Etikettarkiv: historieforskning

Vapensköld

Vem är den svarte mannen?

Lämna en kommentar

Vem är den svarte mannen i sköldar runt om i Europa? Är det en slav eller en symbol för västerländsk kolonialism?
Varken eller, faktiskt. Snarare precis tvärtom.

Den svarte man som bland annat finns i Coburgs stadsvapen och i konstnärens Albrecht Dürers hjälmprydnad.
Det är St Mauritius, martyr och helgon som enligt legenden levde på 200-talet.

Jag vill ta upp vem denne man är eftersom det numera dyker upp krav på att han ska tas bort eftersom han är en symbol för rasism. Men jag skulle vilja påstå att rasismen lika väl kan finnas hos dem som vill ta bort om. Låt mig förklara varför.

Helgonet Mauritius

Levde alltså enligt legenden på 200-talet efter Kristus. Han var svart, han var kristen men framför allt var han befälhavare över den Taibaiska legionen från Thebe i Egypten som kejsare Maximianus (286-305)  sände till Gallien för att kämpa mot de kristna där.

Mauritius slog ner upproret men vägrade sedan att förfölja de kristna. Därför kom även legionen att bestraffas så att alla 6 600 soldaterna avrättades, inklusive Mauritius.

Legenden om den Tebaiska legionen är känd redan från 400-talet. Händelsen som omtalas ska ha inträffat i Valais i Schweiz, vid den plats som numera  Saint-Maurice . En basilika till Mauritius minne uppfördes redan 360 av  Theodor, som var regionens första biskop. Ett kloster grundades på platsen något hundratal år senare.

Från Valais spred sig legenden till norra Italien (Mauritius är Savojens skyddshelgon och norrut längs Rhen, där bland annat Coburg ligger.

Legendens innebörd och rasismen

Mauritius och hans män var alltså beredda att offra allt, även sina egna liv, för att rädda livet på andra kristna. Det är det största offret man kan göra och för det högsta goda.

När borgarna i Coburg eller konstnären Dürer tar upp Mauritius vill de visa på att de också är beredda att offra allt för det högsta goda (eller åtminstone hävda att de vill det).

För medeltidens människor, och helt säkert får många som kom efteråt, var bilden av den svarte mannen inte på något sätt utslag av kolonialt tänkande. Det var respekt för en berömvärd man. Jag skulle däremot vilja påstå att den som däremot vill ta bort den svarte mannen är den verkligen rasisten eftersom denne 1) Inte kan erkänna att en vit kan hedra en svart 2) Inte kan erkänna att en svart kan leda en armé utan alltid ska ses som slav 3) Inte på grund av sin egen rasism kan erkänna att antiken inte kände till rasismen som den ser ut idag och därför förnekar detta samhälles syn på sina medmänniskor (det var fri vs slav som var avgörande, inte hudfärg eller religion).

Valspråket Honi soit qui mal y pense passar bra in här.

Foto: Jesper Wasling.

Sardiniens svarta män

De fyra svarta männen i Sardinens vapen och flagga är däremot inte Mauritius och hans män. Det är muslimska morer som ursprungligen var män med skägg och utan ögonbindel.

Värt att notera är att även dessa svarta män avbildas precis som motsvarande vita män. Det fanns ingen rasism här utan de var helt enkelt ärofulla män med en ogudaktig tro som råkade vara mörkare i hyn än européerna.

Att ta bort dem blir även här att förneka att en svart man kan vara något annat än en enkel man boende i djungeln.

De svarta männens utseende

Den som är intresserad av DNA och människors ursprung har säkert redan noterat att samtliga dessa svarta män ser ut att komma från Västafrika, inte Nubien. Det gäller alla heraldiska bilder från före 1500. Det säger oss något om vilka svarta män som ändå fanns i Europa under senmedeltiden.

Och ifall någon undrar. Det finns mängder av vita riddare som framställs med enbart huvud precis som Mauritius i Coburgs stadsvapen eller morerna i Sardiniens flagga. St Erik i Stockholms stads vapen är väl  det som varje svensk bör tänka på.

Historia

Statyer, kulturarv och vad vi gör med dem

Ur Borås Tidning
Ur Borås Tidning 14 juni 2020. Ledare av Mikael Hermansson. Foto: Jesper Wasling.

Black lives matter har skapat en (ny) våg av diskussion om vad som ska få finnas i vårt offentliga rum. Och om det tänker jag tycka till. 

Först får jag säga att Black lives matter och amerikanska förhållande ligger utanför denna text. Det är liksom poänglöst att prata om självklarheter. Och  är det kommer till de specifika omdiskuterade  sydstatsstatyerna borde det vara väl känt att dessa till största delen kom upp efter andra världskriget som en tydlig markering mot medborgarrättsrörelsen och konsekvent visar upp de mest tydliga ”upprorsmännen” (som vi hade kallat dem i vilket annat sammanhang som helst) som mest tydligt ägde slavar, istället för de sydstatsgeneraler som faktiskt var de mest framgångsrika.
Nog om det.

Men hur kan vi göra i Sverige?

Statyer i den offentliga miljön i vår mening har inte så väldigt lång historia, vilket jag skrivit om här. De  kan egentligen inte spåras längre än till Frihetstiden under 1700-talets mitt, och det dröjde till mitten av 1800-talet innan resandet av statyer tog ordentlig fart.
Före dess var statyerna nästan uteslutande religiösa, med St Göran och Draken i Storkyrkan i Stockholm som lysande undantag.

Offentlig konst över tid

Det var alltså under 1800-talets nationalromantiska era som statyer över kungar och andra män sattes upp runt om i Sverige, och det höll man på med fram till tidigt 1900-tal. Liberalismen påverkade starkt viljan att framhäva det nationalistiska och det med stöd av arbetarrörelsen. Tidigt 1900-tal ser därför en mängd statyer som framhäver arbete i olika former. Det är inte ledaren utan verksamheterna som är det centrala i samhället. Men Även detta var en övergående period. Med folkhemmet skiftar den offentliga utsmyckningen åter fokus. Nu är det livet och framtiden som ska hyllas. Därför ser vi nu statyer av barn och unga som leker och dansar. Bara här i Borås finns det ett tiotal sådana statyer. Och de finns inte mitt i stan utan de finns i bostadsområden där människor bor. Framför allt i lägenhetsområden.

Med 60-talet kommer en ny tid. Nu är det inte barnet i oss som ska fram utan idéerna. Näst intill all offentlig konst från denna tid är abstrakt, och den är inte längre i bostadsområdet utan i bostadsområdets gräns mot affärslivet, dvs på stadsdelstorg eller motsvarande. Och fram emot nutid, de senaste 30 åren, har konsten blivit nästan naivistisk samt flyttat tillbaka till stadens centrum. Åter Borås som exempel, där 90 procent av all offentlig konst finns i stadens centrum och resterande på torg runt om i kommunen, men inget i vanliga bostadsområden.

Den här kunskapen är viktig att ha med sig eftersom jag upplever att flertalet debattörer och demonstranter lever i föreställningen att statyer alltid har funnits och alltid sett likadana ut.

  • Stora män och kvinnor (1850-1900). Centrum
  • Arbetarrörelse och näringsliv (1880-1930). Intill centrum + knutpunkter
  • Barn och ungdomar (1920-70) Bostadsområden
  • Abstrakt (1960-2020) Sub-centra som stadsdelstorg
  • Naivistisk (1990-) Centrum

Observera att jag drar med stora pennan. Årtalen är inte absoluta, inte heller den geografiska placeringen. 

Ska historien raderas

Hur ska vi då göra med konsten?
Ska vi ta bort den som vi tycker illa om?
Vem ska avgöra vad vi tycker illa om?
Vem ska få makten att tycka vad som är ok att tycka?

Och slutligen: Ska historia verkligen raderas?

I Borås Tidning tog ledarskribenten Mikael Hermansson upp saken på ett bra sätt den 14 juni. Jag håller med Mikael Hermansson om att det inte är lämpligt att bara ta ner statyer. De är en del av vårt historiska arv vare sig vi vill det eller inte.
Och ska vi vara ärliga så är det mesta som gjorts i gamla tider olämpligt i vår tid.

Och vad värre är – det mesta vi gör idag är olämpligt i framtiden. Vill vi då verkligen ta bort allt som vi ska anses opassande? Vill vi kanske göra en ”Minority report” och börja stoppa allt vi gör redan nu för att framtiden kommer att tolka världen annorlunda?
Varför ska vi bara ge oss på de döda (det de gjorde har ju redan hänt)? Är det inte bättre att ge sig på de som ännu lever?

Nej, det tycker jag såklart inte. Men jag menar att detta är den första tanken man bör ha med sig när man vill ge sig på historien.
Om vi inte ens kan respektera att det som har hänt har hänt, hur ska vi då kunna respektera de människor som tycker och tänker annorlunda än vi? Och är det inte just det #blacklivesmatter handlar om, att vi ska respektera varandra oavsett bakgrund? Är vi inte annars arvtagare till just dem vars statyer vi river ner, hur mycket vi än påstår motsatsen?

Det var många (retoriska) frågor där min grundläggande idé var att det inte går att få ett rättvist samhälle om vi inte ens klarar av att vilja försöka förstå vår historia och varför vi är där vi är. För det är just denna ovilja att göra upp med sig själv (vilket är något helt annat än att göra upp med sin historia) som gör att vi om och om igen vill förtrycka den andre.

Historia

Svenner, svenner, svenner

frälsebrev av Erik av Pommern
Kung Eriks frälsebrev för Nisse Klo.

Vad menas med alla dessa svenner? 
Svensk medeltidsforskning har fokuserat på riddare och högadeln medan svennerna sällan uppmärksammats. Därför är det intressant att följa Martin Skoogs forskningsprojekt kring denna grupp.

En sven är, ja, vad är en sven? Det beror lite på, visar det sig. Det kan vara en frälseman och kallas då oftast för Sven av vapen (vapn). Men det kan också vara en ofrälse man i (hög-)frälsemannens sold, och kallas då bara sven. Den senare var, enligt Martin Skoog, en kontraktsanställd soldat och inte en person som stod i beroendeförhållande till frälsemannen och det gäller främst tiden kring sekelskiftet 1500. Orsaken till förändringen var dels den militära utvecklingen, dels att dessa män i allt högre grad avlönades genom skattemedel och inte av stormannen själv. Därmed kom dessa män att knytas till riksföreståndaren och riket snarare än till frälset.

Det är en tanke som är värd att ha med sig för att förstå hur Sten Sture dy så snabbt kunde bygga upp en armé av det slag han hade. Kontrollen av slotten gav honom positionen som riksföreståndare och den gav honom i sin tur rikets skatteintäkter. Ingen högfrälseman kunde längre mäta sig med en riksföreståndare när det kom till militära resurser, som det hade varit bara 75 år tidigare när Karl Knutsson Bonde än var kung, än stod på bar backe.

Riket skapas

Den ideologiska basen för detta har Margareta Nordqvist studerat. Hon framhåller att det är under Sturetiden som man kan se att riket Sverige skapas som en ideologisk konstruktion. Det syns inte minst om man jämför en skrift som Sturekrönikan med de krönikor som föregick den, från Erikskrönikan till Karl Knutsson Bondes kröniketexter.

Den centralisering av riket Sverige som påbörjas under Sten Sture dä och drivs vidare av Gustav Vasa slutförs egentligen inte förrän under Gustav II Adolfs regering. Då först är rikets makt institutionaliserat

Ofrälse i rikets tjänst

Den här förskjutning från frälset till ofrälse män var inte typisk för Sverige. Pesten var – sannolikt – katalysatorn till att få folk att överge synen på att samhället bestod av de krigande, de bedjande och de arbetande. Kriget som yrke slutade vara unikt för frälset redan under 1300-talets andra hälft, har bland annat Alison Truelove visat i sin forskning. Det skapades då ett ”sub-knightly-gentry”.

Det finns naturligtvis en heraldisk twist på det här med. Förskjutningen av soldatyrket från en ärftlig frälseklass till en betydligt större grupp av ”ofrälse ståndspersoner” innebar att det heraldiska uttrycket så att säga späddes ut. För dem som var inblandade var det nog självklart att man vid en viss position visade detta heraldiskt. Det kan förklara den snabba utbredning av heraldiska vapen som vi ser under 1300-talet då heraldiken är upp mot 150 år gammal.

Läs mer

  • Mats Hallenberg; Kungen, fogdarna och riket … (2001)
  • Margareta Nordqvist; A atruggle for realm (2015)
  • Martin Skoog: Slaget vis Älvsborg 1502
  • Martin Skoog; Gränsland i krigens skugga (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2011-12)
Historia

Alla står i tjänst till alla

I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.

Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.

Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.

Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt.  Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.

Läs mer

Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)

Historia

Har Heder och Ära betydelse?

Lämna en kommentar

Heder och ära var centralt i vasatidens Sverige. De ärliga hade en plats i samhället, de ärelösa blev fullständigt utstötta.

Det tidigmoderna Sverige var en väldigt annorlunda plats. Få av oss skulle kunna känna igen sig i det samhället och ingen skulle kunna navigera i det sociala landskapet. Religionens betydelse brukar vara det som först tas upp, men även hedersbegreppen är centralt. För i detta samhälle kunde en ärlig människa inte ljuga eller begå brott. Den som är ärlig har heder och vice versa, och därför var det så viktigt att få 12 edsvurna män eller kvinnor att gå i god för ens heder.

Den vars heder ifrågasätts måste därför försvara den till varje pris. Så om prästen Christoffer Hansen i ett gräl med kapten Thomas Christian anklar den senare för att vara far till fru Berntssens barn, så kommer maken, Michell Berntssen, att stämma prästen Christoffer för förtal och kräva att varje ord tas tillbaka. Och kaptenen kommer att ta in intyg som visar att han som ärlig man omöjligen kan ha begått hor. Men stämningen får på intet sätt handla om själva otrohetsfrågan och barnet utan bara om själva anklagelsen där ingen, inte ens prästen, får anklagas för att ljuga. Prästen måste bara ta tillbaka sina ord. När orden har tagits tillbaka är hedern återställd.

Skulle anklagelsen däremot stå fast så skulle en helt annan rättegång ta vid, den om hor, vars straff var döden.
Just detta rättsfall ägde rum i Kristianstad år 1632.

Egenskap och Föremål

Hedern vad alltså extremt viktig i vasatidens ortodoxa samhälle och det på ett sätt som saknar motstycke i Europa (samma strikta hedersbegrepp gällde i alla de nordiska länderna, speciellt rörande sexualiteten).

Hedern var alltså en egenskap som kunde förstärkas eller försvagas och även helt förloras, allt värderar utifrån det gällande värdesystemet.

Men hedern var också ett ting som man bar med sig, något konkret som gick utanför individen själv. Detta gjorde att staten kunde fråndöma en brottsling dess heder och ära, vilket alltså gjorde personen till en lögnare som ingen kunde lita på, och som därför inte kunde få en plats inom den sociala gemenskapen. Man kunde inte låna pengar, köpa gjord, ingå avtal eller gifta sig. Lagen kanske inte alltid förbjöd det, men de sociala konventionerna gjorde det.
Det var detta som gjorde det tidigmoderna Sverige till en hederskultur.

Var Sverige en hederskultur?

Ja, det får vi nog lov att säga. Det betyder inte att det kan översättas rakt av till dagens konfliktområden och det betyder verkligen inte att de patriarkala strukturer som finns idag har något med att Sverige egentligen är lika mycket hederskultur som vissa muslimska länder är idag. Men det går samtidigt inte bortse ifrån att det var en hederskultur och att våra äldre traditioner och vår historia måste förstås utifrån bland annat dessa sociala strukturer.
Marie Lindstedt Cronberg ställer upp tre punkter som reder ut det mest grundläggande i en hederskultur (s 118).
• Att människor själva resonerar i termer av heder och ära och vägde in hedern i sina handlingar och ställningstaganden.
• Att det omgivande samhället resonerade utifrån heder som en nödvändig egenskap för umgänge och social tillhörighet.
• Att statsmakten och dess institutioner hanterade heder och ära som en konkret storhet som man lagstiftade om och som man kunde ta ifrån enskilda människor som ett straff. Även själva statsmakten och riket tycks ha uppfattats som bärare av och förvaltare av någon form av heder och ära, som behövde bevaras och helst förmeras i olika sammanhang

Heder och heraldik

Kan heder kopplas till heraldiken? Ja, på sätt och vis, och det kan vara av värde att förstå hedersbegreppet för att förstå hur och varför bland annat heraldiska vapen användes så som de gjorde, och varför de senare försvann.
Heder och ära är individuella egenskaper. Man kan förstärka sin heder genom vissa handlingar och man kan förlora dem genom andra. Men det påverkar inte direkt övriga personer i ens omgivning. Heraldiskt kan man se detta genom att en person kan förklaras förlustig sin sköld och adelskap, men kollektivet familjen drabbas inte. Barnen kan alltså fortsätta inneha adelskapet, liksom övriga släktingar.
På samma sätt kan individen genom hänvisning till sin börd stärka sin heder och ära utan att behöva utföra en enda handling, och börden kan då kommuniceras socialt genom det heraldiska vapnet eller genom titulatur och tilltal. ”Vapnet är för ögat vad namnet är för örat”, i dess egentliga betydelse.
För den person som är på väg upp i samhället men står utanför bördsadeln kan ett heraldiskt vapen ändå hjälpa till att kommunicera den heder man anser sig vara värd. Det kan vara en av förklaringrana till att heraldiska vapen bland ofrälse blir så mycket vanligare under vasatid men försvinner när hederskulturen tappar i betydelse, vilket sker under 1700-talet.

Läs mer

Om allt detta skriver Marie Lindstedt Cronberg i artikeln ”Heder och ära i tidigmodern tid” (Förmoderna livshållningar, 2008).

Historia

Danska bönders sigill

Lämna en kommentar

Även danska och skånska bönder hade sigill på medeltiden. Få var heraldiska och de var inte vanliga, men ett trendbrott syntes under 1400-talet.

Danmark med sina skånska landskap var under medeltiden mer socialt skiftat än Sverige. Landets bönder var längre ifrån makten och det märks på många sätt. Men 1400-talets agrara kris fick även här politiska följder där bondegrupper kunde ta ett kraftigt steg uppåt. Danska bönder var till exempel representerade på herredagarna som ett av de fyra stånden från 1400-talets mitt till 1536. Visserligen var deras inflytande väldigt litet, men de räknades.

Samtidigt pågick en rörelse i motsatt riktning där andra bondegrupper (fästebönder) nedvärderades allt mer. Det syns i källorna i hur bönder omtalas som vanvördiga, hur lagarna ändrades så att de blev mer beroende av sina jordherrar (vornedskapet) och framväxten av tjener-begreppet. Detta kom så småningom att leda till att hela bondeklassen nedgraderades

Av detta kan man idag lära sig att man ska vara försiktig med att tro att man har samma intressen som klassen ovanför, för man kan då (och nu) snart finnas sig i en situation där man snarare faller en klass. Som lägre medelklassen i USA idag.

Böndernas sigill och andra statussymboler

Sigill hörde till de statussymboler som bönderna tog till under 1400-talet. Det gäller då de självägande bönder som skapat sig rikedom framför allt genom boskapshandeln. Sigillen hittar vi i rättsdokument som också visar att bönderna var mer delaktiga i processerna på en högre nivå än tidigare.

Sigillen hade en stor betydelse även på kollektiv nivå. Kalmarunionens slut och det nya Danmark innebar en försämring för danska bönder, vilket tydligen märktes redan vid herredagen 1524-25. Då vägrade nämligen bönderna i Bjäre härad att skicka med sitt häradssigill med sina representanter eftersom de inte villa att det skulle användas för att visa att de kollektivt tog del i besluten. (Bjäres brev till kungen, St Hans afton 1524 tr. i (da) Historisk Tidskrift 1847, s. 450)

Adeln trycker på

Som en följd av denna samhällsförändring blev det allt viktigare för frälset att visa upp sin status, vilket irriterade självägande bönderna enligt de skrivelser vi har från samtiden. (Cederholm, s 52)

Det framfördes mycket klander mot biskopar och prelater för deras ståt som tog sig uttryck i dyrbara kläder, guld och juveler och stora följen. samtidigt fanns det en kritik från adeln gentemot stadsborgerskapet som enligt de förra använde för mycket prål.

I allt detta blev bärandet av vapen (inte heraldiska, utan blanka vapen) en viktig avdelare. Inte minst i stadsmiljöer där man svårligen kunde motivera bärandet utifrån ett militärt behov. Men genom att bära vapen markerade man att man hade krigsförmåga och genom att ha krigsfömåga var man berättigad till en plats i staten. man var en medborgare och inte en tjänare. Så resonerade bönder och borgare för precis så legitimerade adeln sin position som bärare av samhället.

Samtidigt ville adeln exkludera just dessa två grupper från makten även på lokal nivå, varför ett förbud mot bärnade av vapen låg i deras intresse. Förbud mot vapen jämstäldes med förbud mot guld och broderade kläder eftersom alla dessa statusmarkörer var ett hot mot adeln. Rätten till vapen begränsades efterhand allt mer men levde kvar längst i gränsbygderna, på båda sidor av gränsen mellan Sverige och Danmark. Därför är det lite kuriöst att vi i rättsmaterialet på svenska sidan kan se en för riket oproportionerligt stort antal våldsdåd som kopplas till heder och ära. (Cederholm, s 54)

Läs mer

Mathias Cederholm; En ifrågasatt ståndsordning – Bondebeväpning, privilegier och politisk status i gränsregionen mellan Danmark och Sverige kring 1500.

Mathias Cederholm: De värjde sin rätt

Bjørn Poulsen; Danske bønders brug af skrift i senmiddelalderen (2007)

Historisk Tidskrift 1847

Historia

Ordnar och heraldik, vad har de gemensamt?

Serafimerriddarnas sköldar av Leif Ericsson. Foto: Leif Ericsson.

Ordnar och medaljer kopplas ofta ihop med heraldiken, ibland så mycket att de två blir samma sak. Det är problematiskt för det visar att man inte skiljer på identitet och aktivitet. 

Det finns heraldiker som tycker att ordnar/medaljer och heraldik hör ihop och det finns de som tycker att de är två helt separata ämnesområden. Jag tillhör den senare.

Att vara intresserad av ordnar och medaljer är självklart inget konstigt. Det är ett område som har lika mycket berättigande som heraldik, frimärksramlande, släktforskningen eller vad som helst. Bara med lite mer bling bling. Så ämnet har jag inget att invända emot.

Däremot blir det problematiskt när heraldiker blandar in ordnar i heraldiken och hävdar att den ena ska ta ansvar för den andre. Extra besvärligt blir det när heraldiker ska ta ansvar för vilka sammanslutningar människor är med i eftersom det blir ett rejält ingrepp i föreningsfriheten. Och får man dessutom för sig att hindra samma personer att verka inom heraldiska sammanslutningar för att de har ett intresse utanför heraldiken, är det ytterst problematiskt. Den här typen av resonemang har jag stött på så det är inte så främmande som man kan tro.

Det är för att undvika de här tankefelen som jag som redaktör för Vapenbilden tonat ner artiklar om ordnar och låtit dem handla om den heraldiska konsten inom ordensvärlden. För hur heraldiken exponeras inom ordensvärlden är självklart av heraldiskt intresse.

Heraldikern Stefan Bede med SHFs förtjänstmedalj på bröstet och Kungliga Patriotiska Sällskapets medalj runt halsen. Foto: Jesper Wasling.

Skilj på en orden och en vapensköld

Visst är det så att ordnar och medaljer förekommer ihop med en vapensköld. Men de har absolut inget med varandra att göra. Vapenskölden är en markör för identifikation, precis som ditt namn och personnummer. Den säger vem du är.

En orden, eller medalj, är däremot en markör för något som du har gjort. Du kan ha vunnit Nobels fredspris, OS-guld i stavhopp eller blivit statschef och fått Serafimerorden. Din orden/medalj ska då jämföras med din yrkestitel eller kanske ditt nummer i Svenska akademin.

Seriös, oseriös eller bara humoristisk

Eftersom ordnar och medaljer omges av ett visst skimmer av framgång och makt så vill såklart mindre seriösa organisationer haka på de mer seriösa. Sedan finns det de som kanske inte är så seriösa men inte heller oseriösa utan mer humoristiska. Som de ordnar och medaljer man får i ett ordenssällskap som Par Bricole eller inom den studentikosa delen av universitetsvärlden.

Här tycker jag att man kan fundera på vad som är rätt sätt att bära medaljerna. En del tycker (men det är ingen lag utan bara en åsikt) att man inte ska blanda seriösa ordnar med oseriösa. Andra tycker att visst kan göra det för de är alla ett tecken på att man uppmärksammats för det man har gjort. Ytterligare andra kan mycket väl slänga in en humoristisk utmärkelse bland de seriösa för att det är det mest effektiva sättet att göra en politisk markering om att de ska bort från offentligheten. Det är helt enkelt PR-mässigt effektivare att sätta en Buttericks-medalj bredvid Serafimermedaljen för att sänka den senare än att helt avstå från att bära medaljer. Och det är ju därför det tilltaget avskys av de som förespråkar medaljer och ordnar i offentliga sammanhang.

En heraldisk icke-fråga

För en heraldiker är detta däremot utan betydelse. Folk kan ha vilken politisk åsikt som helst och engagera sig för eller emot ordnar bäst de vill. Men oavsett vilken position de tar så är ordensväsendet ett belöningssystem för en utförd tjänst, precis som vilket bonussystem som helst som i rätt social miljö kan växlas in i reda pengar genom att man får högre anseende och därför anses mer meriterad för en post i staten/organisationen.
Detta har ingen betydelse för det heraldiska vapnet.

Vad som däremot kan vara av intresse för heraldiken, är kunskapen om ordar och medaljer eftersom dessa är en heraldisk hjälpvetenskap. Precis som idéhistoria, genealogi eller konstvetenskap. Korsbefruktning av kunskap berikar alla.

Av det skälet bör en heraldiker slänga ett öga på detta ämnesområde, precis som man bör slänga ett öga på andra ämnen som ger en större förståelse för bruket av heraldiska vapen och symboler.
Och av det skälet ska en heraldisk förening med gott samvete kunna belöna en ordenshistoriker för dennes folkbildande insatser fast ordnar och medaljer inte är heraldik.

Errata: Jag hade först skrivit att Stefan Bede hade Pro Patrias medalj runt halsen, när det faktiskt är Kungliga Patriotiska Sällskapets dito. Mitt fel och rätt ska vara rätt.
Justerat 2018-12-23

Nationalism

Fotbollens historiebruk och heraldik

Elfsborgs logga

Leonard Jägerskiöld Nilsson lärde oss med Fotbollens heraldik att sport och vapensköldar hör ihop. Nu följs det upp med en ny intressant avhandling om fotboll och historia som kan lära heraldiker mycket om bruket av vapensköldar och andra symboler. 

Katarzyna Herd har i sin avhandling We can make new history here – Rituals of producing history in Swedish football clubs grottat ner sig i frågan ur man producerar historia med hjälp av ritualer.  Visserligen handlar avhandlingen om hur fyra fotbollsklubbar i modern tid använder symboliska handlingar och ritualer för att skapa en ny historia, men samma tänkesätt kan med lätthet studeras i ordenssällskap (sällskap likväl som statsordnar), släktföreningar eller varför inte staters propaganda.

Av det skälet är Katarzyna Herds avhandling något som jag tycker heraldiker borde studera med stort intresse (den finns i fulltext i länken här ovan).
Men läs även Fredrik Persson-Lahusens recension av densamma i Aftonbladet 25/11. Den ger ett viktigt komplement till avhandlingen genom att visa på hur viktigt det är att komplettera teorierna med en gedigen grund av baskunskap.
Med det är inte min sak här att recensera vare sig den ena eller en andra utan jag nöjer mig med att referera till dem båda.

Herds avhandling tar upp klubbarna AIK, Djurgården, Helsingborg och Malmö FF. Men visst kunde hon tagit med de andra tre topplagen i Maratontabellen/SM-guldstabellen: IFK Norrköping, IFK Göteborg och, såklart, Elfsborg (som också, tillsammans med Örgryte, toppar listan på flest SM-guld). De hade varit intressanta jämförelseobjekt genom at de inte är från de tre storstäderna. Så för att balansera Herds avhandling toppar jag den här sidan med Elfsborgs logga.

Rättelse 2019-08-14

Jag hade skrivit fel och vänt på omnämnandet av Helsingborg och IFK Göteborg. Nu är de på rätt plats i förhållande till varandra och övriga lag.

 

Historia

Den offentliga stayns historia

Foto: Jesper Wasling.

Statyer som föreställer kungar och krigshjältar är i Sverige framförallt ett 1800-talsfenomen, men det finns några spår bakåt i tiden. Och ytterst få från 1900-talet. 

Idag ser vi bara statyer av samtida ledare och forntida hjältar i odemokratiska stater där makten offentligt behöver manifestera sin legitimitet. Men har du tänkt på att våra kungabilder har fyllt samma syfte som Stalins och Maos imposanta porträtt? Eller gör de?

Frihetstiden var startpunkten

Det är lätt att föreställa sig att offentliga statyer är något som vi haft sedan urminnes tider, men deras historia är inte så lång. Den första kungastatyn i Sveriges offentlighet var en byst som föreställde Fredrik I. Den ställdes upp i Kungsträdgården under somrarna på 1760-talet och som längst fram till 1774. Den finns idag på slottet.

Nu är den offentliga kungastatyn inte särskilt uråldrig någon annanstans heller. De första i Frankrike kom till på Ludvig XIVs initiativ. Ett tjugotal statyer gjordes och placerades ut i Paris och på väl utvalda platser runt om i Frankrike.
Det fanns planer på motsvarande projekt i Sverige redan under stormaktstiden, bland annat av Jean de la Vallée, men inget kom till stånd.

Det fanns andra projekt som påbörjades under frihetstiden men inte slutfördes då. Som statyerna över industrimannen Jonas Alströmer (inte den här ovan, i Alingsås, utan den i Stockholm), över borgarståndets mångårige talman Thomas Plomgren (vars barn adlades för hans förtjänster) samt grundlagsmännen Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz, vars arbete lade grunden för frihetstiden. En bakgrund till dessa val kan kanske förstås utifrån de argument om nyttan av offentliga monument som riksrådet Carl Fredrik Scheffer och arkitekten Carl Fredrik Adelcrantz regelbundet framförde. Bland annat var det temat i Adelcrantz presidietal i Vetenskapsakademin 1757, där han betonade att Stockholm var den enda stad i Europa ”hvarest ingen Stod blifvit uprest, dess namnkunnoge Konungar til åminnelse” (Adelcrantz, Carl Fredrik; Tal om de fria konsternas värde …, 1757). Enligt dessa två var det främst kungarna som skulle kommas ihåg, så en viss oenighet fanns tydligen mellan initiativtagarna och de som sedan gjorde om förslaget till konkret handling.

Gustavianska perioden

Nu tar kungastatyerna fart på allvar, om än inte så många. Den mest kända är Gustav Vasa som då och än idag står framför Riddarhuset. Den invigdes långt in i den gustavianska eran men initiativet togs faktiskt redan under frihetstiden.

Att det var just Gustav Vasa som stod i centrum kan förstås genom insikten om vad han kunde symbolisera. För adeln var han den främste ur deras led som stod upp i kris och blev Sveriges rättmätige kung. Det betydde att kungarna och adeln var ett och samma stånd. Det är också därför Vasa-vapnet i sin förkungliga version finns i Riddarhussalen på Riddarhuset

För Gustav III och monarkerna var samme Gustav kungen som förenade monarken och folket, och genom att lägga beslag på den tolkningen kunde Gustav III sidstäppa adelns anspråk.
Sedan fanns det självklart en tredje tolkning av Gustav Vasa, som bland annat boktryckaren Lars Wennberg förde fram. Här var Gustav den samlande personen för svensk allmoge eftersom det var bönderna (utan stöd av vare sig adel eller kungamakt) som befriade Sverige från det ok som Danske kungen lagt på landet. Och denna rörelse hade Gustav enat, vilket då gjorde honom till folkets främste företrädare, men inte till vare sig adelsman eller kung av Guds nåde.

1800-talets kungavurm

Frihetstiden må ha haft en svag kungamakt, men 1800-talets får ändå sägas vara svagare för förutom Karl XIV Johan eftersom hela samhället tappade tron på kungen som företeelse. Och kanske är det just därför som det är detta århundrade som mer än något annat offentligt hyllar kungligheterna, gärna sittandes till häst för att visa på deras mannamod.

Vilket för oss heraldiker gör denna tids offentliga konst extra intressant, för det innebar att det fanns många skäl och mycket utrymme att få in en heraldisk sköld.

Så mer om det i ett kommande inlägg.

Dagens offentlighet

Som en avstickare. Dagens offentliga statyer är i regel abstrakta och motiveras med att de ger människor inspiration. De kom fram på allvar under 60-talet och passar väl in i vår individualistiska och välmående värld där alla har resurser att utveckla sig själva.
Det motiv som dominerade dessförinnan var lekande barn och livsglada ungdomar. Det är en typ av statyer som kommer efter 1:a världskriget och är som starkast efter det andra. Helt klart är det livet och ungdomen som framhävs eftersom den mogna människan inte bara en gång utan två gjort sitt bästa för att på det mest djuriska sätt mörda sina grannar. Att då sätta upp en staty som hyllar den person som lät bomber falla över barn var nog i magstarkaste laget för de flesta västeuropéer.
Innan barnen tog plats var det påfallande många vetenskapsmän, konstnärer och djur som  tog plats i offentligheten. Samt bilder från forntida historier. Dessa hör nationalromantiken till.

I ingen av dessa motiv passar den heraldiska bilden in så därför förekommer heraldik väldigt mycket mer sällan – fram till nutid, då vi har kommit fram till varumärkets gyllene era. Nu plockas det heraldiska vapnet fram i tid och otid. Nästan så att en heraldiker ibland kan tycka att det är väl bra.

 

 

Läs vidare

Jonas Nordin; Frihetstidens monarki (2009)

Historia

Barnen har samma historia

Att lära av det förflutna av Karin Sandberg

Har 11-åringar i Sverige olika syn på sin historia beroende på bakgrund?
Nej, visar forskaren Karin Sandberg i sin nya avhandling. 
– Eleverna uppfattar att de tillhör ett gemensamt ”vi” och att det är sin egen historia de får lära sig i skolan, oavsett vad de har för bakgrund, säger Karin Sandberg, universitetsadjunkt vid Mälardalens högskola, som forskar om historieundervisning.

Temat för Karin Sandbergs avhandling är intressant även för oss heraldiker genom att hon tar upp frågan om identitet. Inte minst vinkel hur man själv (i detta fall 11-åringar) ser på sin identitet. I sin avhandling har hon därför undersökt elevernas historiekultur: hur de uttrycker, tänker kring och förstår sin historia. Undersökningen visar att eleverna ser sig själva som del av flera olika ”vi” utan att det stör deras identitetsuppfattning. De pratar om ”vi” när de pratar om Stockholms blodbad eller Gustav Vasa samtidigt som de pratar om ”vi” när de pratar om sig själva som exempelvis mörkhyade.

– De tillskriver sig själva flera olika historiekulturer samtidigt, som överlappar och kompletterar varandra sömlöst. 11-åringarna ser helt enkelt ingen konflikt i att tillhöra flera olika ”vi” samtidigt, säger Karin Sandberg.

Sandbergs forskning tar sin utgångspunkt i den tyske didaktikern Jörn Rüsen, som identifierat fem dimensioner, inom vilka vår historiekultur rör sig: politiskt, estetiskt, moraliskt, kognitivt och religiöst. Vågar man hoppas att någon uppsatsskribent försöker sig på ett heraldiskt ämne med samma metod? Det tror jag skulle ge en värdefull berikning av hur vi tolkar heraldikens historia och förstår de heraldiker som skapat den.

Karin Sandberg disputerade den 5 oktober vid Mälardalens högskola på avhandlingen  Att lära av det förflutna – yngre elevers förståelse för och motivering till skolämnet historia