Etikettarkiv: Svenska Vapenkollegiet

Nationalism

Heraldiker måste inse att identitet är ett problem

Eftersom heraldik är symbolen som identifierar en grupp tänkte jag att det passar att tänka högt om just grupper.

Identitet är problematiskt eftersom identiteten bygger på en påhittad historia om vårt ursprung som förr eller senare kommer  att kollidera med verkligheten. Dessa historier är inte sanningen om oss. Det är historier som vi har skapat för att intala oss och vår omgivning att vi (inte) hör ihop.

Men eftersom dessa historier är påhittade är de instabila och faller lätt isär om de konfronteras med en bättre historia, bättre i betydelsen att den känns mer relevant för den aktuella publiken. Det här har diskuterats mycket inom politiken, speciellt när man vill förklarar Socialdemokraternas tillbakagång (dock inte så mycket när man resonerar kring andra partier i Sverige/Europa) men det har såklart giltighet på andra områden med.

Nationalisterna, till exempel, ser gärna på nationen som en biologisk enhet. Det finns en nedärvd essens i vårt DNA. Hur det ska ha kommit in till oss genom tidigare härskarens erövringskrig förklaras inte eftersom det ju är ett påhitt. En romantisk historia, helt enkelt, men likafullt en historia som många tror på eftersom det skapar en gemenskap med andra inom gruppen (landet/religionen/företaget) som jag aldrig mött, än mindre känner.

– Men, tänker du kanske, Sverige finns ju och jag är svensk och det är därför min identitet.
– Jo, det är just det här jag menar. Visst finns Sverige i den mening att det är ett statsstyre över ett definierat område där det bor folk. Men det område som berörs kan förändras eller försvinna. Sverige kan bli en del av ett nytt skandinaviskt rike eller delas upp så att en del hamnar i ett annat land. Samma folk på samma plats har då en helt annan identitet utan att ha rört sig en millimeter. Identiteten är alltså inte min egen utan det som omgivningen ger mig. Ungefär som ett varumärke, vars definieras just av det som marknaden  säger att det är, oavsett vad företaget själv anser om saken.

Heraldiken bär identitet

Jag menar att vi heraldiker måste vara medvetna om det här. Vår uppgift är, likt historikerns, att studera ämnet. Vi ska hjälpa andra att förstå heraldikens symboler, vem som använt vissa märken och i vilket syfte. Heraldikern ska förstå och förmedla kunskapen om hur heraldiska vapen använts i berättelserna om identitet, men inte vara  bevarare av dessa berättelser. Det vore att lämna forskningen och bli en form av heraldiska domare, och det är inte heraldikerns uppgift.

Traditionerna får finnas kvar

Bara för att heraldikern  forskar om, istället för att döma i, heraldiken så betyder det inte att heraldikern ska sluta engagera sig i heraldikens tradition.

Jag menar att en heraldiker visst kan upprätthålla en god heraldisk sedvänja (och med det menar vi att hålla sig till traditionerna) utan att hamna i en dömande position. Det gäller bara att hålla koll på vad som är en heraldisk sedvänja och vad som är personligt tycke och smak. Svenska vapenkollegiet (SVK) är här ett bra exempel på hur heraldikerna bör arbeta medan jag tycker att College of Arms inte är en bra förebild.  SVK bör däremot bli bättre på att förklara sig, och det får ta jag på mig inför 2019.

Konkret innebär det att reda ut varför vissa sedvänjor är centrala att bevara (ex tinkturregeln, för den är med och definierar det heraldiska vapnet) medan andra kan diskuteras (som förekomsten av purpur i modern svensk heraldik) och ytterligare några helt revideras (så som att ett vapen följer namnet eller att det bara ärvs via faderslinjen) eftersom dessa sedvänjor strider mot andra och mer centrala principer i samhället samtidigt som de inte tillför heraldiken något.

Nu är detta ingen brandfackla för att väcka de som är engagerade inom heraldiken. Självklart är det många heraldiker som är medvetna om detta och det är en fråga som ofta dyker upp i diskussioner. Däremot är det en fråga som sällan diskuteras publikt och därför stannar kunskapen hos de mest engagerade. Så denna text skrevs för att lyfta på locket till den kunskapen.

Och jag lovar/hotar med att det kommer att komma fler artiklar på det här temat det kommande året för jag tycker att heraldiken behöver fler resonerande texter om själva ämnet.  Det kan inte bara handla om att visa upp nya eller gamla vapensköldar eller diskutera någon detalj i vapenrätten.  Då blir det allt för snabbt trist, tycker jag.

Vapensköld

Bra böcker för vapentagare

Uppslag ur Cedercronas vapenbok.
Uppslag ur Cedercronas vapenbok.

– Hur vet jag att mitt nya vapen är unikt?
– Det vet du inte, men du kan göra så gott du kan genom att läsa rätt böcker. 

Den som vill ta ett heraldiskt vapen vill såklart veta om det är unikt. Vad är annars poängen med ett heraldiskt vapen?

Många experter säger då lätt förnumstigt att man ska titta i alla heraldiska vapenböcker, men det är bara trams. Bara de senaste åren har högt betrodda intuitioner gjort vapen för offentliga personer och organisationer som direkt inskränker på andra offentliga vapen, om än i andra kulturområden. Inte ens experterna själv tycks ha koll på andra länders vapen.

Svårt att få överblick

Och det är inte så konstigt. Vapenböckerna är inte så systematiskt ordnade. Många är i bokstavsordning, andra följer när ett vapen skapades eller när vapenägaren tog plats i det sammanhang som vapenboken dokumenterar. Hit hör till exempel alla vapenböcker för Riddarhuset fram till Dahlby respektive Raneke på eget initiativ gjorde sina sammanställningar.

Vapnen är också många. Ingen vet hur många, men ett par miljoner  tros finnas runt om i Europa. Det finns såklart ingen som kan hålla koll på alla dessa vapen och därför ska du inte heller känna att du ska behöva göra det.

Bokomslag Vapenlikhetsfällan

Men håll koll på vårt kulturområde

Svenska vapenkollegiet (där jag ingår) har valt den pragmatiska vägen och jag tycker att det är något som alla ska ta till sig.
Den pragmatiska vägen går ut på att alla nya vapen ska granskas mot de vapenböcker som registrerat heraldiska vapen och flaggor i det nordiska kulturområdet. Hit räknas även Baltikum eftersom den regionen är en del av de skandinaviska ländernas historia.
Tack vara att kollegiet har en adjungerad ledamot från Danmark, Norge respektive Finland kan vi hålla relativt bra koll på de länderna, men framför allt är vi noga med att granska mot svenska vapenböcker och andra heraldiska källor.

Sedan granskas vapen såklart mot andra källor med, men i ärlighetens namn kan det inte göras så systematiskt som man skulle kunna önska.

En lista över viktiga vapenböcker

Den här listan behöver du ha koll på om du vill bli en seriös granskare av heraldiska vapen inom vårt kulturområde.
Som du ser finns det i Sverige en bredd som saknas i den andra nordiska länderna. Här finns både systematiska genomgångar av vapen (i regel av Raneke eller Dahlby), här finns borgerliga vapen och här finns avvecklade offentliga vapen. Det finns till och med revideringar av andra böcker (Janzon som i Vapenlikhetsfällan granskade Ranekes Svenska medeltidsvapen).
Det är en fröjd att vara heraldiker i Sverige.

Norden

Skandinavisk vapenrulla (1963–).

Sverige

  • Andersson, Per: Svensk vapenbok för köpin­gar, municipalsamhällen och landskommu­ner 1863–1970 (Mjölby 1994).
  • Andersson, Per: Östgötsk vapenbok (Lin­köping 1998)
  • Berghman, Arvid: Borgerlig vapenrulla (Djursholm 1950).
  • Försvarsmaktens heraldiska vapen och valspråk 2001, TFG 09 812:010004.
  • Kalender över Ointroducerad adels förening (1935–).
  • Janzon, Kaj: Vapenlikhetsfällan (2016)
  • Nevéus, Clara & de Wærn, Bror Jacques: Ny svensk vapenbok (Stockholm 1992).
  • Raneke, Jan: Svensk adelsheraldik (Malmö 1990).
  • Raneke, Jan: Svenska medeltidsvapen 1–3 (2:a uppl, Nora 2001)

Danmark

  • Achen, Sven Tito: Danmarks kommune­­-våbe­ner samt Grønlands og Færøernes (Køben­havn 1982)
  • Achen, Sven Tito: Danske adelsvåbener (København 1973).
  • Petersen, Karl Nikolaj Henry: Danske adelige sigiller fra det 13. og 14. Aar­-hundrede (Kjøbenhavn 1897).
  • Reitzel, Poul: Vaabenførende slægter i Danmark 1–3 (Køben­havn 1946–59).
  • Thiset, A: Danske adelige Sigiller fra det 15, 16. og 17. Aarhundrade (København 1905)

Norge

  • Cappelen, Hans A K T: Norske slektsvåpen (2:a uppl, Oslo 1976).
  • Huitfeldt-Kaas, Henrik Jørgen: Norske Sigiller fra Middelalderen (Oslo 1899–1950).
  • Norske kommunevåpen (Oslo 1987, med Suppleringshefte 1988).
  • Hans Krag: Norsk Heraldisk Mønstring (1955)
  • Aase & Nissen: Segl i Universitetsbiblioteket i Trondheim (1990)
  • Nissen & Bratberg: Schønings våpenbok

Finland

  • Granfelt, George Fredrik: Finlands ridder­skaps och adels vapenbok (Helsingfors 1889).
  • Haikonen, Atte: Suomen kunnallisvaakunat – Finlands kommunvapen (2:a uppl, Helsingfors 1982).
  • Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill (Helsingfors 1900).
  • Suomalaisia Vaakunoita – SHiFs vapenregister med dess 1356 först registrerade vapen (HSiF 2006)

Vapensköld

I den heraldiska trädgården

Utdrag från Züricher Wappenrolle
Liljor från 1300-talet är identiska med de idag.

Blommor i skölden, hur ska man rita dem?

Som du vet är skölden tvådimensionell och hjälmprydnaden tredimensionell. När du ritar en sköld måste du alltså bestämma dig för vad som är föremålets framsida respektive vad som är dess sidor. När det gäller etablerade bilder är det inte så svårt. Vi vet att en människa avbildas framifrån medan djur i regel avbildas från sidan, i profil.

Hur ritas ett föremål

Tillverkade föremål är lite svårare att hantera eftersom de inte har någon given sida att visa upp. För transportfordon har seden utvecklats att man ritar dem i profil. Dock inte flygplan som avbildas underifrån så man ofta ser dem på himlen. För flertalet verktyg gäller samma sak men det finns även de som ridas på annat sätt. En heraldisk konstnär bör därför lägga lite tid på att läsa in sig på från vilken vinkel ett föremål i regel avbildas och först därefter börja fundera på hur föremålet ska stiliseras.

Rosen von Rosensteins vapensköld
Rosor i  Rosen von Rosensteins vapen

 

Hur ritas en blomma

När det kommer till växter gäller i stort sett samma sak. Träd avbildas alltid i profil och helst med så få blad som är möjligt. Det är alltså bladets form snarare än trädets som anger vilket träd det är. Undantaget är barrträd, troligen därför att trädets form avviker ganska mycket från art till art.

Blommor är svårare och här kan inget bestämt sägas. Några avbildas från en sida andra sett uppifrån. Ytterligare några har en i förväg bestämd form som avviker från blommans egentliga utseende. Hit hör förstås liljan och rosen, men man bör också tänka på näckrosens och nässlornas blad. För att göra det hela ännu mer förvirrande så avbildas en (1) ljungblomma sett uppifrån (se Svenljunga) medan ett knippe avbildas från sidan.

Ibland har jag hört heraldiker säga att en blomma ska avbildas rakt framifrån och inte i profil, men jag förstår inte vad de menar. Vad exakt är framifrån på en blomma? Riskerna för feltolkning är allt för stort för att man ka kunna säga något sånt.

Lingon i familjen Albins vapen

Heraldiken före botaniken

Heraldik är inte botanik. Heraldiken avbildar inte världen som den ser ut. Påminner den om något så är det Platons skuggvärld. Aristoteles har väldigt lite plats i en heraldikers hjärtan. Tänk därför bort hur blomman faktiskt ser ut och fokusera på hur du ritar den så att alla känner igen idén bakom föremålet. Med det menar jag att du ska rita ett föremål stiliserat på det sätt som bäst motsvarar hur föremålet uppfattas i din kultur. Den fria konstnären har ingen plats i heraldiken.

Heraldikens välkända blomster är det bara att slå upp i närmaste vapenbok. Svårare kan det vara när det kommer till blomster som är okända för våra vapenböcker. Som ledamot i Svenska vapenkollegiet har jag de senaste åren stött på aklejan, kaprifolen och lingon som fick var sin tolkning. Aklejan ses uppifrån, kaprifolen från sidan och lingonen visar bären i en klunga.

I just fallet kaprifol uppkommer ytterligare en aspekt där man som heraldiker bör sätta heraldiken framför botaniken. Kaprifolens blomma är i sig mest lik en pistill och det som vi uppfattar som en krona är formellt en blomkrona. Men här får man alltså inte falla i fällan att vara en besserwisser utan språkkänsla. Gör det lätt för dig. Bildsök din blomma på internet och välj gärna ett par olika ord. Just kaprifolblomma respektive kaprifolbomkrona är ett bra exempel där det första bör ge dig bilder på det andra, medan det andra, formella begreppet, knappt förekommer alls.

Men, och det finns alltid detta men, ditt val kan kritiseras. Är du först ut med att avbilda ett föremål heraldiskt kan andra heraldiker komma att kritisera dig. En del kanske för att de inte vill ha några nyheter, andra därför att de tycker att din tolkning inte är den bästa och att du genom att framhärda i den förstör för kommande heraldiker.
Mitt råd är då att vara öppen. Målar du en bild, var öppen för att ändra den ifall andra föreslår ett alternativ. Skriver du en blasonering, var inte för definitiv utan ge möjlighet till tolkning. Glöm inte att heraldiken inte är bilder utan bara är ord. Det är som vanligt så att blasoneringen trumfar din bild.

Vapensköld

När proffsen sviker

Grants vapensköld
Vapen för Edward Davies, guvernör över Gibraltar.

Man har lust att skrika högt när College of Arms gång på gång skapar fullständigt groteska vapen. 

College of Arms är världens förnämsta institution för heraldiska studier, men jag begriper inte vad de håller på med numera. Denna institution som borde gå i bräschen för högstående heraldik är snarare den institution som mer än någon annan förstör heraldiken genom att konsekvent bryta mot de mest fundamentala tinkturregler eller konstruera vapen som mer ska liknas vid grafiska varumärken än heraldik.

Nu senast ett vapen för Gibraltar-guvenören Edward Davies, vars sköld både är heraldiskt fel (vilket till nöds hade kunnat åtgärdats) och gräsligt komponerat (vilket bara bevisar att det krävs oerhört mycket nöd för att åtgärda tinkturbrott). Att bara få för sig att dela in en sköld i grönt och rött visar på okunskap. Att dessutom lägga något naturfärgat (proper)  över, och dessutom över delningslinjen, visat för mig att CoA inte har kvar någon respekt för det ämne som de är satta att råda över. Det blir i det läget svårt för mig att ha någon respekt för dem.

College of Arms och heraldiska läroböcker

Men detta handlar inte bara om College of Arms. Det handlar också om hur kunskapen om heraldik förmedlas eftersom de som är härolder vid just CoA är de som lättast/oftast får bokförlagens uppdrag att skriva om heraldik, och när engelska är det världsspråk som det är sprids denna grovt skeva uppfattning om heraldik runt om i världen med stöd av förmodade auktoriteter.

Vi i Svenska vapenkollegiet ser ofta vapen som verkar vara inspirerade av modern engelsk heraldik och det kommer dessutom ofta krystade förklaringar som känns väldigt mycket som tolkningar av det som händer i England. Ofta, får jag ändå säga, lyssnar de ändå till vad vi har att säga men visst finns det personer som dragit tillbaka sina ansökningar när vi säger att deras sköldar inte är ok, trots att de ser ut som något som hämtats från College of Arms.

College of Arms egen beskrivning av vapnet

A grant of Arms was made to Edward Grant Martin DAVIS of the Territory of Gibraltar, CB, CBE, Governor and Commander-in-Chief of Gibraltar, lately Lieutenant General in the Royal Marines, by Letters Patent of Garter, Clarenceux and Norroy and Ulster Kings of Arms dated 28 February 2017. College reference: Grants 180/119. The Arms (illustrated right), are blazoned:  Arms: Per saltire Gules and Vert in the Vert a Fess wavy Argent thereon two Barrulets wavy Azure over all two Sykes-Fairbairn Daggers in saltire points upwards proper enfiling a Square Loop of Cord placed lozengewise and twisted once in base to form a Round Loop pendant therefrom by an Annulet a Key wards downwards and to the dexter all Or.  Crest: Upon a Helm Issuant from a Naval Crown Or a Sea Bull erect Vert armed and unguled Or holding in the mouth a Sykes-Fairbairn dagger point to the sinister proper.

 

Svenska Heraldiska Föreningen

Svenska vapen på engelska

Vapen Hedberg ur SVK-boken
Vapen Hedberg ur SVK-boken

Nu är det nära. Korrekturen är ute på sin sista vända och snart trycks vår bok.

Det har varit en otrolig resa, och vi har lärt oss mycket. Dels mycket engelskt fackheraldiskt språk, men även att korrigera det svenska. I arbetet med att översätta har vi i arbetsgruppen insett att vi inte alltid varit så konsekventa som vi trott. Och att vi är otydliga. Det sista har inte minst våra engelska vänner berättat när de hjälpt oss med översättningarna.

Ett annat problem var att hitta en spridning på det heraldiska konstnärliga arbetet. Några vapen förekommer om och om igen i böcker medan andra aldrig syns. Det är de sistnämnda vi försökt att lyfta fram med denna bok.

Det är lätt att tycka att de engelska översättningarna är meningslösa, men vi tror att de kommer att betyda mycket för synen på svensk heraldik utomlands. Nu, för första gången, är faktiskt svensk heraldik tillgänglig på ett systematiskt sätt.

Beställ den redan idag via Svenska Heraldiska Föreningens webbshop.

Vi trycker boken senare i vår.

Vapensköld

Det finns ingen anledning att ljuga om släktvapen

Vapensköld för familjen Lindström
Arms of Lindström family, Sweden

I vissa kretsar är vapensköldar status. Då är det lätt att börja ljuga ihop en falsk släkthistoria. Det är rätt dumt i vår digitala värld. 

Innan du fortsätter att läsa vil jag säga att även om exemplet här är nytt så finns det exempel från förr, även adliga och till och med kungliga. Med all rätt kan man exempelvis hävda att Danmarks monarkers nyttjande av Tre kronor och Englands av Frankrikes liljor är samma typ av förfalskning.

Släktforskning lockar

Numera är det många som släktforskar. Med webbtjänster som My heritage blir släktforskningen dessutom känd för manga fler. De nya tjänsterna erbjuder möjligheter att lägga upp bilder och här kan det uppstå en lockelse som är svår att motstå för en del. Man lägger helt enkelt till något som man tycker ser bra ut utan att tänka på vad det innebär.

Bilden visar en förfalskad vapenanvändning. Vapenskölden tillhör släktets Lindström.
Förfalskad vapenanvändning. Vapenskölden tillhör släktets Lindström.

Min heraldiske kollega Tommy Lindström har drabbats av just detta. Han upptäckte på My heritage att någon tagit en bild på hans vapen, tecknat av Davor Zovko, och placerat det på personen Lars Larsson Larsson Karjalainen, som ska vara född 1590. Uppgiftslämnare om att Lars Larsson förde detta vapen är  Nils Olof Karlsson.

Bonden Lars Larsson och Tommy Lindström har inget med varandra att göra. Det skiljer 400 år dem emellan. Bara det gör att ett vapen inte kan flyttas fram eller tillbaka över så lång tid. Men viktigare här är att Tommy Lindström faktiskt lät registrera vapnet hos Svenska vapenkollegiet år 2010 och det hart nummer 58.

De två sköldarna är visar som du ser samma vapen men tecknat av två olika personer. Ett konstnärligt av Davor Zovko, det andra är en schablonteckning för Svenskt vapenregister.

Jag vet att Tommy i flera års tid har försökt få bort det här vapnet men sidägarna har inte velat lyssna på det örat. Det är lite synd, för de kan ju utan besvär göra ett eget släktvapen. Det har alla rätt att göra, och man behöver inte ens registrera det.

Vapensköld

Ingen konspiration – bara sociala mönster

Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling
Två heraldiker, Henric Åsklund och Jesper Wasling (2004). Foto: Lennart Wasling

Förlåt. Nu ska jag prata heraldiker igen. Varför de gör som de gör och tänker som de tänker. 

Det här med hur ett vapen får se ut kan bli känsligt när skaparen av ett vapen får veta från främmande personer att det som skapats inte är ok. De investerade känslorna kan ju vara så stora. Därför blir ibland det mycket ilska, rädsla och politik (det sista vill inte alla inblandade erkänna, men visst finns det där). Det rör sig ofta om att de inblandade inte känner igen besluten från den kunskap de inhämtat någonstans ifrån.

Allt det här behöver inte vara så komplicerat men jag hör ofta, även bland dem som borde veta bättre, att det finns en okunnig snobbism bakom olika beslut. Inte minst när det kommer till de vapen som granskas av SVK. Att just SVK står i skottgluggen är inte så konstigt eftersom det är den mest betydelsefulla instansen i nutida svensk heraldik – statsheraldikern inräknad.

Men oavsett det där: det är egentligen inte så komplicerat.

Heraldikerna är en ”yrkeskår”

Ungefär som läkare, poliser, journalister eller jurister. På engelska brukar en viss typ av yrken gå under beteckningen  ”the professions”. Det betyder inte att de är mer professionella än andra, eller att de är mer förnäma men det betyder att de förenas genom att det handlar om tjänstemannayrken som kräver specialiserad utbildning OCH har en  en egen yrkesetik OCH att de har en mer eller mindre formellt licenssystem. Man kan inte utöva sitt yrke utan att vara godkänd av kåren,.

Heraldiker är visserligen inte en formell yrkesgrupp, har ingen specialiserad utbildning men det finns en hel del annat som förenar heraldikern med professionerna.

Heraldikerna har sin yrkesetik

Den handlar om vad som är rimlig fungerande heraldik och var gränsen går för det estetiska. Att ordningen finns är sunt, var gränserna går kan diskuteras och den diskussionen pågår ständigt. Man ska alltid diskutera var gränserna ska gå och varför.
Här finns ett skäl till misstron mot heraldiker. Många vapentagare, men även konstnärer, anser att gränserna går på fel ställen och utgår då från att orsaken står att finna i vem som har gjort ett vapen snarare än hur det ser ut. Politik snarare än estetik, med andra ord.

Många heraldiker har här väldigt svårt att motivera sina beslut och brukar då som i ett ställningskrig försvara sig bakom – förvånansvärt ofta – citat från äldre heraldiker snarare än att tryggt förlita sig på sin egen expertis. Det är onödigt och leder bara till mer misstro.

Heraldikerna har en skråanda

Man behöver alltså inte bli formellt godkänd för att kalla sig heraldiker men som alla vet fungerar en bransch bättre när kollegorna vet att man åtminstone är informellt godkänd och därför inte tänker alltför annorlunda. Det finns även bland dessa vapenexperter ett grupptryck och en norm att hålla sig till.

Och här kommer skråandan in. Eftersom man inte kan bli formellt erkänd som heraldiker genom examen och yrkestitel har många blivit det genom idogt arbete och vänskap. Kunskapen kan förstås finnas där men när den har brustit har man saknat den trygghet som en utbildning eller yrkestitel ger.

Intressant nog finns det i den yngre generationen, för första gången sedan 1700-talets mitt, en grupp heraldiker som faktiskt har fördjupat sig i heraldik på universitetsnivå och fått sin kunskap erkänd i betyg. Idag rör det sig om dryga halvdussinet bland de som betecknas som heraldiker. Den basen är något som i princip alla heraldiker under 1900-talet saknat, Jan Raneke undantagen.

Det finns ingen konspiration

Det finns inget konstigt med detta. Det finns ingen konspiration mot enskilda, det finns ingen komplott för att stöta ut andra. Bara vanliga, mänskliga sociala mönster. Men eftersom dessa mönster ibland är till skada för heraldiken som sådan gäller det att vara medveten om den.

Väl där  – efter att ha erkänt att dessa mäster finns – kan heraldikerna resonera kring varför det tycks och görs som det görs och tycks.

Svenska Heraldiska Föreningen

Stort intresse för vår SVK-bok

Boktips

Annons för Svenska Vapenkollegiets bok.
Annons för Svenska Vapenkollegiets bok.

Intresset är större än förväntat för vårt bokprojekt. Ett tiotal beställningar och vi har precis skickat ut första annonsen om förhandsbeställningar till våra medlemmar.

Svenska Heraldiska Föreningens bokprojekt om Svenska vapenkollegiets första 200 registrerade vapen (www.heraldik.se/svk) ser ut att bli lyckat.

På årsmötet i Stockholm kommer jag att kort presentera vårt arbete och boken ska finnas klar för leverans 1 juni 2016. Vi kommer att ha ett releaseparty i/kring Göteborg den 11 juni dit alla kommer att vara välkomna,

 

Vapensköld

När är ett vapen sammanslaget

När en sköld är kluven i två fält tolkas det ofta som att det är två släktvapen sammanslagna till ett. Som i bilden här nedan.

Alliansvapen, släktvapen, för släkterna Mutka och Wasling
Alliansvapen för Mutka-Wasling. Teckning: Magnus Bäckmark

Men för att man ska kunna anse att det rör sig om en sammanslagning förutsätts att de två fälten delas av en rak linje (skura).

Vapen för Jansolgården
(Förslag till) Vapen för Jansolgården

SVK har nyligen diskuterat ett annat ärende, som presenteras i kommande nummer av Vapenbilden (se ovan).

Här har skölden delats på ett annat sätt och därför väljer SVK att inte se det som ett sammanslaget vapen. Det finns två skäl till det. Det ena är att fälten delas av en tinnskura och inte ett rakt snitt. Det andra är att det inte är en linje utan en sträng. Därför kan man inte säga att skölden består av två släktvapen.

Det var det principiella. Kompositionen där vart fält har ett stående frånvänt djur i samma tinktur men på olika färgfält, gör att betraktaren utan tvekan ser det hela som ett unikt vapen. Men kompositionen får inte förväxlas med strukturen varför denna inte är relevant när jag sa ja till detta vapen.

Vapensköld

Vapenbok klar i mars

Den nya Vapenboken ska vara klar i mars. Därför sitter jag nu på lediga stunder och översätter blasoneringar till engelska och sätter ihop bild och text till något vackert – hoppas jag.

Så klart är jag inte ensam. Jag har några tappra medhjälpare och andra mer perifera assistenter som tillsammans med mig genomför detta projekt. Speciellt tack redan nu till Chris Green.

Vapenboken kommer att vara volym ett i en serie som tar med de vapen som registrerats av Svenska Vapenkollegiet i Svenskt vapenregister (www.heraldik.se/svk). Att vi gör det till en bok fast det finns på nätet beror förstås på att böcker är eviga på ett annat sätt och därmed mer betydelsefulla. Samt en tydligare tidsstämpel, för vem vet om något ändras när det är på nätet.

Om detta projekt kommer jag att skriva mer om under de kommande månaderna.