Sveriges sista adelsman var upptäcktsresanden Sven Hedin. Han adlades 1902.
Sveriges sista adliga vapenbrev delades ut till ätten Malm när de 1974 introducerades på riddarhuset.
Alla inlägg av Jourhavande heraldiker
Har Heder och Ära betydelse?
Heder och ära var centralt i vasatidens Sverige. De ärliga hade en plats i samhället, de ärelösa blev fullständigt utstötta.
Det tidigmoderna Sverige var en väldigt annorlunda plats. Få av oss skulle kunna känna igen sig i det samhället och ingen skulle kunna navigera i det sociala landskapet. Religionens betydelse brukar vara det som först tas upp, men även hedersbegreppen är centralt. För i detta samhälle kunde en ärlig människa inte ljuga eller begå brott. Den som är ärlig har heder och vice versa, och därför var det så viktigt att få 12 edsvurna män eller kvinnor att gå i god för ens heder.
Den vars heder ifrågasätts måste därför försvara den till varje pris. Så om prästen Christoffer Hansen i ett gräl med kapten Thomas Christian anklar den senare för att vara far till fru Berntssens barn, så kommer maken, Michell Berntssen, att stämma prästen Christoffer för förtal och kräva att varje ord tas tillbaka. Och kaptenen kommer att ta in intyg som visar att han som ärlig man omöjligen kan ha begått hor. Men stämningen får på intet sätt handla om själva otrohetsfrågan och barnet utan bara om själva anklagelsen där ingen, inte ens prästen, får anklagas för att ljuga. Prästen måste bara ta tillbaka sina ord. När orden har tagits tillbaka är hedern återställd.
Skulle anklagelsen däremot stå fast så skulle en helt annan rättegång ta vid, den om hor, vars straff var döden.
Just detta rättsfall ägde rum i Kristianstad år 1632.
Egenskap och Föremål
Hedern vad alltså extremt viktig i vasatidens ortodoxa samhälle och det på ett sätt som saknar motstycke i Europa (samma strikta hedersbegrepp gällde i alla de nordiska länderna, speciellt rörande sexualiteten).
Hedern var alltså en egenskap som kunde förstärkas eller försvagas och även helt förloras, allt värderar utifrån det gällande värdesystemet.
Men hedern var också ett ting som man bar med sig, något konkret som gick utanför individen själv. Detta gjorde att staten kunde fråndöma en brottsling dess heder och ära, vilket alltså gjorde personen till en lögnare som ingen kunde lita på, och som därför inte kunde få en plats inom den sociala gemenskapen. Man kunde inte låna pengar, köpa gjord, ingå avtal eller gifta sig. Lagen kanske inte alltid förbjöd det, men de sociala konventionerna gjorde det.
Det var detta som gjorde det tidigmoderna Sverige till en hederskultur.
Var Sverige en hederskultur?
Ja, det får vi nog lov att säga. Det betyder inte att det kan översättas rakt av till dagens konfliktområden och det betyder verkligen inte att de patriarkala strukturer som finns idag har något med att Sverige egentligen är lika mycket hederskultur som vissa muslimska länder är idag. Men det går samtidigt inte bortse ifrån att det var en hederskultur och att våra äldre traditioner och vår historia måste förstås utifrån bland annat dessa sociala strukturer.
Marie Lindstedt Cronberg ställer upp tre punkter som reder ut det mest grundläggande i en hederskultur (s 118).
• Att människor själva resonerar i termer av heder och ära och vägde in hedern i sina handlingar och ställningstaganden.
• Att det omgivande samhället resonerade utifrån heder som en nödvändig egenskap för umgänge och social tillhörighet.
• Att statsmakten och dess institutioner hanterade heder och ära som en konkret storhet som man lagstiftade om och som man kunde ta ifrån enskilda människor som ett straff. Även själva statsmakten och riket tycks ha uppfattats som bärare av och förvaltare av någon form av heder och ära, som behövde bevaras och helst förmeras i olika sammanhang
Heder och heraldik
Kan heder kopplas till heraldiken? Ja, på sätt och vis, och det kan vara av värde att förstå hedersbegreppet för att förstå hur och varför bland annat heraldiska vapen användes så som de gjorde, och varför de senare försvann.
Heder och ära är individuella egenskaper. Man kan förstärka sin heder genom vissa handlingar och man kan förlora dem genom andra. Men det påverkar inte direkt övriga personer i ens omgivning. Heraldiskt kan man se detta genom att en person kan förklaras förlustig sin sköld och adelskap, men kollektivet familjen drabbas inte. Barnen kan alltså fortsätta inneha adelskapet, liksom övriga släktingar.
På samma sätt kan individen genom hänvisning till sin börd stärka sin heder och ära utan att behöva utföra en enda handling, och börden kan då kommuniceras socialt genom det heraldiska vapnet eller genom titulatur och tilltal. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat”, i dess egentliga betydelse.
För den person som är på väg upp i samhället men står utanför bördsadeln kan ett heraldiskt vapen ändå hjälpa till att kommunicera den heder man anser sig vara värd. Det kan vara en av förklaringrana till att heraldiska vapen bland ofrälse blir så mycket vanligare under vasatid men försvinner när hederskulturen tappar i betydelse, vilket sker under 1700-talet.
Läs mer
Om allt detta skriver Marie Lindstedt Cronberg i artikeln ”Heder och ära i tidigmodern tid” (Förmoderna livshållningar, 2008).
Borgerliga vapen i Borås
Uppdaterat hos Sju Härolder – en lista över släktvapen i modern tid som förs/förts av släkter som bor eller kommer från Boråsregionen / Sjuhärad.
Sju Härolder (=Borås Heraldiska Förening) har gett sig själv i uppdrag att sammanställa de heraldiska vapen som använts i området. Just nu händer det en hel del hos dem som du kan läsa mer om här under våren.
Det första som har blivit klart, även om det är ett levande dokument, är listan över släktvapen som kan spåras till Boråsregionen. Har kan den uppmärksamme hitta en hel del kända heraldiker, men så är ju Borås också ett heraldiskt mecka.
Läs mer på Sju härolders hemsida.
Nr 117 blir mitt sista nummer
Nu ger jag upp Vapenbilden!
Jag lämnar redaktionen och blir en fri man. Nummer 117, som kommer i februari, blir det sista numret av Vapenbilden med mig i redaktionen.
Det här är inget dramatiskt. Tvärtom. Jag fortsätter gärna i styrelsen (om jag blir omvald, vilket jag hoppas) och fortsätter verka för heraldiken i Sverige. Men bara inte som redaktör.
Jag har helt enkelt gjort mitt inom den sfären. För er som inte känner till det så var jag webbredaktör 1997-06 därefter medlem i webbgruppen till 2012 och åter webbredaktör från 2015 + redaktör för Vapenbilden 00-01, 13- och med i redaktionen mer eller mindre ständigt (om än inte alltid formellt) 2001-13 + redaktör för skriftserien 08-, informellt även 04-07, vilket inkluderar de flesta matriklar.
På något sätt känner jag att det räcker för mig nu. Istället tänker jag fokusera på att skriva artiklar på beställning av redaktionen och andra intresserade.
Och det kommer att gå fantastiskt bra. Mina kollegor i redaktionen: Elias, Pontus, Stefan, Marcus, Eduardo och Christoffer är minst lika bra heraldiker som jag är, och dessutom finns det såklart fler krafter i föreningen. Så jag känner mig verkligen ersättningsbar.
Mitt arv ska inte jag avgöra. Om det jag gjort varit uppskattat eller bara tolererat lär jag upptäcka när nästa redaktör sätter sin prägel på Vapenbilden. Kanske blir det en fortsättning på den populärheraldiska tidning som jag velat skapa, eller så blir det något annat. Vad det än blir kommer Vapenbilden även i fortsättningen att vara världens bästa heraldiska tidning.
Så nu önskar jag kommande redaktör all lycka med arbetet att göra Vapenbilden till än ännu bättre tidning. Må nummer 118 bli det bästa någonsin!
Märkesåret 2019, del 2
Johan Sverkerssons kröning 2019. Då undertecknades det äldsta bevarade heraldiska sigillet i Sverige.
Här ses Lars (Laurentius) och Sigtrygg Bengtsson (Boberg-ätten) sigill. Det första sigillet verkar saknas och deras storebror Peter (Petrus) står också omnämnd i brevet.
Jag skrev om märkesåret 2019 här och kommer att återkomma till det fler gånger under året som kommer. Så detta var bara en bild som jag hämtat från Riksarkivets hemsida där de lagt ut de flesta medeltida breven de har koll på, om jag får uttrycka mig så vanvördigt. Det är alltså Svenskt diplomatoriums huvudkartotek som är källan till våra medeltidssigill.
Boberg-brevet hittar du här. SDHK-nr: 370
Johan Sverkerssons bekräftelse på samma brev, från samma dag, hittar du här. SDHK-nr:371
Danska bönders sigill
Även danska och skånska bönder hade sigill på medeltiden. Få var heraldiska och de var inte vanliga, men ett trendbrott syntes under 1400-talet.
Danmark med sina skånska landskap var under medeltiden mer socialt skiftat än Sverige. Landets bönder var längre ifrån makten och det märks på många sätt. Men 1400-talets agrara kris fick även här politiska följder där bondegrupper kunde ta ett kraftigt steg uppåt. Danska bönder var till exempel representerade på herredagarna som ett av de fyra stånden från 1400-talets mitt till 1536. Visserligen var deras inflytande väldigt litet, men de räknades.
Samtidigt pågick en rörelse i motsatt riktning där andra bondegrupper (fästebönder) nedvärderades allt mer. Det syns i källorna i hur bönder omtalas som vanvördiga, hur lagarna ändrades så att de blev mer beroende av sina jordherrar (vornedskapet) och framväxten av tjener-begreppet. Detta kom så småningom att leda till att hela bondeklassen nedgraderades
Av detta kan man idag lära sig att man ska vara försiktig med att tro att man har samma intressen som klassen ovanför, för man kan då (och nu) snart finnas sig i en situation där man snarare faller en klass. Som lägre medelklassen i USA idag.
Böndernas sigill och andra statussymboler
Sigill hörde till de statussymboler som bönderna tog till under 1400-talet. Det gäller då de självägande bönder som skapat sig rikedom framför allt genom boskapshandeln. Sigillen hittar vi i rättsdokument som också visar att bönderna var mer delaktiga i processerna på en högre nivå än tidigare.
Sigillen hade en stor betydelse även på kollektiv nivå. Kalmarunionens slut och det nya Danmark innebar en försämring för danska bönder, vilket tydligen märktes redan vid herredagen 1524-25. Då vägrade nämligen bönderna i Bjäre härad att skicka med sitt häradssigill med sina representanter eftersom de inte villa att det skulle användas för att visa att de kollektivt tog del i besluten. (Bjäres brev till kungen, St Hans afton 1524 tr. i (da) Historisk Tidskrift 1847, s. 450)
Adeln trycker på
Som en följd av denna samhällsförändring blev det allt viktigare för frälset att visa upp sin status, vilket irriterade självägande bönderna enligt de skrivelser vi har från samtiden. (Cederholm, s 52)
Det framfördes mycket klander mot biskopar och prelater för deras ståt som tog sig uttryck i dyrbara kläder, guld och juveler och stora följen. samtidigt fanns det en kritik från adeln gentemot stadsborgerskapet som enligt de förra använde för mycket prål.
I allt detta blev bärandet av vapen (inte heraldiska, utan blanka vapen) en viktig avdelare. Inte minst i stadsmiljöer där man svårligen kunde motivera bärandet utifrån ett militärt behov. Men genom att bära vapen markerade man att man hade krigsförmåga och genom att ha krigsfömåga var man berättigad till en plats i staten. man var en medborgare och inte en tjänare. Så resonerade bönder och borgare för precis så legitimerade adeln sin position som bärare av samhället.
Samtidigt ville adeln exkludera just dessa två grupper från makten även på lokal nivå, varför ett förbud mot bärnade av vapen låg i deras intresse. Förbud mot vapen jämstäldes med förbud mot guld och broderade kläder eftersom alla dessa statusmarkörer var ett hot mot adeln. Rätten till vapen begränsades efterhand allt mer men levde kvar längst i gränsbygderna, på båda sidor av gränsen mellan Sverige och Danmark. Därför är det lite kuriöst att vi i rättsmaterialet på svenska sidan kan se en för riket oproportionerligt stort antal våldsdåd som kopplas till heder och ära. (Cederholm, s 54)
Läs mer
Mathias Cederholm; En ifrågasatt ståndsordning – Bondebeväpning, privilegier och politisk status i gränsregionen mellan Danmark och Sverige kring 1500.
Mathias Cederholm: De värjde sin rätt
Bjørn Poulsen; Danske bønders brug af skrift i senmiddelalderen (2007)
Historisk Tidskrift 1847
Polskan som reformerade Sverige
Boktips
Allt fler forskare har de senaste åren uppmärksammat kvinnorna i vår historia. Denna gång är det Katarina Jagellonica som får sin välbehövliga biografi skriven av konsthistorikern Eva Mattsson.
Titel: Furstinnan
Författare: Eva Mattsson
Utgivningsår: 2018
ISBN: 978-91-639-6497-8
Denna drottning, som tillhörde ”förlorarna” i svensk historieskrivning, har aldrig tidigare varit föremål för en djupare studie. Ändå, visar Eva Mattsson, har hon varit en betydelsefull person för svensk historia. Hennes katolska arv i brytningstiden mellan medeltid och modern tid fick så när Sverige att gå en annan väg. Genom äktenskapet med hertig Johan fick det svenska hovet kontakt med ett stort antal polska och italienska hovmän vilket ledde till ett kulturutbyte. För ingen vasakung eller drottning hade som hon rest eller varit i kontakt med Europa bortom Östersjöprovinserna.
Som konsthistoriker visar Mattsson hur Katarina kom att påverka byggnadskulturen. Under kung Johans regim påbörjades fler byggprojekt än någonsin tidigare. Slott byggdes om (Stockholm, Svartsjö, Gävle, Stegeborg, Linköping, Kalmar, Borgholm, Vadstena, Uppsala, Åbo, Västerås och Drottningholm), klosterkyrkor renoverades (Nådendal, Vadstena, Varnhem, Vreta, Alvastra, Askeby och Gudhem), domkyrkor förbättrades (Skara, Nådendal, Åbo, Linköping, Uppsala och Västerås) och städer fick nya stadsplaner enligt modernt europeiskt snitt med raka gator och tydliga torg. Dessutom skulle allt inredas och dekoreras. Allt detta krävde byggmästare, målare och hantverkare som kunde bygga i sten och flertalet av dem som kom hit hämtades från Katarinas Polen eller Italien där de gjort många uppdrag för släkterna
Jagellonica eller Sforza. Därigenom fick Sverige en helt ny typ av offentliga utsmyckningar, där det heraldiska vapnet var centralt, enligt främst polskt mode. Jag ser det som viktigt att en heraldiker har förståelse för den här kulturpåverkan eftersom den inträffar just i den period då Svensk heraldik förvandlas från medeltid till modern.
”Furstinnan” är en modern biografi som ger en god inblick i drottning Katarinas dagliga liv vilket ger en hel del nyttig kunskap för den som vill förstå det sammanhang i vilket dåtidens heraldik manifesterades, och därmed också förstå varför den kom at förändras så som skedde. Dessutom ger den dig en trevlig lässtund.
Denna recension/anmälan har tidigare publicerats i Vapenbilden nr 116:2018
Sök heraldik i svenska tidningar
Nu kan du läsa om heraldik och vapensköldar i svenska dagstidningar. Kungliga biblioteket har digitaliserat och tillgängliggjort alla större svenska tidningars innehåll på sin hemsida www.kb.se.
Den som är nyfiken på siffror kan använda materialet för att titta på när ämnet heraldik har varit populärt och vilka ord som använts av skribenterna. Jag gjorde själv en snabb sökning på orden: heraldik, släktvapen, familjevapen och vapensköld. Och resultatet förvånade mig faktiskt.
När man tittar på det här materialet får man vara lite försiktig med tolkningarna. Det som kan se ut som ett stort intresse kan vara ett utslag av en reklamkampanj (ex ordet heraldik år 1926). Det kan också vara så att inskanningen gått lite fel och det ord som datorn tolkat som ex heraldik egentligen ska vara ett helt annat. Men det fungerar det utmärkt att använda sökfunktionen för trendanalys.
Vapensköld. Totalt 7591 träffar, med start vid mitten av 1800-talet. Ordet var väldigt flitigt förekommande från 1870 till 1905 för att därefter dala rejält innan det i absolut nutid, från omkring 2010, mer än 30-faldigats i användning.
Släktvapen. 357 träffar. I princip okänt begrepp fram till år 1900. Vissa toppar när Arvid Berghman var som mest engagerad (1920-40) för att sedan rasa. Åter en topp kring år 2000 och sedan en jättetopp från 2010 och framåt.
Familjevapen. Med 574 träffar faktiskt ett vanligare ord än släktvapen, vilket var en överraskning för mig. Lite äldre begrepp som förekommer från 1840-talet och vars tre toppar är Berghmans Borgerliga vapen-period, millennieskiftet och SVKs inträde på scenen. Eller om det är Svenska heraldiska föreningens webbrulla. Jag har inte tittat efter utan överlämnar det till dig som läsare.
Heraldik. Endast 1726 träffar och även detta ord från 1800-talets mitt. Innan dess användes visserligen ofta andra stavningar, men att det slog igenom så sent var även det överraskande för mig. Här ser vi en skillnad mot de andra orden i att det inte finns en extrem topp i vår egen tid. Ordet heraldik är helt enkelt inte så gångbart längre. Däremot finns det en extrem topp under 1920-talet, och det är året 1926 som tidigare nämnts.
En källa för vidare forskning
Tack vare att Kungliga Biblioteket på det här sättet har tillgängliggjort tidningarna kan vi heraldiker forska på ämnet på ett helt annat sätt än tidigare. Kanske kan vi även lätt hitta de recensioner som kan finnas av de verk som vi gärna refererar till, som kan hjälpa oss att tolka dem på bästa sätt och inte bara se dem som självständiga tankar som står fria från sin samtid. Heraldiken är trots allt en gren av historieforskningen, inte av filosofin.
Märkesåret 2019
2019 fyller svensk heraldik 800 år.
1219 undertecknade bröderna Peter, Lars och Sigtrygg ett dokument. Två av bröderna hade sigill med samma vapenbild, och denna vapenbild återkommer senare hos deras ättlingar. Den tredje broderns sigill är tyvärr borta.
Sigillen uppfyller därmed tre centrala krav för att betraktas som ett heraldiskt vapen:
1) Det är en stiliserad bild inom en sköld, där skölden är ett centralt element i framställningen.
2) Den syftar till att identifiera bäraren.
3) Den är ärftlig.
Vi vet däremot inget om färgerna här, men det visste nog samtiden.
Det finns inga bevarade heraldiska bilder som uppfyller dessa krav före 1219, inte ens Birger Brosas (Folkunga-ätten) sigill. Så därför tar jag lite historia om honom.
Birger var jarl och därmed Knut Erikssons närmaste man (av dem som INTE tillhörde erikska ätten, för hans bror Filip hade med all säkerhet högre rang i dåtidens samhälle, och säkert ett flertal andra med). Knut dog 1196 och Birger 1202. Båda hade då suttit vid makten under flera decennier. Kung Knut hade inget heraldiskt sigill, det hade inte heller hans söner, vad vi vet. Det hade inte heller den Sverkerska kungarna Karl eller Johan (Sverkarnas förmodade vapen är känt från det som troligen var prinsessan Helenas sigill, från före 1238).
Saknas i nordiskt 1100-tal
Det äldsta danska vapnet är kung Valdemars sigill från c:a 1195. Vid den tiden är han den ende vi känner till lever och bor öster/norr om Rhen (grovt räknat) som har ett heraldiskt sigill (en tysk källa från 1198 visar att kejsarens högsta vasaller väster om Rhen hade vapen, däremot ingen av dem som verkade öster därom).
Heraldiska vapen förekommer knappt ens bland hertigarna i Pommern på 1220-talet. Norge får sin heraldik kring 1250, och då har de ändå betydligt mer kontakt med England och Skottland än Sverige.
Birger Brosas bekymmersamma sigill
Det betyder att vi bör vara lite försiktiga med hur vi ska se Birger Brosas sigill.
Är det en lilja vi ser, eller är det bara några streck som vi i vår vilja att se mönster tolkar som en lilja?
Om det är en lilja, är det en heraldisk lilja, dvs den första heraldiska bilden i Norden, eller ska bilden ses som den sista i serien skölddekorationer som vi kan se i ett överflöd i tex Bayeaux-tapeten?
När vi ska till att tolka bilden bör vi därför tänka på det som sagts ovan samt att Birger Brosas bröder inte förde ett heraldiskt vapen trots att de stod lika högt i rang som honom. Ingen av hans ättlingar använder lilja, de använder ett lejon (förkortning av erikska ättens vapen?, som de tjänade). Skölden visar därmed inte upp de krav vi har på ett heraldiskt vapen.
Dessutom kompliceras det hela av att liljan, eller snarare liljestaven, faktiskt förekommer i samtida offentlighet och då tycks representera jarlavärdigheten i egenskap av kunglig ställföreträdare.
Detta tillsammans gör att jag tror att vi bör betrakta Briger Brosas sigill som i bästa fall proto-heraldik.
Med andra ord – heraldiken finns inte i den nordeuropeiska kontexten vid denna tid.
Då är vi tillbaka på att 1219 är året då den kända heraldiken i Sverige börjar på allvar. Och jag har en viss aning om vad bakgrunden är. Mer om det lite senare när jag filat klart på en text som kommer att publiceras i Vapenbilden nr 117, februari 2019.
Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?
Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet.
Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.
Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.
Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.
Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.
Skilj på en orden och en vapensköld
Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.
En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.
Seriös, oseriös eller bara humoristisk
Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.
Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.
En heraldisk icke-fråga
För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.
Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.
Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.
Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23