Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark.
2001 kom Heraldiken i Sverige ut. Nu finns den inte längre att köpa så därför kommer den här som julklapp.
Här kan du ladda ner en PDF av boken Heraldiken i Sverige av Magnus Bäckmark och Jesper Wasling.
Jag och Magnus skrev boken för Historiska media och den kom ut 2001. Det är utan tvekan den viktigaste heraldiska boken sedan Arvid Berghmans Heraldiskt vademecum vilket märks på att man ofta hänvisar till den. Och det gör mig glad.
Men hur står den sig?
Nja, både jag och Magnus är båda överens om att vi hade ändrat vissa saker om vi skulle skriva om den idag . Ibland är vi något för säkra, ibland tvekar vi för mycket och vid något tillfälle har vi faktiskt fel. Samtidigt tror jag att både jag och Magnus är bokens allra största kritiker för det är vår läggning att inte vara helt nöjda med det vi gjort.
Boken sålde faktiskt i 5000 ex, först en tryckning om 3000 (den med de blå citronerna), sedan en om 2000 ex. Därför bör den finnas hemma hos varje heraldiker med självaktning. Men för den händelse att du faktiskt inte har boken så kommer den här som PDF.
Coat of Arms for Heraldiska samfundet/The Association for Heraldry. Wikipedia commons
2017 fyller Heraldiska Samfundet 25 år. Jag säger grattis redan idag.
Precis som Svenska Heraldiska Föreningen har Heraldiska Samfundet en svårt övertolkad historia. Dagens version grundades 1992 i samband med den internationella genealogiska och heraldiska kongressen i Uppsala samma år. Det var i stort sett samma personer som grundade Heraldiska samfundet som arrangerade kongressen med bland annat legendaren Per Nordenvall i spetsen.
Sedan dess arrangerar de föreläsningar och aktiviteter (tydligen för sällan, enligt kritiska medlemmar som är med).
1995-98 gav de ut tidningen Sköldebrevet, med Eric Bylander som redaktör, men nu får medlemmarna Vapenbilden precis som medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen.
Samfundet har inval av nya medlemmar, det är därför de kallar dem ledamöter. Vet dock inte om någon någonsin har fått avslag. Jag själv blev inbjuden att vara med men eftersom jag bor i Borås kändes det omständigt att vara med i en förening som är verksam i Stockholm/Uppsala. Annars hade jag gladeligen varit med där också. Så om du bor i Stockholm så tycker jag att du ska hänga på dem för i samfundet finns många väldigt kunniga heraldiker och du får ett fantastiskt bra nätverk. Hör gärna med riddarhusgenealogen Göran Mörner, som numera är samfundets ordförande.
Det ursprungliga samfundet
Heraldiska Samfundet bildades ursprungligen 1941 i Stockholm av bland annat Harald Fleetwood, Einar Kedja och Arvid Berghman och avtynar snart därefter. Ett skäl tycks ha varit Arvid Berghman själv som tydligen lyckades bli ovän med allt och alla. Samfundet fanns i realiteten inte ens när det Nordiska Heraldiska Sällskapet/Societas Heraldica Scandinavia (SHS) bildades 1959 vilket säkert var ett ska till att SHS överhuvudtaget blev till. Hade det funnits en stark svensk förening hade knappast någon svensk kommit på idén att bilda något tillsammans med norrmän, finnar och danskar – så ödmjuka är vi sällan.
Att då säga att man 1992 återupplivade HS är ungefär lika sant som att säga att Svenska Heraldiska Föreningens grundande 1976 var ett återupplivande av föreningen med samma namn från 1911.
Ibland är vi heraldiker lite för förtjusta i historien och vi friserar händelser lite grand så att vi tror på det vi påstår. Men jag lovar – det är ingen skam att skapa något nytt. Se bara hur bra SHF och HS är!
Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt.
Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).
Sverige efter 1809
Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.
För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.
Göticismen grundas 1811
Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).
Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.
Skandinavismen
1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.
Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.
Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.
Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.
Att de äldsta kända riddardikterna i Norden finns i Norge.
Redan på 1200-talet översatte norska diktare franska och tyska poem. Drottning Eufemia av Norge lät, enligt äldre historia, översätta några dikter till sin svärson hertig Erik av Sverige. Eller trolig till sin dotter Ingrid som ju var gift med Erik.
Tre diktverk översattes till svenska på knittelvers. Ivar Lejonriddare översattes 1303, Hertig Fredrik översattes 1308 och Florens och Blanceflor översattes 1311. När dessa dikter egentligen översattes är forskningen oeniga om. Men någon gång mellan 1300 och 1350 är alla överens om.
När dikterna redan hade översatts till svenska kom de att översättas till danska. Stämmer denna kulturvandring, och omöjligt är det inte, visar den på en helt annan väg än vad som normalt anges för kulturinflytande i norden. Från kontinenten till Norge till Sverige till Danmark.
Förutom den är egentligen bara ett ytterligare verk översatt till svenska, och det är dikten om kung Alexander, som gjordes strax efter mitten av 130-talet. vad vi känner till. Det kan ju ha funnits hundratals diktverk fast alla andra är borta. Inte för att jag tror det, men ett tiotal ytterligare borde ha funnits.
För en nordisk heraldiker är det viktigt att studera dessa krönikor för att dels se hur man beskrev heraldiken (det säger mer än något annat heraldikens ställning under denna tid), dels vad som nämns och vad som utelämnas. Som härolder, som aldrig nämns här men som flitigt nämns i samtida krönikor på kontinenten.
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal.
Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt; se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.
Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.
Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Verksamheten utvecklades av hans son Henrik Larsson och senare även av sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.
Släkten adlas första gången
Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han, för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.
Släkten adlas för andra gången
Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.
Släkten adlas för tredje gången
Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776 med namnet von Stockenström.
Släkten adlas för fjärde gången
Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.
Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas vid samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.
Stockenström adlas ännu en gång
Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas av brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.
Samma men ändå inte
Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.
Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).
Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.
Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.
Omslag till Wilhelm von Brunsällskapets årsböcker.
1800-talets främste svenske poet – sett till försäljningssiffror – , Wilhelm von Braun, vågade skriva om det som makten inte ville ha sagt. Hans texter ger därför en bra bild av hur framför allt borgarklassen såg på samhället.
För några år sedan skrev jag den här texten om vår syn på kungamakten genom tiderna som en bakgrund till förståelsen av Wilhelm von Brauns dikter.
Läs gärna och begrunda vilken syn du har på kungamakten och vilken (säkerligen mycket sentida) idétradition du håller dig till. Min gissning är att du antingen hör till sent 1800-tal eller efterkrigstiden, fast du tror nog att dina idéer har mycket äldre anor än de har.
”Den där som damerna aldrig läst” en bok av Lennart Wasling om Wilhelm von Braun.
Lästips om Wilhelm von Braun
Till dig som är intresserad, läs gärna min pappa Lennart Waslings bok om denne skald. Genomlysande på alla sätt och vis och den bästa levnadsbeskrivning som gjorts, även om några andra kan sägas vara mer detaljrika.
När Johan III var kung ägde en statskupp nästan rum i Sverige. Hur inblandad var riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna i denna?
På 1570-talet ägdes Årås av riksrådet Erik Karlsson Gyllenstierna, en nära släkting till Kristina Gyllenstierna, gift med Sten Sture d.y.
Vid denna tid satt Johan III på Sveriges tron. Han ville återinföra den katolska läran, medan hans bror Erik XIV var motståndare till detta. Under Johans första tid vid makten var förhållandet till adeln gott, och kungen visade sin tacksamhet genom att bevilja adeln en rad privilegier.
När Johan senare ville återställa den starka kungamakten från faderns tid växte motsättningarna.
En vårdag 1575 i Årås sammansvor sig Erik Gyllenstierna och kyrkoherden i närbelägna Böne socken Mauritz Erasmii (Rasmusson) mot kung Johan III. Gyllenstierna skulle rent av själv kunna tänka sig att bli kung. Åtminstone var det ett rykte som spreds och kyrkoherden utpekades som anstiftaren. Ryktet nådde ända till kungen som genast krävde räfst och rättarting.
Kyrkoherden kallades till tingsrätten, vittnen förhördes och dom föll. Dödsstraff för stämpling till högförräderi blev domslutet. Han fördes till Vadstena för tortyr och ytterligare förhör, men inget nytt kom fram. Efter en tid avrättades han i sin hembygd.
Flera hade vittnat mot kyrkoherden, men det finns ändå skäl att tro att det fanns andra i bakgrunden som hade intresse av att ljuset föll på denne. Kanske hade Gyllenstierna ändå ett finger i syltburken. Omöjligt att ge ett svar på frågan, men missnöjet var stort bland högadeln, nu när arvmonarkin hade införts. Många ätter kände sig åsidosatta.
Och, tänk (kontrafaktisk historieskrivning) om Erik Gyllenstierna verkligen blivit kung, med Årås som residens.
Källor
Fridolf Ödberg. Om kyrkoherden Herr Mauritz Rasmussons i Böne sammansvärjning mot konung Johan III år 1575. Västergötlands Fornminnesförenings tidskrift, I: 6–7, 1893.
Sven Grananders bearbetning: Herr Maurits i Böne – ett justitiemord? 1995.
På besök i Livrustkammaren med Pontus Rosenqvist, Sami Nahas och Johan Kravfé. Foto: Jesper Wasling.
Livrustkammaren bjöd på död, ära och mängder med heraldik i utställningen Dödens teater.
För ett tag sedan hade jag nöjet att se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren tillsammans med en grupp heraldiska vänner.
Här visades storslagna processioner, påkostade utsmyckningar och gripande ceremonier som har präglat kungliga begravningar genom århundraden. Det var en dramatisk utställning om hur kungliga begravningar har gestaltats från Gustav Vasa 1560 till Gustaf V 1950 och hur man använt nationalsymboler för att betona allvaret i händelsen.
