Blogg
medaljBlogg är en blogg om medaljer. Såklart.
Ämnet är inte min specialitet, men en snabb läsning här och jag känner mig genast mer kunnig.
medaljBlogg finns också på Facebook.
Alla inlägg av Jourhavande heraldiker
Okände hertig Johan – vår förste häxbrännare
Prins Johan av Sverige, hertig av Östergötland
Hertig Johan av Östergötland, prins av Sverige och son till kung Johan III och drottning Gunilla Bielke. Bortglömd potentat som var förste häxbrännaren i Sverige.
Hertig Johan (1589-1618) var son till Johan III och drottning Gunilla Bielke. Hans liv är idag nästan helt bortglömt och det är sällan han nämns ens av hertig-forskare. Och det finns skäl till det.
Johan var en häxbrännare.
Som vasahertig hade Johan i princip oinskränkt makt inom sin domän. Han kunde grunda städer, ta in skatt och döma folk efter lag och eget huvud. Det senare kom att bli hans specialitet.
Hertig Johans far, kung Johan III, var en man som ägnade stor tid åt religiösa spörsmål. Han kom med tiden att bli allt mer extrem i sina åsikter och det är sannolikt att han förde över sina idéer på sin omgivning och såg till att hans barn fick den uppfostran som han ansåg lämplig. Eftersom Johan den äldre dog när Johan den yngre endast var tre år är det uteslutet att någon religiös ådra förts över direkt från far till son.
Raderades från tron och historien
Johan uppfostrades av sin farbror hertig Karl och umgicks därmed med sina kusiner, den fem år yngre Gustav Adolf (1594-1632) och lille Karl Filip (1601-1622). Vid den här tiden – mellan 1592 och 99 – var Johans halvbror Sigismund kung över Sverige. Inbördesstriderna tvingade emellertid bort Sigismund och hertig Karl tog över den svenska tronen.
Men – den rättmätige tronarvingen var ju Johan. Han var då endast tio år gammal och sköts helt enkelt åt sidan av sin farbror Karl som själv tog över tronen. Slå upp valfri historiebok och se om Johan står med där, eller om historikerna helt enkelt förbigår honom. Hur som helst tycks Johan har accepterat att hans roll var mer sekundär än den kunde ha varit och att han trots allt ändå var en av Sveriges mäktigaste män genom sin plats i riksstyrelsen efter Karl IX:s död.
Häxbrännaren
Det intressanta med hertig Johan är hans bidrag till den svenska historien. Han var nämligen Sveriges första häxbrännare.
I sitt äktenskap med kusinen Maria Elisabet (dotter till Karl IX) tycks den religiösa fanatismen växt sig extremt stark. Tillsammans med sin kaplan Claudius Prytz anklagade hertigparet en kvinna som var känd som Togohäxan för hertigparets sjukdom.
I en skenprocess med alla tänkbara tramsiga bevis, där tortyr och vattenprov var givna ingredienser, kom domstolen fram till att Togohäxan var skyldig. Hennes straff var att brännas på bål (levande, som enda kända person i Sverige).
Processen gjorde att hertigparet lät instifta en ny lag i sitt hertigdöme som gjorde det möjligt att döma häxor till mycket stränga straff. Den gamla lagstiftningen gav inget stöd för dödsdomar och tortyr.
Minnet av häxbränningarna levde kvar
Om hertig Johan startade den första häxhysterin i Sverige så hade det ändå det goda med sig att minnet av dessa dumheter länge levde kvar hos både hög och låg. När Sverige 1668-1676 drabbades av nästa våg av häxhysteri med dödsdomar mot oskyldiga förekom det inga processer i Götaland.
Redan då 1668-hysterin tog fart sa Per Brahe om häxjakten i Östergötland på 1610-talet:
”Att förfara alltför skarpt med dem som äre inifcerade, efter de inbilla sig mycket som inte är realt, och den skarpa executionen lär öka trolldomen, som i H. Johans tid skedde”, och
”Hr Riksdrotsen påminte sig om Hertig Jans furstinna. Hon begynte till att låta bränna några, så att på sistone icke en hustru var, som icke allenast var beskylld”.
Guliganerna kan flaggor
Guliganerna, Elfsborgs supporterklubb, börjar lära sig det här med flaggor.
På sin blogg har de en utmärkt liten skola hur man ritar en flaga för ett tifo.
Deras ståtliga svarta lejon är en vacker skapelse av Bror Jacques de Waern, som fick Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj 2004.
Heraldiskt släktbegrepp, en förvirrad historia
Släktbegreppet är av största betydelse för vapenrätten. Flertalet skribenter tar emellertid inte upp begreppet. Det agnatiska släktbegreppet är underförstått.
De senaste decennierna har diskussionen blivit mer varierad och som en följd av detta har den teoretiska heraldiken fått två huvudgrupper, en som är liberal och en som är mer konservativ än föregående generationer eftersom den inte ser undantag utan strikt håller sig till en given regel.
Harald Fleetwood skriver följande i ”Svensk heraldik”: ”Vanligen menar man dock med stamtafla en dylik förteckning, upptagandes blott de stamfaderns afkomlingar, hvilka tillhöra hans egen ätt, dvs bära hans namn.”.
Per Andersson, som företräder det agnatiska släktbegreppet som det enda giltiga inom heraldiken. I ”Heraldiska vapen i Sverige” kommer han in på dessa frågor.
”Antagande, förvärv och förande av släktvapen grundas på den agnatiska släktprincipen.” [s 22].
”Rätten att föra ett släktvapen tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”.
Den här meningen är intressant på flera sätt, om Anderssons övriga idéer tas med. Den innebär att en dotter, gift med en man som har ett eget vapen, faktiskt inte längre har rätt att föra sitt eget vapen i sin grundform, medan hennes svägerska, som saknar ett eget vapen, har rätt att föra sin svärfars vapen. Och en dotterdotter har absolut inga av de rättigheter som tillkommer hennes ogifta faster.
Ändå avstår han från att förespråka briseringar inom vapenbruket.
”Brisering, som innebär förändringar av ett vapen … företrädesvis för att utmärka en viss gren av en [agnatisk] släkt, är föga utbredd inom svensk heraldik.” [s 14].
Det betyder att det inte är möjligt att ens föra en variant av morfaderns vapen.
Casimir Sparre Lindhe har givit ut två böcker om heraldik där han främst behandlar vapenkonst. Men något om vapenrätt och släkt kommer han ändå in på, här från ”Heraldica hodierna” (1995).
”Släktvapen komponeras och används flitigt enligt släktprinciper. Om ett barn i obruten manslinje härstammar från släktens stamfader, kallas detta för agnatisk succession.” [s 8].
”Släktskap på manslinjen är ett ättebegrepp, som betyder släkt på fädernet i rakt nedstigande led, från far till son, farbror, farfar och sondotter.” [s 8].
”Rätten att använda släktnamnet tillkommer släktens agnatiska medlemmar samt ingifta kvinnor”. [s 8].
”Motsatsen är kognatisk succession – härstamning från kvinnor (sidolinjen)”, [s 8].
Här rör Lindhe till det ordentligt när han inte tar hänsyn till namnlagen från 1982 och upphöjer namnlagen från 1901 till det evigt sanna. Släktnamnet ärvs numera inte alls på det sättet och gjorde inte heller det 1995. Kognatisk är inte heller kvinnolinje utan mans- och kvinnolinje. Tveksamt om man idag kommer undan med att kalla kvinnolinje för sidolinje eftersom det betyder att mannen per definition är norm.
”Den som redan har ett godtagbart släktvapen (adligt eller borgerligt) bör naturligtvis använda detta oförändrat och utan tillägg av nya emblem”. [s 28].
”Ibland fogade man dessutom till vapnet en ny liten detalj – ett särskilt bitecken – ett tillägg av små figurer för att redovisa samhörighet mellan olika ättegrenar, yngre börd, sidolinje eller adoption”. [s 8].
Detta bruk förekommer inte alls inom den adliga heraldiken från 1626. Före det året, och kontinuerligt sedan medeltid när det gäller ofrälse vapen har vapen briserats lite hur som helst utan något egentligt system.
Skrån med vapensköldar i Florens
Staden Florens är fylld med spännande skråvapen för de stora mäktiga skrån som dominerade denna stad och världshandeln för 600 år sedan.
