Varje klass och varje samhälle har sitt eget sunda förnuft, den där känslan av vad som är rätt och vad som är fel. Om det sedan ska kallas överideologi eller det undermedvetna är mer en fråga om tycke eller smak; vad som är klart är att det sunda förnuftet är de tankar som binder samman medlemmarna i gruppen och därför är grunden för alla ställningstaganden som gruppen gör.
En studie av de idéer som styr oss människor kan delas in i två huvudfåror. Den första är studiet av de manifesta idéerna. Det är de åsikter som framkommer i manifest, festtal, partiprogrammen och det som sägs i intervjuer. Kort sagt de idéer som hörs och syns i medierna och därför de som tas upp vid kaffeborden. Isberget ovan ytan.
Den andra fåran är de latenta idéerna. De är svårare att upptäcka men mer betydelsefulla. Det är bland dessa föreställningar som grunden till de manifesta idéerna finns och dessa kan aldrig motsäga de latenta idéerna. Isberget under ytan.
De manifesta idéerna formuleras vid två tillfällen av två grupper. Den ena är en radikal grupp som önskar förändring. Den andra är en konservativ grupp som önskar behålla allt vid det gamla. Den konservativa gruppen sätter inte sina idéer på pränt förrän de hotas av den radikala gruppen.
Idéerna är inte enskilda människors idéer utan gruppens gemensamma övertygelse. Så vad har då detta med heraldik att göra? Här kommer en kortare fundering kring heraldikens historia utefter dessa grundtankar.
Börden framför meriten
Aristokratin började ge luft åt sina krav på privilegier först när dessa var hotade, och det hotet kom på allvar vid mitten av 1600-talet för att öka under 1700-talet till dess att aristokratin förlorade sin makt. Den avgörande borgerliga striden var ju franska revolutionen men det var upplysningstiden som var de manifesta idéerna.
För en heraldiker är det därför värt att notera att merparten av de adliga rangtecknen införs när adeln är hotad och att det regler som inför för att begränsa övriga befolkningens rätt till ett släktvapen införs under samma tid. Inte under de fem sekler som föregår adelsprivilegiernas sammanbrott.
Att sedan heraldiska historiker och samtida debattörer med otydligt språk försöker ge sken av att dessa nyheter hade en lång historia är en annan sak.
Läs gärna mer om 1600-talets strid mellan börd och merit i ”Det hotade huset” av Peter Englund eller Göran Norrbys ”Ordnade eliter”
Ordnar framför vapen
Det borgerliga samhället under 1700-talet, och än mindre under 1800-talet, visar ringa intresse för heraldiska vapen eftersom dessa ju är ett uttryck för det gamla samhället. Inte heller de gamla riddarordnarna med sitt speciella formspråk vinner nya anhängare under den tidiga borgerliga eran som betonar individen framför kollektivet.
Till en början är detta inget uttalat. Det framkommer i det vardagliga beteendet där familjen, med fadern som överhuvud, sätts i centrum och i den ekonomiska lagstiftningen som allt mer inriktar sig på avtal mellan individer på bekostnad av äldre tiders kollektiv och korporationer.
Det är först när borgerligheten hotas av demokratin (minns att borgerliga företrädare överlag var emot allmän rösträtt och parlamentarism en bra bit in på 1900-talet och kvinnans ställning blev märkbart försämrad under borgerlighetens tidevarv) som dess företrädare betonar individen (mannen) som samhällets stöttepelare.
Ordensväsendet med sina kraschaner och blåa band passar här det sena borgerliga samhället bättre än det heraldiska vapnet. Ett ordensband visar att just denna man har åstadkommit något beundransvärt och att han gjort det på egen hand utan hjälp från släktingar. Ordensutmärkelsen är ett tecken på merit där det heraldiska vapnet är ett tecken på börd.
Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017. Foto: Jesper Wasling.
Sturarna – Makten, morden, missdåden Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .
Nu är det en tid sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.
Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.
En lång släkthistoria
I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.
Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.
En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder.
Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.
En bra bok således, väl värd en läsning.
Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka. Notera att han har ett ”band”, inte en krona på huvudet.
För att förstå utvecklingen kan det nödvändigt att sätta in jarlen i sin historiska kontext. Svea rikes jarl var kungens ställföreträdare och närmaste man. Hans ansvar var att ordna rikets försvar och vara rådgivare till konungen. Ämbetet är känt i Norden sedan tidigaste medeltid men har skiftat betydelse från sekel till sekel och mellan de skandinaviska rikena.
I Sverige är jarlar kända från 1100-talet. De som bar titeln var utan tvekan män från rikets allra förnämsta ätter. Det är först när jarlen ersätts av en hertig som ämbetet blir en ren angelägenhet för kungahuset, men då är vi framme på 1260-talet.
Sveahertigdömet
För att närmare se vad jarlens uppgifter var är det bra att gå till vad källorna har att berätta om sveahertigdömet, jarlens egen förläning som sedermera övertogs av hertigarna från sent 1200-tal.
Riktigt vad som omfattades av jarla/hertigdömet är oklart. Det var oklart redan för folkungarna. Därför tillsätter kung Birger och hertig Erik en kommission för att reda ut vad som tillhör vem i Uppland. Ledamöterna är ärkebiskopen, Uppsala domprost och Upplands lagman. Dock var det klart att hela hertigdömet ytterst tillhörde kronan.
Också i Östergötland hade jarlen gods. Det vittnar östgötalagen om som nämner jarlens bryte i rods bo. Att jämföra med konungs bryte i Uppsala och biskops bryte i stavs och stols bo.
