Etikettarkiv: Martin Sunnqvist

Vapensköld

Martin Sunnqvist utsedd till ny ordenshistoriograf

Den 1 oktober 2024 tillträdde Martin Sunnqvist som ordenshistoriograf vid Kungl. Maj:ts Orden.

Han är känd för sitt arbete med Förtjänstutredningen och som ordförande i Societas Heraldica Scandinavica samt Svenska vapenkollegiet. Han är också professor i rättshistoria i Lund.

Historiografens roll är att dokumentera och förvalta institutionens historia. Positionen har en lång tradition, med den första utnämningen år 1779 av Gustav III. Historiografen fick uppdrag att författa äreminnen över Serafimerriddare och bevara ordens historiska arv.

Efter att ha avskaffats 1952 återinfördes rollen 1998 och bland tidigare innehavare hittar vi Erik Gustaf Geijer och Per Nordenvall.  Så med Martin som ny historiograf fortsätter en stolt tradition av historiskt bevarande och forskning inom ordensväsendet.

Lycka till, Martin

Vapensköld

Tankar om ett årsmöte

Svenska heraldiska föreningens årsmöte 2024 är över. Här kommer några tankar och reflektioner.

Först det personliga. Jag och min fästmö C hade satsat på att komma ner till Lund något efter tolv. Det såg också väldigt bra ut till Ängelholm, men där rasade min växellåda ihop. Så efter att letat (och hittat) en verkstad* samt fått försäkringsbolaget att hjälpa till med en hyrbil så han klockan bli närmare tre. Där rök mitt lugna humör och en viss stress infann sig. Men det löste sig ändå så bra som det kunde.

Framme i Lund

Till slut kom vi fram och efter en snabb incheckning på hotellet kom jag till årsmötet. Jag missade största delen av Elisabeth Roads föreläsning, men hade sett delar av den via Zoom. Den moderna tekniken är fantastisk. Jag missade också kaffet men jag kom i tid för att se både Carl-Thomas von Christierson och Thomas Småberg berätta om sina ingångar till heraldik.

Carl-Thomas är ju alltid kul att höra på. En väldigt bra berättare, men som historiker var jag mer nyfiken på och intresserad av det Thomas Småberg sa. Det där han tog blir nog något som jag ska titta närmare på under året.

Stämman

Stämman kom sen och allt gick som det var tänkt. Davor Zovko skötte arbetet med ordförandeklubban galant och Lars Trägen hanterade sin penna med samma finess.

Styrelsen omvaldes nästan i sin helhet. Björn Fridén hoppade visserligen av (han har nog med uppdrag ändå) och SusAnne Mastonstråle kom in istället. Själv omvaldes jag för 32 andra gången.

I övrigt inga stora saker mer än att vi höjer medlemsavgiften 2025 från 150 kronor till 200 kronor. Senaste höjningen var omkring 2002 så det var väl dags.

Tack till

Ett stort tack till er alla som fixade dagen (ingen nämnd och ingen glömd, men ett litet extratack till Henric och Martin), och ett extra stort tack till Ängelholm Dahan Bilverkstad (med sina väldigt välkomnande öppettider)

Utflykten missade jag

Årsmötet var på lördagen. På söndagen var det en intressant (sas det) utflykt till några utvalda kyrkor i Lunds omgivningar, men jag och C valde istället att stanna i stan.

 

 

 

 

 

Vapensköld

Om årsmötet 2020

Jag i fokus. I bakgrunden ses Elias Sonnek, Martin Trägen, Henric Åsklund, Martin Sunnqvist och Marcus Karlsson.

Det blev ett årsmöte till slut, och omval för 27e gången. Det är nu bara hoppas att jag är ett år visare och inte ett år tröttare.

2020 är Covid-året, som alla nu vet. Och det är betyder ju att allt är upp och ner. För Svenska Heraldiska Föreningen betyder det att verksamhetsåret ser lite annorlunda ut.  Som att årsmötet inte var i mars utan nu i oktober och lite mer glest besökt än vanligt.

Ändå var det väldigt lyckat. Magnus Bäckmark höll ett väldigt bra föredrag om praktverket Riddarhusets vapensköldar, för vilken han varit redaktör (och jag en av artikelförfattarna). Sedan höll Martin Sunnqvist ett föredrag om rangkronornas utveckling 1561 till 1760, och den oreda som finns inom det området.

Normalt är föredrag och seminarier inte min grej. Jag föredrar att ta till mig informationen i text. Men denna gång var det ovanligt bra ämnen med mycket resonemang av den typ man sällan kostar på sig i en artikel, vilket gjorde de ovanligt spännande.

Själva stämman kom därefter och jag valdes om igen. 27 gången borde det bli, sedan 1994. Det är en rätt ansenlig mängd år i en styrelse och det gör att jag och Stefan Bede nu tangerar Ingemar Apelstigs rekordsvit som heraldiska styrelseledamöter.

 

Vapensköld

Så gör man om sitt kommunvapen

Lämna en kommentar

Hör upp, kommunkatörer i våra kommuner och grafiska hantverkare på våra reklambyråer*. Ni behöver inte längre sväva i ovisshet. Det finns kunskap om hur man uppdaterar ett kommunvapen men ändå håller sig till traditionen.

Filmen här är gjord av Martin Sunnqvist och konstnären Ronny Andersen. Den ger en rak och enkel introduktion till heraldiken, speciellt då den kommunala heraldiken. Se den så blir ditt arbete med en ny logga för kommunen betydligt lättare.

”Traditionen, vad ska man med den till?”, tycks många tänka inom den offentliga sfären, livligt påhejade av reklambyråerna som de upphandlat. Jag tycker om att vända på den frågan.  Säg att du jobbar på en reklambyrå och föreslår kunden IKEA att de ska byta logga för den är gammal och trist. Föreställ dig sedan hur det är att stå utan jobb för att din firma har fått kicken och hela reklamvärlden skrattar åt dig.

Vi vet att detta gäller för varje byrå som skulle komma på idén att byta logga på ett storföretag men så fort det kommer till kommuner tycks det ständigt varar den enda idén de har. Jag förstår inte varför. Det är ju så kommunikativt dumt, rent ut sagt.

Historia

Är riksmarskalken en myndighet?

Vapen för riksmarskalken
Vapen för riksmarskalken och dennes verksamhet. Stavarna bakom skölden är det som visar att det är marskalken som är avsändare. Teckning: Vladimir Sagerlund.

Ja, det här är ju en fråga som har väldigt lite med heraldik att göra – kan man tycka. Men kanske kan synen på ämbetet ändå säga något om vapenrätt eller motsvarande. 

Martin Sunnqvist tipsade nyss, angående den just nu aktuella debatten kring Svenska akademins rättsstatus, om ett liknande ämbete i staten: Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet.

https://lagen.nu/dom/ra/1999:48

17 maj är det ett seminarium Lund på temat: Vem bestämmer över Svenska akademin?
Besök det gärna, mer information via den här länken.

Här är sammanfattningen

RÅ 1999 ref. 48

Handlingar hos Riksmarskalksämbetet har ansetts inte omfattade av bestämmelserna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen.

J.N. begärde i skrivelse till Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet att få ta del av resefakturor i samband med konungens statsbesök i Sydafrika den 18-20 februari 1997. Riksmarskalken G.B. meddelade i skrivelse den 20 augusti 1998 att J.N:s begäran inte kunde villfaras eftersom de Kungliga Hovstaterna inte var någon myndighet.

I överklagande till kammarrätten vidhöll J.N. sin begäran.

Kammarrätten i Stockholm (1998-10-06, Rydholm, Sjöberg, Erliksson, referent) yttrade: 2 kap. tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om allmänna handlingars offentlighet. Av 3 § framgår att en handling är allmän, om den förvaras hos myndighet och är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. I 5 § sägs att med myndighet likställs i kapitlet riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling. Enligt 1 kap. 8 och 9 §§ sekretesslagen (1980:100) skall vad som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen om rätt att ta del av handlingar hos en myndighet i tillämpliga delar gälla också handlingar hos de organ som anges i en bilaga till lagen respektive hos vissa kommunala bolag m.m. – Av 15 kap. 7 § sekretesslagen framgår att beslut varigenom myndighet har avslagit enskilds begäran att få ta del av handling av sökanden får överklagas hos kammarrätten. – I förarbetena till 1974 års regeringsform anförde såväl grundlagsberedningen som departementschefen att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen. Departementschefen uttalade också att någon ändring i nuvarande ordning inte åsyftades samt att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes (prop. 1973:90 s. 176). – Kammarrätten gör följande bedömning. – Kungliga Hovstaterna Riksmarskalksämbetet är enligt det anförda inte att anse som myndighet i fråga om rätt att ta del av handlingar och utgör inte heller sådant med myndighet jämställt organ för vilket förevarande bestämmelser skall äga tillämpning. – Av det sagda följer att någon rätt att genom överklagande eller på annat sätt föra den aktuella frågan till kammarrättens prövning inte föreligger. J.N:s talan skall därför avvisas. – Kammarrätten avvisar J.N:s talan.

