In 1558, bishop Peder Svart (Black) was given the assignment to write the chronicle of king Gustav I Vasa. Now it is out in a new modern version.
The first part och the chronicle stretches from early 1500 to 1534. Gustavus was elected king in 1523 and in 1534, Eric, his oldest son, was born. The book therefor includes the end of the war against Denmark och the reformation and the coronation in 1527.
Of course, you can hardly belive a single word in the book, but it is fun to read.
Rubriken är lite missvisande, men ändå inte.
På senare tid, från ungefär när Facebook slog igenom fram till idag, har jag noterat att rätt många högt uppsatta politiker (varav några är riksdagsledamöter, andra ordförande i nämnder i Stockholms stad) jag känner har börjat uttala sig på ett sätt som jag inte hörde förr – förutom i privata samtal. Ungefär som om de inte förstår att nätet är för evigt och offentligt.
Varje människa får tycka vad de vill. Tankemåste få vara fri. Därför kan jag förstå att politiker skickar ut påstående om historiska fakta som är helt fel. Alla har rätt att göra fel.
Det nya är att de vidhåller dessa fakta trots att de blir motbevisade gång på gång, och vad värre är – de är så tydligt att de bygger sin politiska ståndpunkt på felaktiga fakta. Och nu menar jag inte fakta av typen ”sänkta/höjda skatter är bra för Sverige” utan snarare av typen – ”Svensk invandring/ungdomsarbetslöshet omfattar XXXX personer”.
Det är inte konstigt att det är svårt att få till ett fungerande politiskt samtal när även framträdande politiker väljer ideologi framför fakta.
Heraldikens tinkturer är en ständig fråga för diskussion. Vilka är egentligen tillåtna.
Vad sägs om ett riktigt bronslejon på rosa botten. Det är inte så konstigt som det låter, åtminstone inte om du är kanadensare. Och kanske tar den inte lång tid innan vi ser samma tinkturer i svenska vapen.
Sedan Kanada fick sin heraldiska myndighet 1988 har de tagit initiativet i nyskapande heraldik. Från dem kommer nya häroldsbilder, nya kronor, ny syn på heraldikens genus med medföljande cadency-tecken (Se Vapenbilden nr 50) och nu också helt nya tinkturer.
Är det då tänkbart att införa brons och rosa som erkända tinkturer i svensk heraldik? Varför inte? Det skulle ge oss fler alternativ och vitalisera vapenkonsten. Det svåra lär vara att övertyga den relativt stelbenta heraldiska vetenskapen om färgernas möjligheter.
Nästa steg blir kanske att införa mithril – den blåsilveraktiga metall som används så ofta i fantasy-berättelser som Sagan om ringen.
Den text som står här ovan skrevs 2002. Jag hade nyligen avslutat boken ”Heraldiken i Sverige” men kände att vi inte hade penetrerat ämnet ordentligt. I boken nämner jag och Magnus fem färger: blått, rött, svart. grönt och purpur. Dessa är självklara för min del. Men vi nämner inget om de andra färgerna som finns av vilka jag ogillar några men gillar andra.
I ”Heraldik för nybörjare” (2005) utvecklar jag mina tankar genom att föra ett resonemang kring heraldikens tinkturer. Den artikeln föregicks av diskussioner inom redaktionsrådet där vi enades om att fastslå sju tinkturer och nämna de övriga som olämpliga snarare än att sticka huvudet i sanden och låtsas som ingenting. För trots allt har andra tinkturer faktiskt nämnts i svensk heraldisk litteratur.
Men vi tillåter oss ändå att föra ett resonemang kring heraldikens tinkturer och deras kontrastverkan samt hur väl färgerna kan definieras.
Här är vi överens om att rosa har en mycket god kontrastverkan gentemot guld och silver samt att den är väl avgränsad mot rött. Det föreligger ingen risk för misstolkningar av färgen.
Brons är vi mer frågande inför, även om vi anser att orange har den kanske högsta kontrastverkan av alla metaller. Alltså bättre än gult och vitt. Vi hänvisar här också till tillverkare av vägskyltar som väljer sina skyltfärger just efter ur ögat uppfattar en signal och inte efter hur man resonerade kring färger på medeltiden. Trots allt, förmågan att uppfatta färger är dels en fråga om optik (här är tekniken bättre idag än på medeltiden), dels en fråga om kultur (språket och det allmänna medvetandet styr vilka nyanser vi förmår skilja åt. Jämför färgspecialister med vanlige Svensson).
