– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt? – Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker.
Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?
Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.
Svårt att få överblick
Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.
Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.
Bokomslag Vapenlikhetsfällan
Men håll koll på vårt kulturområde
Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.
Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.
En lista över viktiga vapenböcker
Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.
Norden
Skandinavisk vapenrulla (1963–).
Sverige
Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpingar, municipalsamhällen och landskommuner 1863–1970 (Mjölby 1994).
Så har Blekinge fått sin första hertiginna. Det är prinsessan Madeleines dotter Adrienne Josephine Alice som fått denna titel.
Något vapen har jag inte sett än men modellen blir som det prinsessan Leonore fick när hon utsågs till hertiginna av Gotland.
Den uppmärksamme noterar säkert att vasarna i kronan på den övre bilden är svarta medan de är av guld här nedan. Det beror på att man bytte färg i mitten av förra seklet.
Hjärnan är ingen dator. Vad kan det ha med heraldik att göra?
Robert Epstein är en spännande psykolog vars tankar indirekt har med heraldik att göra, Åtminstone för den som vill förstå varför heraldiken ser ut som den gör och hur den har överlevt så länge.
I artikeln ”The empty brain” tar han upp hur hjärnan fungerar, varför den inte på något sätt kan liknas vid en dator. Och hur detta hänger ihop med heraldiken kommer jag nu till.
Datorn ger loggor
Mycket förenklat kan man säga att en dator ”minns ” genom att lägga ”minnet” i bits och organisera dem i buntar om åtta, bytes. Detta minne läggs sedan på en bestämd plats och datorn kan när helst du önskar ta fram och process (matematiskt bearbeta) informationen. Detta sätt att arbeta gör att datorn väldigt snabbt alltid kommer fram till samma resultat därför att ”minnet” och processen är identisk gång på gång.
På det sättet ger datorn en statisk syn på världen och det påminner om hur en logga görs och ska vara. Statisk, identisk vid varje enskild avbildning och helt fri från tolkningar.
Och hjärnan ger heraldik
Hjärnan är ingen dator, vilket Robert Epstein visar med några enkla experiment, där det mest intressanta för en heraldiker är avbildningen av en dollarsedel. Experimentet går ut på att en (amerikansk) person ska avbilda en dollarsedel så noga han kan och det visar sig då att deltagarna gör en mycket enkel beskrivning av motivet. Man kan säga att de fångar idén av sedeln men inte alls utseendet trots att de ser den varje dag och den är identisk år från år. Får de däremot se en sedel kan de med otroligt stor exakthet avbilda den.
Allt detta beror på att hjärnan inte lagrar ett minne på en bestämd plats. Det finns inte ens, vad vi vet idag, ett bestämt minne av någonting alls. Och inte heller gör hjärnan något som på minsta sätt kan kallas process. Tvärtom agerar den synnerligen obegripligt vilket bland annat får till följd att ett minne ombildas varje gång vi pockar fram det.
Det förklarar i sin tur varför heraldiker – fast de inte haft en aning om varför – aldrig har fokuserat på en exakt avbildning utan hålla sig till en idé av en bild. För någonstans har de, och många före dem, förstått att om man ska kunna förklara en bild som andra ska komma ihåg måste det vara idén som beskrivs för en bild kan vi uppenbarligen inte ta till oss.
Det är fascinerande hur mycket ett ämne som heraldik berikas om man tar till sig forskning från andra ämnen istället för att strikt bara hålla sig till de traditionella källorna.
(Epsteins forskning får förstås helt oanande konsekvenser för alla datateknikers arbete med AI eftersom det som de gör idag mer är big data men utan eget resonemang, men det är en annan sak som inte har med heraldik att göra)
Förstå mer med Mellan öronen
Inom kort kommer några riktiga experter på hjärnan att ta upp det här ämnet från en annan vinkel. Följ dem hjärna så du inte missar inlägget.
Alla kopplingar till undertecknad är väl kända, kanske även välkända.
Och har du inte insett det än så tänk på det här inlägget som en blandning av heraldisk bildning och reklam för min bror Pontus, min svägerska Helena och deras vän Daniel.
Svenska biskopar förnekar sig inte utan fortsätter att anta enkla men unika och samtidigt talande vapen. Stor heder till dem.
Det rör sig denna gång om två kvinnliga biskopars nyskapade vapen. Bilderna här är tecknade av Henrik Dahlström vid statsheraldikerämbetet men jag vet inte vem som har komponerat dem. Vem det än är så håller den sig till traditionen att få till enkla vapen.
Susanne Rappmans blasonering Sköld: Skölden kvadrerad med utböjt kors av guld. Fält 1. och 4. Göteborgs stifts vapen och fält 2. och 3. blå med ett ginbalksvis ställt veteax av guld. Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld. Valspråk: Vår Gud bär sår.
Ofta, men inte alltid, lyckas man få till en heraldisk bild som stämmer överens med innehållet eller innebörden i det valspråk som biskopen valt. Just i detta fall verkar inte det vara aktuellt. I Åsa Nyströms vapen har man snarare tagit fasta på att hon är född och uppvuxen i Umeå, björkarnas stad.
Åsa Nyströms blasonering Sköld: Sköld kvadrerad: 1. och 4. Luleå stifts vapen; 2. och 3. i blått fält en björk av silver. Skölden krönt med en mitra av silver med band av guld och lagd över en ginbalksvis ställd kräkla av guld. Valspråk: Gud verkar i er.
Fruntimmersvapen för fröknarna Åsklund.Illustration: Davor Zovko.
Kvinnor har inte hjälm. Så enkelt är det om man läser den heraldiska litteraturen. Det slås fast redan av Carl Arvid Klingspor och fortsätter att vara ett bärande tema in på 1990-talet.
Skälet till att kvinnor inte har hjälm och därför inte heller hjälmprydnad är att deras sköldar inte passar för det. Kvinnor ska ju ha ovala eller rutformiga sköldar.
Men så har det inte alltid varit. Tvärtom säger Carl Uggla i sin bok ”Inledning till heraldiken” från 1747 att rutformiga fruntimmerssköldar är något som inte förekommer i Sverige men väl på kontinenten. Jag har valt ut tre citat som visar hur den ledande auktoriteten såg på dessa sköldar. Jens Christian Berlin visar i sin redigering inför nyutgåvan av Ugglas bok att Carl Uggla både var väl förtrogen med ledande kontinentala heraldikers verk och att han tillsammans med Johan Törner reste runt och studerade svenska heraldiska vapen i faktiskt bruk. (s 18f, utgåva 2011)
Ur Inledning til heraldiken
Tre sköldformar som dagens betraktare gärna ser som kvinnliga.
Den ovala skölden
. 4. Uti första rummet sätter jag den heltrunda,* (Fig. 1.) hwilken ofta nog brukas, så wäl i Sigiller, som i synnerhet på mynten, icke allenast de Swenske, utan ock Fransyske och andre Rikens.[1] Under denna kan ock den ovala** räknas: (Fig. 2.) hwilken merendels kallas Italiensk, emedan han der är i bruk och det, aldramäst af de andelige, til ihugkommelse utan twifwel af deras förfäder, de Romare, som dem fordom brukat i fält.[2]
Ovala sköldar har här inget med kvinnor att göra utan är en sköldform vilken som helst. Det här stöds även av samtida exlibris.
Den hjärtformade skölden
. 5. Sedan finnes ock hiertformige* Sköldar. (Fig. 3.) På gamle Påfwelige och Tyske mynt ser man dem;[3] såsom ock några andra gamla Familje-Wapn;[4][5] Stundom är krökningen in uti utelemnad, at han blifwit helt rund, eller ock är något annat krus der.[6]
Jag tog med denna sköld för att den anger en form som en modern läsare direkt ser som kvinnlig. Håll gärna upp en spegel och fundera på vilka fördomar du har kring manligt och kvinnligt samt hur nya dessa är.
Den rutformiga/rombformade skölden
. 6. Rutformige* (Fig. 4.) brukas uti Frankrike och Italien af Fruentimber[7] mäst öfwer alt både gifte och ogifte.[8] När et Fruentimber sätter sitt Wapn bredewid sin Herres, ställes det i en sådan Sköld, hwilket i andra Riken ej efterlefwes.