Också i Södermanland hade hertigen gods. Nyköpings hus låg under Magnus Ladulås redan när han var hertig och det var i hertig Bengts besittning under 1280-talet. Också hertig Erik besatt området från 1302 till 04 och från 1306 till 10. Det är inte omöjligt att hertigarna behärskade stora delar av hela landskapet.
Till jarlens/hertigens inkomster kommer också skatteintäkter från kusthäraderna i Östergötland och den ”tribut” som gotlänningarna betalade till sveakungen.
Av detta kan sägas att jarlens/hertigens inkomster grundade sig på spridda förläningar och gods runt om i östra Sverige. Något sammanhållande län var det nog inte frågan om, likt de gränshertigdömen som fanns i Halland, Finland och Baltikum.
De rikedomar som tillföll sveajarlen kom 1319 slutligen att helt tillfalla kronan och det gamla ämbetet förlorade då sin plats i samhället.
Birger Brosas sigill
Jarlens och hertigens privilegier
Rodarätten bestämde att alla var tvungna att lämna plats för kung, biskop, jarl och den man kungen satt i sitt ställe. Jarlen hade också rätt till en lika stor hedersbot som biskopen och rätt att ta med egna män. Hertigen var jämte kungen den enda lekman inför vilken prästerna kunde avlägga homagium (1279 års Täljestatuter). Vidare erhöll hertig Bengt rätten att föra ett följe på 40 hästar. Biskoparna kunde ha 30 hästar (Skänninge stadga 1284). Sannolikt är också ryttarbilderna ett privilegium för enhertig/jarl. Undantagen är Knut Holmgersson ”Långe” (1224), Filip Peterson (1240-tal) och Höldo? lagman (1200-tal) men det är möjligt att deras rang motsvarade jarlens. En av dem blev trots allt kung, den andre var tronpretendent medan vi inte vet något om Höldo.
Det är inte alls säkert att jarlen och hertigen hade samma ställning och befogenheter, även om titlarna har följt varandra. I Norge hade en hertig uttalat högre rang än jarlen (jmf Magnus Lagaböters hirdskrå).
Det kan ha varit på samma sätt i Sverige. Gravmonumentet över Birger Jarl, hans andra hustru Metchild och sonen, hertig Erik, visar att en man bär ett band runt håret medan den andre saknar motsvarande signum. Ett ”hårband” var också hertigens signum i Norge. Någon krona är inte känd från något av dessa två länder.
Så användes titlarna
I de på latin skrivna dokumenten från sent 1100-tal tituleras jarlen dux. Senare utvecklas titeln till dux Suecie eller dux sueorum.
Det är oklart om den latinska titeln dux under senare delen av 1200-talet avser en hertig eller jarl. Så som titlarna då nämns är det sannolikt att både användes. Möjligen var jarlaämbetet fortfarande levande, men eftersom den som hade ämbetet då också var hertig genom börd kan de själva ha valt att den nyare titeln i brev (KÄLLA). Det är skillnad på att byta titel, att byta innebörd på en myndighet och att byta förväntningar på innehavaren av ämbetet.
När Bjälbo-ätten sitter på Sveriges tron börjar hertigar över Finland att utses. Bengt Birgersson är finsk hertig 1284 till 12xx och Valdemar Magnusson bär titeln 13xx till 1318.
Kända jarlar i Sverige
Namn
Ätt
Kung
Ämbetstid
Vapen
Guttorm
Knut Eriksson
–1185 (1174?)
Birger Brosa
Bjälbo
1174-1202
Ja?
Johan Sverkersson
Sverkerska
Sverker II
1202-1208
Folke Magnussson
Bjälbo
Erik Knutsson
1208-1210
Erik Knutsson
Karl Magnusson
Bjälbo
Johan Sverkersson
Ja
Ulf Fase
Bjälbo
Erik Eriksson
-1248
Birger Magnusson
Bjälbo
Erik Eriksson
1248-1266
Ja
Jarlar likar
(att döma av deras sigill eller titlar)
Namn
Ätt
Kung
Titel
Vapen
Brynolf Mus
Erik Eriksson
Stallare
Ja
Knut Långe
Erikska
Erik Eriksson
Ja
Höldo
Erik Eriksson
Lagman
Ja
Sveriges hertigar inom kungahuset
Namn
Period & område
Kommentar
Magnus Ladulås Birgersson
1266-1275
Erik Birgersson
1275
Bengt Birgersson
1284-91
Finland
Erik Magnusson
1284-10
tillträdde dock först 1302 då han blev myndig.
Valdemar Magnusson
Finland 1302-17
Namn
Period
Område
Peder Porse
Halland
Bengt Algotsson
1354-
Finland
Mellan 1275 och 1302 fanns det ingen myndig sveajarl i Sverige, men sannolikt har hertig Bengt av Finland då dess befogenheter. Dock kallade han sig aldrig jarl/hertig av Sverige.
Sveriges hertigar utom kungahuset
Unika bland de svenska hertigarna är Peder Porse som efter giftermålen med änkedrottningen Ingeborg 1326 utses till hertig över Halland. Också hans söner tituleras som blivande hertigar, men båda dör före vuxen ålder.
1354 utnämner kung Magnus Eriksson sin gunstling Bengt Algotsson till hertig.
Föreningen Zum Kleeblatts ursprungliga exlibris, utan häroldsstaven som nu finns med.
Från Jochen får jag höra att den tyska herakdiska föreningen „Zum Kleeblatt“ fyller 130 år i år. Och det ska inte glömmas bort.
