Etikettarkiv: College of Arms

Härolden som annonserade freden

Härolder som proklamerar fred, det hör väl bara medeltiden till. Skulle man kunna tro, men så sent som 1919 var det faktiskt en engelsk härold som proklamerade freden i Versailles.

Det är härolden York, Gordon Ambrose Lee, som i korsningen Charing Cross läser upp fredstraktaten från Versailles och intill honom sitter en vapenkung. Bilden är tagen 2 juli 1919 då fredstraktatet skrevs under, inte från november 1818 då kriget tog slut. Freden i Versailles skrevs under 28 juni.

Detta är inte det enda framträdande härolderna gjorde utan runt om i London vilket Oswald Barron skrev om i tidningen Country Life (juli-numret 1919). Denne Oswald blev senare Maltravers Herald Extraordinary.

College of arms har samlat ihop denna och mer information på sin hemsida.

 

Heraldiker måste inse att identitet är ett problem

Nils Forsbergs tavla Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen
Nils Forsbergs ”Gustaf II Adolf före slaget vid Lützen” från 1900 visar väl den nya sekelskiftsnationalismen

Eftersom heraldik är symbolen som identifierar en grupp tänkte jag att det passar att tänka högt om just grupper.

Identitet är problematiskt eftersom identiteten bygger på en påhittad historia om vårt ursprung som förr eller senare kommer  att kollidera med verkligheten. Dessa historier är inte sanningen om oss. Det är historier som vi har skapat för att intala oss och vår omgivning att vi (inte) hör ihop.

Men eftersom dessa historier är påhittade är de instabila och faller lätt isär om de konfronteras med en bättre historia, bättre i betydelsen att den känns mer relevant för den aktuella publiken. Det här har diskuterats mycket inom politiken, speciellt när man vill förklarar Socialdemokraternas tillbakagång (dock inte så mycket när man resonerar kring andra partier i Sverige/Europa) men det har såklart giltighet på andra områden med.

Nationalisterna, till exempel, ser gärna på nationen som en biologisk enhet. Det finns en nedärvd essens i vårt DNA. Hur det ska ha kommit in till oss genom tidigare härskarens erövringskrig förklaras inte eftersom det ju är ett påhitt. En romantisk historia, helt enkelt, men likafullt en historia som många tror på eftersom det skapar en gemenskap med andra inom gruppen (landet/religionen/företaget) som jag aldrig mött, än mindre känner.

– Men, tänker du kanske, Sverige finns ju och jag är svensk och det är därför min identitet.
– Jo, det är just det här jag menar. Visst finns Sverige i den mening att det är ett statsstyre över ett definierat område där det bor folk. Men det område som berörs kan förändras eller försvinna. Sverige kan bli en del av ett nytt skandinaviskt rike eller delas upp så att en del hamnar i ett annat land. Samma folk på samma plats har då en helt annan identitet utan att ha rört sig en millimeter. Identiteten är alltså inte min egen utan det som omgivningen ger mig. Ungefär som ett varumärke, vars definieras just av det som marknaden  säger att det är, oavsett vad företaget själv anser om saken.

Heraldiken bär identitet

Jag menar att vi heraldiker måste vara medvetna om det här. Vår uppgift är, likt historikerns, att studera ämnet. Vi ska hjälpa andra att förstå heraldikens symboler, vem som använt vissa märken och i vilket syfte. Heraldikern ska förstå och förmedla kunskapen om hur heraldiska vapen använts i berättelserna om identitet, men inte vara  bevarare av dessa berättelser. Det vore att lämna forskningen och bli en form av heraldiska domare, och det är inte heraldikerns uppgift.

Traditionerna får finnas kvar

Bara för att heraldikern  forskar om, istället för att döma i, heraldiken så betyder det inte att heraldikern ska sluta engagera sig i heraldikens tradition.

Jag menar att en heraldiker visst kan upprätthålla en god heraldisk sedvänja (och med det menar vi att hålla sig till traditionerna) utan att hamna i en dömande position. Det gäller bara att hålla koll på vad som är en heraldisk sedvänja och vad som är personligt tycke och smak. Svenska vapenkollegiet (SVK) är här ett bra exempel på hur heraldikerna bör arbeta medan jag tycker att College of Arms inte är en bra förebild.  SVK bör däremot bli bättre på att förklara sig, och det får ta jag på mig inför 2019.

Konkret innebär det att reda ut varför vissa sedvänjor är centrala att bevara (ex tinkturregeln, för den är med och definierar det heraldiska vapnet) medan andra kan diskuteras (som förekomsten av purpur i modern svensk heraldik) och ytterligare några helt revideras (så som att ett vapen följer namnet eller att det bara ärvs via faderslinjen) eftersom dessa sedvänjor strider mot andra och mer centrala principer i samhället samtidigt som de inte tillför heraldiken något.

Nu är detta ingen brandfackla för att väcka de som är engagerade inom heraldiken. Självklart är det många heraldiker som är medvetna om detta och det är en fråga som ofta dyker upp i diskussioner. Däremot är det en fråga som sällan diskuteras publikt och därför stannar kunskapen hos de mest engagerade. Så denna text skrevs för att lyfta på locket till den kunskapen.

Och jag lovar/hotar med att det kommer att komma fler artiklar på det här temat det kommande året för jag tycker att heraldiken behöver fler resonerande texter om själva ämnet.  Det kan inte bara handla om att visa upp nya eller gamla vapensköldar eller diskutera någon detalj i vapenrätten.  Då blir det allt för snabbt trist, tycker jag.

Färg på Färg 2 – Ett sanslöst exempel från College of Arms

Vapenskölden som postumt gavs till Jo Cox.

Den tragiskt mördade brittiske parlamentsledamoten Jo Cox har av engelska College of arms tilldelats ett vapen. Som tyvärr är den värsta överträdelsen jag sett när det gäller tinkturregeln. 

Helen Joanne Cox (labor) är den parlamentsledamot som mördades inför Brexit-omröstningen. Hon var ledamot för distriktet Batley and Spen i norra England, inte så långt från York och i Yorkshire.

Barnen var medskapare

Innan jag kommenterar själva vapnet måste jag framhålla att Jo Cox två barn, sex och fyra år gamla, har varit med och skapat vapnet. Riktigt hur vet jag inte med tanke på symboliken, men på något sätt har de varit med. Jag säger det som den enda ursäkt jag kan komma på.

Jag vill också notera att den stiftelse som bär Jo Cox namn, Jo Cox Foundation, som organiserar ”Great Get Together” inte under sina nyheter inte tar upp denna heraldiska nyhet på sin hemsida, på Facebook eller på Twitter, trots att hon samtidigt fick en plakett i House of Parliament. Det säger kanske något om vad de egentligen tycker om det hela, även om de spelade med i den ceremoni som hölls den 24 juni i år.

Tinkturbrottet

Jo Cox vapen, som dock är ett minnesvapen avsett för en minnesplakett, är bland de sämsta jag sett. Och då är jag ändå en av mottagarna för förslag till kommande släktvapen som kommer in till såväl Svenska Heraldiska Föreningen som Svenskt vapenregister. De vapen vi får in som är heraldiskt fel görs till 99% om till korrekta och mer eller mindre vackra vapen. Den sista procenten underkänns inte och blir därmed inte publicerad i officiella heraldiska kanaler. Den här processen brukar ta några månader inom vår ideella värld.

Så varför kommer det då ett sånt här vapen från den organisation som påstår sig vara den bästa i världen när det kommer till heraldik?

Först av allt fältet, som alltså är av vågskuror delat i grönt och purpur. Två färger intill varandra på ett helt oacceptabelt sätt alldeles oavsett heraldisk tradition. Dessa färger anspelar på suffragetterna som från 1908 hade grönt, purpur/violett och vitt som sina färger – dock inte i något heraldiskt vapen.

Sedan finns här en smal sparre. Inget fel i det, men att den är smal beror på att man velat trycka in inte mindre än fyra rosor på två stjälkar. Det gör att kompositionen redan där blir överlastad. Att en av stjälkarna dessutom nästan kommer upp ur spärrens topp gör det inte bättre, speciellt inte eftersom man hade kunnat hoppa över de övre två rosorna helt och hållet.

Till sist rosorna. Symboliken bakom dem är riktigt bra: Vit ros för Yorkshire och röd ros för Labour-partiet. Men där tar det stopp för av någon anledning har de alltså en röd ros med gröna kronblad och med naturfärgad (=grön) stjälk på ett fält som är dels purpur, dels grönt. De lyckas alltså två gånger om lägga inte bara färg på färg utan grönt på grönt. Visserligen har konstnären här försökt komma undan det genom att måla stjälken beige (vilket varken är en heraldisk färg eller en färg som är rosens egen).

Men faktum kvarstår – vapnet är av den kvalitet att det skulle underkännas av vilken heraldisk auktoritet som helst i världen, oavsett tidsperiod.

Att den ändå har godkänts visar på den låga status heraldiken har i England idag alternativt det låga självförtroende College of Arms har med tanke på deras finansiering. I annat fall hade de med lätthet kunnat hävda att vapnet, hur behjärtansvärt det än är, inte är heraldiskt korrekt och därför behöver justeras.

Källa

Letters Patent of Garter and Clarenceux Kings of Arms, 6 mars 2017. College referes: Grants 180/149.

Formell blasonering:
Sköld: Barry wavy Vert and Purpure a Chevronel Argent between in chief a White Rose and a Red Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or and in base a Red Rose and a White Rose proper both barbed seeded and slipped the stalks conjoined Or.

Motto: MORE IN COMMON

 

När proffsen sviker

Grants vapensköld
Vapen för Edward Davies, guvernör över Gibraltar.

Man har lust att skrika högt när College of Arms gång på gång skapar fullständigt groteska vapen. 

College of Arms är världens förnämsta institution för heraldiska studier, men jag begriper inte vad de håller på med numera. Denna institution som borde gå i bräschen för högstående heraldik är snarare den institution som mer än någon annan förstör heraldiken genom att konsekvent bryta mot de mest fundamentala tinkturregler eller konstruera vapen som mer ska liknas vid grafiska varumärken än heraldik.

Nu senast ett vapen för Gibraltar-guvenören Edward Davies, vars sköld både är heraldiskt fel (vilket till nöds hade kunnat åtgärdats) och gräsligt komponerat (vilket bara bevisar att det krävs oerhört mycket nöd för att åtgärda tinkturbrott). Att bara få för sig att dela in en sköld i grönt och rött visar på okunskap. Att dessutom lägga något naturfärgat (proper)  över, och dessutom över delningslinjen, visat för mig att CoA inte har kvar någon respekt för det ämne som de är satta att råda över. Det blir i det läget svårt för mig att ha någon respekt för dem.

College of Arms och heraldiska läroböcker

Men detta handlar inte bara om College of Arms. Det handlar också om hur kunskapen om heraldik förmedlas eftersom de som är härolder vid just CoA är de som lättast/oftast får bokförlagens uppdrag att skriva om heraldik, och när engelska är det världsspråk som det är sprids denna grovt skeva uppfattning om heraldik runt om i världen med stöd av förmodade auktoriteter.

Vi i Svenska vapenkollegiet ser ofta vapen som verkar vara inspirerade av modern engelsk heraldik och det kommer dessutom ofta krystade förklaringar som känns väldigt mycket som tolkningar av det som händer i England. Ofta, får jag ändå säga, lyssnar de ändå till vad vi har att säga men visst finns det personer som dragit tillbaka sina anökningar när vi säger att deras sköldar inte är ok, trots att de ser ut som något som hämtats från College of Arms.

College of Arms egen beskrivning av vapnet

A grant of Arms was made to Edward Grant Martin DAVIS of the Territory of Gibraltar, CB, CBE, Governor and Commander-in-Chief of Gibraltar, lately Lieutenant General in the Royal Marines, by Letters Patent of Garter, Clarenceux and Norroy and Ulster Kings of Arms dated 28 February 2017. College reference: Grants 180/119. The Arms (illustrated right), are blazoned:  Arms: Per saltire Gules and Vert in the Vert a Fess wavy Argent thereon two Barrulets wavy Azure over all two Sykes-Fairbairn Daggers in saltire points upwards proper enfiling a Square Loop of Cord placed lozengewise and twisted once in base to form a Round Loop pendant therefrom by an Annulet a Key wards downwards and to the dexter all Or.  Crest: Upon a Helm Issuant from a Naval Crown Or a Sea Bull erect Vert armed and unguled Or holding in the mouth a Sykes-Fairbairn dagger point to the sinister proper.

 

Lord Lyons bristande öppenhet

Har du någonsin funderat på varför det finns så många engelska böcker om heraldik, men så få vapenböcker?

Orsaken är att den heraldiska myndigheten i England och Skottland inte är myndighet i vår betydelse. De är snarare vinstdrivande företag.

Därför publicerar de inte vapen som de låtit godkänna. Lord Lyon säger till exempel att det är fritt att söka i deras register men att varje enskild sökning, på varje enskilt vapen, kostar en slant. Hur mycket står inte på deras hemsida.

College of Arms har ett liknande system. De har några vapen på sin hemsida, men de är långt ifrån alla som de producerar. Hoppas jag, för annars är de nog den minst producerande heraldiska verksamheten i världen.

Därför är jag glad för heraldikens skull att vår heraldiska myndighet fungerar så alldeles fantastiskt bra.

Murrey är inte ok

Vapensköld för Lewes Grammar School.
Vapensköld för Lewes Grammar School, med tinkturen murrey.

Murrey (rödbrun) funkar inte som heraldisk tinktur, oavsett vad College of Arms försöker inbilla oss. 

Britterna har besynnerliga idéer för tinkturer. Purpur är populärare där än här, och det kan vi stå it med. Men att de ännu idag, på 2000-talet, envisas med att använda sig av tinkturen murrey är obegripligt

Den här skölden hade aldrig kunnat godkännas av Svenska vapenkollegiet.

 

Senaste nytt från College of arms

Nytt nyhetsbrev från College of Arms ute nu.

Läs om nya vapenbrev och nyskapande vapen.

Den som har vägarna förbi Kathleen Syme Library and Community Centre, Carlton, Melbourne kan den 14 november lyssna på David Whote, Härold Somerset , när han föreläser om tidiga vapenbrev till nyzeeländare.
Missar ni denna föreläsning så har ni ändå tur. Den 26 november är han i samma ärende på Mitchell Theatre, Sydney Mechanics School of Arts, Sydney

Brokigt är utländskt. Utländskt är dåligt

The Arms and Crest of Christopher Corbould
The Arms and Crest of Christopher Corbould

Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?

Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.

Brokigt är färgglatt

Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.

”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.

100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.

Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.

Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”

I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.

Vapensköld för Robert John Seabrook
The Arms and crest of Robert John Seabrook

Brokigt i heraldiken

Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?

Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.

Ideologisk filt

Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.

Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.

Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.

Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.

Hur tänker College of Arms?

Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.

Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.