Etikettarkiv: Statsheraldiker

Nationalkommittén för genealogi och heraldik – en orientering

Varför gömmer sig Nationalkommittén för genealogi och heraldik är Sveriges, främsta heraldiska institut?

I Vapenbilden #69:2007 skrev fil dr Lars Wikström, då ordförande i Svenska nationalkommittén för genealogi och heraldik (SNGH), en kort artikel om kommitténs historia och verksamhet.
Med utgångspunkt i den kan man ställa frågor om kommitténs funktion och berättigande.

Nej

Det är inte så att jag vill avskaffa SNGH eller ens byta ut dess ledamöter.
Vad jag vill är att se lite liv och rörelse i nämnda kommitté.

SNGh grundades 1971 för att få en svensk institution som kunde vara en samtalspartner till Confédération internationale de généalogie et d´héraldique, som grundades 1970 för ”uppehållande av kontakter mellan nationella intressegrupper och internationella organisationer. En av dess främsta ambitioner är att tjäna som rådgivande organ till UNESCO”, som Wikström skrev.

1970 fanns det ingen svensk heraldisk förening och ingen egentlig institution jämte statsheraldikern och Riddarhuset som hade permanent heraldisk kompetens.

Genealogerna ställer upp

Genealogiska Föreningens tidskrift ”Släkt och Hävd” ställdes till kommitténs förfogande som svenskt publiceringsorgan, vilket gör att denna förening fortfarande har representation i kommittén.  Enligt nu gällande statuter av år 2000 består Nationalkommittén av minst åtta, högst tolv ledamöter, som representerar Kungl. Maj:ts Orden, Kungl. Vitterhetsakademien, Riksarkivets heraldiska sektion, Försvarets traditionsnämnd, Genealogiska Föreningen, Riddarhuset och Ointroducerad Adels Förening.

Här skulle man kunna invända mot sammansättningen och hävda att kommittén även borde öppna upp för Svenska Heraldiska Föreningen (SHF). Och det gör jag, för jag tycker att det är SHF som har den i särklass mest samlade heraldiska kompetensen inom heraldik. Både bredd och spets. Dessutom med egen heraldisk publikation som väl fyller SNGH:s behov.

SNGH borde höras mer

Idag är SNGH en mycket tyst kommitté. De verkar inte ens i det tysta och det är synd. Det skulle vara av stort värde om någon av deras ledamöter (helst alla) någon gång tog till orda i heraldiska spörsmål. Vi behöver deras kompetens.

Lagar om heraldik och statssymboler

SFS 2009:1593 Förordning (2009:1593) med instruktion för Riksarkivet och landsarkiven;
(Se särskilt paragraferna 7, 22, 23 och 32 som berör den heraldiska verksamheten.)

SFS 1982:268 Lag (1982:268) om Sveriges riksvapen;

SFS 1982:269 Lag (1982:269) om Sveriges flagga;

SFS 1983:826 Förordning med riktlinjer för färgnyanserna i Sveriges flagga;

SFS 1973:686 Kungörelse om registrering av svenska kommunala vapen;

SFS 1970:498 Lag (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar;

SFS 1976:100 Förordning (1976:100) om vissa officiella beteckningar.

Läs mer på riksarkivets hemsida om heraldik.

Uppsalas vepor skandalösa?

Uppsalas vepor bryter mot lagen. Eller gör de det?
Jag hävdar nej.

En svensk flagga har vissa proportioner och färger. Har flaggan inte de proportionerna eller färgerna är det inte en svensk flagga, Den som ändå hävdar att det är en svensk flagga begår därmed ett lagbrott.

Det är däremot inte mot lagen att ha en blågul korsflagga i valfri nyans och proportion så länge den inte sägs vara svensk. Om jag som åskådare ändå anser att den är svensk är det mitt problem, och inte flagghållarens.

Den som läser flaggan noterar möjligen också att lagen saknar noteringar om straff. Ungefär så allvarligt tar alltså lagstiftarna på det här med att flagga fel men mena väl.
För mig som heraldiker är jag mer bekymrad över de som tror sig ha rätt och vill agera offentlig bödel än de som dekorerar en paradgata med de svenska färgerna, eftersom de förra har gjort flaggan till ett heligt föremål.

