Etikettarkiv: blasonering

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Förenkla din blasonering

Eftersom blasoneringen är heraldikens kärna ska den vara enkel att förstå. Krångla därför inte till det.

När du skriver en blasonering vill du vara noggrann. Du kommer då att titta på äldre texter och känna att så precis ska du också vara. Men var försiktigt, det precisa är ofta det luddiga och tvärtom.

Arms of Sundén family. Vapensköld för familjen Sundén
Arms of Sundén family. Vapensköld för familjen Sundén

Vingar

Det finns mängder av vingar i heraldiska vapen. Oftast sitter de på hjälmen. Oavsett vad de kallas, nästan, så ser de likadana ut. Därför är det min uppfattning att man ska undvika symboliska prefix som örn- eller mål- eftersom det inte gör någon skillnad. Du skapar bara en falsk bild av exakthet.

Då är det bättre att bara skriva ”två vingar av guld med blå vingpennor” som Sundéns vapen här ovan.

 

Hammastens vapensköld
Arm for family Hammarsten, Sweden

Horn

Lika vanliga är hornen. De har funnits med sedan medeltiden och varierat i utseende vilket förvirrat heraldikerna. Och andra.

Jag har alltid haft svårt för att se skillnad på ox- tjur och ko-horn. Buffelhorn får mig att tänka på den afrikanska vattenbuffeln men även de syftar på vanliga nötkreaturs huvudprydnad.

Då är det bättre att skriva ”Mellan två horn en eld, allt av guld” som i Hammarstens vapen här ovan.

Vesselhorn är något annat, men ändå inte. Jag vet att många vill säga att det kommer från fincent-buffeln, och det kanske det gör. I modern tid. Men ser man på vapenböcker så är det tydligt att de spetsiga hornen under renässans ersätts av tratthornen och i svenska vapenböcker från 1600- och 1700-talen finns inte ett enda vanligt horn. Alla är trattformade vesselhorn. Först på 1800-talet gör heraldikerna en åtskillnad mellan de två.

Vingar på hjälmen

Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld
Vapen för den friherrliga ätten Örnsköld, med vingar (och oval sköld, för den som noterar det)..

Vingar är bland de mest populära hjälmprydnaderna. Jag tror att de kommer till för att vi heraldiker saknar fantasi.

SVK har registrerat drygt 300 vapen sedan starten 2007. 32 av dessa har vingar som hjälmprydnad.

Jag ser tre huvudteman: ensamma vingar, vingar som komplement och vingar som bärare av övriga motiv. Samt som variant 4 en kombination av 2 och 3.

En kurs i blasonering

För den som är nyfiken på blasoneringsspråket är nedanstående exempel en bra start.

Det är värt att notera att det är skillnad på ”framför” och ”mellan”. Om föremålet är mellan vingarna ska det tydligt framgå av bilden genom att vingarna står brett isär. Är föremålet framför ska vingarna vara tätt ihop så att det inte finns rum för att placera något mellan dem. För även om hjälmprydnaden i sig är ett tredimensionellt föremål är avbildningen i regel tvådimensionell.

Skippa prefixet – alla vingar är lika

Här bör det markeras att en vinge är en vinge är en vinge, oavsett om prefixet är korp-, örn- eller svan. För Waslings del skulle prefixet korp- ha kunnat sättas ut, men vi avstod från det. Symboliken ligger hos oss, inte i blasoneringen

Alla bilder kommer från SVK, och jag vhoppas att de inte blir allt för arga för att jag använder dem.
Konstnärerna är Thomas Falk, Carl Anders Breitholtz och Magnus Bäckmark.

Ensamma vingar

De ensamma vingarna känns lite väl fantasilösa. Antalet svarta/gröna vingar med gula pennor är knappast unikt (det är min egen komposition). Jag skulle därför rekommendera alla framtida heraldiker att lämna det här motivet åt sidan. Det är helt enkelt inte en unik komposition.

SV-10 Jesper Wasling, Borås
Hjälmprydnad: Två svarta vingar med vingpennor av guld.

Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén
Arms of Sylvén family. Vapensköld för familjen Sylvén

SV-105 Christer Sylvén, Söderköping
Hjälmprydnad: Två blå vingar.

SV-245 Mattias Samuelsson, Skärblacka
Hjälmprydnad: Två svanvingar av silver.

SV-250 Erik Olsson, Karlstad
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar.

SV-276 Tony Jonsson, Örnsköldsvik
Hjälmprydnad: Två korpvingar av guld med svarta vingpennor.

Vingar som komplement

Vingar som komplement är däremot bättre. Har man två vingar placeras föremålet i regel mellan dessa och direkt på hjälmen. En variant är att placera föremålet vid vingarnas topp så att det hålls av vingpennorna.

Har man en vinge använda den för att ge mer volym men sällan för att ge balans. Det kan vara god balans, men det kan lika gärna bli tvärtom, beroende på konstnär och val av vinkel.

Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson
Arms of Mats Persson family. Vapensköld för familjen Mats Persson

SV-22 Mats Persson, Stockholm
Hjälmprydnad: En röd ros mellan två svarta örnvingar.

SV-67 Johan Svantesson Sjöberg, Ulricehamn
Hjälmprydnad: En liljehaspel av guld mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-69 Thomas Falk, Borås
Hjälmprydnad: En femuddig stjärna mellan två vingar, allt av guld.

SV-71 Kristoffer Nilsson, Huskvarna
Hjälmprydnad: En hammare av guld mellan två röda vingar.

SV-77 Christer Sanderson, Kristiansborg
Hjälmprydnad: Ett klöverbladskors av guld mellan två gröna vingar.

SV-82 Lars-Olof Mattsson, Uppsala
Hjälmprydnad: En dubbelyxa av silver med svart skaft mellan två röda vingar.

Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker
Arms of Risbecker family. Vapensköld för familjen Risbecker

SV-117 Tomas Risbecker, Stockholm
Hjälmprydnad: En merkuristav av guld med röda ormar mellan två blå vingar med vingpennor av guld.

SV-132 Fredrik Högbom, Östersund
Hjälmprydnad: Ett ankare av guld framför två blå vingar.

SV-163 Conny Edlund, Strängnäs
Hjälmprydnad: En edshand av silver mellan två vingar av silver.

SV-192 Markus Karlsson, Rävlanda
Hjälmprydnad: En björk av silver belagd med en ros av silver med gröna foderblad, allt mellan två svarta korpvingar.

SV-196 Charles Bexander, Saltsjö-Boo
Hjälmprydnad: En svart treudd mellan två vingar av silver.

SV-204 Anders Holmgren, Linköping
Hjälmprydnad: En grön eldsflamma mellan två vingar av silver.

SV-205 Kristofer Wåhlander, Barsebäck
Hjälmprydnad: En lyra mellan två vingar, allt av guld.

SV-266 Marcus Gulin, Göteborg
Hjälmprydnad: En borg mellan två vingar, allt av guld.

SV-270 Erik Falck, Uppsala
Hjälmprydnad: En lagerkrans mellan två vingar, allt svart.

SV-298 Peter Lindqvist, Skellefteå
Hjälmprydnad: Ett rött hjärta mellan två vingar av silver med röda fjädrar.

Vingar som bärare av motiv

När vingen används som bärare kan man betrakta den som en osymmetrisk luddig sköld. Ytan kan alltså täckas på samma sätt, och man behöver inte ta hänsyn till vad som skulle fungera på en riktig vinge. Det är trots allt heraldik, inte biologi.

När något målas på en vinge är vingen ”belagd”

SV-78 Conny Bennibring, Borås
Hjälmprydnad: Två blå örnvingar gemensamt belagda med en ros av silver med röd blombotten och gröna foderblad.

SV-91, N.N., Malmö
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med tre, sinister med två stjärnor av guld.

Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg
Arms of Sjöberg family. Vapensköld för familjen Sjöberg

SV-103 Alexej Sjöberg, Helsingfors
Hjälmprydnad: Två örnvingar av silver, dexter belagd med en av vågskuror bildad blå balk och sinister med en av vågskuror bildad blå ginbalk.

SV-181 Jaan Pannel, Stockholm
Hjälmprydnad: Två vingar, en svart och en röd, belagda med var sitt, som en snedruta format, sinistervänt spänne av silver.

SV-218 Leif Linde, Eskilstuna
Hjälmprydnad: Två blå vingar, vardera belagd med en krona över en davidsstjärna, allt av guld.

SV-226 Christer Claus, Stockholm
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en bildad sol av guld och sinister med en bildad måne av guld.

Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk
Arms of Peder Falk family. Vapensköld för familjen Falk

SV-263 Peder Falk, Ervalla
Hjälmprydnad: Två svarta vingar, dexter belagd med en hammare av guld, sinister med en spade av guld.

SV-267 Johan Krafve, Hässelby
Hjälmprydnad: En vinge av guld belagd med en blå genomborrad femblading.

Vingar som komplement och bärare av motiv

Ibland kombineras de två. >Värt att tänka på när man ska göra ett eget vapen.

Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist
Arms of Ronquist family. Vapensköld för familjen Ronquist

SV-16 Per Henrik Ronquist, Visby
Hjälmprydnad: Ett uppväxande granatäpple med stjälk och blad, allt av guld, mellan två röda vingar, vardera belagd med en av vågskuror bildad smal bjälke av silver.

SV-179 Joakim Spuller f. Berggren, Stockholm
Hjälmprydnad: Ett lejonhuvud av guld med röd tunga och övrig beväring av silver mellan två röda vingar beströdda med sjöblad av guld.

SV-262 Claus Dehlin, Falun
Hjälmprydnad: En svart pyramid mellan två örnvingar, dexter delad i silver och rött och sinister i rött och silver.

 

Bestrött eller besått

Två begrepp. Så lika, som ihopblandade.
Ändå är det lätt att skilja dem åt.

Tänk dig att du står i din trädgård. Då kan du så dina frön i räta i rader i landet eller så beströr du dem lite fritt som gräsfrön.

Besått är alltså bitecken som är ordnade (ofta nio, men de kan vara fler) medan ett fält som är bestrött har sina bitecken lite hur som helst som konstnären tycker är vackrast.

Nu följer inte alla heraldiker den här åtskillnaden. Den är till exempel helt okänd inom statsheraldikerämbetet (eller så tycker de att bestrött och besått är samma sak).

Två exempel är Ulricehamns och Ystads kommunvapen. Här är Ystads vapen definitivt bestrött medan Ulricehamns vapen är besått.

Coat of arms of the city Ystad
Coat of arms of the city Ystad

Coat of arms of the city Ulricehamn
Coat of arms of the city Ulricehamn

Även Svenskt Vapenkollegium är inkonsekvent. Också här används ”bestrött” för både rätlinjiga avbildningar och utspridda diton. Exemplen här är Hedqvist och Alvsommar

Coat of arms for the family Hedqvist
Coat of arms for the family Hedqvist

Coat of arms for the family Alvsommar
Coat of arms for the family Alvsommar

Konsekvensen kan betyda att jag har fel, att orden betyder samma sak. Mot detta vill jag invända att vissa vapen alltid har bitecknen strikt ordnade (Danmarks statsvapen, med sina nio sjöblad) medan andra har en variation i antal och spridning (ex Ulricehamns kommunvapen genom historien).

Det heraldiska fackspråket, blasoneringen, behöver vara exakt. Ju mer tydlig man är där,  desto bättre blir vapnet som identifikationsbärare. Tydligheten behöver däremot inte vara begränsansde, vilket jag återkommer till.

Blasonera en vapensköld

Blasoneringen (beskrivningen) av ett vapen är det viktigaste inom heraldiken. För att göra en bra blasonering krävs koll på fackorden. Thomas Falk har gjort en bra sammanställning av en del på sin hemsida.

Den heraldiske tecknaren Thomas Falk har på sin hemsida tecknat och beskrivit de vanligaste häroldsbilderna inom svensk heraldik.  Sidan ger en snabb överblick och insikt i hur denna del av heraldiken fungerar, samtidigt som den är illustrativ.

Thomas illustrerade för övrigt samma innehåll i boken ”Heraldik för nybörjare” som givits ut av Svenska Heraldiska Föreningen. Det här är emellertid helt nya illustrationer.

Heraldikerns Tio Budord – en kritik

 

Teckning av Anders Segersven (ur Heraldiikka ja historia, Järvi & Segersven 2000). 

De tio budorden togs fram av Heraldiska Sällskapet i Finland i slutet av 1980-talet. Syftet var att ge en vägledning till skapare av nya vapen inför kommande registrering.

De tio budorden omnämns ofta okritiskt som en genomtänkt vägledning till heraldiska konstnärer. Flera av budorden är kloka, men det finns de som kan kritiseras, vilket jag gör längre ner. Men först en presentation av reglerna.

1. Endast de heraldiska tinkturerna används. Dessa är guld och silver (metaller) samt rött, blått, grönt och svart. När man tecknar ett vapen kan man använda gult i stället för guld och vitt i stället för silver. Gult och vitt används numera nästan alltid för flaggor och vimplar. Tinkturerna bör vara klara och rena samt från mitten av färgens valörskala.

2. Man bör sträva efter att använda endast två tinkturer, varav den ena är metall. En tredje tinktur förutsatter god motivering och en fjärde är redan dålig heraldik.

3. Enligt färgregeln får inte färg läggas på färg eller metall på metall, ej heller färg bredvid färg eller metall bredvid metall om ej den gemensamma gränsen är alldeles kort.

4. Bokstäver, siffror och text skall ej användas som vapenbilder.

5. Figurerna bor vara så stora som möjligt och väl fylla ut det för dem avsedda utrymmet.

6. Figurerna bor i princip vara tvådimensionella – åtminstone så att de kan identifieras enbart som färgytor utan skuggning eller konturlinjer.

7. Figurerna behöver inte vara verklighetstrogna, men de bör vara karakteristiska.

8. En vapenbild skall vara lätt att känna igen, den får inte bestå av för många hopträngda figurer utan endast det väsentligaste – idealet är en enda figur.

9. Man skall ej upprepa, ingenting bör symboliseras med två eller flere figurer. Om en enda figur räcker till för att symbolisera två eller flere saker, så förstärker det symboliken och därmed hela vapenbilden.

10. Figurerna bör vara sådana att de – liksom hela emblemet – utan förebild kan ritas på nytt enligt blasoneringen. Detta leder till att figuren bör vara en allmängiltig representant för sin art, den får t.ex. inte vara något bestämt slott utan endast ett heraldiskt stiliserat slott som nog kan sägas anspela på t.ex. Kexholms slott. Man kan säga att en heraldisk figur inte har ett egennamn.

 

Här kommer min kritik

Kul mer regler, men lite krav kan man ställa på dem som gör regler.Jag skulle vilja påstå att dessa regler på flera punkter är synnerligen ohistoriska och visar på en klart bristande insikt om äldre tiders heraldik, men däremot på en romantiserad historiesyn där källor får stå tillbaka för tidstypiska estetiska ideal.

Att även jag omfattas av idealen gör dem inte mindre tidstypiska för 1900-talet.

Punkt 1
Tinkturen purpur nämns inte. Men den är välkänd i heraldisk litteratur sedan medeltiden, och den har fram till 1600-talet då ofta blandas samman med brunt. Purpur och brunt har i äldre tid en mycket snarlik nyans och dagens definition av purpur avviker från äldre tiders.

Att då helt avstå från att nämna purpur är att frångå heraldikens historia. Därför erkänner Svenska Vapenkollegiet denna tinktur.

Punkt 2
Den här punkten känns som ett eko från 1930-talets funktionalistiska stilideal. den har däremot föga med heraldik eftersom vi redan under heraldikens första decennier på 1100-talet ser att man gärna använder tre färger, ex William Marshall, earl av Pembroke.
1900-talets ideal bland reklamteckningar och varumärken har däremot just den här synen på färger vilket har med dagens stilideal att göra.

Punkt 5
Har inget med blasonering att göra utan är – återigen – ett 1900-tals ideal för reklamare (även om det idealet kommit och genom seklerna).

Punkt 7
Vad menas egentligen. Ordet borde vara stiliserbara, inte karakteristiska. Vad som är karekteristiskt hos ett föremål kan (men behöver inte) vara ett uttryck för tidsperioden och hur denna förhåller sig till föremålet. Svin förr har kraftiga betar, dagens svin avbildas som tjocka köttdjur (därför kallar vi nu svinen för vildsvin, men det är egentligen ohistoriskt).

Punkt 8
Enligt vilken historisk auktoritet före Traettenberg har detta varit idelet? Jmf medeltidens franska kungavapen, eller greven av Anjou, han som fick det första vapnet i historien.

Punkt 9
Se punkt 8 OCH vad som förstärker symboliken kan knappast anges på det här sättet. Det beror helt på kontexten.