Även om Herold i Berlin och Adler i Wien är de mest kända och de största heraldiska föreningarna inom det tyska språkområdet är Zum Kleblatt i Hannover nog ändå den som är den goda trean med en historia som är nästintill lika lång.
Die Niedersächsische Wappenrolle
Föreningen bildades 1888 och firar därför sin 130-årsdag i år. 1910 började föreningen med en vapenrulla med sina medlemmars vapen, en rulla som snart kom att få namnet ”die Niedersächsische Wappenrolle“.
2012 gav das Kleeblatt ut en vapenbok med alla vapen som hade förts in i deras vapenrulla sedan 1910. Det blev mer än 1000 vapen. Imponerande på många sätt (även om man förstås kan anmärka att Svenska heraldiska föreningen nog inte behöver 100 år för att komma upp i det antalet).
Kan du läsa tyska, eller har tillgång till Google translate, kan du läsa en recension av boken här.
Föreningen Zum Kleeblatts nuvarande vapen, med häroldsstaven
Logga för Älvdalen, med kommunvapnet. Bra eller dålig heraldik?
Är heraldiken en historisk företeelse eller något som lever och utvecklas än idag? Jag håller på det sistnämnda, men oavsett vad man tycker får det vissa konsekvenser.
Det här är en debattext, inte en empiriskt belagd artikel, inte heller en uppsats som har tagit sin utgångspunkt i den litteratur som publicerats i Sverige eller övriga Norden. Detta är en text som har sin utgångspunkt i det som ofta sägs heraldiker emellan men sällan skrivs ner, förutom på Sociala medier där dessa åsikter sprids som aldrig förr.
Mer djupgående studier vore därför önskvärda men ligger utanför det här debattinläggets område. Men kanske kan jag inspirera någon till att tänka lite djupare kring detta.
Ett främmande land
Historien är full av grupper som gärna hyllar fornstora dar. Även heraldiken har en gyllene tidsperiod dit man gärna hänvisar de som går vid sidan om den smala vägen. Det får mig att fundera kring bruket av tid och bruket av kultur.
Närmare bestämt: Om det förflutna konstrueras som ett främmande land där folket lever gott– hur påverkar det allt som skapas i nutidens land, där folket lever i synd?
Och i vilket land ska heraldiken leva i: historiens, nutidens eller båda?
Som nyskapande heraldiker är det lätt att förkastas, att bli förvisad till landet Modernien där inget gott kan skapas. I det landet kan ingen nå sann visshet om hur ett sant och äkta vapen ska komponeras. Där finns inte heller någon förståelse för vilken teknik som är den enda sanna. Här avses i regel pensel på papper medan digitalt skapande är sämre ur alla aspekter. Kanske kan man inte heller förstå de mest grundläggande tinkturreglerna.
Men en moderna kompositör av heraldiska vapen kan förstås hyllas för sin äkthet, här tänker jag på personer som Harald Traettenberg, Jan Raneke och Bo Eriksson. Om man uppfyller bilden av det historiska kallas man gärna till hedersmedborgare i landet Förflutenhet.
Ta den andre på allvar
Nu är det här ingen ny debatt. Den har pågått i minst 300 år där många självutnämnde traditionalister av eftervärlden själva kategoriserats som modernistiska avfällingar. Även jag själv kan ha bidragit till det när jag argumenterat för att ovannämnde Harald Traettenberg idag mer framstår som en typisk företrädare för 30-talets funktionalism* än som bevarare av den medeltida stil han ville bevara. Å andra sidan uppskattar jag Traettenberg i egenskap av förnyare av heraldiken, även om det kanske inte var det han ville höra.
Och här kommer vi till det problem som heraldiken hamnar i när man skapar ett vi och ett dem och med det som grund försöker förklara vad som är sann och rätt heraldik.
För heraldiker (eller för människor överhuvudtaget) gäller att den som tilltalar en annan är den s har makt att bestämma den andres placering i tid och rum.
Därmed tar vi nästa steg.
Hemlikhetens diskurs
För människan finns det en vilja att skapa system. Det finns då en tendens att inom ramen för en institution skapa en miljö som är hemlik; en plats där det formella systemet ges en aura av informalitet som får det att framstå som naturligt. För den som vill förändring gäller alltså att inse att kampen står om vad som ska anses vara formellt (och därmed förändringbart) och den informellt (det naturliga, oföränderliga).
Om detta finns en hel del klokt skrivit i Etnologisk skriftserie 2006:2.
Låt oss börja med det hemlika. Själva ordet antyder att vi inte har att göra med ett hem utan med något som försöker se ut som ett hem, men egentligen är något helt annat: sjukhem, fritidshem eller alkoholisthem eller kanske ett hemlikt kontor (alternativt uttryckt: det personliga rummet).
Vad är det då som gör något hemlikt? Hur teoretisk man än är hamnar man ofta i ett estetiskt uttryck som tar fasta på inredning av det allmänna rummet där möbler, inredningsdetaljer, färg och material är rekvisitan. Det finns inga exakta riktlinjer. Det enda som betonas är att föremål som är gamla eller ser gamla ut är att föredra framför det nya.
Den hemlika heraldiken
Från denna lilla utvikning måste jag tillbaka till heraldiken. Även här finns det något som är hemlikt och något som inte är det. Här kan man överföra beskrivningen ovan till heraldiska elementär att skapa en liknelse. Jag tänker då först på
Vilka material (tinkturer) är tillåtna
Vilka färgkombinationer ska tillåtas
Vilka möbler (bilder) får användas i rummet (skölden)
Hur ska inredningen (skurorna, bitecknen) placeras
Till skillnad från valet av föremål (symboler) till ett hem (vapnet), där ett föremål införskaffas för att det har en igenkännbarhet som med tiden blir bekant och förknippas med hemmet just därför att det finns i hemmet, är situationen för heraldiken omvänd. Föremålet blir hemlikt under förutsättning att det antas ha varit bekant för brukarna under äldsta heraldiska tid.
