Heter man Westfalk måste man ha en falk, det säger ju sig själv.
Vapnet gjorde jag 1993 tillsammans med Johanna.
Att det här är en falk och inte en örn syns på bjällran runt foten. Ofta har en falk även en huva runt huvudet, för att visa att det är den förnäma halvtama jaktfalken. Det må vara en gammal tradition, men den är svår att upprätthålla numera när vapen i regel tas efter att man fått sitt släktnamn och inte tvärtom som det var förr.
Som alltid gäller det att ha förståelse för kontexten i vilken vapnet är framtaget och vad som är vapnets syfte (identifikation, såklart)
På hjälmen ses två drakvingar. De anspelar på London, där Johanna då nyss bott och där hon träffade pappan till hennes dotter. Det tycker jag är en fin gest även om de två redan då hade separerat. Eftersom anknytningen till England finns är det värt att påpeka att vapnet så att säga tillhör släkten Westfalk & Malcolm.
Färgerna är just svart och vitt.
Jan Raneke lät mig använda hans schabloner. Det är alltså inte tecknat av honom för familjen Westfalk, utan ett collage jag gjorde som en skiss. Det är värt att notera för den som till exempel studerar Ranekes konst.
Alla vapenidéer kommer inte i mål. Här är tre som jag har gjort tillsammans med tre personer, men som inte riktigt kom i mål.
Överst är ett kemiskt vapen för en kemist, som helt bygger på hans exlibris. Det är i princip bara hans exlibris i färglagt skick. Hans namn är Per-Olof och den initierade kan nog känna till hans fulla namn.
Nummer två är min gamla kollega Dick, vars mellannamn är fullständigt unikt och har sitt ursprung strax söder om Askim, där hans farfars far och farfar var fiskare. Minst en av dem bar också detta unika namn som jag inte nämner här. Hur som helst påminner båten och årorna om skärgårdslivet.
Det tredje och sista är även det för en gammal kollega, Robert, på samma företag. Vapnet är otroligt talande och väldigt träffande, och anspelar på en viss årstid. Däremot anspelar det inte på när vi två spelade innebandy ihop, även om det var väl så fladdrigt.
Månar är ganska så vanliga, men fladdermöss syns mer sällan. Här i familjen Förnes vapen finns båda två.
Vapentagaren Carina Förne var ganska ås ung när hon tog det här vapnet. Månen kom med för att nattlivet och natten stod henne varmt om hjärtat vid den här tiden (som för oss alla, när vi var unga). Lite mystik skadar ju aldrig.
Fladdermusen hänger också ihop med natten, och hon funderade på om hon skulle tatuera en liten bat. Det vet jag inte om hon gjorde. Kanske var det tillräckligt att ha en liten läderlapp i en sköld. Det fanns vid den här tiden också en idé om att använda fladdermusen i en logga för företaget Batsy. Inte heller det vet jag något mer om.
De randiga hornen har däremot ingen symbolik alls. De är där för att de är symmetriskt vackra.
Vapenskölden gjorde jag 1993 och den finns med på sidan 474 i Vapenbilden nr 36 .
Var hjälmprydnaden ett märke från striden eller kom den till genom inspiration från litteraturen? Svaret längst ner.
Som det lössläppta baneret visade att enheten var redo för strid visade hjälmen att den enskilde riddaren gjort sig i ordning. Att sätta på sig hjälmen hade säkert varit en symbolisk gest i många sekler. Det nya i högmedeltidens sekulära litteratur, som krönikor, var att det även blev en symbolisk handling inom konsten. Fenomenet finns i diktverket över William Marshalls bravader från 1220-talet och det finns hos krönikörer som Jean Froissart. Den senare skriver i volym fem att de franska styrkorna inför slaget i Portiers kom ”fixed in their helmets and unfurled their banner”.