J.N. fullföljde sin talan och anförde bl.a. följande. Statschefen var en offentlig makthavare, som använde skattemedel för att finansiera sitt arbete. En grundläggande syn i Sverige var att folket skulle kunna granska hur de offentliga makthavarna använde deras pengar. Att undanta statschefen från offentlighetsprincipen stred mot den grund som Sveriges demokrati bygger på.

Regeringsrätten (1999-06-24, Holstad, Eliason, Hulgaard, Schäder) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Frågan i målet gäller om offentlighetsprincipen är tillämplig på handlingar som förvaras hos Riksmarskalksämbetet. Enligt vad som framgår av hovkalendern och 1998 års verksamhetsberättelse för Kungl. Hovstaterna är riksmarskalken chef för Kungl. Hovstaterna. Riksmarskalksämbetet är riksmarskalkens stabsorgan.

Regler om allmänna handlingars offentlighet finns i 2 kap. tryckfrihetsförordningen (TF). Enligt 2 kap. 3 § TF är en handling allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 § är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Med myndighet likställs enligt 2 kap. 5 § riksdagen, kyrkomötet och beslutande kommunal församling.

Vad som avses med myndighet är inte närmare reglerat i tryckfrihetsförordningen. I den ursprungliga lydelsen av 2 kap. 3 § TF fanns en uppräkning av vad som avsågs med statsmyndighet respektive kommunalmyndighet. Med statsmyndighet avsågs bl.a. ämbetsverk samt övriga till statens förvaltning hörande myndigheter och inrättningar. Enligt ett uttalande i anslutning till ändringar i 2 kap. TF ansågs det inte ändamålsenligt att i grundlagen räkna upp vilka statliga eller kommunala organ som var myndigheter. I stället hänvisades till regeringsformens myndighetsbegrepp (prop. 1975/76:160 s. 134). Enligt förarbetena till regeringsformen avses med myndigheter de organ som ingår i den offentligrättsliga statliga och kommunala organisationen (prop. 1973:90 s. 232 och 233). I samma proposition uttalades att hovet borde stå utanför den statliga förvaltningsorganisationen, att någon ändring i den då gällande ordningen inte åsyftades och att någon grundlagsbestämmelse i ämnet inte behövdes. Vidare uttalades att den nya grundlagen inte berörde konungens rätt att som överhuvud för det kungliga huset fatta vissa beslut (a. prop. s. 176). I 1809 års regeringsform fanns en uttrycklig bestämmelse om att Konungens hov stod under dess enskilda styrelse.

Mot den nu angivna bakgrunden finner Regeringsrätten att Riksmarskalksämbetet inte är att betrakta som en myndighet eller en del av en myndighet. Ämbetet är inte heller ett sådant med myndighet jämställt organ som vid tillämpning av bestämmelserna i TF och sekretesslagen (1980:100) skall jämställas med myndighet. Dessa bestämmelser är därför inte tillämpliga på handlingar hos ämbetet.

Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.

Föredraget 1999-06-15, föredragande I. Larsson, målnummer 6786-1998

Vapensköld

Med fokus på hertigarna

Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.
Hertig Magnus vapen på Vadstena slotts fasad.

Nytt referensverk om nordiska hertigar. Det senaste numret av Heraldisk Tidsskrift är en fantastisk sammanställning av heraldiken kring hertigarna från 1200-talet fram till idag. 

I maj 2015 hölls en heraldisk konferens på temat hertigar. Nu har föredragshållarna samlat ihop sig och skrivit ner sina tankar i artikelform och publicerat dem i Heraldisk Tidskrift nr 116 år 2017. Och jag måste säga att detta är det bästa numret av denna tidskrift sedan dess start för 60 år sedan.

Hertig-artiklarna ger en bra inblick i den nordiska heraldikens utveckling från medeltid fram till i alla fall 1700-tal. Nu rymmer visserligen vissa artiklar utvecklingen även därefter men från 1800-talet fram till idag kan den kungliga heraldiken inte sägas vara den nyskapande utan mer en eftersläntrare. Därför är den mer intressant ut kulturhistoriskt än ur ett heraldikteoretiskt perspektiv.

Fantastiska skribenter

Med författare som Martin Sunnqvist, Eric Bylander, Henrik Klackenberg, Tom C Bergroth, Steen Clemmensen, Terje Bratberg, Carsten Rasmusen Nils Bartholdy och såklart Ronny Andersen får man som läsare en heltäckande bild av hertigarnas heraldik i Norden från medeltiden fram till idag.

För svensk del tar Klackenberg hand om medeltiden och Martin Sunnqvist om titulärhertigarna från Gustav III och fram till idag. Eric Bylander och Tom Bergroth gör nedslag i Vasa-hertigarna däremellan även om någon heltäckande bild inte ges här.

Fördragen är förlagan

Nu ska vi komma ihåg att alla dessa texter är artiklar skrivna utifrån de föredrag som hölls i maj 2015 och att föredrag av naturliga skäl mer bygger på bild och närvaro än på analys och eftertanke. Men jag tycker att det är värt att reflektera över att samtliga artiklar är deskriptiva till sin natur. Dessutom lider de av den heraldiska åkomman att inte ta till sig forskning från utomstående fält.

Två områden som jag skulle vilja få lite mer reflektioner kring är det medeltida hertigbegreppet, dess utformning och relation till riksenandet. Trots allt uppkommer hertigarna som begrepp ungefär två generationer efter det att kungabegreppet etableras på allvar med tillhörande maktapparat, till skillnad från den tidigare innebörden av titeln där makten mer var beroende av personliga relationer.

Den andra delen av forskningen som jag saknar är den som rör renässansen begynnande nationalstat. Här tänker jag på den tidens konglomeratstat och hur synen på dess delar påverkade synen på hertigskap och vidare hur dess symbolik skulle uttryckas. Speciellt den svenska hertigtitulaturen under vasakungarna visar på hur svårt det var att definiera vad ett hertigskap var och hur det skulle särskiljas från storfurstendömen eller andra indelningar. Leif Tengroths avhandling är visserligen intressant men bara en första skrapning på ytan av detta spännande ämne. Bland historikerna finns det numera en hel del forskning inom detta område.

Men detta är förstås överkurs för den som har förläst sig på ämnet. Den här skriften täcker däremot allt annat som man behöver veta och jag vet att jag själv kommer att ha mycket nytta av den både som inspiration och som referensverk.

Vapensköld

Tre heraldiker och en jeppe

Heraldisk Tidsskrift nr 115:2017 har just kommit från pressarna, och det är som vanligt en intressant läsning. 

Denna gång är det fyra huvudartiklar av Sverre Daehlen, Hans Cappelen, jag själv och Martin Sunnqvist.

Sverre Daehlen gör en lärd genomgång av det norska lejonets faktiska utseende under 1900-talets första hälft.

Hans Cappelens artikel var en lärd, men något bred, förklaring till varför Odd har pilar i sitt vapen. I texten kommer han in på de bevingade pilarna som flera adelssläkter i Norden förde under 1200- och 1300-talen. Vad han inte går in på (för det var inte inom hans artikels ram) var varför dessa bevingade pilspetsar försvinner. Det får någon ta reda på någon gång.

Martin Sunnqvist gör en ordentlig genomgång av hur man kan och bör blasonera häroldsbilder när dessa blir något mer komplicerade, framför allt när man upprepar en bild som ex stolpe flera gånger i samma fält.
Jag håller med honom i varje stavelse. Svensk/Nordisk terminologi mår bäst av att inte börja med allt för många begrepp. Om en stolpe förekommer tre gånger i ett fält ritas den helt enkelt lite smalare än om det bara är en stolpe i fältet. Det finns ingen anledning att hitta på ett nytt ord.

Min artikel om tinkturer lämnar jag till andra att bedöma.

Svenska Heraldiska Föreningen

Svenska vapen på engelska

Vapen Hedberg ur SVK-boken
Vapen Hedberg ur SVK-boken

Nu är det nära. Korrekturen är ute på sin sista vända och snart trycks vår bok.

Det har varit en otrolig resa, och vi har lärt oss mycket. Dels mycket engelskt fackheraldiskt språk, men även att korrigera det svenska. I arbetet med att översätta har vi i arbetsgruppen insett att vi inte alltid varit så konsekventa som vi trott. Och att vi är otydliga. Det sista har inte minst våra engelska vänner berättat när de hjälpt oss med översättningarna.

Ett annat problem var att hitta en spridning på det heraldiska konstnärliga arbetet. Några vapen förekommer om och om igen i böcker medan andra aldrig syns. Det är de sistnämnda vi försökt att lyfta fram med denna bok.

Det är lätt att tycka att de engelska översättningarna är meningslösa, men vi tror att de kommer att betyda mycket för synen på svensk heraldik utomlands. Nu, för första gången, är faktiskt svensk heraldik tillgänglig på ett systematiskt sätt.

Beställ den redan idag via Svenska Heraldiska Föreningens webbshop.

Vi trycker boken senare i vår.

Vapensköld

Heraldikernas formella kompetens

När jag 1993 kom med i Svenska Heraldiska Föreningens styrelse var fixeringen vid irrelevanta titlar bland det första som jag ville ändra. Ända sedan dess har jag facinerats av hur heraldiker använder sig av titlar. 

Titlar är bra. Det visar vilken kompetens en person har utan att personen behöver genomgå nya tester vid varje nytt möte. Kompetensen har redan bekräftats en gång.

Men man kan ha kunnande även utan titel/formell kompetens. Problemet är bara att denna kompetens inte kan valideras om personen inte genomgår någon form av test. I skolans värld finns redan denna valideringsmöjlighet upp till gymnasial nivå (den borde kunna införas högre upp med, men det kanske är för känsligt).
Inom heraldiken får vi helt enkelt vara lyhörda och se vad folk producerar. Om detta och dessa handlar inte denna text.

Falsk kompetensöverföring

Sedan har vi ju titlar som faktiskt inte säger någonting alls om det man gör. Att jag är journalist säger ju inget om min kompetens inom skogsbruk och skulle jag vara med. dr. betyder det inget när min kompetens inom heraldisk konst ska värderas. Det betyder inte att jag inte skulle kunna ha kunnandet (se ovan om validering), men om jag presenteras/kräver att bli presenterad med den titel sker en kompetensöverföring som är olämplig. Detta fel sker påfallande ofta inom just heraldiken, mer ofta än inom nästan alla andra områden.

Ett exempel på detta är SHS senaste nyhetsbrev, där det står:

”SHS bestyrelsesmedlemmer Ph.D. Antti Matikkala er i august måned blevet udnævnt til fuldt medlem af AIH, Académie International d’Heraldique. Samtidig blev SHS’s næstformand og sekretær, jur.dr. Martin Sunnquist valgt til associeret medlem. Akademiet er en international organisation, der befordrer heraldikken som historisk hjælpevidenskab, blandt andet gennem de årlige internationale konferencer og kollokvier hvor forskere mødes og præsenterer deres forskning og belyser heraldikken gennem et fælles tema, som nu sidst i Glasgow. Antti Matikkala er medlem af det finske rigsarkivs heraldiske nævn og skriver for øjeblikket på en historik over de to nationale ordener, Finlands Hvide Roses og Finlands Løves Ordener. Han skrev doktordisputats ved Cambridge med titlen The Orders of Knighthood and the Formation of the British Honours System, 1660-1760. Martin Sunnquist har forsket i beskyttelsen af personlige våbener og skrev doktordisputats i retshistorie ved Lunds universitet, Konstitutionellt kritiskt dömande: förändringen av nordiska domares attityder under två sekel.” [min fetstil]

Martin Sunnqvist är utan tvekan en person som verkligen ska med i  Académie International d’Heraldique, liksom Matikkala. Men där Matikkalas doktorsavhandling berör ämnet och ger honom formell kompetens inom heraldiken har Sunnqvists avhandling inget alls med saken att göra. Ändå väljer man att ta upp detta istället för att fokusera på hans tidigare uppsats i ämnet (se nedan) och i övrigt bara ha med hans akademiska titel – som dock inte ens den har med saken att göra. Det är verkligen synd att man fortsätter, för jag ser så tydligt i våra samtal heraldiker emellan, speciellt när det kommer till att välja in nya personer, att många många fler heraldiker än rådigt väljer att luras av kompetensöverföringsfällan. För ett riktigt bra exempel i frågan, se sammansättningen av Heraldiska nämnden där heraldisk kompetens aldrig är ett urvalskriterium även om det alltid så hävdas.  Men bra konsthantverkare eller allmänhistoriker kan ledamöterna däremot vara, och respekt för det. Synd bara att respekten inte går åt andra hållet.

Formell kompetens inom heraldik

När det kommer till personer som har formell kompetens på universitetsnivå inom ämnet heraldik är dessa få. Med formell kompetens räknar jag här de som har skrivit en uppsats på minst kandidatnivå (c-uppsats). Har du som lärare inom grundskolan  skrivit en c-uppsats kring fabeldjur inom heraldiken har du faktiskt mer formell kompetens än en person som är med. dr. med docenttitel som skriver om samma ämne. Jag säger det för jag ser och hör att många heraldiker tenderar att göra just detta felslut när de tror sig se till kompetensen men snarare fokuserar på social status.

Vilka har då heraldisk kompetens? Självklart vet jag inte alla, men en handfull personer i Sverige  tycker jag är värda att nämna. Det finns säkert fler, så tipsa mig gärna om dem.

Jan Raneke

Fil. dr inom heraldik vid konstvetenskapliga institutionen. Jan är den enda heraldiker i modern tid om doktorerat på heraldik.
Det går att ifrågasätta hans arbeten på olika områden men det går inte att komma ifrån att han är den enda som vågat och lyckats skriva en avhandling inom ämnet.

Davor Zovko

Skrev sin magisteruppsats om heraldisk pedagogik och tog där upp flera andra heraldiker som då hade skrivit om heraldik på universitetsnivå.

Eric Bylander

Hans ”Kommunvapenrätt” (1998)  var en kandidatuppsats som tog fasta på  de offentliga vapnens rättsliga ställnit. Och den var inte så god som kommunerna trodde och ännu tror.

Johanna Hellström (då Arnell)

Skrev sin kandidatuppsats för lärarelinjen om fabeldjur inom svensk medeltidsheraldik och klassificerade bruket tad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Torbjörn Bolling Landtblom

Skrev så sent som 2014 en kandidatuppsats om Släktvapenrätt – om dess ursprung och framväxt i Sverige vid Lunds universitet.

Jan-Erik Olsson

Skrev en kandidatuppsats om Heraldik i Eksjö stad utifrån ett konsthistoriskt perspektiv.

Elsa Fagerholm

Skrev 2004 om Kommunala vapen i varumärken (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå) vid Lunds universitet/Juridiska institutionen.

Claus Berntsen

Skrev 2007 en kandidatuppsats i Lund (Centrum för teologi och religionsvetenskap) om heraldik i Svenska kyrkan, närmare bestämt timbrering av det tredelade ämbetets vapen

Vladimir Iserell

Skrev 2011 en kandidatuppsats om släktvapenrätt : Det rättsliga skyddet för släktvapen i Sverige Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle i Luleå

Jesper Wasling

Skrev 1998 en magisteruppsats i Göteborg (Historiska institutionen) om häroldsämbetets utveckling i Skandinavien utifrån ett socialpolitiskt perspektiv.

 Martin Sunnqvist

Skrev 2001 uppsatsen ”Släktvapenrätt – en jämförande studie av den historiska och nutida, engelska, tyska och svenska rättsliga regleringen av släktvapen och dess förhållande till varumärkesrätten” (Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå)vid Lunds universitet/Juridiska institutionen
Detta är en en klassiker som ligger till grund för alla efterkommande studier i ämnet