Kategoriarkiv: Svenska Heraldiska Föreningen

Svenska Heraldiska Föreningen

Ångest över ett föredrag

4 mars är det årsmöte och då ska jag hålla ett tackföredrag eftersom jag är en av medaljörerna 2017. Men vad ska det handla om?

Min vän och kollega Stefan Bede är sedan 30 år en stor japanälskare så att han väljer att prata om Kamon/Mon är inte så konstigt.

Min lika gode vän och kollega Henric Åsklund har de senaste åren haft huvudet nerstucket i Jan Ranekes heraldiska arkiv så att hans föredrag blir något med inspiration därifrån är lika naturligt.

Men jag då?

Vad ska jag prata om? Att det inte stod något i Vapenbildens decembernummer 2016 berodde helt enkelt på att jag då inte hade en aning.

Något som känns relevant och passar för en grupp heraldiker som har samlats i Göteborg en helg i början av mars. Så långt är det klart.

Några tänkbara ämnen finns ju: härolder, tinkturer, föreningskåseri, vapennationalism, hur man skriver en heraldisk blogg och svenska flaggans historia är tänkbara ämnen. Men de finns såklart flera.  Jag får helt enkelt de närmaste två veckorna åt att komma på ett bra ämne.

Oavsett vilket det blir hoppas jag att vi ses på årsmötet den 4 mars.

Svenska Heraldiska Föreningen

Äntligen en medalj

svenska heraldisk föreningens förtjänstmedalj
Svenska heraldiska föreningens förtjänstmedalj.

Jag blev hedrad och lite stolt men inte så förvånad när jag i höstas fick veta att jag skulle få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. Och nu när det är officiellt får jag skriva om det.

Knappt 50 nordiska män och kvinnor har nu fått denna förtjänstmedalj för sina heraldiska insatser genom konstnärskap, föreningsaktivitet eller forskning. Fram till 2017 hade ingen sittande styrelseledamot fått äran, men till slut kände sig nog de flesta övriga ledamöter att det var svårt att belöna personer utanför styrelsen samtidigt som jag, Stefan Bede och Henric Åsklund på grund av fortsatt aktivitet inte kunde belönas. ”som att inte vilja se elefanten i rummet” som Claus Berntsen formulerade det.

Och för detta beslut av styrelsen är såväl jag som de andra två styrelsekollegorna och vännerna glada för.

Foto på Stefan Bede, Jesper Wasling och Henric Åsklund.
Tre medaljörer anno 2017: Stefan Bede, Jesper Wasling och Henric Åsklund.

Medaljen enda belöningen

Eftersom antalet avlönade heraldiker i Norden är få (i runda slängar fem årstjänster, varav Henrik Klackenberg och Ronny Andersen är de enda heltidsanställda heraldikerna som jag känner till, konstnärer ej inräknade) är de ideella insatserna inte bara viktiga utan helt nödvändiga för att få heraldiken att leva. Och ett av de få sätt vi har för att erkänna dessa ideella insatser är SHFs förtjänstmedalj.

Här läser du allt om 2017 års förtjänstmedaljörer.

En bra sammanfattning

Texten om oss medaljörer i Vapenbilden och på hemsidan tycker jag därför känns bra. Den beskriver varför vi fått medaljen så att du ska kunna känna till vårt arbete lite bättre. Jag vet att många heraldiker gärna hyllar konstnärer och i viss mån tjänstemän (läs statsheraldiker) men både forskare och föreningsaktiva gör väl så mycket kvalificerat heraldiskt arbete.

För min del är det sista stycket det som betyder mest. Det lyder:

Vid sidan om föreningsarbetet har forskningen legat honom varmt om hjärtat. Hans forskning om härolder är banbrytande, och han har även arbetat med heraldikens idéhistoria från medeltid fram till nutid, inte sällan genom att ha kontroversiella utgångspunkter.”

Det är självklart så att det är roligt att försöka förstå ett ämne på djupet och inte bara genom att läsa vad andra heraldiker – sådana som mig själv – tycker om ett ämne i ämnet. Den här bloggen är kanske det tydligaste exemplet på mitt sätt att fundera kring olika heraldiska spörsmål. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på samma sätt som jag gjort i mer än ett och ett halvt år nu.

Tack föreningen, för medaljen.

Svenska Heraldiska Föreningen, Vapensköld

Låt socknarna få liv igen

En skylt som markerar sockengräns, med ett heraldiskt vapen såklart. Collage: Stefan Rundström
En skylt som markerar sockengräns, med ett heraldiskt vapen såklart. Collage: Stefan Rundström

Heraldiska vapen för alla socknar – det är en utopi. Men allt fler börjar faktiskt skaffa sig ett sockenvapen tack vare Sockenheraldiska institutet.

Sockenheraldiska institutet låter pampigt men det är en ideell arbetsgrupp inom Svenska Heraldiska Föreningen med Stefan Rundström som ordförande. Tidigare har även undertecknad men framför allt Alexander Ulltjärn (heraldisk medaljör 2016) varit en drivande kraft.

Arbetsgruppen vill hjälpa så många socknar att ta ett heraldiskt vapen. Nu finns visserligen inte socknen kvar som juridisk enhet, därför samarbetar gruppen med Svenska kyrkans församlingar, hembygds- och bygdegårdsföreningar och andra kloka representanter för hembygden.

Ta gärna kontakt med dem för att få veta mer. Kontaktuppgifter finns på Svenska Heraldiska föreningens hemsida.

Svenska Heraldiska Föreningen

Om Mölndals klavertramp

Så har även Mölndals kommun fallit för de enkla lockropen från reklambyråernas sirener.

En ny grafisk profil ska till och då ska man ändra kommunvapnet. Såklart. För det är ju det som krävs för att få ner ungdomsarbetslösheten, få upp turistströmmarna och få alla barn att trivas i skolan.

Därför är jag glad att Svenska Heraldiska Föreningen tagit tag i frågan och jag hoppas att instasen, även om den var i sista stund, ger utslag i morgondagens omröstning i kommunfullmäktige

Läs mer på heraldik.se

Svenska Heraldiska Föreningen

Grattis!!! Svenska Heraldiska Föreningen, på din 40-årsdag.

Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Svenska Heraldiska Föreningens vapen. Teckning: Thomas Falk
Idag, 10 september, är det 40 år sedan Svenska Heraldiska Föreningen bildades på Södra Vägen i Göteborg.
1985, på bokrean, upptäckte jag heraldiken efter att ha köpt Ottofried Neubeckers bok Heraldik på Wolds bokhandel i Borås.
1987 upptäckte jag Svenska Heraldiska Föreningen efter att ha brevväxlat med Carl-Axel Rydholm, då sekreterare och redaktör i nämnda förening. Sedan dess har jag varit med och även jag kom med tiden att vara sekreterare och redaktör i nämnda förening.
Tänka sig vad tiden går när man har roligt.
Bild på SHFs styrelse 1976.
SHFs styrelse 1976. Från vänster till höger. Ingvar Torefalk kassör, Ebbe R:son Mark ordförande, Carl-Axel Rydholm sekreterare och Carl-Axel Flach.
Det var dessa fyra män som bildade föreningen. Idag finns ingen av dem kvar men jag skänker dem en tanke ändå.
Svenska Heraldiska Föreningen

Knut Långes vapen

Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016
Omslag/Cover för Vapenbilden #107:2016

Mats Persson skriver om Knut Långes vapen i Vapenbilden #107:2016.

Knut Långe är en heraldiskt spännande figur i 1200-talets heraldik. Han är den förste, och förutom Höldo lagman ende, som har ett ryttarsigill utan att vara kung, jarl eller hertig (låt vara att han blev kung något senare).

Han är den förste som har sitt heraldiska vapen på ett mynt, och därmed den förste som skapar ett riksvapen. Ändå vet vi inte riktigt hur det såg ut.

Om detta och denne kung Knuts heraldik skriver Mats Persson på ett mycket intressant och givande sätt i nya numret av tidningen Vapenbilden som du får om du är medlem i Svenska Heraldiska Föreningen.

 

Svenska Heraldiska Föreningen

Svenska Heraldiska Föreningen den äldre

Visste du

Att det har funnits en annan förening med namnet Svenska Heraldiska Föreningen?

