Bengt Algotsson, Finlands hertig och kung Magnus gunstling. Briljant politiker eller lismande yngling?
Historiskt har denne hertig Bengt fått utstå mycket kritik. Han ska ha varit lismande, kanske till och med haft ett homosexuellt förhållande med kung Magnus och varit allmänt opålitlig. Men alla dessa uppgifter kommer från samma håll – hans värsta fiender, varav en, den heliga Birgitta, inte drog sig för att ljuga och svärta ner sina politiska motståndare så fort hon kände behov av det.
Därför bör man läsa deras kritik mot Bengt på allvar men med ett kritiskt sinnelag.
Vad Bengt däremot tycks ha gjort under 1350-talet, som just sett världshistoriens värsta katastrof ta död på mer än var tredje svensk, var att betona kungamaktens överhöghet över stormännen. Och kanske är det just här, i digerdödens spår, som vi måste förstå Bengts politiska idé (det lilla vi vet om den).
Vi ser ju samma sak idag, vart vi än vänder oss om i världen. En stor katastrof leder till mänsklig undergång och samtidigt en överklass som inte vill se att de måste ge upp sina privilegier. Trycket på de medellösa blir då alltid värre och leder ofta till krig (om den yttersta ledningen vill se att eliten ger efter) eller förtryck (om den yttersta makten går på elitens linje).
Vapen för Bengt Hafridssons ätt
I Bengts fall har vi alltså att göra med en politisk ledning som i digerdödens spår väljer att inte dra på korståg mot det kristna Ryssland och som säkert hade en hel del andra idéer som vi inte känner till idag.
Hans upphöjelse till hertig kan därför främst ha varit en markering från kungen att just denne man, riddaren och riksrådet Bengt, företrädde bra idéer och skulle därför ha socialt företräde framför de andra riksråden.
Av någon anledning tycks han i sitt sigill ha fört ett något annorlunda vapen än sina släktingar, som hade ett delat vapen och överlagt med ett lejon.
Troligen, men inte säkert, är Bengts vapen förlagan till det landskapsvapen Halland fick vid Karl X Gustavs begravning 1660.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Är jarl och hertig samma sak? Och i så fall, är hertigtiteln då en kunglig titel eller den främsta bland de adliga? Två frågor som diskuteras om och om igen så här kommer mina tankar kring frågan.
Först det självklara. På medeltidslatin översattes både hertig och jarl med ”duc”. Det betyder INTE att vi kan översätta tillbaka från latin och tro att dåtidens svenskar ansåg att det var samma sak. Man kan jämföra med riddare och miles. I svensk text finns riddare inte förrän efter 1280 (med undantag för de fåtal som mottagit riddarslaget utomlands). Samma personer som saknar titeln på svenska nämns däremot som miles i latinska texter. Exempelvis stormännen Lars och Sigtrygg Bengtsson i det brev från 1219 där det äldsta svenska vapnet finns med.
Jarlar från 1100-talet
Jarlar är kända från vikingatid och har lite varierad innebörd. Han var alltid en kungens styresman och flera sådana jarlar är kända från sagorna, däremot ingen från ett officiellt dokument. Därför koncentrerar jag mig här på jarlar från mitten av 1100-talet.
Från 1100-talets mitt tycks det vara så att jarl var en titel som bör översättas till nutid med överbefälhavare. Jarlen var också en person utanför kungahuset, och det fanns säkert skäl till det.
Jarlen var inte heller den ende viktiga personen i kungens närhet. Även stallaren, som Brynulf Mus, var en viktig person. Det märks inte minst därför att Brynulf var en av fem i det råd som under 1220-talet styrde Sverige medan kung Eriks Eriksson var omyndig.
Titeln och begreppet hertig förekommer först 1280 i Sverige. I Danmark börjar den användas redan under 1100-talet men det gäller då personer som är hertigar över Sønderjylland. Knut lavars var både Sønderjyllands siste jarl och förste hertig. Så där ersatte verkligen titeln hertig titeln jarl.
Norge hade även titeln Baron under 1200-talet, så man ska inte ta uppgifter från ett land för att beskriva hur det är i grannlandet. Inte ens under medeltiden.
Sveriges jarlar
Sveriges först kända jarl är Guttorm som verkade under Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Möjligen var Karl Sunesson jarl (Algotssönernas ätt?) under 1130-talet (kung Sverker d.ä) och om det stämmer bör andra personer också ha varit jarlar även om vi inte känner till deras namn. Även under 1200-talet räder det källbrist och det finns perioder så vi inte känner till någon jarl till namn. De vi känner till är förutom Guttorm även Birger Brosa (Bjälbo-ätt), Jon (okänd ätt), bröderna Knut och Folke Birgersson, Karl Döve, Ulf Fast och Birger jarl (alla Bjälbo-ätt)
Siste jarlen i Sverige är alltså Birger som dör 1266. Därefter dras titeln in och ”ersätts” av hertigar mellan åren c:a 1260-1320 (med Nyköpings gästabud som naturligt avslut). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson (jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll). Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson (hertig över Finland 1353 till 1356/60). Därefter kommer ingen alls förrän kungasonen Johan 1557 blir hertig över Finland.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Undantaget Halland
Ett litet undantag är Knut Porse av Halland som var gift med hertig Eriks änka Ingeborg, som själv efter makens död erkändes som hertiginna och förvaltare över makens län. Genom äktenskapet kom Knut att bli hertig och han är därför den ende man fram till prins Daniel som gift sig till sin hertigtitel. Deras två söner blev även de hertigar utan att vara medlemmar av kungahuset, om än halvbröder till kungen.
Politiskt är det intressant med Halland, för hertigdömen givna av danske kungen var områden som låg perifert till och endast på pappret låg under kungens kontroll (ex Halland, Estland, Schleswig) men i fallet Porse hänger hertigdömet ihop med den politiska situation som uppstod när hertig Erik dog, kung birger fördrevs och unge Erik blev kung av Sverige och Norge (3 år gammal) samtidigt som han mor Ingeborg var svensk OCH norsk ”statsminister” (dvs ledare av förmyndarrådet) och ÖB samt omgift med Knut. Är Knut då en dansk hertig eller svensk?
Jag skulle därför vilja säga det senare även om den svaga danska kungamakten gör att det de facto inte går att avgör vilket, även om dokumenten känns tydliga.
Det kvinnliga problemet
Ett problem med forskningen kring detta ämne är att den haft stora problem med kvinnor som inte passar in i mallen – jobbiga typer som ställer till det – och därför inte ville se att Ingeborg var Sveriges chef (precis som hennes efterträdare Blanka var chef i Sverige när kung Magnus var i Norge, och därefter drottning Margareta, och sen drottning Filippa). Därför har forskningen desperat försökt hitta passande män som kan sägas ha makten. Så blir alla dessa kvinnor snyggt bortrensade och förvandlade till bihang när de facto OCH de jure var den mäktigaste i landet efter sin make kungen. I Ingeborgs fall dock tvärtom – den mäktigaste i landet.
Det är det jag menar med att Knut bör betraktas som svensk hertig, även om han formellt var utsedd av en dansk kung. Politiken var helt enkelt mycket krångligare än vi vill tro :-).
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland.
I en artikel i Svenska Dagbladet tog Dick Harrisson upp begreppet gränsfrälse. Och för att citera honom: ”I historisk litteratur talas om olika typer av frälse – andligt frälse, världsligt frälse, bergsfrälse, högfrälse, lågfrälse, osv. Hit hör även begreppet gränsfrälse, men det är svårt att hitta en bra definition. Vad var gränsfrälse?”
Han konstaterar också att det är ett begrepp historikerna använder där en grupp inom frälset som under senmedeltiden hade sin maktbas vid den svensk-danska gränsen. Före Kalmarunionen i regel på den ena eller andra sidan, efter år 1400 ofta på båda sidor av densamma.