Brunt är också tydligt definierad som färg. För att inte vara inkonsekventa väljer vi därför att säga nej till brunt, rosa och orange men vi anser att de är möjliga som framtida tinkturer. Det är däremot inte ljusblått, olivgrönt eller kaki, för att ta några färgexempel.
Not. Vapnet för James Aloysius McGrath, före detta Liutenent Governer över Newfoundland. McGraths vapen är det första med den nya tinkturen rosa. Vapen för den fd premiärministern Avril Kim Campbell, den första kvinnan på posten. Hennes vapen har ett bronsfält.
Efter senaste dödsskjutningen i USA har den välkända sydstatsflaggan fått massiv kritik och nu halas den nästan överallt.
Det kan tyckas vara ett förhastat beslut, men den snabbhet som politiker och allmänhet haft i fördömandet visar (tycker jag) att det funnits en djupt rotat illvilja mot flaggan, men att man känt att det inte varit politiskt korrekt att uttrycka denna avoghet mot sydstatsflaggan.
Jag förstår att flaggan nu halas. En flagga som användes av en armé vars främsta kända mål var att bevara slaveriet (inte helt sant, men så framställer de till och med sig själva) genom att bevara allt vid det förgångna kan knappast vara en lämplig symbol för ett folk.
Jag kan inte heller påminna mig om att någonsin ha sett en svart man eller kvinna i något sammanhang framträda under detta baner.
Boktips
Stensböle är Östra Nylands enda fideikommiss. Stadfästningen skedde 1786 och först 1931 upphörde herrgården att vara fideikommiss.
Gårdens hela fideikommissförfattning finns med i särtrycket. I boken presenteras Stensböles hela historia från dess tillkomst under medeltiden genom den Rotkirchska eran fram till idag. Stensböle hör idag till Svenska litteratursällskapet i Finland, efter en donation 1990.
Det roligaste är all heraldik som samlats i detta särtryck. Nästan varje sida pryds på ett eller annat sätt med vapen. De flesta sköldarna tillhör någon ut släkten Rotkirch som står i centrum för hela skriften.
Friherre Carl Fredrik Rotkirchs (1775– 1832) vapenbrev visar ett vapen som i varje detalj är ett exempel på vad vi idag ser som heraldikens svarta era. Han upphöjdes till friherre 1830 och hans ätt introducerades på Finlands riddarhus 1832.
Vapenbrevets bild visar en sköld med två hjälmar, en på var sida om en friherrekrona. Ingen av hjälmarna har täcke men det är mer en fråga om smak är korrekt avbildning. Båda hjälmprydnaderna (en tupp och en hjort) vänder sig åt sinister vilket känns oartigt. De två svarta örnar som är sköldhållare är försiktiga av sig och tittar fram bakom skölden snarare än hjälper till att hålla allt på plats uppe på postamentet. Men också här är det mer frågan om mindre lämplig konstnärlig framställning än regelrätta heraldiska fel.
Det är i skölden som bristen på heraldisk insikt verkligen märks. En snabb blick avslöjar inget, men vid närmare granskning visar det sig at alla fem fälten uppvisar ett eller flera fel. Alla hade lätt kunnat undvikas om bara kunskapen funnits.
Hjärtskölden saknar Rotkirchs klassiska örnhuvuden. I stället finns här tre tupphuvuden men det var så motivet i skölden uppfattades vid den tiden så där faller nog skuggan på äldre tiders konstnärer. Uppenbarligen har släkten själv inte haft en klar uppfattning om vad släktvapnet faktiskt föreställde. (Rotkirchs vapen har redan under 1740-talet blivit kraftigt förvrängt, se Vapenbilden nr 42, 1997, s 572.)
Särtrycket ur ”Stensböle i Borgå” har en genomtänkt notapparat och en omfattande litteraturförteckning som gör det lätt för den intresserade att fortsätta forskning på egen hand. Särtrycket visar att redaktörerna inte sparat på krutet när det gäller bakgrundsforskningen och är övriga kapitel så välformulerade och innehållsrika som detta häfte ger prov på är ”Stensböle i Borgå” en skrift som väl motiverar sin plats i bokhyllan. Jag önskar att fler herrgårdsskrifter präglades av samma berättarglädje och distans till sitt ämne för det ger mig som läsare förtroende för texten.