Den bildades i Stockholm 1911 och var i praktiken verksam i några år. Under den tiden hann den med att ge ut en årsskrift som, tycker jag, mer visade hur 1900-talets heraldiska samhälle skulle se ut än hur det hade sett ut under 1800-talet. Den är helt enkelt rätt modern för sin tid.
Medlemmar var bland annat Adam Lewenhaupt och Harald Fleetwood.

En fientlig stämning

När nuvarande Svenska Heraldiska Föreningen bildades 1976 ansåg faktiskt ganska många inom det svenska (nordiska?) heraldiksamfundet att det var en stöld att ta det namnet, speciellt eftersom någon som hade varit medlem på 10-talet då ännu var i livet (vad just denna person tyckte framgick aldrig, den var bara en bricka i spelet).
Den här hos många närmast fientliga stämningen tillsammans med det faktum att SHF hade sitt säte i Göteborg gjorde att nästan ingen stockholmare, och absolut ingen heraldiker, ville/vågade vara med i föreningen förrän långt in på 90-talet.

Allt detta finns att läsa i både samtida artiklar och i Svenska Heraldiska Föreningens korrespondensarkiv.

Ibland blir prestige kontraproduktiv.

 

Svenska Heraldiska Föreningen

Vapenbildens redaktion växer

Jag får fler och fler kollegor i Vapenbildens redaktion. Nu har Elias Sonnek och Eduardo Pazikas kompletterat gruppen som tidigare rymde mig, Pontus Rosenqvist, Marcus Karlsson och Stefan Bede. 

Det gör mig glad att få arbeta ihop med så många kunniga heraldiker och jag tycker att det är viktigt att visa på att det finns många fler än de som dyker upp på kongresser eller liknande.

Heraldiken lider som så många andra av en viss titelsjuka, där en titel misstas för kompetens. Populärt är att använda en titel som inte ens har med ämnet heraldik att göra. Nu menar jag inte at folk med titlar inte kan, men däremot att personer utan titlar kan vara väl så kunniga. Speciellt i ett ämne som heraldik där i princip ingen i Sverige har formell akademisk examen (det finns en handfull som faktiskt kan sägas ha den formella heraldiska kompetensen, men de brukar inte prata så högt om det). Just därför vill jag gärna lyfta upp de som annars inte lyfts upp.

Vi sitter och funderar på om Vapenbildens redaktion och webbredaktionen ska gå ihop på något sätt, eller om det är bäst att hålla dem isär. Inget är helt givet.

Fördelen är ju att det blir en stark grupp som gör allt och som därför föråt att producera. Nackdelen är att det blir en stark grupp som styr allt som skrivs om heraldik i Sverige och att avvikande röster får svårt att göra sig hörda. Inte för att det blir censur men för att det inte kommer att finnas plats för andra.

Det är inte lätt att vara en ideell förening.

Svenska Heraldiska Föreningen

Thorleif Aiff, en sann mästare

 

Ordförandeklubba snidad av Thorleif Aiff
Svenska Heraldiska Föreningens ordförandeklubba med platta, snidad av Thorleif Aiff.

Sveriges främste heraldiske träsnidare är tveklöst Thorleif Aiff. Men eftersom han är så blygsam så nämna han sälla. Dock kan du möta honom på någon av årets medeltidsevenemang.

Heraldiskt träsnideri är i mitt tycke det bästa sättet att framställa vapensköldar eftersom det är så beständigt och kraftfullt. Tyvärr är det också ganska tidskrävande att göra och därför inte helt billigt.

Den främste svenske snidare är som sagt Thorleif Aiff och för det fick han 2015 Svenska Heraldiska Föreningens medalj.

Här ovan ses ett enklare arbete av honom, SHFs ordförandeklubba med platta som är smyckar med dels föreningens vapen, dels föreningens ordföranden vapensköldar: Ebbe Mark, Ingemar Apelstig och Henric Åsklund.

Materialet är lönn, som är ett hårt, segt och slitstarkt träslag. Två lager lack under det första färglagret hindrar färgen från att löpa ut i träfibrerna. Efter första målningen appliceras bladguld respektive platina och sedan målas det sista färglagret.