Det verkar som om något händer ekonomiskt med gränsen efter digerdöden 1350. Innan dess har alla stormanna-ätter sin bas i det inre av de stora landskapen i både Danmark och Sverige. Därefter börjar flera släkter vid gränsen att göra en klassresa som slutar med att de är givna medlemmar av riksråd och som hövitsman. Ätter som Sture, Stenbock, Trolle och Bielke hör hit. På danska sidan är Tott en spännande (men inte riktigt typisk) motsvarighet.
Kalmarunionen var dåtidens Öresundsbro. Så fort den skapades kom släkter på var sida om gränsen att gifta sig som aldrig förr. Om de tillhörde högfrälset. Läser man Tomas Småbergs ”Det stängda frälset” om gränsfrälset i Kind och Marks härader under 1400-talet verkar lågadeln inte alls ha gift sig över gränsen.
Unionen hade förstås även motståndare (känns det igen från idag?) och det resulterade till gräl som blev till krig (den risken finns nog även idag). under dessa perioder blev gränsområden a ofta stridsområden vilket på ett sätt påverkade gränsfrälset negativt, på ett annat positivt. Visserligen brändes deras bönders odlingar, å andra sidan kom dessa frälsemän att få viktiga poster i respektive armé vilket stärkte deras politiska makt. Och eftersom de nu både var gifta över gränserna och hade stor makt i hären och riket ordnade de snabbt stilleståndsavtal för att undvika allt för mycket förstörelse.
Så – gränsfrälse är alltså ingen formell titel utan ett sätt för sentida historiker skapa begrepp för att kunna förklara politiska, sociala och ekonomiska förändringar inom en viss region.
Heraldiker älskar att dra tillbaka sin historia till korstågen, men hur tillförlitliga är de? Inte särskilt, om jag ska vara självkritisk.
Slå upp en heraldisk bok och läs det inledande kapitlet om heraldikens tillkomst. Du ser då den obligatoriska referensen till den slutna hjälmen, som kom 50 år efter de första heraldiska vapnen och där bildbeviset för heraldikens betydelse är Bayeaux-tapeten som är kanske 75 år äldre än heraldiken. Du ser också att man säger att hjälmtäcket har sitt ursprung i korstågen och dess varma klimat.
Nu är visserligen inte klimatet spelt mycket varmare i Palestina-Israel än i södra Italien, så man hade ju kunnat tänka sig att kristendomens krigare shaft behov av svalkande täcken redan före 1190, men det är detaljer.
Mer intressant är att vapenframställningar fram till tidigt 1300-tal inte visar hjälmtäcken. Detta täcke börjar alltså användas i konsten efter sista korståget och i ett område norr om alperna som inte var direkt påverkat av stekande sol större delen av året.
När kom heraldiken till? Evig fråga bland heraldiker. Här är ytterligare en pusselbit för den som vill forska i saken.
Dessa tre riddare hittades för ett tjugotal år sedan i tempelriddarnas kyrka i London. Som du ser är rustningarna typiska för denna tid, med en enkel föga ansiktstäckande hjälm i normandisk stil. Detsamma gäller sköldarna.
Men dekorationen på sköldarna är intressant. Här finns två geometriska motiv och något som jag tror ska föreställa vingar. Jag är dock öppen för alternativa tolkningar. Dessa tre avviker från de motiv vi ser på Bayeux-tapeten som endast är några decennier äldre. Men de avviker också från de heraldiska motiv som framträder i heraldikens begynnelse, speciellt vingarna. Just den typen av motiv förekommer inte i heraldiska vapen förrän på 1200-talet.
Vad som är intressant att tänka på är att de geometriska motiven överensstämmer med dem vi kan se på dopfuntar och liknande från samma tid, varför jag tror att man ska vara försiktig med att attribuera dem till en viss person eller släkt. Det är nog helt enkelt ett uttryck för det Horror vacui som är så typiskt för medeltiden.
Det antyds om inte annat av att såväl hjälm som ringbrynja också har dekorerats.
Scen ut Bayeux-tapeten som visar en rad proto-heraldiska sköldar.