Detta sätt att förhålla sig till föremål gör att heraldiken blir statisk. Därför uppstår det lätt en konflikt när olika estetiker gör anspråk på legitimitet och monopol på såväl god heraldisk sed och smak; på vad som är och vem som har ”god” respektive ”dålig” smak. Men eftersom smak är något relativt finns det inget objektivt instrument för att mäta eller uppskatta smak. Det enda vi har är den rangordnig av olika estetiker där uttolkarens position utgör det avgörande verktyget för tolkningen av bra och dåligt. varpå vi är tillbaka till hur vi ska förhålla oss till länderna Modernien och Förflutenhet.
För mig är det av största vikt att alla förstår att agendan sätts av den grupp som har högst anseende. De får genom sin status problemformuleringsprivilegiet. Medlemmarna i denna grupp har då större möjlighet att få sin smak erkänd som ”god”. Tyvärr upplever jag det som att många inte inser detta. Jo, sin status har de flesta god koll på och vissa (men långt ifrån alla) försvarar den gärna med näbbar och klor men att därifrån inse att det man tycker kan vara ett utslag av just tyckande och inte någon bevisad kunskap kan steget vara långt (och även här kan jag nog utan besvär erkänna att jag själv hamnat i denna fälla flera gånger).
Den formaliserade estetiken
Är formaliserad därför att den används i ett formellt och offentligt sammanhang. Hit räknas vapen förlänade till adeln och vapen som förs av kommuner och godkänts av statsheraldikern. Dessa anses vara av tid kvalitet, åtminstone så länge som den grupp som skapat dem har problemformuleringsprivilegiet. Så tyckte kronans adliga heraldiker att de skapade fantastiska adelsvapen under 1700-talet medan dagens heraldiker, med sitt klart minskade fokus på börd, ser dessa som höjdpunkten på heraldikens förfall. Och de stadsvapen som riksheraldikern skapade på 1800-talet har senare fått utstå massiv kritik av statsheraldiker verksamma i en annan ämbetsmannatradition.
En annan form av formaliserad heraldik är exemplet Grästorp. Detta vapen är ett av de få som fått offentlig kritik av en nutida statsheraldiker (se Clara Nevéus: Ny svensk vapenbok, 1992). Det framgår rätt tydligt att ett skäl är att vapnet skapades av en person utanför den formaliserande gruppen, Carl-Axel Rydholm. Men eftersom just Carl-Axel också var sekreterare i Svenska heraldiska föreningen hade han en stor grupp som stödde hans idéer och som följaktligen ser hans vapen för Grästorp som ett exempel på lyckad modern heraldik byggd på god heraldisk tradition.
(jo, det här med att ha varit med i heraldiken länge har gjort att många har anförtrott både det ena och det andra åt mig, inte minst i just det här känsliga ärendet. Kan avslöja att jag faktiskt håller med båda grupperna: vapnet är svårtytt och är problematiskt i sin komposition, men samtidigt – det innehåller faktiskt de vapensigill för de två härader som är kommunen Grästorp, två häradsvapen som mer eller mindre formaliserades av förre statsheraldikern Gunnar Scheffer)
Den informaliserade estetiken
Den informaliserade estetiken visas inte upp i vapenböcker, i artiklar om god heraldik och den får inga priser. Den förekommer i stället i stället på nätet och under rubriken ”Nya vapen” i Vapenbilden som ändå är var mans plats att visa upp sig och dess förespråkare är entusiasterna utan etablerad plattform. Och det är i formspråket som skillnaden tydigast märks. Jmf Per Anderssons regelverk publicerat i Vapenbilden, varav ett finns här och ett annat finns här.
Estetikerna manifesteras i allt från färgkombinationer (den formaliserade estetiken förespråkar två till tre färger, den informaliserade estetiken har ingen begränsning), stilart (den formaliserade estetiken förespråkar att ett vapen ska avbildas i en enhetlig historisk stil – förträdesvis den som vapnet skapades under, den informaliserade estetiken ser gärna stilblandningar och anakronistiska avbildningar), utförande (den formaliserade estetiken förespråkar original målade av en konstnär, den informaliserade estetiken har inget emot digitala original), rekvisita och formspråk (den formaliserade estetiken förespråkar enkelhet, den informaliserade estetiken väljer ofta ett myller av symboler).
Den formaliserade estetiken förespråkas av de sakkunniga konstnärerna likväl som de teoretiska tjänstemännen. Många etablerade heraldiker ser att deras åsikt har stöd i en metodik medan lekmännens åsikter bygger på smak. Kanske är det därför som den formaliserade estetikens företrädare gärna framhäver sin position i det heraldiska samhället medan den informaliserade estetikens företrädare i avsaknad av en hög position framhäver sin kunskap om bäraren (i regel de själva eller en nära bekantskap).
Men med tanke på att det inte finns någon form av formell utbildning i heraldik, att alla är självlärda och att även de mest betrodda tjänstemännen i princip var utan ämneskunskap vid deras tillträde tror jag att heraldiksverige (och hela Norden) skulle må bra av att vara mer öppna med våra kunskapsluckor. Det har visserligen blivit bra mycket bättre de senaste 20 åren, men jag tror inte någon på allvar kan hävda att vi är framme än.
