Idag (29/9) skriver Staffan Laestadius på SVDs debattsida om att humanister ska ta mer ansvar för klimatfrågan. Jag har lite synpunkter på vad Staffan Laestadius skriver och vad som inte sägs.

Staffan Laestadius saknar kulturfolket i klimatdebatten. Ja, det kanske han gör. Jag för min del tycker att de varit påfallande närvarande i den debatten sedan jag började i småskolan på 70-talet. Ibland har de varit väldigt bra att ha med, ibland har jag dunkat huvudet (bildligt) mot närmsta vägg och skrikit efter en ingenjör.

Det intressant är att Laestadius tar upp hur mycket kol och olja betyder för vårt välstånd. Om han ägnade sig lite åt historieforskningens alster de senaste 150 åren kommer han att notera att detta är centralt i beskrivningen av industrialismens framväxt (därav Marx teser om kampen om produktionsmedlen). Jag skulle därför vilja säga tt bland den här grpen humanister/kulturfolk/forskare är fossilbränningen inte en elefant i modernitetens vardagsrum.

Jag håller däremot med om att klimatdebatten på senare år har dominerats av naturvetare. Det betyder inte att andra inte medverkar, det betyder däremot att några röster värderas högre än andra. Omvänt kan vi ju säga att innan samma grupp upptäckte att deras arbete påverkade klimatet så dominerade deras röster så mycket att klimatfrågan ansågs ointressant. Minns gärna attityden bland tekniker och ekonomer mot miljörörelsen under70- & 80-talet. ”Lyssnade” är inte ordet som jag först tänker på.

Det jag däremot inte alls håller med om är hans synnerligen ovetenskapliga beskrivning av humanister och det mycket värderande uttrycket ”de vanligtvis känsligaste personerna …” det visar på en stor okunnighet om det mesta som inte faller inom hans eget område, och det oroar mig en hel del.

Däremot har han rätt i sak. Mer samtal behövs. Och mindre fördomar mot andra.