Vad menas med alla dessa svenner? 
Svensk medeltidsforskning har fokuserat på riddare och högadeln medan svennerna sällan uppmärksammats. Därför är det intressant att följa Martin Skoogs forskningsprojekt kring denna grupp.

En sven är, ja, vad är en sven? Det beror lite på, visar det sig. Det kan vara en frälseman och kallas då oftast för Sven av vapen (vapn). Men det kan också vara en ofrälse man i (hög-)frälsemannens sold, och kallas då bara sven. Den senare var, enligt Martin Skoog, en kontraktsanställd soldat och inte en person som stod i beroendeförhållande till frälsemannen och det gäller främst tiden kring sekelskiftet 1500. Orsaken till förändringen var dels den militära utvecklingen, dels att dessa män i allt högre grad avlönades genom skattemedel och inte av stormannen själv. Därmed kom dessa män att knytas till riksföreståndaren och riket snarare än till frälset.

Det är en tanke som är värd att ha med sig för att förstå hur Sten Sture dy så snabbt kunde bygga upp en armé av det slag han hade. Kontrollen av slotten gav honom positionen som riksföreståndare och den gav honom i sin tur rikets skatteintäkter. Ingen högfrälseman kunde längre mäta sig med en riksföreståndare när det kom till militära resurser, som det hade varit bara 75 år tidigare när Karl Knutsson Bonde än var kung, än stod på bar backe.

Riket skapas

Den ideologiska basen för detta har Margareta Nordqvist studerat. Hon framhåller att det är under Sturetiden som man kan se att riket Sverige skapas som en ideologisk konstruktion. Det syns inte minst om man jämför en skrift som Sturekrönikan med de krönikor som föregick den, från Erikskrönikan till Karl Knutsson Bondes kröniketexter.

Den centralisering av riket Sverige som påbörjas under Sten Sture dä och drivs vidare av Gustav Vasa slutförs egentligen inte förrän under Gustav II Adolfs regering. Då först är rikets makt institutionaliserat

Ofrälse i rikets tjänst

Den här förskjutning från frälset till ofrälse män var inte typisk för Sverige. Pesten var – sannolikt – katalysatorn till att få folk att överge synen på att samhället bestod av de krigande, de bedjande och de arbetande. Kriget som yrke slutade vara unikt för frälset redan under 1300-talets andra hälft, har bland annat Alison Truelove visat i sin forskning. Det skapades då ett ”sub-knightly-gentry”.

Det finns naturligtvis en heraldisk twist på det här med. Förskjutningen av soldatyrket från en ärftlig frälseklass till en betydligt större grupp av ”ofrälse ståndspersoner” innebar att det heraldiska uttrycket så att säga späddes ut. För dem som var inblandade var det nog självklart att man vid en viss position visade detta heraldiskt. Det kan förklara den snabba utbredning av heraldiska vapen som vi ser under 1300-talet då heraldiken är upp mot 150 år gammal.

Läs mer

• Mats Hallenberg; Kungen, fogdarna och riket … (2001)
• Margareta Nordqvist; A atruggle for realm (2015)
• Martin Skoog: Slaget vis Älvsborg 1502
• Martin Skoog; Gränsland i krigens skugga (Västergötlands fornminnesförenings tidskrift 2011-12)

I motsats till det jag skrev häromdagen, att gåvor gavs för att man förväntar sig lojalitet, kan man säga att den medeltida människan saknade vår individualism.

Begreppet fanns helt enkelt inte. Hela tanken om att en person är en ö vore fullständigt absurd för en människa på medeltiden – oavsett position i samhället. Detta annorlunda sätt att se på samhället (jag säger annorlunda för jag menar att det är likvärdigt vårt system, inte underordnat eller outvecklat, även om jag själv har svårt att förstå det) innebar att alla grupper står i relation till andra.

Peter Reinholdsson tar upp detta i avhandlingen ”Uppror eller resningar”, där han visar att de relationer som fanns var eftersträvansvärda och inte ett tvång.
Tvärtom var det viktigt att visa upp de band man hade. Kanske är det så vi ska förstå hur vissa heraldiska symboler används. Det är emellertid något som inom heraldiken syns tydligare på 1200-talet än på 1400-talet. Jag tänker här på såväl bruket av lejon (Erikska ätten) som sjöblad (hallandsgrevarna) bland de män som på något sätt svor trohet till en överhet utan att för den sakens skull vara vasaller.

Om vi går tillbaka till herr Gregers betyder det att vi i källorna har hans gåvor till andra. Vad vi däremot inte har är de gåvor han tog emot. Dessa gåvor behöver inte nödvändigtvis ha varit fysiska föremål eller lojalitet. Det kan lika gärna ha varit böner eller något annat immateriellt.  Källor visar alltså bara en del av sanningen, även om de är aldrig så fullständiga.

Läs mer

Peter Reinholdsson; Uppror eller resningar (1998)