Och nästa steg är att förmå akademiker som historiker att inse att de har än mindre kunskaper så att de slutar referera till varandra varpå historiska fel traderas vidare generation efter generation (se hur Tre kronor förklaras i svenska historieböcker och sörj)
* Har noterat att även norska Wikipedia numera anger den av Harald Trættenberg skapade Flatestilen som en funktionalistisk stil, bland annat i uppslagsordet ”Skien”. Dock framstår samma stil i samma norska Wikipedia som en medeltida uttrycksform i uppslagsordet ”Heraldisk stil”
Var liljestaven är ett värdighetstecken för kungliga befallningsmän (jarlar) i det Sverige som skapades under det sena 1100-talet? Och dess ursprung står att finna i Karl den Stores liljestav? Eller?
En annan tolkning är att liljan har tagit vägen förbi de västgötska liljestenarna. Att slå fast en absolut sanning är omöjligt. Men något kan ändå sägas om tiden fram till 1250, där denna artikel slutar.
Liljan är det ursprungliga tecknet för den västerländska kungamakten, samtidigt som den är symbolen kristenhet i dess renaste form. Vi ser det på kontinenten och vi ser det i Sverige.
Första gången en liljespira används är vid Karl den Stores hov kring 800. Därefter får den sakta spridning över hela Europa för att under högmedeltiden vara ett givet inslag i alla europeiska makthavares regaliesamling.
Liljestavens symbolik
Karl Sverkersson är den förste svenske kung (1161-67 ) som använder sig av sigill. Sannolikt har det något samband med att Sverige under hans regim fick sitt första ärkestift och det är just tillsammans med ärkebiskop Stefan kungens sigill har bevarats.
Redan i detta det första kungliga sigillet framträder monarken sittande på en form av tron med en liljespira i en hand och ett riksäpple i den andra. Liljestaven kommer sedan att förekomma på varje kungasigill fram till Albrekt av Mecklenburg, men inte i något annat sammanhang inom kunglig ceremoniell.
Jarlarnas liljor
Idag är de flesta övertygade om att det tecken som syns i Birger Brosas sigill är en liljestav. Kanske är det så.
Men varför förde han just en liljestav? Ingen av hans ättlingar eller andra anförvanter tog ju upp symbolen och den är inte känd i något annat sammanhang som involverar Bjälbo-ätten. En anledning är skulle kunna vara att han var den allra första i Sverige med en vapensköld (och det är just detta som är problemet med hand sigill- vapnet är 40 år för tidigt) och att detta därför inte sågs som ett tecken för släkten utan får honom personligen. Det skulle då kunna vara så att liljestaven inte var hans personliga vapen, utan hans ämbetstecken.
Karl Döves sigillstamp, från 1210-1220
Efter Birger Brosa dröjer det mer än 30 år innan vi känner nästa jarls sigill. Det är då Karl ”Döve” Magnusson (1210- 1220) som stod kung Erik Knutsson nära. Sigillet här ovan visar en ryttare utan sköldbild vilket är intressant eftersom han var bror till Birger Brosa. Han har inte heller det lejon som hans brorson Eskil Magnusson förde i mitten av 1220-talet.
Efter honom dröjer det till 1254 innan nästa jarlvapen dyker upp. Det är då Birger Jarls ryttarsigill som han sannolikt lät göra kort efter det att han efterträdde jarlen Ulf Fasi ( – 1248). Birger jarl har sigill från före 1254, och med liknande motiv, men då var han inte jarl. Med mycket god vilja kan man säga att det han har på hjälmen ska föreställa en lilja, men det kan lika gärna vara något helt annat. På hans bild i Varnhems kyrka syns däremot hans ”jarla-krona” med omväxlande liljor och rosor.
Birgers andra sigill, från senast 1254
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Som synes finns det endast tre kända vapen för jarlar, och två av dessa visar något som kan vara en lilja. Och det finns andra indikationer på att liljan användes som härförarsymbol.
Vapen för Sigge Guttormsson (död 1288), sonson till Guttorm jarl
Ett politiskt statement
Sigillbilder för ättlingar till Guttorm Jarl, jarl i Götaland alldeles före Birger Brosa, visar just en liljestav. Eller snarare två liljestavar som stiger ur en ros. Det samtidigt som de maktpolitiskt gör gällande deras jarlaarv. Just det, en ros, precis den andra symbolen som finns i jarlens pannband/jarla-krona.
Vapen för Karl Gustavsson
En annan man som samtidigt för ett liljestavs-vapen är Karl Gustavsson. Han var visserligen ingen jarl, men väl en av ledarna för upproret mot Magnus Ladulås 1278-80. Han var också marsk och därför militär befälhavare. Eftersom han militärt företrädde motståndarna till folkungaättens kungagren, utan att vara tronpretendent, kan det mycket väl vara så att han vid en seger hade tagit över ”jarlaämbetet” som vid denna tid var upplöst och ersatt av just marsken. Vapnet kan därför spegla hans ämbete som marsk.
Teorin – Spiran är makten
Just liljespiran tycks alltså vara intimt förknippad med kungamakten som institution. Svärd finns på andra håll, kronor likaså. De senare främst inom kyrklig konst. Liljan finns bara i närheten av kunglig maktutövning.