Läs mer om min vän Thorleif Aiff och hans arbeten på hans hemsida: Bildhuggaren

Svenska Heraldiska Föreningen

När började ofrälse använda heraldik?

1320 undertecknade Henrik Sonntag ett dokument med sitt sigill. Det är det äldsta svenska ofrälse släktvapnet vi känner till.  

Men Henrik till trots, hur många ofrälse förde egentligen vapen under medeltiden?

Tyska borgare och svenska präster

De ofrälse som först använde heraldiska vapen i Sverige var inflyttade tyska borgarfamiljer och präster, som nog i vissa fall kan ha studerat i Tyskland eller åtminstone var god vän med kollegor som hade gjort så. Det är också i ”Hansastäderna” Visby, Stockholm, Kalmar och Lödöse som vi hittar de äldsta vapenbevisen på gravstenar och i sigill. För närmare titt på Visbyborgarnas vapensköldar, se Hamner, J W och Widén, H; Gotlands gravstenar I-II (1933, 1940). Bilder på 12 gravstenar finns i del 2, s 40.

Att präster använde vapen vet vi från många dokument som de bevittnade, men även från gravstenar och andra minnesmärken i våra kyrkor. Det finns till och med en tvist mellan ärkebiskopen i Lund, Birger Gunnersen, och riksrådet Henrik Krummedige om den förstas bruk av ett vapen som den andra ansåg sig ha rätt till. Tvisten slutade med vinst för den förste eftersom han hade en tydlig brisering. Ärkebiskopen var inte frälseman av födseln utan kom från en bondefamilj.

Det finns även bönder som hade vapen, även om dessa bönder nog, tror jag, snarare ska klassas som storbönder i frälsemäns tjänst som hade egna lantarbetare, så att vi inte förleds att tro att det var män som själva gick på åkern som avsågs.

Heraldikern bristande metodik

Dagens problem med de ofrälse vapnen är egentligen äldre tiders heraldikern klart bristande kännedom om historisk metodik samt deras förutfattade meningar. Eller tydligare formulerat: Du har sett vapensammanställningar över medeltida vapen (ex Hildebrand och Raneke). Du har även sett utdrag ur dessa visandes frälsemäns vapen. Men har du sett utdrag åt andra hållet, vapenböcker som visar ofrälse vapen, prästerskapets vapen (inte deras sigill, för de finns) eller någon annan framställning som inte fokuserar på den världsliga eliten i samhället? Svaret är att det har du inte, för de finns inte.

Vad medeltidsheraldiken behöver är en ordentlig katalogisering av medeltidens heraldik.

Finland ett undantag

I Finland fanns det en talrik svensk grupp frälsesläkter som främst fått sitt frälse för att kunna ställa upp som försvar mot ryssen. Dessa var i huvudsal vapenförande redan från tidigt 1300-tal. Ändå tycks bruket av vapensköldar inte ha spritt sig.

Christoffer von Warnstedt visar att inget av de 65 ofrälse sigill som finns bevarade mellan 1380 till 1530 visar en heraldisk bild. (Heraldisk Tidsskrift nr 34:1976 + Hausen, pl XX-XXII) Warnstedt har med rätta kritik mot Hausen som allt för lättvindigt låter vissa finnar vara ofrälse när de nog var frälse, som hövitsmännen/fogdarna på Tavastehus, Raseborg och Kustö. Vid den här tiden ska vi nog vara försiktig med att beteckna makthavare som ofrälse ståndspersoner även om vi saknar dokumentation att de var frälse.

Svag forskning även efter medeltiden

Man skulle kunna tro att forskningen om tiden efter medeltiden hade kommit längre, men det är tveksamt. Det finns en genomgång av prästerna i Västerås stift under 1600-talet (Ekström, G; Västerår stift herdaminne II: 1 bilagebandet (1971) s. 17-40) där man kan se 464 prästers sigill.

Magnus Bäckmark har gått igenom rikets Eder och tagit fram sigillen där. Ett fantastiskt arbete som numera finns digitaliserat i Svenska Heraldiska Föreningens databas Källan