Redaktörer : Henrik Degerman, Torsten Edgren och Olle Sirén.
Stensböle i Borgå – en herrgård under 700 år
Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland, nr 666.
ISBN 951-583-109-1
Boktips
För något år sedan kom Magnus Bolle med en liten handbok om de svenska landskapssymbolerna (se Vapenbilden nr 67, s. 436). Nu svarar förre statsheraldikern Clara Nevéus och heraldiske konstnären Vladimir Sagerlund.
Om texten är det inte mycket att säga, inte mycket har hänt sedan Nevéus 1992 skrev Ny svensk vapenbok. Allt är välskrivet, korrekt och snyggt uppställt utan vidlyftiga resonemang. Precis som det ska vara i en handbok.
Det unika med denna bok är i stället Vladimirs teckningar. I stället för att visa vapnet, landskapsdjuret och landskapsblomman var för sig har han sammanställt dem till en enhet i form av ett vapen som står på ett postament och hålls upp av sköldhållare, allt under en hertigkrona. Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt att visa upp vapnen och jag hoppas att det sprider sig.
För den utländske läsaren finns det en engelsk sammanställning skriven av Stephen Coombs. Jag hoppas att den hjälper till att föra kunskapen om de svenska landskapsvapnen ut över världen, för det är de värda.
Clara Nevéus och Vladimir A. Sagerlund: Våra landskapssymboler – vapen, djur och blommor (2007).
Förlag: Historiska media.
ISBN10: 9185507156. ISBN13: 978918550 7153.
Torpa stenhus ett värdigt resmål för den som har vägarna förbi Boråsregionen i sommar.
Detta stenhus med anor från 1400-talet är ett spännande slott med både mörka och ljusa historier från förr.
Huset ägs ännu av ättlingarna till Arvid Jönsson (Drake av Intorp), vars sonson Arvid Knutsson gifte sig med Anna Gustafsdotter (Stenbock) och därmed blev anfader för den berömda Stenbock-släkten.
Den 18-19 juli är det medeltidsdagar här. Det blir som vanligt en stor medeltidsmarknad med massor av aktiviteter, mat, dryck, musik, skådespel, hästar, riddare och sköna jungfrur.
Tip of the day
In 2007, the state herald Clara Nevéus and the heraldic artist Vladimir Sagerlund published a book showing the national symbols of Sweden.
It´s a neat little book in Swedish, presenting every historical province with its coat of arms on a postament (wich it doesn’t have in ”real life”) with the province flowers, and supported by the province animal.
Stephen Coombs has written the english summary.
If you´re interested in symbols, this is a must-have-book.
Clara Nevéus och Vladimir A. Sagerlund: Våra landskapssymboler – vapen, djur och blommor (2007).
Förlag: Historiska media. ISBN10: 9185507156. ISBN13: 978918550 7153. Pris från 116 kronor.
Kunde inte slita mig ifrån nationaldagen nu när jag råkade se en artikel på expressens kultursida.
I artikeln, som publicerades 19 juni, skriver författaren Thomas Bannerhed att midsommar är vår egentliga nationaldag. Sedan kommer en radda argument som har med natur, fest och gemenskap att göra, men inte ett enda som berör vad en nationaldag är.
Så om vi bortser från den svenska nationaldagen och ser till vad som enligt Bannerhed gör midsommar till något speciellt så funderar jag lite på om Bannerhed funderade alls när han skrev texten.
Argumenten som rör gemenskap. Se dem i ett internationellt perspektiv. Finns det något kristet land som skulle kunna välja någon annan dag än julafton till nationaldag? Övriga länder med en annan dominerande religion kan ju välja sin högtidsdag hos sin motsvarighet till julen.
Naturen. Firas den egentligen på midsommar? Blommor har vi, och majstång, men blommor och träd förekommer även på andra högtider under året (någon läsare kanske tänker på julen).
Sedan kommer en dröse argument kring seder som Bannerhed läst om i en bok men som inte en enda människa genomför.
Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.
I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.
”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”
Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.
Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.
von konow fortsätter:
”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”
Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.
Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.
Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.