Kategoriarkiv: Historia

Historia

Kungavalet 1250 – en kortis

Kungabaner för Erikska ätten, version 3
Kungabaner för Erikska ätten, version 3

Dick Harrisson, igen. Han är en engagerad professor med stor kunskap om medeltida samhället. Mycket stor till och med. Men ibland är han ute och cyklar. Det sker när han tar in moderna konstitutionella tankar i medeltiden.

Nu senast gällde det kungavalet 1250, som slutade med att Valdemar Birgersson valdes till kung, blott sex år gammal. Harrisson, som tar upp frågan i ett inlägg om Joar Blå. Han skriver:
”Den ger snarast intryck av att vara en efterhandskonstruktion för att förklara varför Birger [jarl] inte blev kung själv. Den troligaste förklaringen – att han medvetet lät upphöja sonen Valdemar för att säkra tronföljden och hålla alla viktiga ämbeten inom familjen – är lite väl realpolitisk och föga riddarromantisk, varför den hade svårt att göra sig hörd i den tendentiösa Erikskrönikan.”

Se 1250 med 1250 år ögon

Men om vi ser det med dåtidens ögon så ser det lite annorlunda ut. Birger jarl var en mäktig jarl. Han tillhörde en av de främsta familjerna i riket och hade genom sitt äktenskap med kung Eriks syster Ingeborg blivit utsedd till jarl. Det finns åtminstone inget annat i Birgers karriär före hans utnämnande som antyder att han var så betydelsefull att han var självskriven.
Att hans halvbror Eskil var lagman i Västergötland 20 år tidigare kan knappast ha imponerat så väldeliga på samtiden, speciellt med tanke på att hans inträde där var högst tillfällig i frånvaron av lämplig man ur Algotssönernas släkt. Att han ens blev påkommen som kandidat beror nog på hans äktenskap med Kristina Nilsdotter Blake, barnbarn till Erik den helige.

Ännu på 1200-talet hade kvinnorna en viktig position i samhällslivet och när det kommer till arv var Sverige VÄLDIGT LÅNGT från skottarnas klantänkande. Det betyder att man inte räknade släkt utifrån en stamfader långt bort i historien utan på både fars- och morssidan. Båda arven var lika viktiga, i teorin, och det är därför vi ser så många stormän med matrynimikon såsom Kristinesson.

Kung kan endast kungaättling bli

För att bli kung måste man ha kungligt blod. Det var inte givet vem som skulle efterträda den nyss avlidne kungen (vårt arvkungadöme genomdrevs först av Gustav Vasa på 1540-talet) . Du kunde därför vara en aldrig så framstående fältherre och aldrig så rik – men kung blev du inte så länge det fanns minsta lilla kungligt blod i det mest sköra spädbarn.

Vid kungavalet 1250, då Birger jarl enligt ovannämnde historiker ville ha makten som kung men av taktiska skäl ändå lät placera kungakronan på sin sons huvud fanns enligt norska Håkonsagan andra kandidater.

Dick Harrisson skriver: ”Den norska Håkonsagan, nedtecknad på 1260-talet, skildrar kungavalet år 1250 som en kamp mellan Valdemar, den tidigare kungen Knut långes son Filip och stormannen Magnus brokas son Knut Magnusson, varvid Birger jarl genomdrev valet av den egne sonen.”

Det här är ett sätt att beskriva de tre. Jag säger inte att det är fel (men hade jag varit Dicks historielärare på universitet hade jag nog sagt det ändå).  Man kan, och bör nog beskriva de tre på ett helt annat sätt för att dagens läsare ska förstå. Samtidens förstod ändå.

Kamp inom Erikska ätten

De tre männen är enligt varje 1200-tals människans sätt att se det medlemmar av erikska ätten, och därmed legitima kandidater till kungatronen. Det var däremot inte Birger, och hade han försökt hade hans tid som jarl blivit ytterst kort. Så ock hans kvarvarande tid på jorden.

De trenne männens mycket raka väg in i erikska ätten, om man bara lägger den moderna synen på att det är en manlig värld där endast fadersarv betyder något.

