Etikettarkiv: Sture

Vapensköld

Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen?

Sten Sture dä hjälm på St Göran-monumentet i Storkyrkan, Stockholm. Sent 1400-tal.
Ja. Hjälmprydnad. Vad var den till för, egentligen?
Inte var den något som användes i strid. Så syftet var något annat.
Här ser vi en del av Sten Stures d.ä. magnifika staty i storkyrkan i Stockholm. Statyn föreställer St Göran och draken, där Danmark är den illa förklädda draken. En magnifik staty på alla sätt, en av renässansen främsta verk, David i Florens inräknad.
Statyn är från 1480-talet men påminner alla om året 1470. Sten Sture har då precis besegrat kung Kristian. Sverige är med i Kalmarunionen, men en betydligt friare part än tidigare. Kungen är Kristian men herr Sten är riksföreståndaren.
Statyn visare en riddare i guldrustning till häst men vårt intresse fokuseras på sockeln. På sockelns framsida ses Sten Stures heraldiska vapen, men en tidstypisk hjälmform (med sin inskärning på dess vänstra, för oss sett, sida). De svarta krumelurerna är tre sjöblad, dvs näckrosblad. Ovan skölden ses Sturarnas hornbesatta hjälm. Den hade de allihop, så detta är släktens hjälmprydnad.
Men. Längst fram, har herr Sten lagt sin stridshjälm. Det är en salad, den hjälm som i regel användes på slagfältet under den här tiden. Denna är lite exklusivare än de andra, men påfågelfjädrar och ädelstenar (färgat glas) och i guld, såklart. Detta är en tydlig markering var symbolik är lite oklar för oss moderna människor.
Här har vi en riddare på höjden av det vi kallar medeltiden. Han framträder precis som vi tänker oss en ädel riddare, men han använder ingen heraldik.  Inte heller riddaren till häst har sköld eller hjälmprydnad, inte ens hjälm. Däremot ett pannband med två fjädrar. Inte tre som på hjälmen, så antalet är nog betydelselöst. Färgerna kan vi också fundera på. Om det var blått och rött som gällde på Brunkeberg eller om det bara är en konstnärlig utsmyckning vet vi inte.
Men att horn inte förekom på hjälmar på slagfältet 1470, det kan vi vara säkra på.

Vapnet är en logotyp

Det heraldiska vapnet är här det som sticker ut. Hjälmen är anakronistisk och hela formgivningen känns lite fel, stilistiskt.
Jag ser det som att Sten Sture och hans tid redan då, sent 1400-tal, såg det heraldiska vapnet som en logotyp. En bild som användes tillsammans med tornerspel och andra statusmarkörer för att skapa en image av den rättmätige härskaren.

Var det denna transformation, att det heraldiska vapnet flyttades från slagfältet till statyerna, som gjorde att heraldiken överlevde medeltiden? Det är värt att fundera på.

 

Historia

Spännande och lättläst om Sturarna

Boktips

Författaren Bo Eriksson (i mitten) under historiedagarna i Borås 2017. Foto: Jesper Wasling.

Sturarna – Makten, morden, missdåden
Bo Erikssons bok om Sturarna är en frisk fläkt, välskriven och väldigt intressant. Givande för varje heraldiker med medeltidsintresse .

Nu är det en tid  sedan denna bok kom ut men den är ändå så ny och bra att jag vill uppmärksamma den.

Eftersom Sture-ätten (troligen) stammar från trakterna kring Od, Hällstad och Hökerum mellan Borås och Ulricehamn blir det lite extra intressant för en sjuhäring som mig. Sannolikt har de också ett nära släktband med den vid Sture-släktens framträdande mäktiga Ving-ätten som finns i samma område och för samma vapensköld som en av de två Stureätterna. Ytterligare ett skäl för mig att engagera mig i denna släkt.

En lång släkthistoria

I sin bok följer Bo Eriksson vägen från den förste kände Sturen, Rörik under tidigt 1300-tal fram till den sist, Svante Mauritzson  som dog 1616. Det är en ”gripande historia fylld av Sturemord och djupaste förtvivlan”, som det står i bokreklamen.