Även om Medici dominerar stort så finns här gott om avbildningar av andra familjer, till exempel Pazzi, Salviati, Bardi och Peruzzi. I många gathörn finns även vapensköldar som är så slitna att de är näst intill oidentifierbara.
Men den stora majoriteten är trots allt inte familjevapen. Betydligt vanligare är sköldar för skrån och gillen. Även stadens indelningsområden får sin heraldiska presentation, men de synes vara av nyare datum.
Det rikaste skrået under medeltiden var klädeshandlarna (Arte di Calimala) som i sin sköld har en röd örn gripandes en säck. Den syns överallt, inte minst tillsammans med familjen Medici eller vid entrén till rådhuset. [Bild 3]
Bland de andra skråna märks stenhuggarna, ullhandlarna (Arte della Lana, med Agnus dei), och juristskåret (Arte dei Giudici e Notai, med stjärna i skölden).
Grünenbergs vapenbok äntligen tillgänglig
Ett av heraldikhistoriens verkliga praktverk finns nu tillgängligt digitalt. Det är Conrad Grünenbergs över 700 sidor tjocka vapenbok från 1493 som givits ut digitalt.
Conrad Grünenberg var en betydelsefull borgare i Konstanz som var medlem i magistratet från 1454 (och flera gånger borgmästare). Han kom att adlas 1468 för sina heraldiska insatser efter det att han och hans broder Johan fick tjänst hos kejsar Fredrik III.
Trots att familjen var betydelsefull vet vi inte när han föddes. Han förekommer första gången i källorna 1442 och är redan då vuxen och har fått ett uppdrag som byggmästare. Han dog 1494. Men det är inte som byggare han är mest känd, utan som skapare av en fantastisk vapenbok som numera också bär hans namn. Det handskriva originalet har fått flera avskrifter så redan samtiden förstod att uppskatta detsamma.
Speciellt en avskrift har en så hög kvalitet att det nu finns tillgängligt digitalt. Det tillhör Bayerns statsbibliotek. Steen Clemensen har publicerat en grundlig genomgång av Grünenbergs vapenbok som i detalj beskriver innehållet. Grünenbergs vapenbok tar inte bara upp samtida vapen tillhörande härskare, fria stater och städer, torneringssällskap och högadel.
Här finns också fantasivapen för historiska hjältar, kejsare av Romarriket, utomeuropesiska kungar och legendariska personer. Conrad Grüneberg skrev även en resebok om sin pilgrimsresa till det heliga landet.
Vapenboken kan laddas ner här:
www.wdl.org/en/item/8928 Steen Clemensens arbete kan laddas ner här: www.armorial.dk/german/Grunenberg.pdf
Så valde man en kung i Sverige
I den svenska medeltidshistorien är en ständigt återkommande tvistefråga vem som egentligen valde den svenske kungen: svearna, götarna eller båda tillsammans. Vad man kommer fram till beror på hur man tolkar äldre västgötalagen eller kung Knaphövdes öde.
Jag tror att man närmar sig frågan från fel håll, från ett mycket romantiserande håll.Från Erik den heliges död och fram till Magnus Eriksson går det 160 år. Under den tiden har vi (minst) 12 män som kallar sig kung. Så hur kom de till makten? Var det någon endaste en som vi valdes av folket på ett ting, såsom Västgötalagen säger att en kung ska väljas (oavsett hur man nu tolkar det mytiska ordet ”svear”).
Hur blev kungen kung?
Magnus:
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Slog ihjäl Erik den helige (E) och blev kung c:a 1260
Sverker (S):
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Slog ihjäl Magnus och blev kung 1261
Knut (E):
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Sköt/slog ihjäl Sverker och blev kung c:a 1267. Dör en naturlig död 1296.
Karl (S):
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Utses 1296 till kung av okända stormän. Utser sedan själv sin son till tronföljare.
Erik (E):
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Störtar 1208 Karl genom uppror.
Johan (S):
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Efterträder 1216 Erik som dött en naturlig död. Osäkert vem som utser honom till kung.
Erik (E):
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Efterträder 1222 (som sexåring) Johan som dött en naturlig död, endast 22 år gammal.
Holmger (E):
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Puttar 1229 undan den ännu omyndige Erik från tronen.
Erik (E):
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Återinträder som kung efter Holmgers död 1235.