Även tjänstemän får agera

I just det ärendet tycker jag att det är ok att påtala för nämnde tjänsteman i artikeln (statsheraldikern) att han genom att ha blivit informerad om överträdelsen och har kunskap om densamma har full rätt att själv anmäla brottet. Liksom ifrågavarande journalist.

Så här säger Lag (1982:269)
om Sveriges flagga

 

1 § Sveriges flagga är blå med ett gult kors. Korset är vinkelrätt ställt mot flaggans kanter.

2 § Flaggan är tvärskuren eller tretungad.
Den tvärskurna flaggans höjd förhåller sig till dess längd som 10 till 16. På de inre fälten förhåller sig höjden till längden som 4 till 5 och på de yttre som 4 till 9.
Den tretungade flaggans höjd är hälften av dess längd, tungorna medräknade. De yttre fälten är, bortsett från tungorna, lika stora som de inre, och fältens höjd förhåller sig till deras längd som 4 till 5. De yttre tungornas ytterkanter bildar inte vinkel med flaggans över- eller underkant. Tungorna utgör förlängningar av de yttre fälten och korsarmen.
Korsarmarnas bredd motsvarar hälften av höjden på vart och ett av fälten.

3 § Flaggans färg är ljust mellanblå på fälten och guldgul på korset.
Närmare föreskrifter om färgnyanserna meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 § Statschefen och med dennes tillstånd andra medlemmar av det  kungliga huset får använda tretungad flagga med eller utan stora eller lilla riksvapnet på ett vitt fält i korsets mitt.
Den tretungade flaggan används som örlogsflagga av försvarsmakten och enligt föreskrifter som regeringen bestämmer av andra myndigheter som bedriver militär verksamhet. När en sådan flagga är befälstecken, markeras detta genom en särskild beteckning i övre inre fältet.
I övrigt används den tvärskurna flaggan.

Flaggan får inte i vidare mån än som följer av första och andra styckena förses med märken, bokstäver eller andra tecken. Lag (1994:697).

Läs mer om den fruktansvärda händelsen här

Lita inte alltid på uppslagsverk

Uppslagsverk är bra, men ibland kan de leda lite fel. Som i fallet med de borgerliga vapnen.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om borgerliga vapen. Texten är skriven av förre statsheraldikern Jan von Konow.

”Borgerligt vapen kallas i heraldiken en ofrälse persons vapensköld med eventuella tillbehör. Det äldsta bevarade svenska borgerliga vapnet finns i ett sigill från 1320. Efter adligt mönster hade då även ofrälse personer börjat använda sigill för att t.ex. bestyrka handlingar; i sigillen sattes ofta vapen, likaså med adeln som förebild. Skillnaden var att det borgerliga vapnet inte grundades på ett utfärdat sköldebrev eller annan legaliserad handling. Någon form av registrering förekom därför inte heller.”

Den här texten är intressant eftersom han använder begreppet ”adel”, som är anakronistiskt (det hör 1500-talet till, och dessutom med annan innebörd än frälse), han nämner ”sköldebrev” som om det var något som förekom under 1300-talet (de kom kring 1420 genom Erik av Pommerns försorg och han nämner ”registrering” som inte finns förrän Riddarhusets instiftande 1626.

Sammantaget ger von Konows text intrycket av att frälset var en homogen grupp vars heraldiska bruk styrdes och stöddes av staten redan omkring 1300, medan det borgerliga vapenbruket visserligen tolererades men utan uppmuntran. Därmed blir slutsatsen att det borgerliga vapnet har ett lägre värde än det adliga, och det en en värdering som inte hör hemma i ett uppslagsverk.

von konow fortsätter:

”Med tiden fick bruket av borgerliga vapen allt större spridning. För att hindra missbruk utfärdades 1762 en förordning som förbjöd ofrälse att till sitt vapen foga rangkrona eller öppen hjälm, dvs. hjälm med öppet visir (jämför adelsvapen). Framför allt i Schweiz och Tyskland (före 1918) förekom borgerliga vapenförläningar i officiell form. Så har dock aldrig varit fallet i Sverige, och med ovannämnda inskränkningar finns i dag inget hinder för den som så önskar att lägga sig till med ett borgerligt vapen.”

