David Bertie har i boken ”The heraldry of the bishops of Scotland” samlat ihop alla kända vapensköldar för mer än 300 skotska biskopar. Ett gediget arbete.
Det är Heraldry society of Scotland som gett ut boken med de skottska biskoparnas vapensköldar. Utan att ha läst den – än – känns det som en gedigen och intressant bok som klart är värd att ha i sin bokhylla.
Här finns biskoparna från den katolska tiden fram till nutid. Inga perioder är undantagna, men jag är nyfiken på om bruket av heraldiska vapen skiljer sig åt. Det känns som att det borde vara en skillnad mellan perioderna.
För att skapa en harmoni har nya vapenbilder ritats för alla drygt 300 biskopar. Bara det. Och så finns här exempel på vapnen från deras respektive samtid.
Är du intresserad av denna bokså gå till föreningens hemsida.
den kostar bara 25 pund. Med frakt blir det lite mer. 38 pund för oss svenskar.
Så här ser den ut, boken med de skottska biskoparnas vapensköldar.
Länge var Bengt-Olof Kälde den ende men idag utropar jag Claus K Berntsen till Sveriges främste på kyrklig heraldik*.
Den kyrkliga heraldiken i Sverige har ofta hamnat i ett bakvatten. Få har engagerat sig i den och kyrkliga vapenkonsten och kunskapen är därefter. På många sätt är Bengt-Olof Käldes stora insats inom den teoretiska heraldiken hans enträgna arbete med att systematisera och pedagogiskt förklara den kyrkliga heraldikens form och funktion här i Norden.
Nu har Claus K Berntsen tagit vår kunskap minst ett steg vidare.
Det moderna biskopsvapnet i svenska kyrkan
I hans nyligen framlagda kandidatuppsats (Lunds universitet) går Berntsen på djupet med de moderna svenska biskopsvapnen. Och fokus lägger han lite oväntat, men läsvärt, på för heraldiker så udda tankar som: Vilka teologiska frågeställningar och symboler finner vi i biskopsvapen?
respektive Vilken påverkan har den sekulära heraldikens frågeställningar på kyrklig heraldik?
Jag tycker att det är spännande att läsa en heraldiker som försöker förstå intagarens tankar bakom sitt vapen och inte bara se till vapnets konstnärliga utförande eller komposition.
Uppsatsen tar bara upp biskopsvapen tillkomna efter år 2000. Anledningen är, enligt Claus, att detta år sammanfaller dels med Svenska kyrkans självständighet från svenska staten, dels med att heraldikens giganter under efterkrigstiden – Jan Raneke och Bengt-Olof Kälde – då lämnar heraldiken. Mot den begränsningen har jag inget att invända.
Det som sedan följer är en gedigen och inspirerande studie av moderna svensk kyrklig heraldik. De märks att Claus behärskar sig ämne väl och han ger mig som läsare en god kunskap om ämnet. Det här blir helt klart ett referensverk när uppsatsen väl kommer i tryck – även om jag har förstått att det inte är riktigt klart på vilket sätt (eller så har jag förstått det men väljer att hålla tyst).
Eftersom jag har uppsatsen skulle ha kunnat publicera ett utdrag ur den, men eftersom den inte är formellt publicerad av Lunds universitet än (med tanke på det som nämnts ovan) så känner jag att jag inväntar Claus slutversion.
Källorna
Och så måste jag säga att hans urval av litteratur är genomtänkt. Här finns alla tänkbara vapenregister och en hel del opublicerat material, främst brevväxling mellan biskopar och berörda heraldiker, omnämnt. Detta material är knappast hemligt så att få det på pränt att och var det finns är bara det värt mycket för framtiden.
Dessutom finns här hänvisning till rätt heraldisk litteratur för att få relevant kunskap om ämnet. För en icke-heraldiker som vill forska kan det stundom kännas som att heraldiken saknar vetenskaplig grund. Historiker faller då gärna in i fällan att citera andra historiker som nämnt heraldiken bara för att begå misstaget att upprepa felaktigheter eller plattityder. Är du lagd åt det skadeglada håller kan du exempelvis läsa Dick Harrissons eskapader inom heraldiken eller ev avhandling som ”Der svenska väldet” av Torbjörn Eng. Både Harrisson och Eng är klar läsvärda och mycket vederhäftiga i det mesta som rör historia, men inte om heraldiken.
Möjligen tycker jag mig sakna referenser till Rutger Croneborg som skrev om adliga vapens innehåll, och då kom in på de adelsmän som adlats tack vare sin biskop-fars förtjänster. Men det ligger å andra sidan långt utanför uppsatsens period så det är inte relevant. Men för dig som vill läsa mer vill jag tipsa om att de finns i Heraldisk tidskrift i ett flertal nummer mellan 1968 och 78.
* Bara så att du vet – Claus kan mycket om annan heraldik med.
Det har gått några år nu, men boken Kyrkans märken av Magnus Bäckmark och Marcus Karlsson är väl värd att uppmärksamma.
Boken tar upp alla de märken som författarna lyckats få tag i hos Svenska kyrkans stift och församlingar. Det är vapensköldar, märken (badges) och sigill. Tillsammans ger det en fin bild av den symbolik som under 1900-talet uppfattades som viktig av Svenska kyrkan.
En viktig del är de vapen som heraldikern Per Andersson skapade åt församlingar i framför allt Linköpings stift. Det har tidigare publicerats av Andersson, men då har inte alla varit avbildade och ingen har avbildats i färg.
Boken har senare kompletterats med fler bilder publicerade i Vapenbilden.
Man skulle kunna tro att han nu är färdig, men jag är skeptisk. Utan att veta är jag rätt säker på att följande herrar hade ett heraldiskt sigill:
1647–1666 Sveno Benedicti Elfdalius (Camoenius)
1666–1673 Andreas Birgeri Kilander
1673 Jonas Johannis Scarinius
1693–1704 Benedictus Svenonis Camoenius (eller Caméen)
1717–1718 Daniel Norlindh
1718–1722 Ingemund Bröms
1731–1740 Magnus Petri Aurivillius
Vapen för biskop Erlandus Svenonis Bromans adlade barn.
Följande herrars barn adlades för faderns ämbete, men undrar om inte fadern ändå hade ett eget vapensigill.
1673–1693 Erlandus Svenonis Broman
1706–1707 Jonas Laurentii Arnell
1709–1717 Torsten Rudeen (Rudenschöld)
1723–1731 Johannes (Jöns) Steuchius (Steuch)
1742–1769 Nils Lagerlöf
1771–1773 Georg (Jöran) Claes Schröder (Schröderheim)
Om någon tror sig veta mer, kontakta gärna Fredrik och dela med dig av dina kunskaper.
Mitt på Medborgarplatsen ser du den, katolska kyrkans alldeles egna korsflagga.
Jag vet inte riktigt när den skapades men den är genuin har jag fått höra från kyrkan själv.
Färgerna kan synas vara oheraldiska men bygger såklart på Vatikanstatens flaggas färger. Även kungariket Jerusalem hade dessa färger under korsfarartiden, och av samma skäl.
Om endast svenska katolska kyrkan har denna flagga eller om de är generösa nog att låta hela Nordens katoliker samlas under samma fana vet jag inte, men det vore ju passande eftersom antalet korsvarianter på temat gult-vitt är ganska få.
Vatikanens flagga med påvens petrusnycklar och tiara.
Min gode och heraldiske vän Claus Berntsens arbete för kyrklig heraldik har lönat sig.
I augusti 2014 godkände biskop Sven-Bernhard Fast av Visby en modell för timbrering av diakon- och prästvapen i Visby stift. Det är den första officiellt godkända timbreringen för Svenska kyrkans diakoner och präster.
Min vän Claus K Berntsen har kommit igång med sin heraldiska blogg igen. Läs den. Här finns mycket klokt om kyrklig heraldik.
I sitt senaste inlägg tar Claus upp nya möjligheter att skapa heraldiska flaggor för kyrkliga församlingar. det är spännande idéer, och även om jag själv inte tror att de fullt ut kan genomföras inom kyrkans regi tror jag att det är idéer som är värda att utveckla.
