

Källan till denna lista är (den ursprungliga) Svenska Heraldiska Föreningens årsskrift från 1912.

Svenska vapenböcker

Henrik Kejser: Sveriges Rijkes Ridderskaps och Adels Wapen-Book Hwaruti Alla Grefwars, Friherrars och samtelige Adelens Wapnar och sköldemarken författas. Stockholm 1650, 4:o. (].

F. Peringsköld) Prof-Tryck utg. af åtskillige K . Antiquitets Archiv tillhöriga sigiller, Stockholm 1721, 4:o.

(C. L . Von Schantz?) Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn-Bok uti trä skuren; första delen utkom 1734 och den andra 1 745 ; folio.

Daniel Gustaf Cedercrona: Wapn-Bok öfver Swea Rikes Ridderskaps och Adels Wapn, Stockholm 1746, folio, träsnitt.

P. Carlsköld: Sveriges Ridderskaps och Adels Wapenbok, Stockholm 1764, folio, koppargravyr. Denna vapenbok är fortsatt till närvarande tid.

A . W. Stiernstedt och C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1865—1879 qvart., färgtryck.

C. A . Klingspor: Sveriges Ridderskaps och Adels vapenbok, Stockholm 1890, stor folio.

F. Liljeblad: Svenska rikets jemte landskaps, städers och läns vapen, 1878,

Teoretiska heraldiska verk

Bonde Humerus: Stemma Sveorum in Coelo Heraldico, Resp. Jacobi. Jena 1691, qvart.

Eric Galle: De natura Insignium cum apphcatione ad Insignia Nobilitatis Svecanee, Upsala 1747 och 1748, qvart. — 38 —

Adam Slreling: Principia Artis Heraldicae, Lund, 1748, qvart.

Carl H. Uggla: Inledning till Heraldiken, Stockholm 1796.

C. A . Klingspor: Svensk Heraldik, Upsala 1874. Gustaf Adlerfeldt: Disquisitio de Ordinibus Equestribus, Upsala 1696, qvart.

Johan lhre: Dissertatio accademica de natura insignium cum applicatione ad insignia nobilitatis Svecanee, 1747—1748.

Henric Rosenstierna: De ordinum Equestrium in Svecia usu Antiquo et Hodierno, Upsala 1748, qvart.

Johan Höppener: De ordinibus Equestribus, Lund 1748.

Olof Broms: De Diadematium Origine et Usu, Upsala 1700, octav.

Johan lhre: Dissertatio, accademica de insignibus serenissimae familiae Wasiacae, 1758.

Eric Fant: Observationes circa originem insignium nobilitatis svecanae, 1 787.

Jacob Franck’ De Antiquis Gentium Gothicarum Insignibus, disp. Lund 1697 qvart.

Anders Schörling: Insignia Gothorum adumbrans, disp. Upsala 1719, qvart.

Brauner: De Insignibus Serenissimae Familiae Vasiacae, disp. prae. lhre, Upsala 1758.

Johannes Schefferus: De Antiquis Verisque Regni Svecia? Insignibus, Stockholm 1678, qvart.

Laurentii Petri: Bevis at Tre Kronor äro Sweriges rätta och enskylta Wapn.

Dan. Vihlm. Mollerus: Dissertatio de Tribus Regni Svecia? Coronis, Altdorf 1696, qvart.

Carl H. Uggla: Af handling om Swea Rikes Urgamla Wapn de Tre Kronor, Stockholm 1760.

 

 

Vapensköld

Med fokus på hertigarna

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.

Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag. 

I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.

Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.

Fantastiska skribenter

Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.

För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.

Fördragen är förlagan

Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.

Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.

Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.

Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.

Vapensköld

Hur skriver man en blogg?

På rubrikens fråga finns många svar. De flesta handlar om hur man gör sin blogg populär och läst. Några om hur man fokuserar på det man tycker om. 

Just i detta inlägg vill jag bara säga att jag skriver för att det är roligt. Det innebär att jag ibland skriver vid min dator med allt vad det innebär av ordbehandlings- och bildredigeringsprogram men andra gånger skriver i min telefon och använder foton direkt från mobilens dels enkla, dels lilla (skärmen begränsar onekligen för en 50+:are) utrymme.

Av det skälet vet jag att det ibland blir stavfel och det kan komma upp bilder som är rätt värdelösa. Det vet jag  för ingen av dessa skulle jag någonsin låta trycka. Men i bloggen bryr jag mig inte så mycket om det eftersom jag förmodligen skulle skriva väldigt mycket mindre om jag ar tvungen att vänta in en dator inför varje publicering.