Min teori är då att liljestaven är en symbol för den kungliga värdigheten medan kronan och riksäpplet främst visar på överhöghet och makt. Det är detta som gör det möjligt att spinna vidare på en teori om liljestaven som det främsta ämbetstecknet i Sverige. Liljestaven blir då den enda kungasymbol som kungen kunde lämna vidare utan att ge avkall på sin överhöghet. Skulle kungen lämna över sin krona eller sitt äpple vore det samma sak som att överlämna den slutgiltiga makten. Och det är precis vad som hände när kung Valdemar abdikerade till förmån för kung Magnus Ladulås. Den som förde liljan visar däremot att han var kungens personlige representant, och inte agerade på eget initiativ.
En heraldisk liljesten
Förmyndarregeringen för kung Erik läspe & halte har efterlämnat ett brev med sigill från 1224. Här syns tydligt vem som innehade den egentliga makten under denna tid, och vilka vapen de förde. Heraldiken är ännu knappt utvecklad, och friheten ännu stor. Bland sigillen syns en sköld för lagman Folke i Västergötland. Skölden visar med en ringlande växt i dexter sköldhalva, och den ser ut som ett liljeträd. Eftersom vapnet förs av en västgöte är detta kanske den sista svenska liljestenen. Lejonet, som också återfinns i övriga sigill, förutom Holmger Knutsson, är sannolikt ett tecken på trohet till erikska ätten. Detta gäller även lagman Eskil Magnussons sigill.
Svenska härolder från 1700-talet för de svenska riksordnarna.
Heraldiken vill gärna vara traditionsrik och hålla på det gamla. Men det är inte alltid klart vad det gamla egentligen är och det blandas därför friskt mellan seklerna. Ett historiskt nedslag i våra traditioner bör därför vara på sin plats.
I den här artikeln har jag i huvudsak använt mig av tidskriften Vapenbilden, men några citat hämtas även från Heraldisk tidskrift. och de ska ses som exempel på hur det ofta resoneras bland heraldiker, inte som något speciellt uthungrande av de som vågar sätta sina tankar på pränt.
Mystiska storheter
Jag börjar med en allmän översikt. I den heraldiska debatten förekommer många mystiska och mytiska storheter som aldrig närmare förklaras. Bruket av dessa gör därför många diskussioner väldigt förvirrade eftersom ingen egentligen har klart för sig vad begreppen avser.
Det svenska folket
En anonym grupp som det hänvisas till när kunglig myndighet saknas. Däremot efterfrågas inte det svenska folkets åsikter och inte heller görs det några undersökningar hur denna storhet beter sig idag eller betedde sig förr. De antas i regel ha samma åsikt som debattörer alternativt en motsatt felaktig åsikt.
Urgamla
Det mest traditionstyngda ordet i all heraldiskdebatt som nog betyder att ett det som åsyftas fanns någon gång i tidernas begynnelse. Riktigt när denna urtid fanns är mer osäkert. En karta återgiven i Vapenbilden (nr 18:1985, sid 197) visar på det urgamla Sverige och syftar då på riksgränsen mot Norge och Ryssland från 1600-talet.
Traditionsrik
Snarlikt urgammal men något som har gällt en längre tid. Det mesta i heraldiken är traditionsrikt och slår man ihop det med urgammal kan man lätt tro att heraldiken inte förändrats alls sedan den skapades. Dock är allt som anges som traditionsrikt (och därmed värt att bevara) skapat med vissa givna politiska grundtankar. Det gäller rangsystemet från 1500-talet som visas upp heraldiskt, det gäller synen på den öppna hjälmen som kom på 1700-talet och det gäller så enkla saker som hur många färger det ska finnas i ett vapen (har skrivit om begreppet ”brokigt” här).
Många heraldiker är väldigt måna om att peka på kungliga förordningar från 1762 för att visa att vi har en lång tradition. Samtidigt finns en kritik mot att våra lagstiftare (som aldrig nämns vid namn utan förblir anonyma och därmed främlingar) idag inför regler som bryter mot våra traditioner.
Detta är bland det mest ohistoriska förhållningssätt man kan ha till gångna tider eftersom man då inte tar hänsyn till att historien rör sig. För en 1700-talsmänniska var 1500-talet lika långt bort som 1700-talet är för oss.
Släkt
Släkt är man med alla sina anor, men ens släkt är far, farfar etc. Ordet agnatisk är här synonymt med släkt. Men det här är en ny syn på släktskap som inte har stöd i arvslagstiftningen eller i äldre svensk tradition. Man skulle kunna säga att för att vara riktigt relevant i samhället förutsätter det agnatiska släktbegreppet att man har fasta efternamn (som i svensk lagstiftning kom 1901, även om bruket slog igenom en generation tidigare) eftersom man annars ändå inte kan hålla ordning på hur man är släkt med varandra.
Här är Per Andersson en central skribent eftersom han vågar sätta på pränt det som vara vanligt att man sa förr.
” .. har allmänhetens begränsade insikt om traditionens roll vid val av dopnamn medfört en ytterligare urholkning av det nedärvda namnskicket.” (Per Andersson, Reglerat namnskick och släktregistrering, VB #12.1982, s 103)
Av citatet framgår att traditionen inte är något allmänheten (svenska folket) har utan det är en fristående storhet som går sina egna vägar. Endast den insatte (heraldikern) äger kunskap om traditionens rätta väsen.