Här skriver han att det var ”spridningen” av borgerliga vapen som drev fram förordningen av 1762. Vid den här tiden hade bruket av borgerliga vapen nästan upphört, och även om adeln var monogram populärare/modernare än vapensköldar.

Förordningen riktar sig inte heller mot borgerliga vapen i gemen utan mot personer som genom hävdandet av adelskap söker plats i Riddarhuset och dess politiska institutioner.

Det finns skäl att vara skeptisk emot vad som skrivs även i uppslagsverk.

Heraldikens färger och tinkturer

Swedish tinctures accordeing to the state herald
Tinktursköld med de av statsheraldikern föreslagna nyanserna

Heraldiken har många tinkturer (färger). Grönt, rött, svart, purpur, gult, blått och vitt. Dessutom några pälsmönster. Här tar jag upp nyanserna.

Heraldiken är färgglad. Den vill synas överallt och alltid även när det inte är helt berättigat eller befogat. Den är helt enkelt historievetenskapens motsvarighet till Eurovision.

Når du ska måla ett heraldiskt vapen ska du alltså välja de klaraste nyanser du kan, anpassat till sammanhanget. Vapnet ska synas. Det ska vara i blickfånget.
Det betyder inte att man alltid ska välja de starkaste färgerna. Ibland kan klarheten framträda genom centrerad matthet i ett hav av glitter, men det har konstnärer full koll på.

Statsheraldikerns råd

Men för att underlätta för dig som vill göra en trycksak eller motsvarande och inte riktigt vet vilka färger du vill ha, har statsheraldikern tagit fram tydliga riktlinjer.

Dessa riktlinjer är absolut INTE tvingande, utan ska endast ses som välmenande råd till dig som känner dig osäker. Och eftersom det är bra råd (obs! Det är ej rekommendationer, för det ordet kan kännas mer formellt tvingande än råden har stöd för) upprepar jag nyanserna här.

Jag vet att statsheraldikern nämner att purpur bara är en hjälpfärg, men det stämmer endast för de offentliga vapen som statsheraldikern utfärdar och har inget med svensk heraldisk tradition eller något annat att göra. Trots att vissa påstår motsatsen. Ibland tycks det mer än det forskas, och det gäller även inom heraldiken.

Läs mer om tinkturerna  i den här artikeln.

Jag blir orolig för statsheraldikern

Nu är det maj 2015, men ännu inget nytt på statsheraldikerns hemsida.

Här är sidan

Maj 2015 och ännu inget nytt vapen på statsheraldikerns hemsida sedan Amfibiekåren 2013. Har det verkligen inte kommit in ett enda vapen sedan dess, eller har deras webbredaktör tagit ledigt?

Nä, nu var jag lite elak. Men det är synd att sidan inte uppdateras eftersom statsheraldikern är den enda myndighetsperson som i Sverige arbetar med heraldik.

Hoppas nu bara att Sveriges främste härold, Henrik Klackenberg, får hjälp att uppdatera sin annars eminenta hemsida.

Konow skriver om Lewenhaupt

Boktips

Förre statsheraldikern Jan von Konow har kommit med ännu en bok. Denna gång en exposé över släkten Lewenhaupt från Sture-morden fram till idag.

Som släktbok är den trevlig och jag gör gärna samma uppställning när jag skriver en bok om mina anor. Men eftersom von Konow är historiker blir jag lite besviken. Boken är en hyllning till bildade män, tappra män, framgångsrika män och, i ett fall, till en kvinna dom hade modet att gifta sig av kärlek.
Någon analys av det samhälle i vilket släkten framgångsrikt verkade finns inte.

Men eftersom fem sidor ägnas den gamle riksheraldikern Adam Lewenhaupt så har boken ändå ett värde för mig.

Vad är Heraldiska nämnden?

Heraldiska nämnden är Sveriges högsta organ i heraldiska frågor.