Men å andra sidan – jag är rätt prestigelös så om du hittar några stavfel eller slarviga faktafel så är det bara att mejla. Just idag har jag rättat några detaljer som Klas uppmärksammade mig på. Tankefel eller andra typer av fel lär du däremot inte hitta 🙂

Jag avslutar med dagens, eller kanske månadens, mest misslyckade selfie. Inte många rätt där inte.

 

Vapensköld

Vad står Tyr-runan för

På senare tid har en viss nazistisk organisation börjar använda Tyr-runan för att visa på sin fornnordiska historia och sina nazistiska kopplingar – det senare dock utan att våga gå hela vägen.

Om den synen på sig själv kan inget annat ord än ”trams” användas, sedan spelar det inte någon roll hur hotfulla och våldsamma de än är. De har lika fullt en fullständigt vriden syn på historia. Så om det finns inget mer att skriva.

Ingen naiv normalisering

Med utgångspunkt i en debattartikel i Svenska Dagbladet idag vill jag istället reflektera kring normaliseringen av nazismen. Författaren där vill göra gällande att Tyr-runan inte är nazistisk utan fornnordisk och det har han ju rätt i. Men därifrån drar han slutsatsen att lagstiftningen bör hålla sig ifrån att lagstifta om denna och andra symboler. Där tycker jag att han har fel, för han missar kontexten. Den alltid lika viktiga kontexten. och genom att missa den så normaliserar han nazisternas bruk av Tyr-runan även om det inte är hans avsikt.

Vad jag menar är att det demokratiska samhället måste kunna vara intolerant mot intoleransen. Det innebär att kalla saker vid dess rätta namn även om det kan smärta den som inte riktigt vill se intoleransen.

Men genom att klart och tydligt markera att Tyr-runan i vissa sammanhang är en nazistisk symbol kan vi andra i andra sammanhang använda denna och andra runor för att

Detsamma hände – som författaren också tar upp (om än med något felaktig tidslinje, enligt min mening) – med Torshammaren. Denna slog igenom på 80-talet inom flera olika grupper där nazisterna långt ifrån var först. Det var därför dåtidens skinheads så sällan hade just Torshammare utan istället använde Odalrunan. När de sedan försökte utvidga sin asa-symbolik hamnade de i bakvattnet och övergav den strax.

Symbolen står för det vi vill att symbolen ska stå för

Det går inte, som författaren påstår, hävda att en symbol minsann bara betyder en sak och att dess betydelse aldrig förändras. Tvärtom förändras symboliken oavbrutet eftersom vi själva förändras liksom vår omvärld. En symbol står för det som dess betraktare lägger i den.  Om Tyr-runan endast framträder i det offentliga som en symbol sm används av nazisterna blir det en symbol för nazismen. Ska den fortvara en symbol som hör till Asa-tron så måste de som bevarar traditionen kring denna tro också visa upp den i dess ursprungliga sammanhang.

Att det i dagens upphaussade medielandskap kan kännas som en hopplös uppgift kan jag förstå, och därför tycker jag att fler ska bidra till en positiv syn på den fornnordiska traditionen. Om inte annat så för att visa att den är allas och att den är inkluderande. Författaren som kommer från Samfundet Forn Sed Sverige kan inte stå ensam.

Den som har tittat in på Svenska Heraldiska Föreningens och Svenska vapenkollegiet ser säkert där att flera vapen har en symbolik som går tillbaka till just Asatron och dessa har verkligen inget med nazism att göra.

 

Vapensköld

Hjälmprydnaden i Sverige

Jourhavande heraldiker

Heraldiska samfundets vapensköld
Heraldiska samfundets vapensköld. Källa: Wikipedia commons

Frågan: Jag undrar om du kan svara på vid vilka tillfällen en släktgren byter hjälmprydnad på sitt vapen. I Storbritanien differentierar man ju skölden beronde på ens position i släkten, men jag känner inte till vad som motiverar byte av hjälmprydnaden. Känner du till vad som är brukligt i Sverige?

En både enkel och svår fråga som brukar få många olika svar. Detta är mitt.

I Sverige finns det finns inget speciellt bruk kring byte av hjälmprydnad. Varje vapenbärare har gjort lite som de velat från medeltiden fram till idag.

 

Storbritanniens regler

Storbritannien är ett släkte för sig, heraldiskt sätt, så vad de gör är inte så relevant för oss nordbor.  Britterna gör, åtminstone i teorin, briseringar av vapen för att skilja en person från en annan. Varje person inom en släkt ska alltså ha sin egen unika variant av vapenskölden. Släktvapnet blir då så att säga både för- och efternamn.