Tidens flöde och släktens
Forntidens ättesamhälle är ett begrepp som etableras i slutet av 1800-talet och sedan dess vunnit stort gehör även om dess existens är mycket tvivelaktig. Den miljö som skapade begreppet är konservativ i dess politiska betydelse och utgick från att alla samhällen går från ett utvecklingsstadium till nästa för att sluta som kulturens krona – västeuropeisk borgerskap. Familjen är samhällets viktigaste enhet och ju starkare familjen är desto starkare är nationen. (David Gaunt: familjeliv i Norden, s 186)
Det hela rör sig delvis om en missuppfattning om hur släkter och grupper fungerade förr. I ett ekonomiskt primitivt samhälle äger en släktgrupp (=släkt) gemensamt en viss egendom (jord eller boskap) och förvaltar denna kollektivt. Alla i gruppen har vissa rättigheter och skyldigheter. (Gaunt s 190) Det är däremot svårt att säga om detta system någonsin har funnits i Norden. Det är i vilket fall inte känt i nordisk lagstiftning eller andra källor från vikingatiden och framåt, även om rester möjligen kan finnas i systemet med släktjord.
I Norden, liksom i hela Västeuropa var släkten snarare bilateral och det väsentliga i bilaterala system är att fasta släktgrupper saknas. Det bilaterala släktsystemet är gemensamt för hela Europa, med några få undantag.
”Det finns bland keltiska folk i Västeuropa, i Bretange samt i delar av Irland och Skottland. I stället för att ta individen som utgångspunkt, börjar man med en gemensam anfader.” (Gaunt s 195) Inom dessa system vet alla att de är besläktade med anfadern, men deras inbördes relation är inte lika viktig. Detta har fått ett stort genomslag i skotsk heraldik men är unik för just denna. Och ska så fortsätta vara. Här nedan en enkel bild över hur skottar differentierar ett vapen; ett system där varje individ är unik men där allt räknas från anfadern.
När moder och fader erkänns som likvärdiga får varje individ sin egen unika härstammningsgrupp. Enda undantaget är helsyskon som har exakt samma släktgrupp (släkt) (Gaunt s. 193) De begrepp som används för släktingar blir individcentrerade, man är själv utgångspunkten. Det som för mig är farbror, moster, mormor, brorsbarn är för en annan person i gruppen något helt annat.
Begreppet släktgrupp ersätts med personlig släkt. (Gaunt, s 194)
Ryssnässläktens vapensköld
Rangrullan och Riddarhuset
För svensk, och även nordisk del, har vår syn på släkt starkt påverkats av en vilja att skapa ett vackert system där alla har sin givna plats. Och att det utgår från en person. Det har lett till ordnade antavlor eller långa släkttavlor, beroende på syftet. På senare tid tycker jag mig se en förändrad attityd hos vanliga släktforskare där man samlar på sig alla anfäder och -mödrar med alla deras släktingar. Det är därför vi ser gigantiska släkter som Ryssnässläkten eller Långarydssläkten. Kanske inte de bästa av tavlor för heraldiker men roligare för de som vill lära känna sin egen historia.
Rangrullan är inte oviktig i det här sammanhanget eftersom den skapade en legitimitet för merit på bekostnad av börden. Detta syns i Sverige men än tydligare i Danmark-Norge, där rullan redan på 1700-talet helt ersatte adelsbörden i statlig förvaltning. Om detta har Göran Norrby skrivit initierat i boken ”Ordnade eliter” (Atlantis, 2011).
Ur ett heraldiskt perspektiv är det tydligt att Danmark-Norges fokusering på rangrulla framför börd gjorde att den öppna hjälmen på 1700-talet blev ett tecken på elit, inte adelskap medan den hotade bördsadeln i Sverige under samma tid skapade en en ”tradition” som sa att den öppna hjälmen nu och förr hade varit ett adligt attribut.
Samer som adlats, finns de? Jovisst, men de är få.
Det är lätt att säga att samerna har varit förtryckta genom den svenska historien, men det är att göra det lite för lätt för sig. Går vi tillbaka några hundra år, till barocken, var synen på en same i regel mer positiv än den som överklassen hade på bondeklassen. Den breda svenska bondeklassen hade nog däremot knappast någon syn alls på samerna eftersom de aldrig möttes.
Vem som är same och vem som inte räknas dit kan vara lite svårt att avgöra när vi kommer tillbaka i tiden. Inte för att man inte genetiskt eller genealogiskt skulle kunna få fram det utan för att den identiteten var ointressant för bäraren och hans omgivning. och här menar jag just ointressant, inte förtryckt eller undangömd. Därför kan det vara lurigt att få veta om en adelsman har en bakgrund inom samekulturen eller inte. Den ende som jag har hittat är Johan Gerhardsson Graan. Han föddes i början av 1600-talet i Skellefteå och dog 1679.
Samen som blev hovpredikant
Det hela började med Johans far, Gerard Jonae. Han måste ha varit ett speciellt barn för inte nog med att han togs in som fosterbarn av en prästfamilj i Piteå, han behandlades som en like av sin fosterfamilj, fick utbildning och lyckades till och med bättre i karriären än sina fostersyskon när han blev Johan IIIs hovpredikant och senare kyrkoherde i Skellefteå. Han skev även under Uppsala mötes beslut 1593.
Hans gård var hemmanet Gran, Bergsholmen i Västerbotten och det var från den gården sonen tog sitt namn. Gerhard dog 1623.
En källa skriver: ”Då han 1584 blev kyrkoherde, levde ännu hans moder, vilken han med mycken vördnad vårdade i sitt hus. Lärer under ett tillfälligt vistande i Södermanland, råkat, genom någon förseelse, i hertig Carls onåd, varom skulle 1593 rannsakas i Uppsala konsistorium.” (Adelsvapen.com – släkten Graan)
Den adlade samesläkten
Sonen Johan Gerhardsson Graan till Ånsta i Turinge socken och Stora Väsby i Almunge socken (båda i Stockholm) tog nästa steg upp i karriären. Han föddes i Skellefteå prästgård i början av 1600-talet för han var student i Uppsala från 1626. Tog sin filosofie magister 1635 och var sedan student i Leiden 1637 och blev där juris utrikes doktor vilket gjorde att han 1642 kunde få tjänsten som assessor i Svea hovrätt. Med denna ställning i samhället var det självklart att han skulle adlas vilket skedde 1645. Han introducerades på Riddarhuset 1647 under namnet Graan och numret 336.