Riktigt vad de gör och på vilka grunder hur de utses är oklart, men riksarkivarien är alltid nämndens ordförande och de två övriga ledamöterna utses av regeringen. För var och en av ledamöterna finns en suppleant som utses på samma sätt. En ledamot ska vara jurist så regeringen utser i regel en person från högsta domstolen eller motsvarande. Den tredje i Heraldiska nämnden  ska vara konstnär, tror jag.

Nuvarande ledamöter (riksarkivarie Björn Jordell, justitierådet Kerstin Calissendorff och formgivare Erika Lagerbielke) sitter sedan 2013 och fram till juni 2015. Så gör även deras ersättare (konstnär Ingegerd Råman och generaldirektör Jane Cederqvist, tidigare på Historiska museet). Sammankallande och sekreterare är alltid statsheraldikern (Henrik Klackenberg).  Nu finns dessutom tre adjungerande till nämnden (biträdande statsheraldiker Carl Michael Raab, riksarkivets chefsjurist Efwa Westre Stövander och riksarkivets heraldiske konstnär Henrik Dahlström).

Om det ska bytas ledamöter i Heraldiska nämnden

Jag vet inte om dagens ledamöter ska bytas ut i juni 2015, och jag har ingen önskan om att så ska ske. Men om så sker har jag lite synpunkter på efterträdarna.

Ska det finnas med en jurist så bör denne ha heraldisk kunskap. Då finns det två namn som är aktuella. Och eftersom nämnden möts i Stockholm och regeringarna i Sverige tycks ta det här med geografisk spridning med en klackspark så förordar jag den av de två som bor närmast statsheraldikerns kontor – Eric Bylander. Den andre är Martin Sunnqvist. Båda jurister med stor integritet, stor juridisk kompetens och med heraldisk kunskap. Oavsett vem så tror jag att bara deras intresse för ämnet kommer att ge Heraldiska nämnden en betydande energikick.

Som konstnär förordar jag kunglige ordensmålaren Leif Ericson. Han är säkert alldeles för okänd för att bli aktuell, men han vore synnerligen lämplig.

Tyvärr blir det väl någon, visserligen skicklig men ack så okunnigt heraldisk formgivare som inte har mycket att tillföra.

Statsheraldikern inför rangkronan sjökrona

Drabbningsdivisionens vapen, krönt med Sjökrona. © Riksarkivet
Drabbningsdivisionens vapen, krönt med Sjökrona. © Riksarkivet
2012 beslöt statsheraldikern att ge Drabbningsdivisionen en sjökrona att lägga på dess sköld. Det är den första sjökronan i Sverige.

En sjökrona är runt om i världen ett rangtecken för marin verksamheter. I Storbritannien ges den till framträdande flottstäder, militära enheter eller mycket framstående och högt rankade sjöofficerare. I Spanien används den enbart av militären.

I Sverige används sjökronan nu av den ideella föreningen Drabbningsdivisionen. Det är absolut inget fel att ge dem i sjökrona OM, säger OM det var ett av motiven i skölden. Men där är den inte. Tvärtom har sjökronan placerats på skölden.

På skölden läggs bara rangkronor och eftersom statsheraldikerämbetet, en statlig myndighet, nu har valt att lägga sjökronan på skölden betyder det att myndigheten infört dessa rangkrona i Sverige. Varför statsheraldiker Henrik Klackenberg valde att göra så vet jag inte, och med tiden ska jag nog få svar.

För tillfället är jag bara förvirrad över att kollektivet statsheraldiker och Heraldiska nämnden kan få för sig att ta detta beslut.

Drabbningsdivisionen

Den hedervärda kamratföreningen Drabbningsdivisionen samlar de flottister som tjänstgjort i Adenviken utanför Afrikas östkust. De ska självfallet få ett vapen och det vapen de har blasoneras: I rött fält en stråle av silver upp mot sinister åtföljd ovan av en lyra och nedan av en spetsig trekant, bägge av guld. Skölden krönt  med en sjökrona och lagd över ett ankare av guld.

Vapnet finns på statsheraldikerns hemsida