Här nämner Carl Uggla att bruket med rutformiga sköldar för kvinnor bara är begränsat till två länder. Jag kan varken bekräfta eller vederlägga det men hur Ugglas kunskap än var om brittiska och spanska vanor är jag rätt säker på att han hade full koll på var ledande auktoriteter sa i Tyskland och Frankrike.
Noterna till Ugglas bok
[1] Det heter annars, Figura circularis est perfectissima, men i Heraldiken har det ej rum, ty den är mycket obequäm at uttrycka et wapn fulkomligen och ännu wärre uti en ihopfogad sköld. Derföre är det förnuftigast at aldeles lemna denna skapnaden så i Sigil som eljest. PERINGSCHÖLDska skölden är för ormens skuld rund, uti hwilken en runa-skrift står af innehåld: Merkit för JOHAN PERINGSCHIÖLD.
[2] Uti Grefweliga SPARRIska Wapnet är en dylik blå hiertesköld med en guld sparre uti, såsom Familje-Wapn. Äfwen uti CAMENSCHÖLDske.
[3] På Keiser CARL VI groschen af år 1733 står Österrikiske wapnet uppå Örnens bröst i en Hiertformig sköld. På alla Hildesheimiske mynt finnes des Wapn i en Hiertformig sköld: äfwen på de små Pfaltsiske merendels, dock är han stundom krusad.
[5] Ogifte Fruentimber kunna sig en dylik utwälja. Eljest är den ännu swårare än den förra, at få et wapn rent uttryckt i.
[6] Prof af bägge desse äro på Keiser LEOPOLDI Groschen, den förra af år 1697, den senare af 1669. Dock finnas de ännu på flere af de Tyske mynten jag äger.
[7] Denna tycka Fruentimber sig snarare böra bruka, än en Krigs sköld: som Karlar tilkommer; efter han liknar en Nåldyna, har ock samma namn på Italienska, guanciale.
[8] På gamla mynt träffas han dock stundom, så wäl Tyska som Spanska, såsom FERDINANDI Catholici. Nu förtiden, föra Hertigarne af Massa och Furstarna af Carrara det Mediceiska stamwapnet i en dylik rutformig sköld på sitt Hufwud-Wapn. Påfwens INNOCENTII VIII Son FRANCISCUS CIBO hade LAURENTII de MEDICIS dotter MAGDALENA til gemål, och kan hända det är ordsaken, hwarföre de föra detta Wapn sådant.
Ur Handbok i praktisk vapenkonst
I Carl Arvid Klingspors ”Handbok i praktisk vapenkonst” (1887) sägs det om kvinnliga sköldar att: ”Förr brukade fruntimmer rutformiga sköldar utan hjelm. Dessa äro dock endast användbara, om vapenbilden har en sådan form, att den får plats i denna sköldform.” [s 16]
”En ogift kvinna och en änka använder en rutformig sköld, medan den gifta kan välja mellan en rutformig och en oval, varvid är att märka, att hon liksom änka klyver skölden och sätter mannens vapen i den högra hälften och faderns vapen i den vänstra. Har maken intet vapen, låter kvinnan faderns stamvapen fylla ut hela skölden.” [s 12].
Båda dessa citat är intressanta eftersom de visar att Klingspor knappast visar sig förtrogen med Ugglas verk eller med äldre praktisk vapenkonst i Sverige. Han verkar hämta sina uppgifter direkt från utländska källor. Det bruk han anger är inte heller speciellt vanligt, som jag kan se det, även om det förekommer.
När 1900-talet kommer
Man skulle kunna tro att 1900-talet med myndiga kvinnor och kvinnlig rösträtt gav kvinnor större
Arvid Berghman går på djupet med den kvinnliga skölden i ”Exlibris” från 1951.
”En kvinna insätter alltså i en dylik rutformig sköld faderns sköldemärke” (s 128).
”Som gift använder kvinnan fortfarande en rutformig sköld, men kan enligt mångas åsikt även begagna en oval, och även andra sköldformer förekomma” (s 128).
Berghman skiftar här ståndpunkt en aning men det kan lika gärna vara ett uttryck av oklar redigering av texten. Väl att märka så anger han att kvinnan för sin faders märke men han menar inte att söner för sin faders märke utan de för självklart sin egen sköld. På det lilla order ”faderns” så gör Berghman här en kvinna till ett bihang till mannen. Tidstypiskt så jag klandrar inte honom men den som idag refererar till Berghman bör inte förbi gå dessa och andra subtila markeringar med tystnad. Speciellt med tanke på att Bernhard Schlegel och Carl Arvid Klingspor i ”Svensk heraldik” från 1874 tar upp Ramfrid Israelsdotters (Tre Änder) gravmonument där ”… hennes mans vapen på högra och hennes eget på vänstra sidan ….” (sid 18)
”Är hon [ogift] berättigad till en krona, kröner hon därmed skölden, i annat fall kan hon, om hon så önskar, efter engelskt mönster smycka dess översta spets med en blå bandrosett”. (s 128).
Här, och först här, införs den blåa bandrosetten i svensk teoretisk heraldik och den förekommer därefter i varje svensk handbok om heraldik.
En modern efterföljare
Magnus Bäckmark tar i ”Kort handledning till vapenbäraren” från 1999 upp den kvinnliga vapenframställningen på ett sätt som är inspirerat av Arvid Berghman men om möjligt ännu mer strängt.
Nu ska det i rättvisans namn sägas att Magnus bok från 1999 var hans första teoretiska verk och att han sedan dess med allt större kunskaper i ämnet blivit mer självständig och utvecklas sina tankar om vapenrätt betydligt. Att jag ändå har med honom beror på att hans text visar vilka slutsatser en person som under 1900-talet försöker sätta sig in i kvinnligt vapenbruk ofrånkomligen når fram till. Magnus var långt ifrån ensam att tycka så här under 1900-talets andra hälft, det var snarare regel än undantag. Skillnaden var att han vågade sätta sina kunskaper på pränt för att sprida kunskapen vidare.
”En gift kvinna använder en oval sköld som hon klyver mellan sin (senaste) makes och sitt eget vapen. Eventuellt kan en rutformig även komma till pass, vilken sköldform hon emellertid gott kan spara tills hon blir änka, för den rutformiga skölden är den enda som änkor använder.” [s 10]
Det här är en finess med sköldarna som författaren skapat helt på egen hand, för den förekommer inte i någon svensk skrift före denna. Hela citat visar på en syn på heraldiken som är helt främmande för andra samtida heraldiker vilket inte minst visas av de nytagna kvinnliga vapen som under 2000-talet presenterats i SVR och Vapenbilden. Men så är ju en gift kvinna inte en självständig individ, ty ”En kvinna följer sin makes värdighet, om hon gifter sig.” (s 12)
”En frånskild kvinna betraktas, heraldiskt sett, som ogift. Om hon behåller sin före detta makes efternamn efter skilsmässan kan hon emellertid eventuellt tänkas att fortsätta föra en kluven sköld, likt en änka, till dess hon ingår ett nytt giftermål.” (s 10)
Samtliga författare väljer att sätta mannen först när de skriver att en kvinna ska klyva sin sköld och ha sitt vapen till sinister och sin makes vapen till dexter. Ingen använder dessa annars så vanliga heraldiska begrepp.
Litteratur
Carl Arvid Klingspor Handbok i praktisk vapenkonst (1887)
Arvid Berghman Exlibris (1951)
Magnus Bäckmark Kort handledning till vapenbäraren” (2:a versionen, 1999)
Nya seder och ett allt mer internationaliserat heraldiskt språkbruk gör det besvärligt att veta hur vapenrätten ser ut i olika länder. Så här kommer några enkla regler för Sverige.
Innan du läser. Tänk på att du kan registrera ditt vapen i Svensk vapenregister. Det ger inget juridiskt skydd men det är en kvalitetsstämpel och det förhindrar heraldiker runt om i Norden och Europa att ta ett vapen som liknar ditt. Du hittar registret på heraldik.se/svk
Grundregler
Var och en har rätt att ta sig ett vapen och föra detsamma.
Kommentar: Det är inte, och har aldrig varit, förbjudet att anta eller föra ett heraldiskt vapen för oss som inte är adliga. Däremot har det funnits inskränkningar hur ett vapen får se ut. Det gäller då rangtecken som är en speciell ”gåva” som staten gett till adliga släkter.
Var och en som har ett vapen i släkten äger rätt att uppta det enligt de rättigheter som givits av antagaren eller den som förlänat vapnet.
Kommentar: Nya vapen har i regel en form av klausul som säger vem som får föra vapnet men äldre vapen har inte det. Detta är inte juridiskt bindande såvida vapnet inte registreras som ett varumärke, men an bör följa vapentagarens önskemål såvida de inte strider mot god heraldisk sed.
Spännande vapen för Kim Aronssson, av Thomas Falk.
Var och en som genom arv äger fler än ett vapen äger rätt att sammanföra dem enligt eget tycke.
Kommentar: De allra flesta vapen som finns i Sverige, och som inte bärs av en adelsätt, är självtagna. Men det finns de som har möjlighet att ta upp ett släktvapen från både fars- och morssidan. Dessa vapen kan kombineras till ett alliansvapen eller bli ett sammanslaget vapen som går vidare i släkten.
Det här gäller även adelsmän, men (och det är ett viktigt men) detta vapen gäller inte som officiellt vapen inom Riddarhuset och de vapenböcker som de ger ut. Att heraldiker sedan väljer att inte rekommendera att du använder fler än ett, möjligen två sammanslagna, vapen är en annan sak. God smak och vad som är tillåtet är inte alltid samma sak.
Kvinnor och män har samma rätt till heraldiska vapen.
Kommentar: I dagens samhälle går det inte ens med argumentet tradition att försvara att endast söner har rätt att ärva och föra vidare ett vapen. Ett heraldiskt vapen följer inte med automatik namnet eller släktens agnatiska linje. Däremot är det så att det agnatiska arvet är det tveklöst vanligaste. Inom adeln är det också den enda sättet att ärva ett vapen.
Alla släktgrenar är värda lika mycket
Kommentar: Av tradition har det ansetts som kutym att ett barn som tar upp sin moders namn och/eller vapen betraktas som upphovsperson till en yngre släktgren. Därför har vapnet då genomgått några smärre briseringar. Namnet har dock behållits i ursprungligt skick. Så kan vi fortsätta resonera, men då bara i syfte att
Vapen för/arms of Greve/Count Barck, no 81.
Adelsvapen
Vapen förlänade av regent följer de regler som är fastslagna i vapenbrevet.
Kommentar: Visst kan vi säja att det som står i vapenbrevet är obsolet. Helt klart är det också så att vi då får rätt i domstol (se ex Gyllenstierna vs Steninge slott).
Men bara för att något är tillåtet är det inte tillrådligt och i ett kulturområde som heraldiken bör man försöka förhålla sig till vad som en gång sades om vapnet. Om det inte uppenbarligen strider mot god heraldisk sed (vilket ytterst sällan är fallet).
Adelsvapen följer de regler som slagits fast av Riddarhuset.
Kommentar: Som sagt ovan så har Riddarhuset inte juridisk möjlighet att förhindra att en adelsperson förändrar sitt vapen och föra det som hen vill, men eftersom det är Riddarhuset som står som garant för vad som är adel så ”bestämmer” de också hur ett korrekt adelsvapen för en viss person ska se ut. Se dem gärna som en traditionspolis.
Serafimersköldarnas hemligheter – temakväll 22 maj på Kungliga slottet med vapenmålare Leif Ericsson.
Ta reda på vad som gömmer sig på serafimersköldarnas plåtar. Vilka symboler och tecken finns och vad betyder dessa? Gör en djupdykning i vapenmåleriet.
Förra föredraget såldes slut på några minuter. Nu kommer en ny chans för dig som vill veta mer om serafimersköldarnas hemligheter.