Den här seden att brisera ett vapen gör att man ofta är statisk när det kommer till vapnets grundkomposition. Det får till följd att man inte heller byter hjälmprydnad. Det i sin tur gör att denna ”crest” lever vidare från generation till generation, ofta mer oförändrad än vapnet. Det leder, skulle jag vilja säga, till att britterna språkligt har gjort att begreppet ”crest” i vanligt tal, bland icke-heraldiker, avser hela vapnet.

Nordiska regler

Men nu till oss i Norden och Sverige, för samma tradition gäller för alla våra länder. Här har det aldrig funnits speciella tecken för enskilda individer inom en släkt. Briseringar i den betydelse som man läser i brittiska heraldiska verk varken finns eller har funnits här.

Från 1625, när Riddarhuset grundades, är seden snarare att alla inom släkten har samma vapen som då är detsamma som släktens efternamn. I det ytterst få fall där en adelssläkt har bytt namn (som Anckarströms släktingar efter mordet på Gustav III) har de också bytt vapen. Inom adeln från 1625 har man alltså varit extremt statisk och behållt exakt samma sköld och hjälmprydnad.

Före 1625 inom frälset, och såväl före som efter inom de ofrälse vapenförande släkterna (vilka är få och svårutforskade) har hjälmprydnaden snarare varit ett bihang till skölden och mest använts för att skapa harmoni. Vi kan se att hjälmprydnaden under 1300-talet ensam kunde användas för att identifiera en person, men det bruket försvann senare även inom frälset.
Hjälmprydnaden har i regel behållits men utan tanke och när man bytt sköld har hjälmprydnaden också förändrats. Eller så har man bytt för att man vill skilja sig från en släkting, även om det var mindre vanligt än litteraturen påstår. Det var mer en tysk företeelse att använda hjälmprydnaden som sätt att skilja en person/släktgren från en annan.

 

Vapensköld

Har du koll på The society of Heraldic Arts?

Vapensköld för föreningen The society of Heraldic Arts

Jag måste erkänna att jag har syndat. Visserligen har jag länge känt till denna förening men någon riktig koll på dem har jag inte haft. 

Men nu blir det bättring för the Society of Heraldic Arts samlar många av den anglosaxiska världens främsta heraldiska konstnärer, och en hel del andra med. Det gör det lätt att hålla koll på dem och följa den konstnärliga utvecklingen inom heraldiken.

Vapensköld

Ny logga för Wasling media

logga för Wasling media

Wasling_heraldry har just bytt logga på Instagram och Twitter. Jag skriver det här så det verkligen är officiellt. 

Nu är det här ingen stor sak. Jag kommer att växla mellan olika versioner av mitt sköldemärke för att visa hur man kan variera heraldiken utan att byta innehåll. Det är ju det som gör den både underlägsen och fullständigt överlägsen att varumärkstänk som hörs från varumärkesexperter. Om man nu ser sitt varumärke som något som ska leva länge.

Båda dessa bilder har ritats av Davor Zovko och därefter bearbetats av mig.

 

Vapensköld

Färg på Färg 2 – Ett sanslöst exempel från College of Arms

Vapenskölden som postumt gavs till Jo Cox.

Den tragiskt mördade brittiske parlamentsledamoten Jo Cox har av engelska College of arms tilldelats ett vapen. Som tyvärr är den värsta överträdelsen jag sett när det gäller tinkturregeln. 

Helen Joanne Cox (labor) är den parlamentsledamot som mördades inför Brexit-omröstningen. Hon var ledamot för distriktet Batley and Spen i norra England, inte så långt från York och i Yorkshire.

Barnen var medskapare

Innan jag kommenterar själva vapnet måste jag framhålla att Jo Cox två barn, sex och fyra år gamla, har varit med och skapat vapnet. Riktigt hur vet jag inte med tanke på symboliken, men på något sätt har de varit med. Jag säger det som den enda ursäkt jag kan komma på.

Jag vill också notera att den stiftelse som bär Jo Cox namn, Jo Cox Foundation, som organiserar ”Great Get Together” inte under sina nyheter inte tar upp denna heraldiska nyhet på sin hemsida, på Facebook eller på Twitter, trots att hon samtidigt fick en plakett i House of Parliament. Det säger kanske något om vad de egentligen tycker om det hela, även om de spelade med i den ceremoni som hölls den 24 juni i år.

Tinkturbrottet

Jo Cox vapen, som dock är ett minnesvapen avsett för en minnesplakett, är bland de sämsta jag sett. Och då är jag ändå en av mottagarna för förslag till kommande släktvapen som kommer in till såväl Svenska Heraldiska Föreningen som Svenskt vapenregister. De vapen vi får in som är heraldiskt fel görs till 99% om till korrekta och mer eller mindre vackra vapen. Den sista procenten underkänns inte och blir därmed inte publicerad i officiella heraldiska kanaler. Den här processen brukar ta några månader inom vår ideella värld.