”Konungen är död – leve konungen!” En person är död men kungsämbetet, och därmed riket, lever vidare. Maktöverföring är i alla tider centralt för varje samhällsbildning eftersom det ger den nya maktägaren den legitimitet som krävs. Det är ur det perspektivet som vi ska se kungliga begravningar, inte som någon privat högtid som bekostas av det allmänna.
Jag tycker att utställningen Dödens teater lyckades med sitt uppdrag att förmedla just detta. Det är en trevlig och heraldiskt intressant utställning som dessutom kompletteras med en fantastisk katalog, som jag recenserat för Vapenbilden. Här finns den teoretiska fördjupning som självklart aldrig får plats i en utställning.
Men visst finns det negativa delar. Det har dock mindre med utställningen att göra och mer med Livrustkammaren som lokal. Det är mörka och trånga lokaler som dessutom är gamla. Det gör att det kan kännas aningen avvisande om man är en ny besökare som är ovan vid formatet i dessa lokaler.
Den normandiske riddaren, skaparen av vår heraldiska konst, vem var han?
Läser du äldre heraldisk litteratur så står det ofta att heraldiken skapades för att man hade kommit på en hjälm som täckte ansiktet. Det är den hjälm som du ser på bilden här ovan. Nej, den är inte speciellt täckande jämfört med äldre tiders hjälmar.
Skölden nämns också, men om vi ska vara krassa så är det här visserligen den bästa sköld som skapats för ryttare innan plåtrustningen uppfanns, men det är nog historiens dittills sämsta för att måla snygga emblem, just eftersom den är så avlång.
Den fana som han har, som endast bars av ett fåtal ledande riddare, var inte heller så så stor att deras uppgift var att visa ett tecken som folk skulle följa. De var istället ett tygstycke som folk skulle se och följa men som inte skulle störa bäraren i striden. Därför, tror jag, är de som visas på Bayeuxtapeten inte symboler för en person eller grupp utan dekorationer skapade för att se snygga ut i stunden.
Det är av den anledningen som samma person på nämnda tapet i samma strid kan ha två olika baner och två olika motiv på skölden. Av den anledningen tror jag inte att heraldikens ursprung ska härledas ur de normandiska riddarnas militära utrustning.
Normandisk kultur och heraldikens födelse
Jag är här ute på djupt vatten, för normandisk kultur från 900-talet fram till mitten av 1100-talet är inte min starka sida.
Vad jag vet är att heraldiken kan spåras till området kring Normandie i mitten av 1100-talet. Det var här som samtidens starkaste militära makt fanns (trots allt, det var inte deras huvudstyrkor som kämpade borta i korstågen, intog södra Italien och på annat sätt gjorde livet till ett helvete för de boende på platsen. Det var deras militära överskott som verkade där).
I Normandie och England fanns även arvtagarna till samtidens rikaste män, Vilhelm Erövraren och Allan Rufus. Faktum är att förutom att Vilhelm höll 17% av all jord i England. Omkring 40% av all jord kontrollerades av 10 laymen och 12 kyrkliga dignitärer. Mäktigast var Allan Rufus med omkring 7%. Av resterande mark höll kyrkan 26% och aristokratin resten, den aristokrati som erkändes av Vilhelm.
Hela Englands maktelit hade alltså på några år helt bytts ut och Englands politiska kultur var identiskt med det som fanns i Normandie med omgivning. Det var deras barn som skapade heraldiken.
Så vad i deras politiska och sociala kultur var det som triggade igång heraldiken? Vi vet att heraldiska bilder under 1100-talet bars furstar och baroner, det vill säga män med arméer. Vi vet också från William Marshals krönika att han själv inte förde sin fars vapen eftersom han inte var i dennes tjänst. Alltså var den heraldiska bilden knuten till suveränitet men inte till familj. Den som som ärvde suveräniteten ärvde också vapnet.
Kan detta kopplas till den höviska kulturen? Ja, på ett sätt tror jag det. Den kulturen gav symboler ett nytt estetiskt språk som jag tror gjorde det möjligt att omvandla äldre tiders, i brist på bättre ord, totem, och förvandla dessa till en bild som passade i en ny struktur där sigill, flaggor och sköldar kunde användas som bärare av bilden.
Samtidigt tror jag att den individualism som fanns i nordmännens kultur och som kommer till uttryck i sagorna också fanns i den normandiska kulturen. Denna individualism var det som gjorde den normandiska kulturen så avvikande från övriga Frankrike så att nytt språk och ny religion inte bröt själva grunden i vikingakulturen – att man bygger band genom trohets mellan vänner och allierade, inte genom klantillhörighet och släktskap (även om det också betyder mycket, inget är svartvitt). Detta sätt att resonera, som ställer allianser över släkt, är det som Vilhelm använder som argument för att anfalla England 1066. Hans allierade Edward hade lovat honom arvet, vem bryr sig då om rättmätigt släktskap?
Det är här som jag känner att jag behöver forska lite mer. Det finns onekligen mycket som vi ännu inte tagit fasta på i den heraldiska forskningen och det finns mycket att lära.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
