FRÅGA: För ca 2 år sen flyttade jag in i en lägenhet på Kungsgatan i Borås. Utanför vårt sovrumsfönster vajar den vackra stora Borås flaggan. Varje gång jag tittar ut så blir jag irriterad för att ingen kan svara mig på varför det är två kors på ullsaxarna och vad dom står för…?! Funderar även på varför korsen bara finns på vissa vapen/flaggor och inte andra.
Dagens fråga till Jourhavande heraldiker kommer från Borås.
Och som boråsare har jag själv funderat på just dessa kors som frågeställaren tar upp.
De förekommer inte i dagens officiella framställning av kommunvapnet, men de finns med i den teckning som dåvarande riksheraldikerämbetet gav till staden mellan 1930-53. Jag gissar att konstnären var Brits Grep, men kan inte säga det med säkerhet.
Korsen saknar betydelse
Korsen har ingen symbolik alls och har egentligen inget med stadsvapnet att göra heller. Det var den enskilda konstnären som fick för sig att rita in korsen i saxarna. Om det var av religiös nit eller för att hen (ev Brita Grep) gillade den kantiga symmetrin som kontrast till de rundade men spetsiga saxarna vet jag inte, men något med sköldens heraldiska framställning har det inte att göra.
Inte fel med detaljer
Det är alltså inte fel att som heraldisk konstnär lägga till små detaljer i en enskild framställning av en vapensköld, men dessa behöver/ska inte upprepas av andra och detaljerna får inte vara så stora att de får en symbolisk betydelse och blir ett bitecken. Jämför hur en krona ser ut i riksvapnet tre kronor. Här kan man välja att ha rena kronor eller ha dem smyckade med rubin och smaragd. Kronan kan även ha klöverbladsdekoration eller vara kantig.
Men man får inte lägga ett klöverblad intill kronan (=bitecken) eller ersätta en rubin med ett kors eller ullsax eftersom dessa symboler aldrig annars finns på kronor. Den i Sjuhärad så välkända, och med ullsaxar dekorerade, Toarpskronan räknas inte eftersom det är en ljusstake.
Jag fick en fråga nyss, om hur man ska göra om man vill använda ett gammalt vapen inom släkten.
Det är en sak som jag skrivit om i Vapenbilden för många år sedan och som du kan läsa här.
Utgångspunkten i mitt resonemang är att det går att återuppliva ett gammalt släktvapen – adligt eller inte – men att det måste förändras.
Ha respekt för andra
Det går alltså att använda ett vapen som släkten glömt bort, men ska man använda det oförändrat krävs att vapnet antingen har förts aktivt de senaste tre generationerna (frafars far och mormors mor) eller så finns det tydliga dokument som anger hur vapnet ska ärvas (vapenbrev eller en publikation som SVR).
Andra vapen ska man vara försiktiga med. Det beror på att vi idag gärna ser ett vapen som en symbol för släkten medan man förr ofta såg det som ett personligt kännetecken. Ofrälse sigill från 1600- och 1700-talen visar ofta förändringar mellan far och son, där även svärsonen använder vapenskölden som han ex tagit över köpmannaverksamheten eller gården.
Det sigill du hittat och som du tror är en symbol för släkten kan alltså vara en unik symbol för en enskild person, det kan till och med vara så att personen lånat symboliken av någon annan vän eller släkten.
Stenhuvud föreställande Birger jarl i Varnhems klosterkyrka.
Var rosen jarl Birger Magnussons personliga symbol? Frågan har kommit till jourhavande heraldiker som här rycker ut.
Det florerar uppgifter om att Birger jarl använde rosen som sin personliga symbol och grunden för det antagandet är att han som enda person i Bjälbo-ätten hade rosor i sin sköld.
Jag har samlat ihop några bilder som kan vara till nytta. De är tagna ur Emil Hildebrands ”Svenska sigillier” från ca 1860 och visar de tre kända vapensigill som Birger jarl använde, samt hans två ryttarsigill. Och en bild från Varnhems klosterkyrka (se ovan). Tillsammans ger det en grund att tolka Birger jarls vapen och hans rosor.
Var rosen Birgers personliga symbol?
På frågan måste jag säga både ja och nej.
Rosor är Birgers unika symbol, men först från 1257. Möjligen kan frånvaron av andra sigill inom Bjälbo-ätten göra att vi tror att hans bild är mer unik än den egentligen var, men han är onekligen ensam om dem i det källmaterial som finns bevarat.
Birger jarls sigill från 1230-talets mitt. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers första sigill, med strängar
Sigillet visar en enkel sköld med omskrift. Skölden visar ett lejon över tre strängar och är från c:a 1235 då han blir vuxen och själv kan underteckna dokument med sigill. Detta är det andra vapensigill med ett lejon för släkten Bjälbo som vi känner till. Birgers äldre bror Eskil använde tio år tidigare ett lejonvapen utan strängar. Strängarna kan därför vara Birgers sätt att göra ett unikt vapen för sig själv. Lejonet är utan tvekan hämtat från den erikska ättens vapensköld och visar därmed helt enkelt på att Birger är kungens trofasta man.
Strängarna kan också de vara hämtade från den erikska ätten för vi vet att de fördes av kung Knut Holmgersson (död 1235)
Notera att hans strängar går från uppe till vänster till nere till höger. I hans nästa sigill har det ändrats och samma gäller än idag.
Birgers andra sigill, från senaste 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers andra sigill, med sjöblad
Det andra sigillet är känt från 1254, men kan cara äldre, det gäller inte minst hans stora ryttarsigill, som bör ha tillkommit på 1240-talet.
Birgers sköld har fått ”hjärtan” som egentligen är sjöblad (vår symbol hjärtan användes inte vid den här tiden på det här sättet, men det gjorde sjöbladen). Vapnet är känt från 1254 och det är intressant för hans son, kung Valdemar, hade just innan gjort sig ett nytt sigill med sjöblad kring sina lejon. Det har förövrigt även den danske kungen gjort. Birger väljer här sjöblad att följa sin kungs exempel.
Birger 2 visar också ett ryttarsigill, som var Birgers stora sigill (vapenskölden är på hans mindre kontrasigill, vilket även gäller nästkommande bild). Ryttaren har en sköld och en fana. Varken strängar eller sjöblad finns på dessa, utan här syns släktens grundvapen. Kanske av bekvämlighet, kanske för att det var skillnad på ättemannen Birger och individen Birger. Vi vet inte.
Birgers tredje sigill, från 1257. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Birgers tredje sigill, med rosor
Från 1257 kommer det . Birger har nu bytt bort sjöbladen mot rosor på sitt kontrasigill. Birger är alltså i 45-årsåldern när han först böjar använda rosor, så att säga att det är hans unika symbol är lite fel. Hans stora ryttarsigill visar liksom det tidigare en ryttare med sköld och fana, endast lejon och utan strängar och rosor.
Birgers stenhuvud
Birgers stenhuvud från Varnhem. Är rosorna på pannbandet enbart prydnad eller betyder de att han är jarl/hertig eller betyder de att han är just jarlen Birger? Vi vet inte. Pannband betyder däremot att han är jarl/hertig – samma typ av prydnad ser vi i hela norra Europa. Kungar hade däremot krona och andra hade ingenting alls.
Gravmonumentet är enligt dateringar skapat i Birgers livstid och därför på direkt uppdrag av honom. Det sker ungefär samtidigt so han skapar sitt tredje sigill.
Om Birger ska anses ha använt rosor som en unika personlig symbol så gäller det alltså först från 1257, inte tidigare. Det är också nu han står på toppen av sin makt.
Valdemars första kungasigill från 1254. Ur Hildebrand; Svenska sigillier.
Valdemars första kungasigill
Valdemar. Visar dels kungens (då fem år gammal) stora sigill, på tronen, och hans lilla kontrasigill.
Liksom Birger i hans andra sigill finns sjöbladen med här. Valdemar har emellertid som medlem av erikska ätten inte sin lågättade fars vapen utan sin förnämare moders sköld med de tre lejonen/leoparderna.
Lejonet är dessutom krönt, vilket i Sverige var ett tecken på kunglighet.
1250 undertecknar Ingeborg (Birger jarls fru, kung Eriks syster) ett brev med makens vapenbild. Det är endast ett lejon över strängar, inga sjöblad. Hon använder alltså inte sin släkts vapensköld, som sonen kommer att göra.
Erikska ättens vapen är bara känt från 1224, men har då samma lejon som kung Valdemar: tre krönta lejon/leoparder, men utan sjöblad.
En vanlig fråga är: Jag har en gammal vapensköld, har jag rätt till den?
Svaret är inte givet och beror också på vem du frågar.
Släktforskarens fynd
Den som släktforskar kommer förr eller senare att stöta på någon anfader (eller ibland anmoder) som har en vapensköld. Då är det lätt att börja fundera på om man får använda den skölden.
Här vill jag mana till besinning. Ta inte första bästa vapen. Gör hellre ett nytt. Här är ett tips på hur du kan resonera när du skapar ett nytt släktvapen utifrån ett eller flera gamla.
Arv av adliga vapen
Adliga vapen är vapen som givits av en myndighet (monarken, staten) till en privatperson.
Ett adligt släktvapen från 1626 till nutid har endast ärvts av makens barn. Det betyder att döttrar fört faderns vapen men att de inte fört skölden vidare till sina barn. Barn födda utom äktenskapen har inte heller fört faderns vapen.
Idag kan man inte vara så bestämd, och det av flera skäl:
1) Adeln är inte längre ett stånd och ska därför inte särbehandlas.
2) Riddarhuset är inte längre en statlig angelägenhet utan en ideell förening som andra ideella föreningar. Dess regler är därför inte juridisk bindande på något sätt.
3) Viktigast. vi har ett jämställt samhälle där vi inte längre gör skillnad på pojkar och flickor respektive barn födda inom eller utom äktenskapet.
Så om du är barn eller barnbarn till en adelsman har jag svårt att se att du inte med gott samvete ska kunna ta upp det vapnet. Men om du stöter på en adelsanfader längre tillbaka i historien är det inte lämpligt att du använder det vapnet. lite respekt för historien måste man ha.
Men en regel gäller. Använd ALDRIG adliga rangtecken om du inte är adelsman. Dessa symboler har inget med vapnet att göra utan är tillägg som visar på rang som givits en person av monarken (dvs staten) enligt vissa bestämmelser, i regel att de är personliga (mycket ovanligt i Norden) eller att de går i arv på manslinjen.
Borgerliga vapen
Med borgerliga vapen avses alla vapen som förts av personer som inte varit adliga. Dessa vapen är självtagna och staten har aldrig varit inblandad i bruket av dem.
Det betyder att man förr inte var helt överens om hur vapnet skulle ärvas. Om adliga vapen från 1626 och framåt var statiska så var de borgerliga minst sagt dynamiska. Fäder och söner hade sällan samma vapen, även om centrala motiv ofta återkom. Svärsöner tenderade ofta ta över motiven om de också övertog arvet eller motsvarande. Vapenskölden ska då mer ses som en bild för hushållet än för familjen.
Men viktigast är att vapensköldarna var personliga. Man bör därför inte ta upp en anfaders vapen och påstå att det är ett släktvapen, för det är anakronistiskt.
Däremot kan man med fördel ta upp element i vapensigillet och skapa ett närstående nytt vapen.
Många vapensköldar är dessutom snarare statusbilder än verkliga vapen, vilket märks när man ser hur många präster som har en kalk i sin vapensköld under 1600-talet.
Mitt svar är inte självklart sant
Andra argumenterar på annat sätt och jag säger inte att de har fel, eller att de har rätt. Vi har helt enkelt valt att dra strecket på olika platser i historien.
1781 skrev inspektören Melchior Fineman ett brev till sin chef, greve Sparre på Torpa. Brevet avslutas med ett vapensigill. Vems vapen är det och varför använde Melchior ett heraldiskt vapen 1781?
Jourhavande heraldiker har fått en fråga om Melchior Fineman:
Vad kan vi få veta om Melchior Fineman utifrån hans sigill?
Ofrälse ståndsperson
Melchior Fineman var 1781 inspektör vid Limmareds säteri. Tidigare var han bokhållare vid säteriets glasbruk och han blev senare bruksdirektör på samma plats.