  • Valdemar Birgersson var son till Ingeborg Knutsdotter, äldre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Filip Petersson var son till Katarina Knutsdotter, yngre syster till kung Erik Läspe och halte. Dotterson till kung Erik Knutsson av erikska ätten.
  • Knut Magnusson,  son eller sonson till Cecilia Knutsdotter, dotter till kung Knut Eriksson av erikska ätten. Knut var lagman i Västergötland.

Både Knut och Filip försökte efter valet 1250 störta nyvalde kung Valdemar men förlorade vid Herrevadsbro och avrättades.

Att de som förlorar ett kungaval lackar ur och börjar inbördeskrig må vara hänt. Det gör honom varken till legitim kung eller usurpator utan just till en kungaättling med temperament.  Tyvärr tenderar kungaättlingar med temperament och egna arméer att ställa till mycket skada, oavsett om de heter Filip, Valdemar eller Knut.

Ber om ursäkt för att Dick så ofta hamnar i skottlinjen. Han är en fantastiskt kunnig historiker, men han slarvar påtagligt ofta med fakta för att göra en historia lite bättre än den egentligen är. Samtidigt skriver han ena debattinlägget efter det andra där han som en typisk medelålders man klagar på dagens ungdom och att allt går utför.
För övrigt tycker jag inte att man ska vara så slarvig när man skriver vår tids stora epos om tidsperioden: Jarlens sekel.

Historia

Adelig sköld och hjälm

En kunglig förordning från 1762

1762 författades kungörelsen om rätten till adlig sköld och hjälm. Det är med denna förordning som adliga släkter får privilegiet att föra öppen hjälm och ett juridiskt skydd för vapnets utformning. Samtidigt utgör kungörelsen en bekräftelse av den lagliga rätten till borgerliga vapen.

”Som ibland Ofrälse Män här i Riket den oordning och tilltagsenhet sig skal hafwa inritat, at månge af dem uti sine Signeten eller Pitzskier bruka Adeliga Sköldemärken eller öpen Hjelm, hwilket rätteligen icke tilhörer androm, än endast dem, som äro wärkelige Grefwar, Friherrar och Adelsmän; altså och til förwarande af den rättighet, hwilken i så motto endast Ridderskapet och Adelen i Nåder förundt är, smat til behörig ordnings hållande härutinnan, wele Wi, uppå Ridderskapets och Adelens underdåniga anhållan, härmedelst i Nåder hafwa stadgat och förordnat, at den Ofrälseman, som hädanefter finnes bruka Adelig Sköld eller öpen Hjelm uti sit Pitzskier skal derföre böta Femhundrade Daler Silfvermynt.”

Förordningen var ett resultat av en längre tids diskussion om adelns privilegier och den kritik som riktades mot dessa. I historiens spegel kan förslaget ses som ett sista försök från adeln att vinna bekräftelse på sina privilegier. Femtio år tidigare var adelns politiska makt så stor att det inte fanns någon anledning att lagstadga kring heraldiken. Femtio år senare hade den spelat ut sin roll som statusbärare och ett lagförslag hade endast mötts med kuriosaintresse.

En praxis skapades

Den ursprungliga formuleringen till förordningen kom till Riddarhus-direktionen och är daterad den 28 juni 1762. Terminologin är något oklar, men den bör nog tolkas som om ett heraldiken inte är något exklusivt för adeln. Det är däremot inte omöjligt att adeln med sitt förslag ville att heraldiken skulle bli ett adligt privilegium.
Vilken rättsstatus förordningen har idag är oklart, men för att få en struktur i svensk heraldik anses den ännu gällande av heraldiker.

Förordnnigen bär även sättas i ett större sammanhang där adoption till adelskap, rang och plikten att använda rätt titel är andra viktiga delar. I grunden handlar det om rösträtten på Riddarhuset som vid denna tid var okontrollerad. Förordningarna var inte riktade mot de ofrälse, vilket förstods av de ofrälse som därför inte upprörs över dess tillkomst.

Just denna detalj har dock missförståtts av många, ja de flesta, av sentida heraldiker.

Litteratur om 1762 års förordning

C G U Scheffer, Heraldisk spegel, s 144 – 145 (Stockholm 1964)

Historia

Hemming Gadh – vasatidens gudfader

Boktips

Bokomslag till Hemming Gadh, av David Lidén
Bokomslag till Hemming Gadh, av David Lidén

Snart kommer den, boken om svensk senmedeltids kyrkliga värsting. Eller helt enkelt av en missförstådd maktspelare.