Och det är spännande att följa släktens livsöde. Författaren ägnar tacksamt nog inte mängder med energi åt noter utan låter texten flöda istället. Det betyder inte att texten är opålitlig. Långt därifrån. Bo Eriksson har en gedigen kunskap i ämnet men vet att rikta sig till sin publik på ett språk som skapar intresse för ämnet. Han har dessutom en ton som uppmuntrar till kritiskt tänkande vilket är bra.

En styrka med boken är att den väldigt tydligt uppger släktförhållanden. För den som är insatt i svenskt 1300- och 1400-tal kan det säkert upplevas som påfrestande övertydligt, men för alla andra betyder det att man som läsare slipper googla upp vart och varannat namn. Därför är det här en bok som man också kan använda som en snabb och lättsam introduktion till tidsperioden.

Kyrkomålning som visar Anund Sture och Christina Lejonansiktes vapensköldar
Anund Sture och Christina Lejonansikte. Från Östra Ryd i Uppland. Anund var bror till Sten Sture dä men avled i relativt tidig ålder.

Tacksamt är också att författaren dels tydliggör att Sture-ätten med vädurshorn är densamma som Sture-ätten med Sjöblad samt att den tredje Sturen, (Natt-och-Dag) faktiskt på mödernet är Sture och därför enligt den tidens sätt att se på släktskap är Sture.

En bra bok således, väl värd en läsning.

Och just det – Bo Eriksson nämner också heraldik lite här och där och bara det är värt en hel del.

Historia, Jourhavande heraldiker

Heraldikens röda hjärtan

Jourhavande heraldiker

Valdemars första kungasigill från 1254
Valdemars första kungasigill från 1254

Har du någonsin undrat varför danskarna är så romantiska att de lagt in nio röda hjärtan i sitt riksvapen?
Då kan jag berätta att deras hjärtan inte alls är några hjärtan utan stiliserade näckrosblad.

Det stiliserade sjöbladet, eller näckrosbladet, är känt både från Danmark och Sverige samt regionen ner mot Friesland i nuvarande Nederländerna. Ingen annanstans under tidig medeltid. I Danmark förekommer de som brisering av kungabarnet och därför också som huvudmotiv i flera oäkta grenar av Valdemar-kungarnas ätt. Sjöbladen finns även som brisering av Folkungavapnet, bland annat i kungarna Magnus Ladulås och Håkan Magnussons vapen.

Den grevliga Skarsholmsättens vapen

 

Sjöbladen hittade även ner till några frälseätter med ursprung i Sjuhärad och Halland under sent 1200- och tidigt 1300-tal. Exempel riddaren Tolf Petersson, vars vapen ses här nedan. Andra är Sture, Ving, Morse och Kyrning. Därefter är det ingen som använder sjöblad förrän de uppträder mot sent 1400-tal i vanen för män som är trogna riksföreståndaren Sten Sture dä, bland dem Hemming Gadh,
Den medeltida frälseätten, riddaren Tolf Petersson

Känt från 1200-talet

Ursprunget finns så tidigt som kring 1200 och det gör sjöbladen till några av de äldsta heraldiska symbolerna överhuvudtaget, vilket troligen betyder att det var en symbol med betydelse ännu längre tillbaka.

Att de, oftast, är röda beror på att rött var/är den vanligaste färgen när man briserar ett vapen, eller gör en beväring, för rött passar som distinktion mot alla andra färger. Används inte rött brukade man välja blått. Svart var extremt sällsynt och grönt förekommer mig veterligen inte alls som briseringsfärg. Och nu är jag alltså nere på medeltiden.

Nya tidens hjärtan

Vår tids hjärta är en något senare skapelse. Antiken ansåg att känslorna satt i magen och levern. Först under högmedeltiden började man i kyrkliga sammanhang koppla hjärtat till känslor, framför allt då kärleken och främst till Jesus (detta kan säkert Claus utveckla). Därifrån spred sig hjärtat till det världsliga.

Hjärtat förekommer i heraldiska vapen, jag tror så tidigt som 1400-talet, men är då ett naturligt hjärta med vener och pumpande blod. Det är detta blod som sedan stiliserades till det där gyllene som från barocken ”sprutar” upp ut det stiliserade hjärtat som vi känner igen från idag. Det naturliga hjärtat uppträder ännu senare i Nordvästra Europa, i det område som skapade det stiliserade näckrosbladet.

Kuriosa

Förutom stiliserade näckrosblad skapade samma kulturområde (Jylland med nära omgivningar) heraldikens andra stiliserade blad – nässelbladet. Det är ungefär lika gammalt, men mer om det i en annan artikel.

Historia

Den andra historiedagen

Ja, min blogg handlar ju om heraldik och historia, så ibland får jag smita in lite historia utan att blanda in heraldik.

Historiedagarna i Borås har handlat mycket om staden Borås. Just de föreläsningarna har jag undvikit för det mesta kan jag nog säga att jag har bra koll på. Och även om jag inte var på den vill jag gärna puffa för avhandlingen om Tyskorna i Borås, inte minst eftersom mina barns gammelfarmor är en av dessa tyskor. Och hur udda det än kan låta har detta ännu 50 år senare en betydelse för både min frus och mina barns yrkeskarriärer.

DNA

Istället fokuserade jag på DNA och genealogi. Peter Sjölund gav en inspirerande genomgång av vad DNA-tekniken möjliggör, vad vi lärt oss av den och hur den bidrar till att skriva om historien. Exemplen var många, både på personnivå och för en hel ”folkgrupp”, varmed menas en grupp folk i historisk tid, inte ett folk som svenskar eller greker.

Peter är, tillsammans med Karin Bojs, författare till boken ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”

Stuarna därnäst

Som av en händelse hamnade jag på en ny föreläsning med Bo Eriksson. Denna gång om Sturarna, denna mytomspunna släkt som påverkade svensk politik så mycket från 1465 till 1565. Hur mycket de faktiskt påverkade Sveriges samhällsutveckling i betydelsen ekonomisk, teknisk och kulturell utveckling efter Sten Sture dä kan diskuteras (inte så mycket, enligt mig) men helt klart hade de en väldigt stor påverkan på riks- och säkerhetspolitik även efter det att Gustav Vasa tagit plats på tronen. Inte minst eftersom såväl Vasa-dynastin själva som alla andra inom och utom Sverige ansåg att det var Sture-ätten som borde ha haft den positionen. En hel del av Vasa-tidens uppror och den paranoia som Vasa-kungarna uppvisade men våldsam förföljelse av oliktänkande som följd.

Rent heraldiskt är däremot Sturarna ganska trista under 1500-talet. Det är visserligen en rik släkt men de har gjort ett förvånansvärt litet avtryck inom heraldiken under sina tre sekler i maktens yppersta elit.

Gamla Uppsala till sist

Sista stoppet för mig denna gång var Kristina Ekero Erikssons föreläsning om nya rön om Gamla Uppsala. Ett givet val eftersom vi var kollegor på Historiska museet en gång i tiden. Men också för att de arkeologiska fynd som gjorts där på senaste tid visar att området var nästan oändligt mycket större än vi tidigare trott samtidigt som det verkar ha använts väldigt sporadiskt.

Runt de tre högarna har man nu upptäckt två vägar om en kilometer vardera (den ena inte fullt utgrävd pga att det inte går) som har haft över 100 stolpar var (144 respektive 127) längs ena sidan. Stolparna har dessutom haft ett hästhuvud uppspikat. Offer eller något annat, ingen vet. Men vi vet att vägarna byggdes omkring år 600 och verkar ha tagits ur bruk före år 650. Juste detta är en intressant period, två generationer efter finbulvintern (536 och 540).

Hela Uppsala är dessutom översållat med hästben så det här kan ha varit någon form av kungsgård där hästuppfödning varit huvuduppgiften. Frågan är förstås hur långt bort denna Uppsala-makt sträckte sig. Gick den ens söder om Mälaren? Ja, med tanke på när Uppsala var verksamt och hur små Europas stora kungariken var (undantaget Karl den stores Frankerrike) har jag svårt att tänka mig att ett så resursfattigt och gles befolkat område som Uppland hade något som helst inflytande utanför denna region. Inte minst eftersom det krävdes tre små lagsagor innan ett enat Uppland kunde skapas under sent 1200-tal.

Men viktig helig plats för nordbor i allmänhet, det kan Uppsala verkligen ha varit.