Onsdagen den 22 maj kl. 18.00, Kungliga slottet
Läs mer och köp biljetter via följande länk (obs! klicka på ”köp biljett” för att komma till 22 maj):
Sverige har sitt Svenskt vapenregister med närmare 400 vapen, men Finland slår oss stort. 1992 släktvapen har de nu registrerat.
De har visserligen hållit på längre än Svenska Heraldiska Föreningen har haft sitt vapenregister, men det är inte desto mindre imponerande att i ett land hälften så stort som Sverige få ihop fem gånger så många moderna släktvapen. Jag är imponerad.
Föreningen som håller i registret heter Heraldiska Sällskapet i Finland eller, med sitt finska namn, Suomen Heraldiken Seura.
Vad som imponerar än mer än antalet är kvaliteten. De lyckas hålla en hög kvalitet rakt igenom och de lyckas vara unika utan att vara tillkrånglade. Där har många mycket att lära.
För oss som inte pratar finska är det dock lite tråkigt att hela registret är på just finska. Vi får helt enkelt nöja oss med att se på bilderna.
Här hittar du hela samlingen av släktvapen.
Alla vapen har en text över sig så bilderna inte ska stjälas. Men det finns en bok att köpa.
Kan man bli adelsman fast man är född utom äktenskapet? Ovanligt är det, men det finns ett undantag.
Den adliga släkten Örnevinge, nr 352, är något så ovanligt på Riddarhuset som en ”bastardätt”. Men det menar jag att släktens anfäder har fått sitt adelskap genom att hans pappa var adelsman. och här säger jag fäder för det var två som adlades under samma adelsnamn.
Stammar från Brahe
Anfader 1: Gustav Eriksson
Det var riksrådet, greve Erik Brahe, nr 1, som hade en affär med Anna Filipsdotter Kern. Resultatet blev Gustav som föddes 1598. Eftersom fadern lämnade landet år 1600 av rädsla för Karl IX kom Gustav att uppfostras hos sin farbror greve Magnus Brahe. 1614 reste 1614 till ryska kriget och återkom 1617 till Magnus Brahe, som han tjänade i tjugu år till. När Magnus dog tog han tjänst hos sin kusin, riksdrotset greve Per Brahe och var dennes hovmästare från 1637.
Anfader 2: Johan Gustavsson
I detta fall var det Gustaf Brahe somnade en affär med Anna Reibnitz. Johan avancerade med åren till underlagan och hovrättsassessor.
Gustav och Erik Brahe var bröder.
Adlade Örnvinge
Kusinerna Gustav och Johan adlades 1646 och introducerades året efter på numret 331, vilket sedan har ändrats till 352.
Ätten dog ut 1755 med Johans barnbarn Nils.
Vapnet de fick anspelar på fädernas grevskapen, där stamvapnet syns i sinister fält (men vingen är vänd upp och ner, en klassisk heraldisk finess för att uttrycka oäkta börd) medan sinister är hämtat från bragdsköldens fält 1 och 4.
Även liljorna på hjälmen återfinns i grevevapnets fält 2 och 3.
Stamvapen för släkten Brahe
Bastarder och oäkta barn
Bastardätter som är ättlingar till kungar eller andra furstar är inte så ovanliga runt om i Europa. I Sverige har vi grevarna af Vasaborg och motsvarande finns inom alla äldre kungahus.
Det kungliga och det adliga blodet kunde förr endast föras vidare om barnet var fött inom äktenskapet. De flesta utomäktenskapliga barn erkändes aldrig av sina fäder, åtminstone inte officiellt, men stundom hände det att de fick del av sina fÄrldrars glans. Samma stånd eller nivå som sina halvsyskon kom de aldrig i, men i regel till nivån precis under. Kungabarn blir grevar, grevebarn blir lågadel., precis som beskrivs här ovan.
Nu ska det också sägas att jag inte är speciellt förtjust i begreppen ”bastard” eller ”oäkta”. Barn är barn och i vår tid är det fullständigt absurt att räkna äktenskapet som grund för någon form av arv. Men här använder jag dem för att de förklarar sin samtid.