På något sätt kallade hembygden, eller om han ansågs kunnig och lämpad, för han utsågs till landshövding i Västerbottens län 1653 och dessutom i Österbotten 1654. Från 1660 var han endast landshövding i Österbotten men fick 1665 tillbaka Västerbotten. emellertid avskedades han 1668 ”för sitt ämbetes efterlåtenhet” men det verkar ha varit ett resultat av någon konflikt för det konstaterades senare att hans entledigande från landshövdingeämbetet var utan grund (Svenska Män och Kvinnor, s 79). Död 1679.
Hans största insats var hans arbete för att Sverige både skulle kartlägga lappmarken, underlätta kolonisation där av svenskar – som skulle leva sida vid sida med den samiska befolkningen – och på sikt göra så att Sveriges norra områden bättre kunde infogas i riket.
Inget tyder på att han på något sätt ansåg samerna vara varken sämre eller bättre än någon annan svensk, bar att de levde och fick sin inkomst på ett sätt som avvek från bondebefolkningen.
Bär vapnet spår av det samiska?
Tveksamt. Visserligen stämmer färgerna överens med det som idag är den samiska folkdräkten, men hur denna betraktades på 1600-talet är svårare att säga.
Motivet i skölden visar ett gående lejon och hjälmprydnaden två horn och däremellan en gran som anspelar på namnet och fädernegården.
Ståtliga Läckö slott blev grevskap under Jacob De la Gardie genom en förläning 1615. Då började dagens slott ta form men dess historia är mycket äldre än så.
De la Gardie. Illustration: Christer Sundelin (Wikipedia)
Läckö är i mitt tycke Sveriges främsta barockslott. Inte bara genom dess inredning utan också genom dess finurliga arkitektur. Lägg bara märke till entréporten och dess medvetna icke-linjära gång.
Norsk stödjepunkt
Läckö ligger längst ut på Kollands ö vid en punkt som borde ha varit central långt före vikingatid. Men om det vet vi ingenting. Den första som antyder ett slott är Snorre Sturlasson som berättar om när kung Magnus Barfot av Norge drar in i Västergötland på 1090-talet.
”Kung Magnus red ut från Viken och upp till Götaland. Han hade ett stort och ståtligt manskap och när han kom till skogsbygderna härjade han och brände i hela bygden. Folket ställde sig under hans välde och gav honom rätten till landet. När han kom upp till sjön Vänern led det mot hösten. De drog ut till Kållandsö och byggde en borg där av jord och trästockar och grävde en vallgrav runt den. När befästningen var byggde förde de dit förråd och andra saker som de behövde. Kungen satte 300 män där och hövdingar för dem blev Finn Skoptesson och Sigurd Ullsträng. De hade ett mycket ståtligt manskap. Kungen återvände till Viken.”
Vi kan nog helt lämna alla sifferuppgifter åt sidan men stödjepunkter av det här slaget var inte osannolika. Och Det är ju fullt möjligt att Snorre utelämnar/inte känner till andra stödjepunkter. Det bör till exempel ha varit en på andra sidan Vänern om inte denna ska vara helt oisolerad.Kanske är denna stödjepunkt föregångaren till Läckö slott. Men troligen inte för olika typer av stödjepunkter brukar byggas på olika typer av platser
Biskopsborgen Läckö eller Lækky
Istället är det biskopsborgen som ska stå i fokus för denna byggdes verkligen på samma plats som dagens slott. När biskop Brynolf Algotsson i Skara under sent 1200-tal valde denna plats för sin nya biskopsborg. Borgen äldsta omnämnande är 1294 (Svenskt diplomatorium, brev 1123, band 2). Borgen byggdes därefter ut allt mer men brann till stor del ner på 1470-talet. Den återuppbyggdes med fyra längor och med två hörntorn mot norr av biskop Bryniulf Gerlaksson. Det var detta slott som drogs in av kronan under reformationen och 1615 förlänades Jacob De la Gardie .
Jacob De la Gardie, målad c:a 1606.
Grevskapet Läckö
År 1615 blev Läckö grevskap under riksrådet Jacob De la Gardie, vilket innebar att greven fick del av alla skatteintäkter och andra inkomster som annars skulle tillfallit kronan. Grevskapet omfattade socknen med omnejd.
Jacob påbörjade ombyggnaden 1619 då den den skulpterade portalen mot inre borggården och den tredje våningen byggdes. Därefter blev det byggstopp fram till 1654 då sonen Magnus Gabriel De la Gardie byggde om Läckö till ett symmetriskt barockslott med förborg och slösande rik inredning.
Vid reduktionen 1680 drogs grevskapet in och de la Gardie förlorade sitt slott. Därefter sker i stort sett ingen förändring av slottet fram till modern tid öven om slottet inte förföll på samma sätt som många andra slott. Men tro inte att allt är original för det. Vid reduktionen och därefter togs en stor del av inredningen i beslag och flyttades eller såldes. Det man ser idag är en kopia av en ungefärlig tidstypisk barockinredning. Det är sannolikt att originalet var ännu mer imponerade med tanke på Magnus Gabriels förkärlek för guld, pompa och ståt.