Boken Hemming Gadh har skrivits av historikern David Lidén. Eftersom jag vet att Lidén är en duktig skribent förväntar jag mig en läsvärd bok.

Men jag är lite förvånad över undertiteln Vasatidens gidfader. Trots allt avrättades han av Christian II 1520 i efterspelet till Stockholms blodbad. Hemming Gadh hade varit en av sturepartiets främsta företrädare så den domen kom nog inte som en överraskning för samtiden efter det som hänt i Stockholm månaden tidigare.

För övrigt är Wikipediaartikeln om Hemming Gadh skriven av en amatör.

 

Historia

Bauhn och filosofens historiska okunnighet

Filosofi är intressant och lärorikt på många sätt. Men filosofer tycks ha väldigt svårt att se ens de mest grundläggande historiska fakta. Om det sen är Marx, Foucault eller nu senast Växsjöprofessorn Bauhn tycks vara egalt.

I sin fördomsfulla insändare (lätt maskerad till debattartikel eftersom han är professor) lyckas han blanda lite vad som helst för att ”bevisa” sin tes att araber är ett stamfolk och därmed (enligt det språkbruk som vi västeuropéer nyttjat de senaste seklerna) mindre utvecklade människor – i kulturellt hänseende.

Professorn i statskunskap,Inga Brandell, svarar snyggt på Bauhn i dagens SVD och visar dels att Bauhn inte förstått den arabiske historikern Ibn Khaldun (1332–1406) eller de mest fundamentala delarna i den arabiska stadskulturen. Man får vara bra okunnig om man ens för en sekund inbillar sig att syrier är obekanta med städer och samtidigt påstår att svenskar lämnade stamtänkandet vid utgången av vikingatiden.

Jag vill med den här texten visa på vikten av att ifrågasätta även personer med titlar, för det är inte alltid de vet vad de talar om.

Varför dessa källor?

Det jag funderade på när jag läste denna insändare var varför Bauhn vill koppla sin text till Ibn Khaldun (läs mer om honom här) som levde för 600 år sedan? Det enda svaret jag kan komma på är att bauhn gör Khaldun som ett alibi för att visa att han inte alls kan vara fördomsfull mot araber eftersom han använder arabiska filosofer som källa (visserligen fel, men ändå).

Khaldun driver bland annat en tes om att en kultur som når sin topp i makt kommer att följas av en period av ”dekadens” varpå andra primitiva kulturer kan störta densamma. Det här är intressant för förståelsen av Bauhn eftersom samma tanke om degenerering finns inom vissa delar av konservatismen och mycket framträdande inom ex både gammal- och nyfascism samt diverse andra rörelser som vill ”stärka den XXX-folksjälen” (xxx=fyll i valfri etnisk grupp).

Erkänn för att distansera dig

Det mest spännande i hela Bauhns inlägg är följande passage:

”Stamkulturer har förekommit överallt. Det fornnordiska ättsamhället utgjorde till exempel en stamkultur med släktfejder och blodshämnd. Motsättningen mellan stamkultur och stadskultur avgjordes i Västeuropa genom uppkomsten av kungamakt och nationalstater och genom att stadens kultur blev statens kultur. Kungamakten erkände bara undersåtar, inte stammar. På sikt kunde staten demokratiseras, kungamakten avvecklas och undersåtarna bli medborgare. Motsvarande utveckling har inte ägt rum i flertalet av Mellanösterns länder.”

Har det inte? Har inte Syrien haft en stadskultur med en stat som garant för lagen för ”alla” underståtar (exkl slavar)? Har inte Syrien tillhört följande stater (urval): Egypten under faraoner, perserriket, romarna, korsfararna, mameluckerna, ottomanerna och abbasiderna. Samtliga stads- och statskulturer av betydande snitt även med sentida europeiska mått (vilket däremot INTE gäller för medeltida och tidigmoderna europeiska stater).
Flertalet av Mellanösterns länder har en mycket likartad historia med samma herrar. Och sedan kom européernas kolonialvälde.

Genom att frånta personerna i Kölnhändelsen deras verkliga ursprung och pådyvla dem något helt annat kan Bauhm förklara deras beteende med att de har en mer primitiv kultur.
Så agerar inte en professor såvida han inte har ett politiskt budskap som hen tycker är så viktigt att det får gå före vetenskap och kunskap.

Inte bara unga

Dick Harrisson skrev i Magasinet Neo om att dagens unga är kränkta av fakta (underförstått, vi äldre är minsann lite bättre – vilket i sig är osedvanligt korkat uttalande av en historiker).
När jag läser Bauhns insändare känns det som om även professorer i filosofi i 57-årsåldern har samma brister i grundkunskap.

Historia

Har du också svårt att räkna?

Du är inte ensam. De flesta européer under medeltiden hade mer än lovligt svårt att förstå vårt nuvarande talsystem.

Visserligen kom araberna på talsystemet kring 500-talet och siffrorna var kända i Västeuropa kring 1000, men ännu under högmedeltiden föredrog nästan alla som räknade att fortsätta med det romerska talsystemet?

Varför? Jo, för att det var begripligare. Hos romarna betydde V alltid fem och X betydde tio. I det arabiska talsystemet kunde en 3:a betyda tre, trettio eller tre miljoner beroende på var i talet det var placerat.

Om detta skriver John Crossley mycket bra, sammanfattat av MEDIEVALISTS.NET

Historia

Är du en gentleman

Engelska hjälmar
Engelska hjälmar

Det engelska uttrycket Gentleman brukar förvirra. För att slippa betydelsen idag tar jag här bara upp betydelsen under äldre tider. Om du då fortfarande tycker att det är ett bra uttryck att använda i dag.

Det hela börjar på 1200-talet, med folkspråkens intåg i viktiga dokument. Latinska och franska uttryck ersattes då av engelska även i det juridiska språket. Eftersom klass och social position var extremt viktigt att hålla koll på så behövdes tydliga begrepp på de olika klasserna.

Redan tidigare hade man använt det engelska ”Knight” i stället för ”Miles” alternativt ”Chevalier”, men riddaren var som alltid ett undantag.

De som låg under Esquire

På 1300-talet tycker ”Esquire” upp i engelska brev som en rang direkt under ”Knight”. Esquire är alltså detsamma som väpnare/svenne.

Det fanns en klass under ”Esquire”. Dessa ska inte ses som frälse på något sätt, utan som fira män som ägde jord. Den ekonomiska utvecklingen under 1300-talet kom emellertid att förändra deras position och dela gruppen.

De fria landägarna (motsvarande skattebönder) kallades först ”Valetti”. Mot slutet av 1300-talet kallades dessa för ”Franklin”, en grupp som var född fri och ädel och därför hade rätt att föra vapen.

”Valetti” var alltså först klassen under riddare. När ”Esquire” infördes degraderades ”Valetti” till nivån under. Poeten och hovmannen Geoffrey Chaucer (1342-1400) var först ”Valetti” innan han 1367 upphöjdes till ”Esquire”. Hans vapen tycks dock komma från hans far Thomas.

”En konsekvens av detta tänkande var en episod 1389. En engelsk man-at-arms och gentleman, John de Kyngeston, utmanades då vid en tornering av en fransk riddare. Eftersom en riddare inte kunde kämpa mot en ofrälse lät kung Richard II av England upphöja de Kyngeston till gentleman med vapen, dvs esquire, vilket ansågs likvärdigt med en kontinental adelsman.[1] Först efter detta kunde de två mötas.”

[1]Dennys, R, Heraldic imagination, sid 30. En engelsk gentleman som hade fått ett vapen förlänat kan anses vara likställd med en kontinental adelsman.
Citatet är taget från min egen uppsats "Den medeltida härolden", även utgiven som bok med titeln "Medeltidens härold" 

1400-talets klasser

”Franklin” tycks mot slutet av 1400-talet ha ersatts av två andra uttryck: ”Gentleman” och ”Yeoman”, även om ”Franklin” fortfarande användes. En ”Gentleman” ansågs vara av god familj, en ”Yeoman” var simpel (stor-)bonde. Kanske ska en ”Gentleman” redan här jämföras med det senare svenska uttrycket Ofrälse ståndsperson.

En femte grupp var ”Husbandsman”, som var i rang under ”Yeoman”. Det var fira män som ägde eller arrenderade en liten jordlott och alltså inte var i anställning hos någon, men inte heller hade de ekonomiska resurserna för att göra sig betydliga på orten. ”Husbandman” är detsamma som husbonde, inte en gift man.

Av de fem fria klasserna Knight, Esquire, Gentleman, Yeoman och Husbandsman kunde de tre första föra vapen och få dessa erkända av samtidens härolder. De andra hade inte lov därtill. Dessa tre var också de som kunde väljas att företräda lokalsamhället i parlamentet.

Vem är idag en gentleman?

De flesta jag känner idag som vill kalla sig gentlemen är inte gentlemen. En 1400-talsmänniska skulle nog möjligen kalla dem för yeoman, men mer sannolikt husbandsman. Det vill säga en person med viss frihet, mäktig nog att vara första nivåns chef och en inkomst kring 30 000 kr, men inte mer än så.

Enligt Act of parlament 1429 var en gentleman (les gentiles) en man som ägde land värt fyrtio shilling eller mer. Från 1500-talet ansågs en gentleman vara den som kunde hålla sig med tjänare och därför inte behövde arbeta.

En ”Squire” är en man som är ”lord och the manor” eller allmänt stor landägare, men det är inte en klass inom det sociala systemet.

En Esquire och en gentleman för idag samma hjälm så det finns inget som skiljer dem åt heraldiskt. Hjälmen ska vara en stålhjälm med slutet visir (en knight och en baronet använder en stålhjälm med öppet visir). Det är egentligen inte samma sak som en sluten tornerhjälm, men en sådan används ofta ändå. Bilden här ovan visar hur engelska vapen ska se ut.

Läs mer i Stephen Friars ”The Sutton Companion to Heraldry”

Bilden är hämtad från Life in United Kingdom

Historia

Myten om det ovanliga gröna

INteriör från Ösmo kyrka
Ösmo Chruch with arms of wift Birgitta Olofsdotter Tott at the left and husband Erengisle Nilsson d.y.(Hammesta) to the right

Ju längre fram i tiden desto populärare blir grönt som färg.

Den som läser om medeltidens färger får lätt uppfattningen att grönt var en impopulär färg, förknippad med djävulen och/eller islam. Det är nog en uppfattning som man inte ska ta allt för allvarligt på.

Modet förändrades även förr

Eva I Andersson kom 2006 med avhandlingen ”Kläderna och människan” (läs den). För en heraldiker finns här mycket kunskap som är värt att ta med sig för att förstå heraldikens förändringar.

Genom att gå igenom samtliga kända dokument i Norden som visar vilka klädesplagg man burit och gett bort (samt jämfört med samtida konst) har hon kunnat visa på de färger som var mest populära att bära, vilka kläder som gavs till vem (ex kön spelade liten roll, social status hög för vem som tog emot sammet respektive linneplagg. Ex gav fru Anna Karlsdotter (Vinstorpa-ätten) kring år 1500 sin klänning till Skara stift – den klänningen blev till biskopsskrud.

Andersson visar tydligt att blått var den klart dominerande färgen på kläder under 1300-talet, följt av rött. Dessa minskar kraftigt i popularitet under 1400-talet, då svart tar över som modefärg nummer ett och den tidigare närmast oanvända gröna färgen seglar upp till en tredjeplats. Det är en dubbling av antalet plagg i procentenheter (s 191ff).
Notera även att brunt nästan försvinner helt, liksom det grå.

Utdrag ur Eva I Anderssons bok "Kläder och människan"
Utdrag ur Eva I Anderssons bok ”Kläderna och människan” Blått är det svarta längst ner och svart är det svarta i mitten.

Eva Andersson visar också att det nordiska modet av dokumenten att döma följer det Europeiska under hela perioden så att en svensk frälseman på resa i Frankrike var lika modern där som han var i Sverige. Alltså inte en eftersläpning på 30 år som man ibland ser i äldre skrifter. Det bör även gälla andra områden än kläder, ex heraldik (s 194).
Detsamma gäller klädedräkterna på kyrkoinventarier, även om det där är svårare att avgöra deras proveniens.  Deras färgsättning stämmer i vilket fall väl ihop med de siffror Andersson har från dokumenten.

Grönt var svårt att färga

Jan Raneke tar i sin avhandling ”Bergshammarvapenboken” upp hur man framställde de olika textilfärgerna som kunde användas i heraldiken. Grönt var en extra besvärlig färd som endast kunde göras i två nyanser, båda dova.

Utan att veta hur det var på den tiden kan jag tänka mig att detta dels påverkar modet, dels viljan att använda grönt som signalfärg.

Bergshammarvapenboken från sent 1300-tal visar att endast 1,3% av alla vapen innehöll grönt. 1,3% innehöll hermelin medan gråverk återfanns i 1,5% av alla vapen. Purpur ligger under 1%  (s 138).

Klädesplagg som försvann

För övrigt kan sägas att ordet Tabard nämns sista gången 1405 och mantel 1458 i bevarade svenska dokument som räknar upp klädesplagg (s 190).

Not:
Eva I Andersson är idag verksam vid Göteborgs universitet. Hon var även opponent på min uppsats om häroldsämbetet.

Historia

Media som historieförfalskare

Som journalist blir jag allt mer beklämd över den ton som märks i svensk media idag. Den blir allt mer populistisk och ovetenskaplig.

Jag tänker inte på action-nyheter och skvaller hos kvällspressen. den har alltid funnits och alltid sett likadan ut och alltid fått samma kritik.

Nä, det jag tänker på är låtsas-journalistik och alla dessa debattprogram och reportage med underliga vinklar och kultursidor som helt tappat kopplingen till akademierna och istället låter som propagandacentraler.

Juristen och författaren Behrang Kianzad tar upp ett bra exempel från veckans Aktuellt där Love Benigh väljer att förneka SD:s förflutet som ett nazistiskt parti bara för att de säger sig ta avstånd från historien. Men historien ändras inte för att man säger sig ta avstånd från densamma. Man var inte mindre nazist (eller kommunist eller …) bara för att man idag inte vill erkänna det. Det är, som Behrang skriver, ren historieförfalskning och inget som kan tas upp som en debattartikel. 

För övrigt är Aftonbladets kultursida bra på att förneka kommunismens brott, och dito på expressen & DN duckar minst sagt bra på frågorna om liberalismen som drivande bakom kolonialism och därmed följande folkmord. Det är inte heller debattfrågor.

 

Historia, Nationalism

Priset för historieförfalskning

Hur viktigt är det att kritiskt granska sin historia? Fråga ryssarna. I vårt östra grannland pågår nu en historierevision av gigantiska mått med syfte att försköna Sovjettiden, hävda att Ryssland ensamt vann andra världskriget och påstå att Gulag inte var en stor grej för Stalin var en god man.

I det spirande fascistiska Ryssland är det Putin och hans anhängare som vill få fram en historierevision eftersom de då lättare kan få acceptans för sin politik. ”Om Gulag inte var så hemskt och dagens polisväsende inte är i närheten av Gulag kan ju inte dagens polis vara annat än rättskaffens personer.”

Att Putins Ryssland är ett odemokratiskt blivande helvete vet vi redan så därför nöjer jag mig med att nämna detta.
För vidare läsning, se mer här

Västeuropeisk revisionism

Jodå, den finns också. På senare år har den kommit tillbaka och det handlar främst om att skriva om 1800-talets historia och det som gällde fram till andra världskriget.  Ibland handlar det om så triviala detaljer som att en riktig fluga av tradition ska vara handknuten, underförstått att de som köper färdigknutna är mindre vetande. Sanningen är tvärtom – det tog ungefär drygt 50 år från den moderna flugans uppkomst till att den slutade (!) vara färdigknuten när den köptes.

Något mer revisionistiskt är att i dagens Sverige, där mängden språk är fler än någonsin tidigare, hävda att bildning betyder att man ska kunna latin. Inget fel på det numera döda språket latin, men att hävda att det är mer värt än arabiska eller farsi blir smått löjligt. Det är däremot ett tydligt tecken på att man känner sig hotad. Då ska man ändå veta att latin långt tidigare i princip försvunnit från humaniora – trots vad vissa inom humaniora påstår. Och skälet är inget annan än att man slapp läsa latin och istället kunde läsa ett annat och mer användbart tredjespråk i skolan (ex franska eller tyska).

TV-serier som historieförfalskare

Men det mest revisionistiska står viss populärkultur för. Downton Abbey är här ett bra exempel. Hyllad av många, och visst är både skådespelare och scenografi bra. Dialogen med, om jag ska gå in på de detaljerna, men jag är mer intresserad av andra.
Jag går förbi det faktum att gruppen anställda är på tok för liten (det är en övervägning som man får göra i en TV-serie). Det är snarare hur de framställs.

Tittar man på de karaktärer som ifrågasätter samhällsstrukturen (ex Thomas Barrow och Tom Branson) så framställs de som mer eller mindre ondskefulla och oborstade. Speciellt Branson är intressant, för hans karaktär blir vänlig först när han tas in i familjen. När han är socialist är han bara en idiot
De som däremot tycker att samhällsordningen är bra framställs som goda vackra människor. De framställs också som personer som lord-familjen lyssnade på varför man kan säga att det är ett demokratiskt samhälle. Kvinnlig rösträtt tas upp, men bara när den berör överklassen. Även här vågar man inte ta upp den fanatiska kritik som riktades mot kvinnor som ville ha rösträtt. Fanatismen under första världskriget (vilken är psykologiskt förståelig men civilisatoriskt avskräckande) tonas ned. Det våld och hot om våld som riktades mot dem som var emot kriget försvinner nästan helt.

Visst kan man säga att det är ju bara en underhållningsserie – men om det ”bara” är en underhållningsserie borde man antingen tona ner sin vilja att vara historiskt korrekt när man med det uttrycket endast avser kläder och tilltal, eller på allvar våga prata om det som hände – som att många av de liberala tänkare som idag hyllas för sitt frihetspator (ex JS Mill) var emot rösträtt för alla under honom i social status samt för kvinnor. Till och med en sådan liten detalj som att lorden i serien har plats i överhuset och som sådan får rösta i dessa frågor undviks helt.

”Historiskt korrekta” dramer är sällan så korrekta som de utger sig för att vara, och de har en påfallande stor tendens att tona ner konflikter som skapas på grund av maktens agerande medan de gärna framhäver de konflikter som skapas av pöbeln (man kan se samma tendenser i serierna The Paradise och Mr Selfridge).

Det bör kanske påpekas att skaparen av Dowtown Abbey Julian Fellowes själv sitter i överhuset (medlem av de konservativa) som baron. han har således både kunskap om beteenden och (kanske, min spekulation) ovilja att allt för tydligt visa på det maktmissbruk som kännetecknade dåtidens överklass.

Historia

Vad sa texten?

Bloggtips

Vad sa texten? Hur tolkar vi den och vad betydde den i praktiken?Historikern Charlotte Vainio vid Helsingfors Universitet har på sin blogg tagit upp frågan om målsmanskapet under medeltiden.

Så här skriver hon:
”Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.

Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.

Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.”

Den här tanken kan även appliceras på heraldiken. Vi har våra egna lagar och regler som styr heraldiken och som sägs beskriva ”rätt” heraldik. ”Rätt” är det dock bara sett till dessa skrifter, så det hela blir ibland (inte alltid) någon form av cirkelresonemang. I praktiken kan man ha betett sig på ett helt annat sätt, både vad gäller färgval, komposition och vapenrätt.

Ett tydligt exempel på det sistnämnda är arv av vapen. Från 1626 slås det fast att adeln ska föra ett vapen inom Riddarhuset, vilket snabbt tolkas som att hela släkten måste föra ett och samma vapen. Undantag är inte tillåtna (de olika avbildningar som finns från den här tiden kanske inte bara är konstnärlig frihet, det kan också vara adelsmannens egen tolkning av sitt vapen eller rent ut av en tyst protest).

Sentida heraldiker använder fortfarande det här bruket som regel för hur vapen ska föras inom en släkt. Men det intressanta, som bland annat Magnus Bäckmarks forskning i Eder har visat, är att bland de ofrälse fortsatte vapenrätten att fungera som under medeltiden.

Så kan det gå ibland när regler och logiskt tänkande antas leda en rätt i jakten på sanning. Man tenderar att skapa en verklighet som ska passa kartan.

Läs Charlotte Vainios blogg mycket tänkvärda blogg om ditt och datt.