Katie Stevens och Barbara Gribling har åter satt samman en antologi av heraldiska artiklar som belyser sitt ämne djupare än vi är vana vid. Denna gång handlar det om ordensväsendets och det ädla riddarväsendets framväxt och de gör det genom att låta en rad experter exemplifiera kring temat utifrån sina egna expertområden.
Redan bokens titel ”Chivalry and the medieval past” visar att syftet är att gå till djupet med ordensväsendets föreställning om att det har något med medeltiden att göra. Varje författare visar snarare tvärtom vilken romantisk sagobild man målat upp av medeltiden i sina försök att återskapa den. Författarna visar därmed hur historia förvanskas i syfte att stödja en ideologi. Ibland harmlöst, ibland med våldsamt dödligt resultat.
För en skandinav är framför allt Antti Matikkalas bidrag ”Creating a medieval past for the Swedish orders of knighthood” intressant eftersom författaren här djupare och mer metodiskt än jag någonsin sett går igenom historien bakom Serafimerordens och Svärdsordens tillkomst. Matikkala visar att man 1748 ingalunda plockade upp ett medeltida arv utan att det allt sedan 1500-talet hade funnits forskare runt om i Europa som hållit bilden av den medeltida Serafimerorden vid liv. Matikkala visar också att svenska forskare, när de konfronterades med dessa uppgifter, alltid tog avstånd från dem. Fram till mitten av 1700-talet då källkritikens sköld tycks ha splittrats.
Stefan Goebel är aktuell i sin granskning av slaget vid Tannenberg 1410 och det slag under 1:a världskriget som stod alldeles intill. Det första förlorade Tyska orden, det andra vann Tyska armén. Segern 1914 kom att användas i propagandan under båda världskrigen men var en alltigenom falsk beskrivning av det som hände under medeltiden där den slaviska folkstammen förklarades opålitlig, våldsam och På samma sätt har vi de senaste 20 åren dels sett en hyllning av slaget på trastfältet i Serbien som kom att motivera folkmord på muslimer, dels IS falska kalifat som med påstådda historiska argument försvarar sin rätt att mörda människor, såväl kristna som muslimer av fel tro.
Bland de andra skribenterna märks Rosemary Mitchell, Paul Pickering, Steven C Huges, Barbara Gribling, Peter N Lindfield och David Allan. Alla med läsvärda och bildande artiklar.
Som historiker med expertkunskap ser jag att vi heraldiker har en viktig uppgift här. Genom att bevara traditionerna och minnet av historien kan vi förhindra att de missbrukas av ideologiska skäl. Vi ska lära av historien för att skapa en bättre framtid, vi ska inte återskapa den.
Eftersom det är så lätt att föreställa sig att dåtid är en (1) sak och nutid en annan skriv jag för en tid sedan en liten text om kungamakten. Artikeln var en kompletterande text till en annan om diktaren Wilhelm von Brauns kritik av kungamakten vid 1800-talets mitt.
Jag har här försöka ge en kort sammanfattning av hur kungamaktens ställning har skiftat genom historien och visa hur deras agerande växlat, liksom vår syn på deras insatser. Indirekt ser vi också att Wilhelm von Brauns syn på kungamakten var densamma som den samtida borgerliga medelklassens.
Och det är värt att beakta att 1800-talets borgarklass hade en helt annan åsikt om kungen och hans vänner än vad senare tiders historiker och 1800-talsromantikers gärna vill tro. Något som är synnerligen lätt att se om man läser de största tidningarna som Aftonbladet, vars läsare var just borgarklassen.
I kommande nummer av Heraldisk Tidskrift kommer min artikel om tinkturernas historiografi med. Det blir skoj.
Så just nu sitter jag och finslipar på manuset. Hoppas på en bra läsning när tidskriften kommer senare i vår.
Detta vill jag säga
Min artikel syftar inte till att ge ett svar till kunskapstörstande läsare. Nej, istället vill den ge kunskapssäkra heraldiker möjlighet att stanna upp och ställa frågor till sig själva. Vad vet vi egentligen? Vad gäller inom heraldiken?