Så varför kommer det då ett sånt här vapen från den organisation som påstår sig vara den bästa i världen när det kommer till heraldik?

Först av allt fältet, som alltså är av vågskuror delat i grönt och purpur. Två färger intill varandra på ett helt oacceptabelt sätt alldeles oavsett heraldisk tradition. Dessa färger anspelar på suffragetterna som från 1908 hade grönt, purpur/violett och vitt som sina färger – dock inte i något heraldiskt vapen.

Sedan finns här en smal sparre. Inget fel i det, men att den är smal beror på att man velat trycka in inte mindre än fyra rosor på två stjälkar. Det gör att kompositionen redan där blir överlastad. Att en av stjälkarna dessutom nästan kommer upp ur spärrens topp gör det inte bättre, speciellt inte eftersom man hade kunnat hoppa över de övre två rosorna helt och hållet.

Till sist rosorna. Symboliken bakom dem är riktigt bra: Vit ros för Yorkshire och röd ros för Labour-partiet. Men där tar det stopp för av någon anledning har de alltså en röd ros med gröna kronblad och med naturfärgad (=grön) stjälk på ett fält som är dels purpur, dels grönt. De lyckas alltså två gånger om lägga inte bara färg på färg utan grönt på grönt. Visserligen har konstnären här försökt komma undan det genom att måla stjälken beige (vilket varken är en heraldisk färg eller en färg som är rosens egen).

Men faktum kvarstår – vapnet är av den kvalitet att det skulle underkännas av vilken heraldisk auktoritet som helst i världen, oavsett tidsperiod.

Att den ändå har godkänts visar på den låga status heraldiken har i England idag alternativt det låga självförtroende College of Arms har med tanke på deras finansiering. I annat fall hade de med lätthet kunnat hävda att vapnet, hur behjärtansvärt det än är, inte är heraldiskt korrekt och därför behöver justeras.

Källa

Letters Patent of Garter and Clarenceux Kings of Arms, 6 mars 2017. College referes: Grants 180/149.

Formell blasonering:
Sköld: Barry wavy Vert and Purpure a Chevronel Argent between in chief a White Rose and a Red Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or and in base a Red Rose and a White Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or.

Motto: MORE IN COMMON

 

Vapensköld

Färg på färg – vad gäller

Prinsessan Kate Middletons vapensköld.

Färg får inte läggas på färg, säger heraldikerna. Här förklaras lite mer ingående vad som gäller inom svensk heraldik. 

Tinktur-regeln och hur den ska tolkas. Det är tydligen ett av de besvärligaste ämnena inom heraldiken. Ändå känns det så lätt. Att det ändå blir så förvirrat beror i regel på att heraldiken överteoretiseras.

Ta Kate Middletons vapen här ovan. Fältet är delat i blått och rött. Enligt en del betyder det att man först har lagt ett blått fält som täcker hela skölden och sedan har lagt ett rött fält ovanpå den högra delen av skölden. Alltså ligger rött på blått = färg på färg och det är ett brott mot tinkturregeln.
Enligt andra är kölden delad i två halvor, den ena blå och den andra röd. Enligt dessa är det inte ett brott mot tinkturregeln eftersom fälten inte ligger på utan intill varandra. Det senare är ett exempel på överteoretisering eftersom man inte tar hänsyn till tinkturregeln egentliga syfte som är kontrastverkan.

Vad gäller då i Sverige?

Kate Middletons vapen är skapat av College of Arms, där de främsta brittiska heraldikerna sägs sitta (jag har tidigare uttryckt tveksamhet kring just detta). Detta vapen är ett väldigt tydligt exempel på hur man inte kan göra ett vapen i Sverige, Här ska varje del av vapnet hålla sig till tinkturregeln. Två fält som ligger intill varandra ska alltså växla mellan färg och metall. Detsamma gäller om ett föremål ligger ovanpå ett annat. Därför är lutherrosen inte en lämplig heraldik symbol i Sverige.

Prins Oscars vapensköld
Metall på metall i Folkungavapnet.

Våra undantag

Det finns några typer av undantag. Ett är de historiska men de är ju alltid undantag. Andra är när en mindre framträdande del av skölden överlägga med ett föremål eller häroldsbild för att bilda en visuell effekt. Här är en källa ett bra exempel, eller för all del folkungavapnet med sitt gyllene lejon på silversträngar.

Det tredje undantaget är när man slår samman vapen och dess fält bryter mot tinkturregeln. Här ovan i prins Oscars vapen kan man se det när Skånes vapen ligger an mot det gula korset.

Men överlag – undvik alltid att lägga färg på/intill färg eller metall på/intill metall. Det är inget som uppskattas av svenska heraldiker.