Adlig var han däremot inte så han räknas socialt till kategorin ofrälse ståndsperson. Inom denna kategori var det under 1600-talet och in på 1700-talet vanligt att ta sig ett vapensigill. det gjordes tidigt i karriären, speciellt bland dem om var officerare. Däremot är det ovanligt att stöta på ofrälse vapensigill från 1700-talets andra halva. det beror delvis på 1762 års förordning om ofrälse vapen, men mer på att heraldiska sigill som sådana blev omoderna.
Initialer och vapensköld
Att vapenskölden är Melchiors personliga kan vi fårstå därför att hans initialer MF står på var sida om hjälmen. Det visar att sigillet inte är ärvt, även om initialerna kan ha ristats in efter det att sigillet gjordes. Under sigillet har han skrivit sitt namn tillsammans med orden ”Höghet och stållthet”.
Brevet är ställt till Högvälborne Herr Grefwen och öfversten Sparre på Torpa. Sparre var troligtvis hans arbetsgivare vid den här tiden. Brevet finns också i familjen Sparre till Torpas samling i Göteborgs landsarkiv.
Finemans kom från Frankrike
Melchior Fineman var född i Sverige 1743. Hans föräldrar var Johan Fineman(1689-1758) och Justina Margareta Friedenreich. Han gifte sig med Märta Greta Stockman och Johanna Jacobina Rystedt. vad jag sett har ingen av kvinnorna ett vapen som passar in.
Lantmätare Johan Finemans far var Gottfried Fineman (1654-1699), Stadssynikus = sakförare eller advokat i Visby. Deras eventuella vapen finns tyvärr inte heller i databasen Källan.
Jag blir lite nyfiken på dessa Finemans. Uppenbarligen har de haft ett vapen, men från när, vilka och hur det har förändrats vet jag inget om.
Det enda jag anar från Melchiors sigill är att han sannolikt var frimurare, eftersom det korset finns med i hans vapensköld.
Kompositionen känns också väldigt sent 1600-tal/tidigt 1700-tal.
men sånt kan man inte alltid lita på. Personer kan ha imponerats av äldre vapen.
Trenden är uppåtstigande. Tredubbelt så många besökare på tre månader och dubbelt upp på två.
Enligt alla tips på hur man gör sin blogg mer populär så ska man visa hur mycket fler som besöker den. Så då gör jag det.
Google visar att bloggen Heraldik och Historia under april-maj hade c:a 15-20 unika besökare per dag. Nu i augusti ligger det på omkring 50 med enskilda hopp som är betydligt populärare.
Dippen i juli beror på att sidan av olika skäl legat nere dessa dagar. Varför det gick ner innan dess vet jag inte. Jag skrev väl helt enkelt onödigt trist, vilket lärarna anade på telepativ väg.
Jag ser effekten även på annat sätt. På sökorden släktvapen, vapensköld och heraldik kommer denna blogg idag betydligt högre på både Google och Bing än den gjorde ännu i mitten av sommaren.
Det tycker jag är kul, och det inspirerar mig att fortsätta med inlägg.
I Kanada, men bara där och av vissa historiska skäl, diskuteras färgen orange i nya vapen. Det är då en metall och är detsamma som brons. Samma land har för övrigt färgen rosa.
Sök gärna i deras officiella och statligt underbyggda vapenregister på nätet.
Se ex vapnet för Nisbet-Brown med sin brons-tinktur. Den är svår att skilja från guld.
I övriga världen finns inte färgen orange inom heraldiken. Den finns i vissa fall i flaggor (Irland och Holland, båda med hänvisning till kungahuset Oranien) men detta är undantag.
Så svaret är – nej, orange är inte på väg tillbaka och definitivt inte i Skandinavien.
Min personliga åsikt
Min personliga åsikt är att även om Kanada i mycket har ett spännande förhållningssätt till heraldiken och medverkar till att modernisera den, inte minst på vapenrättens område, så är deras förkärlek för udda tinkturer något för mycket för min smak. Min gräns går vid purpur – och möjligen till ålderns höst färgen rosa.