Om slaget i Crecy skriver Froissart att kung Edvard III inte hade sin hjälm på, när han menar att det var Edvards son, den svarte prinsen, som denna dag var befälhavare över styrkorna. (Jones, s 116) Vidare sägs i ”Historie des Ducs du Normandie” att Robert FitzWalter säger till kung Johan (prins John i Robin Hood-berättelserna) att: ”By Gods body you will not! You will see two hundred laced helms in your land before you hang him.”, när kungen hotar att hänga Fitzwalters svärson. (Warren, s 230)
Hjälmen som symbol för kriget
Hjälmens av- och påtagande blir den huvudsakliga symbolen för att riddaren lämnar sin civila roll och de regler som gäller i denna värld och går in i krigarens roll där bland annat dödandet och plundrande är tillåtet. Den här typen av ceremonier är inte unika för medeltiden. Vi kan se det i vilken film som helst, där en stridande först måste förbereda sig för strid genom att ta på sig utrustning och först när detta är gjort kan vapnet väljas. Vi har militärens parader i uniform före och efter kriget för att visa att soldaterna nu går in respektive ur samma roll, där marscherna på årsdagar är en påminnelse om de olika roller vi människor går in och ur. Liknade ceremonier kan ses i antikens litteratur och från ex Bantukulturen i Afrika fanns tydliga regler för hur en soldat skulle bete sig efter en strid, speciellt om han hade dödat någon.
Men ingen av dessa symboliska handlingar är så tydliga som när riddaren efter ha satt sig på sin häst tar på hjälmen.
Hertiginnan Ingeborg med Norges och Sveriges baner och hjälmar. Ingen sköld. 1320-tal.
Hjälmprydnadens funktion
Ifrån dessa välkända tankar kommer jag till den individuella hjälmprydnaden. Denna uppstår under sent 1200-tal och sprider sig snabbt över Västeuropa. Det finns förstås kulturer före denna tid som haft prydnader på hjälmen (dock inte vikingar, som är de enda som annars framställs med just hjälmprydnader). Det unika här är att varje riddare hade sin unika hjälmprydnad. Vi vet inte varför eller ens när. De avbildas på sigill, de finns med på kyrkomålningar och tavlor. Från mitten av 1300-talet verkar de finnas med i tornerspel men de förekommer aldrig i berättelser om krig.
Ändå tror jag att de måste förstås mot riddarens uppgift som krigare. Som jag visat ovan har krönikörerna och trubadurerna hämtat sina symboliska bilder från riddarnas militära vardag och gjort något extra av denna. Därifrån tror jag att riddarna blivit inspirerade av romanerna och sångarna. De har tagit till sig den symboliska hjälmen och gjort den än mer symbolisk genom att ge den liv. Hjälmprydnaden gör hjälmen lika individuell som bäraren. I den riddarromantik som fanns under denna tid kom modet att sprida sig snabbt, men bara inom den sfär som också lyssnade till riddarromanerna. Hjälmprydnaden spred sig inte till de slaviska områdena alldeles intill den romansk-germanska kultursfären förrän efter många hundra år.
Det är därmed möjligt att hjälmprydnadens tillkomst inte ska sökas tillbaka till de målade hjälmarna som är kända från 1100-talet utan är en helt ny företeelse, ett nytt mode.
Hjälmen ska inte heller ses som en symbol för den manliga riddaren till häst för de första kvinnorna med hjälmprydnader utan sköldar i sina sigill är samtida med de första manliga. I bilden här ovan, från 1320-talet, har hertiginnan Ingeborg både Norges och Sveriges sköldar samt rikenas baner, vilket för mig visar att hon dels förde befälet över trupperna, dels visar att hon är redo för strid – även om hon likt dagens generaler inte tänkte stå längst fram i stridslinjen. Jag tror även att vi ska se placeringen av sköldarna som de respektive rikenas rangordning vid denna tid. Norge var rikare och hade högre status. Ingeborg var dotter till kungen av Norge, änka efter hertig Erik och mor till kung Magnus.
Därför ser jag hjälmprydnaden som symbol för ridderskap och inte riddare. Det kan också förklara varför borgare, som förde vapen, inte har hjälmprydnader förrän under renässansen. Det gäller Norden och Tyskland likväl som Italien och Spanien, även om undantag finns.
Porträttgravsten över fältöverste (ÖB) Knut Håkansson Hand med burgundisk hjälm längst till vänster. 1560-tal. Foto: Jesper Wasling.
Porträttgravstenarna under stormaktstid
Hjälmen, framför allt den burgundiska stridshjälmen, finns även med på svenska porträttgravstenar under 1500- och 1600-tal när den döde varit krigare. Ofta vid hans fötter och i sällskap med ett par stridshandskar. Även i de fall han var ofrälse. Den finns däremot inte med om den döde inte varit krigare, vilket framför allt gäller de ofrälse. Den döde har dessutom en annan heraldisk hjälm som bär upp hjälmprydnaden.
Senast i raden av tolkningar av vapen Wasling är detta, av Saga Elektra Rosenqvist
Ett vapen kan tecknas på så många sätt. det är inte alls statiskt, som man lätt kan tro. Tvärtom är det ju blasoneringen som är det viktiga.
Så för att verkligen visa att det är så, och att det är upp till dig att förändra ditt vapen, har jag sammanställt de versioner av vapen Wasling som jag har fått genom åren.
Grattis Maja som tar studenten idag. Som en av waslingarna för du självklart vapnet så därför uppdaterar jag idag artikeln om vårt gemensamma vapen.
Här kan ni läsa mer om släkten Waslings vapensköld. Det är förstås en sida som aldrig blir klar utan växer allt mer med alla tillkommande versioner av vapnet.
Uppdaterat hos Sju Härolder – en lista över släktvapen i modern tid som förs/förts av släkter som bor eller kommer från Boråsregionen / Sjuhärad.
Sju Härolder (=Borås Heraldiska Förening) har gett sig själv i uppdrag att sammanställa de heraldiska vapen som använts i området. Just nu händer det en hel del hos dem som du kan läsa mer om här under våren.
Ladenvall
Det första som har blivit klart, även om det är ett levande dokument, är listan över släktvapen som kan spåras till Boråsregionen. Har kan den uppmärksamme hitta en hel del kända heraldiker, men så är ju Borås också ett heraldiskt mecka.
Vapen Wasling i tolkning av Björn Fridén. Skapad hösten 2018 och tillägnad bröderna Loke och Dante, varav en fyller år idag. Liksom deras farbror, så han får vara med på ett födelsedagshörn med sin version av vapen Wasling.
Känner mig stolt. Instagram-kontot Heraldik i Kubik har ritat mitt vapen och det smickrar mig.
Så här skriver kontot på Instagram: heraldikikubik CoA of the Swedish heraldic author Jesper Wasling (born in 1967). Editor in chef of the publication Vapenbilden of the Swedish Heraldry Society (SHS). Awarded the medal of the SHS in 2017 (below the shield). The surname Wasling is linked to the Swedish word for sheaf or garb (vase, in Swedish – the a should be pronounced as in the planet Mars), which makes the arms canting of the name (it is a form of heraldic rebus). The Wasling sheaf is cut off, with two grain ears left hanging. CC-BY-SA. Graphic elements from Jimmy44, SajoR, Sodacan and Erlenmeyer.
Det är mitt personliga vapen, den gröna briseringen av släktvapnet, som valts och under skölden hänger Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj som jag fick 2017.
Självklart är det smickrande att uppmärksammas på det här sättet. Det betyder ju att det jag gör uppmärksammas av andra, och kanske har min glädje i heraldiken smittat av sig på just Heraldik i Kubik? Eller på dig?
Så tack för teckningen, Heraldik i Kubik, och fortsätt med ditt fantastiska arbete att teckna nya och gamla släktvapen, borgerliga såväl som adliga.
Hur gör man ett heraldiskt vapen? Tja, de flesta har en idé och håller fast i den. Andra funderar och funderar i evighet innan de blir klara. Så var det med mitt vapen.
Jag tycker att processen att ta sig ett släktvapen ska få ta tid. Det är något som man ska bära med sig länge och kanske lämna över till kommande generationer. Då kan det vara bra att ha något som man kan st för, något som man gillar.
Eftersom jag råkar vara en ganska ombytlig person var min väg till ett släktvapen ovanligt lång. I några artiklar här på sidan presenterar jag släkten Waslings vapensköld(ar) och förklarar varför de ser ut som de gör.