Sveriges flagga uppfattades ännu vid 1800-talets början endast som den svenska flottans flagga. Det märks tydligt när man läser blasoneringarna för Riddarhusets adel.
Den svenska flaggan ligger mig varmt om hjärtat, som läsare av denna blogg noterat. Och jag har ofta varit kritisk till historiker och vexiologer som lägger in ett nutida perspektiv på den svenska flaggans symbolik förr i tiden. Med det menar jag att man överför vår syn på vad som är en flagga för Sverige till dåtiden, som inte alls uppfattade det så.
Endast flottans män har svensk flagga
Thomas Bragesjö har i en artikel i Vapenbilden nr 110:2016 visat att i stort sett alla adelsätter med en svensk flagga i skölden eller på hjälmen har anknytning till flottan på ett eller annat sätt. De två undantagen är storfursten Johan i hans vapen från 1557 samt en borgare i Karlskrona, som var leverantör till just flottan innan han adlades. Ingen av mig känd adlad ätt som utmärkt sig på slagfältet har fått en svensk korsflagga flagga i någon form. Detsamma gäller adlade affärsmän, vetenskapsmän och industriidkare.
Av det skälet är det svårt att dra någon annan slutsats än att den blågula korsflagga som vi numera hissar som en symbol för nationen Sverige fram till 1800-talets mitt endast representerade den svenska örlog- eller handelsflottan. Det innebär omvänt att det är fel att prata om en svensk korsflagga före mitten av 1800-talet. Istället är det ett ”befälstecken” inom flottan.
Och inget konstigt med det. Även flaggor utvecklas. Men det kan vara värt att vara tydlig med det så att man inte flaxar över med språket bara för att göra flaggan äldre än vad den egentligen är, i betydelsen symbol för nationen.
Kluriga blasoneringar
Men jag vill försiktigtvis mana till allt för långtgående slutsatser, för gamla tiders texter är inte alltid att lita på. Eller, kanske det ska sägas, de resonerar på ett annat och mindre formellt sätt än vi gör idag. Ett sätt där innebörden inte ska tolkas bokstavligt på ett sätt som vi idag tenderar att göra. Därför kan något som säga symbolisera en sak mycket väl vara en symbol för något större.
Låt oss se på den de friherrliga ätterna Nordenskiöld nr 357 respektive 394. De är typiska såtillvida att de uttryckligen nämner begreppet örlogsflagga.
Nordenskiölds nr 357 blasonering av sinister hjälm (höger för dig som tittar på bilden) lyder: ”På wenstra hjelmen åter står upprest en med guld skodd blå Commando-staf emellan en Swensk Örlogsflagg till höger samt en Fransk och en Dansk till wenster.” (Ur riddarhuset.se. Friherrebrevet i original, RHA)
Blasoneringen för Nordenskiölds nr 394 lyder för hjälmen till sinister lyder: Från venstra hjelmen utgå tvänne på gyllene stänger utåt svajande flaggor, varandes den högra den Kongl. svenska och norska örlogsflaggan samt den åt venster den Kongl. stor-britaniska flaggan, emellan hvilka synes en upåt mot höger och nedåt till venster snedt liggande och på längden halft delad gyllene lilja med bladen nedåt vände, uppå hvilken står en hök med hufvudet åt höger vändt och med utslagna vingar i naturlig färg.” (Ur riddarhuset.se. Riddarhusets sköldebrevsavskrifter, 18:19, RHA.)
I den senare (bild längst upp på sidan) uppges alltså den svenska och norska örlogsflagga vara en och samma, vilket betyder att svenska staten inte erkände en norska flagga. Eller om man ska se det som att de ansåg att det inte fanns en specifik svensk örlogsflagga utan att de båda flottorna var en och samma. Var det så förklarar det uttrycket ”norska örlogsflaggan” även om vi idag formellt anser att det inte fanns någon sådan.
Notera även att den brittiska flaggan inte finns med i bilden utan endast i blasoneringen. Istället syns den svensk-norska handelsflaggan på dess plats.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