Valdemar (B):
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Utses 1250 av stormän till Eriks efterträdare.
Magnus (B):
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Genom uppror 1275 störtar han sin bror Valdemar.
Birger (B):
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Efterträder 1290 sin far Magnus.
Erik (B):
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.
Uppsätts 1319 som minderårig (endast 3 år) som kung av de stormän som just störtat Eriks farbror Birger och avrättat dennes son, Eriks kusin.
Inte vid något tillfälle säger någon källa att den nye kungen har åkt på Eriksgata, valts av några ting eller stått på Mora stenar. De uppgifterna kommer först under 1300-talet, samtidigt som den skrivna propagandan (Erikskrönikan mm) gör sitt intåg i Sverige.
Nä, jag kan inte finns att Västgötalagen har så mycket stöd i den politiska verkligheten. Den är nog främst en partsinlaga från en grupp som vill styra upp konflikterna om kungatronen, men ett misslyckat inlägg.
Vad som förvånar mig är att så många debatterar själva texten, men att det är så få som väljer att se den politiska verklighet som texten sägs skildra.
(E) = Erikska ätten
(S) = Sverkerska ätten
(B) = Bjälboätten = Folkungaätten
Därför är lejon så vanliga
Stora katter förekommer i de flesta riksvapen norr och väster om Elbe. Österut och söderut är örnen vanligare. Varför är det så?
lejonvapnen går tillbaka till heraldikens tidigaste period. Det gäller för såväl England och Akvitien som för Skottland och de nordiska länderna. Alla hade de sina lejon redan kring mitten av 1200-talet, där Norge är sist ut.
Englands lejon är kända från kung Rickard I. Hans vapen visar två lejon i rött. Hans mor, Eleonor av Akvitanien, förde ett lejon i rött och hans farfar förde sex lejon i blått. det heraldiska arvet kommer därmed mer sannolikt från modern än från farfadern.
När lejonen var etablerade här är det lätt att förstå att de även spred sig norrut till de nya kristna rikena i Skandinavien utan självklar anknytning till den förkristna symbolvärlden kring medelhavet.
Lejonen ska nog mindre ses som symbol för styrka och mod (även om det också ingår) utan mer som en symbol för kristenhetens försvarare. Lejonet av Juda.
De riken som på något sätt vill hävda att de är de moraliska arvtagarna till de romerska kejsarna har däremot en örn. det gäller Tyskland och Bysans och därmed också Ryssland samt de länder som kommer däremellan, som Polen.
Endast Frankrike avviker med sin lilja, men så har fransmännen alltid gått sin egen väg.
Svenska flaggan – En 800 år lång kärlekshistoria
Sveriges flagga friskt humör. Idag firar vi Svenska Flaggans Dag och Nationaldagen med ett frenetiskt flaggviftande.
Sveriges flagga och baner har en lång historia. En röd, eller snarare blågul, tråd ringlar sig från 1200-talet fram till idag. Men flaggan som en gemenskapssymbol för nationen Sverige är bara drygt 100 år gammal.
Bilden ovan visar den svenska flaggan så som den såg ut enligt 1905 års flagglag. Nyanserna har skiftat genom tiderna, och är för en heraldiker relativt ointressanta. Det viktiga är att veta att det är gult och blått.
Scandia för historieintresserade
Tidskriften Scandia är en av två förnämliga vetenskapliga skrifter inom historia. Nu finns den, delvis, online.
Scandia är fortfarande en pappersskrift, viket är synd. De har inte heller lagt upp äldre artiklar på nätet, vilket är ännu tråkigare. Jag misstänker att det beror på en kombination av dålig ekonomi, krångliga upphovsrättsregler och en bristande känsla för vilka vinster det ger hela historievetenskapen att enkelt få tillgång till även 100 år gamla artiklar.
Som medeltids-lekmanna-forskare saknar jag verkligen lättillgänglig tillgång till arkivmaterial och litteratur. Och det känns som om vissa delar av forskarvärlden inte inser problemet (eller värre, inser att det är denna tillgång som gör att de bibehåller sin position) medan andra kämpar som galningar för att sprida kunskapen.
Det har dock inte så mycket med Scandia att göra. Så gå hit, läs bloggen och titta runt.