Just nu, denna helg, samlas heraldiker från hela Norden i Sönderjylland för att diskutera hertigar och heraldik. Jag hoppas att de har en trevlig helg och jag skulle gärna ha vetat vara där.
Nu är jag inte det och därför vet jag inte heller riktigt vad de kommer att prata om och vad som sägs på föredragen. Man kan dock följa vad som sägs via Twitter på hashtaggen #8NHK.
Dessutom har Societas Heraldica Scandinavica sitt årsmöte samtidigt.
Runstenar ses ofta som typiskt svenska. Med vi kanske ska börja se dem med nya ögon, visar en artikel av Troels Brandt i The Medievalist.
Jag gör det lätt för mig och lägger in Troels sammanfattning lite längre ner. Men jag måste sägas att hans inlägg är intressant och ett bra sätt att visa på betydelsen av mer tvärvetenskapliga ansatser vid analys av historia.
Challenges to the mind were popular at the Frankish court at the time of the Rök Stone. Due to the political situation in Scandinavia at that time the stone was made in a combined Swedish and international context. The methods of the stone are clearly influenced by the Frankish renaissance initiated by Alcuin of York. Therefore the interpretation may appear complicated, but in spite of a lot of details they are all fitting together in a very clear and planned structure – ending up in two simple messages – a coincidence is very improbable in that pattern. The principle has already been accepted by the scholars regarding the complicated encryption of the runes, which is integrated in the structure. We must never forget that way of thinking when reading the text. In the article the following simple and logical key structure of the text is recognized: The text is separated into riddles (statements) by the Old Norse word ”sakum” (”I say”) succeeded by an interrogative pronoun. Each riddle may consist of one or more stanzas. The answers are confirmed indirectly in the succeeding riddle – connecting in this way all the riddles. When ”sakum” is followed by ”mukmini” the riddle is a common known myth (Wessén’s ”public memory”). In the other riddles the history of the relevant region must be searched. According to the numbering nine riddles are missing – representing the ”nine generations” mentioned
Troels Brandts artikel om Rökstenen
Redan kring 1200 fanns det heraldik i området kring nuvarande Makedonien, det vill säga inom det Bysantinska imperiet.
Det hävdar Jovan Jonovski i en spännande artikel.
Det är i Pantelejmon i Nerezi som man kan se väggmålningar där helgon avbildas med sköldar som har motiv. Sannolikt en form av heraldiska motiv, men sagovapen eftersom det inte är något vapen som förts av en fysisk person utan ett vapen som attribuerats till en historisk person.
Men det spelar mindre roll. Viktigare är att bildspråket är heraldiskt och att den bysantinska kulturen relativt snabbt fångat in korsriddarnas bildspråk och sköldtyper.
Läs mer om Jovan Jonovskis teser här.
En sjökrona är runt om i världen ett rangtecken för marin verksamheter. I Storbritannien ges den till framträdande flottstäder, militära enheter eller mycket framstående och högt rankade sjöofficerare. I Spanien används den enbart av militären.
I Sverige används sjökronan nu av den ideella föreningen Drabbningsdivisionen. Det är absolut inget fel att ge dem i sjökrona OM, säger OM det var ett av motiven i skölden. Men där är den inte. Tvärtom har sjökronan placerats på skölden.
På skölden läggs bara rangkronor och eftersom statsheraldikerämbetet, en statlig myndighet, nu har valt att lägga sjökronan på skölden betyder det att myndigheten infört denna rangkrona i Sverige. Varför statsheraldiker Henrik Klackenberg valde att göra så vet jag inte, och med tiden ska jag nog få svar.
För tillfället är jag bara förvirrad över att kollektivet statsheraldiker och Heraldiska nämnden kan få för sig att ta detta beslut.
Den hedervärda kamratföreningen Drabbningsdivisionen samlar de flottister som tjänstgjort i Adenviken utanför Afrikas östkust. De ska självfallet få ett vapen och det vapen de har blasoneras: I rött fält en stråle av silver upp mot sinister åtföljd ovan av en lyra och nedan av en spetsig trekant, bägge av guld. Skölden krönt med en sjökrona och lagd över ett ankare av guld.
I dagens nyhetsfixerade värld kan det kännas tryggt att luta sig mot något stabilt, och vad är väl mer stabilt än den 900 år gamla läran om heraldik? Att det dessutom är en form av varumärken som stått sig över tid gör det inte hela sämre. Eller vad sägs om släkten Natt & Dag som har haft samma familjelogotyp sedan 1313 och den fungerar än idag.
Heraldik är läran om vapensköldar, släktvapen eller familjevapen – kärt barn har många namn.
Enligt berömda myter på Flashback och andra pålitliga källor så har endast adliga rätt till heraldiska familjevapen. Det är fel idag och det var fel förr. Det har faktiskt alltid varit fel.
Vapen har i alla tider förts av adel, präster, borgare och bönder. Fram till sent 1200-tal användes vapen bara av stormän (ungefär detsamma som ättlingar till vikinga-hövdingarna, inklusive tillägget att de hade en egen mindre armé) men kring sekelskiftet 1300 spred sig bruket till vanliga frälsemän liksom till präster, borgare och bönder. Faktiskt är det så att de första bevarade vapensigillen för dessa grupper framträder under samma generation mellan 1290 och 1310.
Så du som funderar på att ta dig ett vapen men känner att det bara är för andra, för fint folk, kan tänka om nu.
Självklart kan du ta dig ett eget familjevapen. Antingen på egen hand eller så kan du vända dig till en heraldisk konstnär.
Du hittar flera namn på Svenska Heraldiska Föreningens hemsida, men får om jag ska rekommendera några svenska heraldiker så är det namnen Thomas Falk, Magnus Bäckmark och Davor Zovko som du ska hålla koll på.
Tillsammans står de för en syn på heraldiken som präglas av lika delar respekt för historien och lekfullhet i utförandet.
Ett ämne så gammalt som heraldiken behöver utövare med självdistans för att kunna tas på allvar. Genom att bryta mot sedvanans regler när det är passande vill vi visa att heraldiken är så mycket mer än adlig prakt. För det är en folklig kultur.
Det finns en allmän utbredd syn bland heraldiker att kvinnor ska använda en rutformig eller oval sköld. Trams.
Sköldar är en krigsutrustning och kvinnor var inte stridande, därför kan kvinnor inte ha en vanlig sköld (tempusväxlingen medveten). Kvinnor ska ha en oval sköld . Det är en tes som förekommer i heraldisk litteratur från 1800-talets mitt och framåt.
Men hur väl stämmer den med litteraturen och det empiriska underlaget? Inte så bra, om jag ska vara ärlig.
Den ovala skölden var på modet under 1700-talet. Under detta sekel finns mängder av ovala sköldar för kvinnor och män, ja även för kungar och drottningar. Det förekommer ovala riddarsköldar vid Gustav IIIs karuseller (låtsastornerspel), de finns i kyrkorna, på exlibris och i annan konst.
I bilden här ovan ses det friherrliga vapnet för riksrådet Joachim von Wallwijk som utsågs till friherre 1770 och greve 1771 (ätten adlades 1718, ofrälse namn var Wallvik). Deras vapensköld är mycket tidstypisk i både innehåll och utformning och visar en oval sköld.
Var därför försiktig med att ta allt för allvarligt på heraldikens ordningsmäns åsikter; de kanske inte har stöd i verkligheten.
 |
| Teckning av Anders Segersven (ur Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000). |
De tio budorden togs fram av Heraldiska Sällskapet i Finland i slutet av 1980-talet. Syftet var att ge en vägledning till skapare av nya vapen inför kommande registrering.
De tio budorden omnämns ofta okritiskt som en genomtänkt vägledning till heraldiska konstnärer. Flera av budorden är kloka, men det finns de som kan kritiseras, vilket jag gör längre ner. Men först en presentation av reglerna.
1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.
2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.
3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.
4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.
5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.
6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella – åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.
7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.
8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste – idealet är en enda figur.
9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.
10. Figurerna bör vara sådana att de – liksom hela emblemet – utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.
Kul mer regler, men lite krav kan man ställa på dem som gör regler.Jag skulle vilja påstå att dessa regler på flera punkter är synnerligen ohistoriska och visar på en klart bristande insikt om äldre tiders heraldik, men däremot på en romantiserad historiesyn där källor får stå tillbaka för tidstypiska estetiska ideal.
Att även jag omfattas av idealen gör dem inte mindre tidstypiska för 1900-talet.
Punkt 1
Tinkturen purpur nämns inte. Men den är välkänd i heraldisk litteratur sedan medeltiden, och den har fram till 1600-talet då ofta blandas samman med brunt. Purpur och brunt har i äldre tid en mycket snarlik nyans och dagens definition av purpur avviker från äldre tiders.
Att då helt avstå från att nämna purpur är att frångå heraldikens historia. Därför erkänner Svenska Vapenkollegiet denna tinktur.
Punkt 2
Den här punkten känns som ett eko från 1930-talets funktionalistiska stilideal. Den har däremot föga med heraldik att göra eftersom vi redan under heraldikens första decennier på 1100-talet ser att man gärna använder tre färger, ex William Marshall, earl av Pembroke.
1900-talets ideal bland reklamteckningar och varumärken har däremot just den här synen på färger vilket har med dagens stilideal att göra.
Punkt 5
Har inget med blasonering att göra utan är – återigen – ett 1900-tals ideal för reklamare (även om det idealet kommit och gått genom seklerna).
Punkt 7
Vad menas egentligen? Ordet borde vara ”stiliserbara”, inte ”karakteristiska”. Vad som är karekteristiskt hos ett föremål kan (men behöver inte) vara ett uttryck för tidsperioden och hur denna förhåller sig till föremålet. Svin förr har kraftiga betar, dagens svin avbildas som tjocka köttdjur (därför kallar vi nu de heraldiska svinen för vildsvin, men det är egentligen ohistoriskt).
Punkt 8
Enligt vilken historisk auktoritet före Traettenberg har detta varit idelet? Jämför med medeltidens franska kungavapen och dess beströdda liljor, eller greven av Anjou, han som fick det första vapnet i historien med sex lejon ställda tre över två över en.
Punkt 9
Se punkt 8 OCH vad som förstärker symboliken kan knappast anges på det här sättet. Det beror helt på kontexten och på tycke och smak.
NYTT. Den finlandssvenske heraldikern Anders Segersven bloggar om heraldik och vapensköldar på http://finskheraldik.blogspot.se/
Anders är en finurlig tecknare som påminner om Magnus Bäckmark i sin stil. I sin blogg illustrerar han med egna teckningar de inlägg han gör.
I bloggen blandas allmänna heraldiska översikter med studier av enskilda släkter. Mängder av nya borgerliga, ofrälse, vapen presenteras. Det gör bloggen kul att läsa och jag hoppas att fler upptäcker den.
Bloggen startades den 15 mars 2015.
Första maj står för dörren så varför firas den?
Dick Harrisson säger att de går tillbaka på vårfesterna och det är ju ett relativt okontroversiellt påstående. Och med all säkerhet korrekt. Frågan är väl då vems vårfester, men det får vi aldrig svar på.
I slutet av 1800-talet växte sig arbetarrörelsen starkare. Demonstrationer krävde rättvisa. Men det här var en tid då man endast var ledig på söndagar – och då skulle man gå i kyrkan. Men det fanns på kontinenten en riktig helgdag då alla var lediga för att kunna flytta och byta jobb, och det var kring den första maj. Motsvarande dag i Sverige var i oktober månad.
I USA urartade en demonstration 1886 till en massaker på arbetare. För att hedra dessa män beslöt Andra Internationalen vid ett möte i Paris några år senare att hålla demonstrationer över hela världen för att hedra ”Chicagomartyrerna”. De första 1 maj-demonstrationerna i Sverige ägde rum redan 1890, men röda flaggan kom först året efter. Ser man bilden här ovan så var flaggor ännu 1917 ganska ovanliga.
I takt med att arbetarrörelsen växte sig starkare så utvecklades 1 maj till något allt större, till en kombination av politisk manifestation och folklig fest. Därför blev 1 maj en allmän helgdag år 1939, precis som nationaldagen nu på senare år ersatte annandag pingst som helgdag.
Ja just det. Självklart ska en stor nationell helgdag även vara flaggdag.
Och glöm inte att arbetarrörelsen från 1 maj 1921, det rå kvinnorna fick rösträtt, valde att föra den svenska flaggan främst i sitt led eftersom den allmänna rösträtten visade att den representerade alla svenskar, inte bara kungahus, arme´och överhet.
Det har kommit ytterligare en juridisk uppsats om släktvapenrätt, och ännu en gång från Lunds universitet. Författaren nu är Torbjörn Bolling Landtblom.
Misstolka mig inte, jag tycker att det är fantastiskt att det görs uppsatser inom ämnet heraldik. Och jag ser att det är min gamle vän Martin Sunnqvist som på något sätt har initierat det här (han var handledare åt Elsa Trolle Önnerfors som i sin tur är handledare åt Torbjörn Bolling Landtblom). Att jag själv förekommer i (den något tunna) litteraturlistan gör inte saken sämre.
Tyvärr märks det att det en juridisk uppsats för det finns en hel del rätt simpla historiska fel. Men det är inte uppsatsens syfte att reda ut den socialpolitiska historien utan att följa den juridiska utvecklingen. Och här följer uppsatsen i allt väsentligt martin Sunnqvist teser.
Tyvärr också i några detaljer där jag tycker att man kan utveckla Martins teser. Det gäller framför allt förordningen om ”Adelig Skölds eller öpen Hjelms brukande af Ofrälse Män” som jag anser generellt vara vara misstolkad och sedd med anakronistiska glasögon.
Men Torbjörn Bolling Landtbloms uppsats är absolut läsvärd och ger ännu ett bidrag till den heraldiska litteraturen.
Läs uppsatsen Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige