Etikettarkiv: Bengt Olof Kälde

Vad är ett alliansvapen?

Jourhavande heraldiker

Veckans fråga. Kan två makar förena sitt vapen och i isåfall hur?

Visst kan de det. Man kan också göra det på flera olika sätt. För att förstå varför måste vi förstå att män och kvinnor värderades olika förr (även om det är något som många idag har svårt att erkänna) och att det har fått tydliga efterverkningar i den heraldiska traditionen. Jag vill också poängtera att den som med förståelse för detta ändå argumenterar för att vissa traditioner ska leva vidare nog har missförstått heraldikens väsen och syfte. Att de som inte är lika historiekunniga vill behålla traditioner är en annan sak och handlar mer om upplysning.
Över till alliansvapnen och här är en kortfattad övergripande beskrivning.

Version 1 – Allt under en sköld

Det här är egentligen inget alliansvapen utan är egentligen en kvinna som använder sin makes vapen. Fenomenet finns sedan medeltiden. Inom aristokratin förekommer det i regel när kvinnan helt enkelt är underordnad, medan en kvinna med makt (änka eller liknande och med egen ekonomi) inte gärna har något annat vapen än det hon föddes med. Men aristokrati och kungahus har andra regler än vi övriga eftersom det kommer in juridiska frågor kring arv av titlar och liknande. Ser vi till vanligt folk (lågadel och andra) så får vi komma ganska långt fram i tiden innan kvinnor presenteras med sina mäns vapen. Det börjar på allvar någon gång under 1700-talet och är sedan vanligt under 1800-talet.

Än idag dyker det upp den här typen av vapenföring. Det är då i regel kvinnor gifta med en adelsman (oavsett om de själva är adel eller inte) eller kvinnor gifta med en man som är heraldiskt intresserad, men det är numera allt ovanligare.

Mitt råd är att helt undvika det. Om kvinnan har ärvt ett vapen ska hon naturligtvis föra det. Ett vapen är inte knutet till ett släktnamn utan till en släkt.

Version 2 – Allt under en hjälm

I den här varianten visas båda parternas vapnen upp intill varandra men det sker under mannens rangkrona eller

Ursprunget till detta är att kvinnan förr följde mannens rang. Var hon av högre börd så sänktes hon, var hon lägre (sällsyntare) så upphöjdes hon. Att hon i regel var av samma eller högre beror på att kvinnan ”användes” för att förena politiska eller ekonomiska partnerskap.

det här resonemanget är såklart helt omöjligt att upprätthålla i ett samhälle där kvinnan inte är underordnad maken ekonomiskt eller socialt. makan är inte längre omyndig och kvinnor studerar och gör karriär på samma (juridiska) villkor som män. Det är här värt att minnas att gifta kvinnor förblev omyndiga fram till 1921.
Att i det läget hävda att det är en tradition och heraldisk sed att framställa båda makarnas vapen under mannens hjälmprydnad eller rangkrona är att grovt missförstå heraldikens historia.
Vill hon däremot göra så är det förstås ok, men detsamma får då sägas om det är mannen som vill åka snålskjuts på makan.

Version 3 – Två vapen intill varandra

Detta är den egentliga formen av alliansvapen. Båda vapnen framställs i sin fullständiga form där mannens vapen står till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.

Man kan också välja att avstå båda makarnas hjälmprydnader. Det är vanligt att man förenar sköldarna med ett band eller en kedja eller liknande.

 

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Version 4 – Likställda vapen i en sköld

Numera är det vanligaste att man är likställd. Man kan då förena vapnen i en sköld där mannens vapen är till heraldiskt höger och kvinnan är till vänster. I samkönade äktenskap får man naturligtvis välja vem som är var.
Tänk på att det bara är ett alliansvapen som dess syfte är att representera två personer. Samma vapen med samma klyvning kan användas av en gift kvinna eller av makarnas barn.
Det är alltså syftet och inte utseendet som ger begreppet alliansvapen.

Notera.
Det är just därför man i alliansvapen klyver en sköld i två som Svenska vapenkollegiet och Nationalkommittén för genealogi och heraldik inte godkänner nyskapade vapen som är kluvna.

Alliansvapen bland heraldiker

Alliansvapen är inte så ovanliga i heraldiska sammanhang även om man sällan ser dem utanför dessa. Här är några av de som finns på Svenska heraldiska föreningens sid för medlemmarnas vapen. Sköldarna är tecknade av Ronny Andersen. Jag har inte full koll på allas efternamn, därför saknas några.

Apelstig-Eldh
Bede-Boberg
Wasling-Mutka
Sunnqvist-Sjöstrand
Hill
Ehinger
Bäckmark

Sveriges bäste på kyrklig heraldik

Biskop Åsa Nyström i Luleå.

Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.

Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.

Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan

I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som:
Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive
Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?

Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker  förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.

Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken.  Mot den begränsningen har jag inget att invända.

Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.

Källorna

Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.

Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.

Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.

* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.

Leif Ericsson, vapenmålare

Vapen Mannerstierna, på plåt och målad av Leif Ericsson.
Vapen Mannerstierna, på plåt och målad av Leif Ericsson.

Runt om i Sverige finns det flera goda heraldiska konstnärer. En av dem är Leif Ericsson, kunglig vapenmålare.

Leif Ericsson är sedan 2006 vapenmålare vid Kungl. Maj:ts Orden och har som sådan uppdraget att måla vapenplåtarna för serafimerriddarna. Han efterträdde Bengt Olof Kälde på den posten.

Intresset för heraldik kom något tidigare och nu är Leif definitivt en av de stora konstnärerna inom området.

Stilmässigt varierar han sig mellan en modern form av flatestil och en mer historisk stil, framför allt nära 1700-talets ideal.

Bilden här ovan, på Mannerstiernas vapen, är målad i ”lysterteknik” med guld och silver grund på metallplåt. Vapnet målades i två olika format 30 x 40 cm (Riddarhussköldar) och 55 x 70 cm.
Bilden visar den mindre av dom två.

Läs mer om Leif Ericssons arbete som heraldisk konstnär

Biskopar i Uppsala 1594-2014

Boktips

Augusti 1164. Sveriges förste ärkebiskop vigs i Sens i Frankrike. Stefan var hans namn och både ärkebiskop Eskil i Lund och påve Alexander III var på plats. för att se vigningen. 

Sedan dess har han haft många manliga efterföljare innan Antje Jackelén tillträdde, som den 70:e ärkebiskopen i ordningen.
Om detta berättar Ragnar Norrman i ”Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier”.

Bpken består av korta biografier och porträtt av ärkebiskoparna, men tyvärr inte deras vapensköldar – som ändå finns tecknade av Bengt-Olof Kälde. Lite synd att man missade den chansen, men man kan inte få allt och man får vara glad över att det ändå har gjorts ett rejält omtag om ärkebiskopslängden.

Ragnar Norrman
Biskopar i Uppsala 1594-2014. Porträtt och korta biografier
Stiftshistoriska kommittén i Uppsala som band II:1 i Uppsala stifts herdaminne.
Utkom 2014