Jag vill betona att jag inte er någon av de heraldiker jag kommer att räkna upp som okunniga. Snarare visar skillnaden i svar om vilka tinkturer som finns att så länge vi erkänner att heraldiken är en snart 900-årig vetenskap så får vi acceptera att vi inte kan ge bestämda svar på alla frågor. Ibland får vi istället begränsa oss och säga: ”det här är de regler som vi i denna grupp väljer att följa just nu, men att vi om så krävs kan revidera oss en aning. ”
Att revidera innebär då att justera reglerna inom den något större ram som heraldiken i stort följer – inte att hitta på helt egna regler som aldrig gällt tidigare.
Så här, ungefär, börjar artikeln
”Heraldiken har sex tinkturer. Eller är de sju, åtta, nio, tio eller elva? Ja, innan man bestämmer sig för en uppfattning får man inte begränsa sig till att läsa en författare utan här gäller det att läsa flera och sedan välja den åsikt man vill stödja. För någon sanning finns inte.
Genom att läsa de svenska heraldiska handböckerna från 1746 till 2005 har jag försökt skapa mig en uppfattning om vilka heraldiska tinkturer som är de sanna, bara för att konstatera att litteraturen inte ger någon ledning. Jo, ledning ger den, men också många nya frågor som inte med lätthet kan besvaras.
När man ska fastslå vilka tinkturer som ska gälla måste man alltså ta ett större grepp än att bara hänvisa till en gyllene tidsålder i forntiden. Som framgår av den här undersökningen är det svårt att hitta den Gyllene Tidsåldern.”
Då och då uppkommer diskussioner på nätet om Herr eller Fru NN verkligen är en äkta lord eller inte.
Nu slipper du fundera – svaret finns hos College of Arms.
College of Arms publicerar numera den aktuella listan på lorder inom Brittiska riket. Endast de som är med på listan (såvida man inte är utnämnd alldeles efter dess publicering) är riktiga lorder. Övriga är fejk.
Både ärftliga lorder och de som har sin titel på livstid finns med. Alla från baronett upp till hertig och med information om innehavare, släktnamn och lordskapets namn. Däremot visas inga heraldiska vapen upp i denna rulla.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Jarlar i Sverige är inte så många. Och inte är de heraldiska heller.
Den förste i Sverige som vi känner till är Guttorm på Karl Sverkerssons tid (1160-tal). Därefter förekommer jarlar fram till och med Birger som dör 1266.
Efter det dras titel in och ”ersätts” av hertig mellan åren c:a 1260-1320 (Nyköpings gästabud). Under denna tid har vi fyra svenska kungasöner som är hertigar: Magnus Birgersson, Bengt Birgersson, Erik Magnusson och Valdemar Magnusson. Jag räknar inte Erik Birgersson – han var aldrig vuxen sin roll. Därefter kommer riddaren Bengt Algotsson under 1300-talets mitt. Ingen av dessa hade ett politiskt uppdrag som motsvarar det jarlen hade. Det uppdraget har istället lagts på marsken och drotsen, två ämbeten som Magnus Ladulås inför kring 1280.
Knut Porse var hertig i egenskap av make till Ingeborg, som i sin tur var norsk prinsessa och änka efter hertigen Erik Magnusson, så Knut var den förste, och fram till prins Daniel den ende, som var hertig genom ingifte. En stor grej som är förvånansvärt lite nämnd, kanske för att den bryter mot vår bild av hur 1300-talets samhälle såg ut.
Därefter kommer ingen alls förrän Johan blir hertig på 1550-talet.
Problemet med att stanna här och bara se hertigen som ersättare för jarlen är att det på ett plan visserligen är sant, men samtidigt så införs c:a 1280 ämbetena drots och marsk, som övertog de juridiska respektive militära befogenheterna som jarlen haft. Det gjorde däremot inte hertigen.
Förutom en ring istället för krona runt huvudet tycks hertigarna inte ha haft någon särskild symbol. Definitivt inte en symbol som gav utslag i heraldiken. ringen syns på stenskulpturen i Varnhem och det finns samtida norska motsvarigheter.
Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia
