Vad sa texten?

Bloggtips

Vad sa texten? Hur tolkar vi den och vad betydde den i praktiken?Historikern Charlotte Vainio vid Helsingfors Universitet har på sin blogg tagit upp frågan om målsmanskapet under medeltiden.

Så här skriver hon:
Men hur som helst, jag ville ge ett exempel från min egen forskning. I Magnus Erikssons Landslag som utkom kring 1350 står det att en man ska vara sin hustrus målsman så snart de är gifta. Av det har tidigare forskning dragit den synnerligen logiska slutsatsen att kvinnan under medeltiden var omyndig och att mannen skulle vara ansvarig för henne. När man sedan (för kanske 10 år sedan) började undersöka vad kvinnor faktiskt gjorde på medeltiden så visade det sig att de både dök upp på tinget, stod anklagade på rättegångar och handlade med jord. Den logiska slutsatsen då var att när mannen inte var tillgänglig så kunde kvinnan sköta vissa saker.

Helt logiskt, allt detta. Vilken slutsats man kommer fram till beror på var forskningen befinner sig – vilken fakta som finns tillgänglig.

Nu, när jag har gått igenom många tusen dokument, kan jag visa att kvinnor var delaktiga i så stor utsträckning att det är dags att omvärdera vår förståelse av det medeltida målsmanssystemet. En målsman då hade inte samma implikationer som en målsman i dag. Flera saker som jag har kommit fram till är dessutom, baserat på vad vi trodde oss veta, helt ologiska. Till exempel har vi trott oss veta att kvinnorna flyttade till männen (så kallad patrilokalitet), men jag hittar inte ett enda exempel på att så skulle ha skett i praktiken. Däremot hittar jag mängder med exempel på när maken har affärer tillsammans med hennes familj. Det betyder inte att patrilokaliteten inte existerade, bara att den inte syns och att den var betydligt mer komplex än vad man skulle kunna tänka sig.”

Den här tanken kan även appliceras på heraldiken. Vi har våra egna lagar och regler som styr heraldiken och som sägs beskriva ”rätt” heraldik. ”Rätt” är det dock bara sett till dessa skrifter, så det hela blir ibland (inte alltid) någon form av cirkelresonemang. I praktiken kan man ha betett sig på ett helt annat sätt, både vad gäller färgval, komposition och vapenrätt.

Ett tydligt exempel på det sistnämnda är arv av vapen. Från 1626 slås det fast att adeln ska föra ett vapen inom Riddarhuset, vilket snabbt tolkas som att hela släkten måste föra ett och samma vapen. Undantag är inte tillåtna (de olika avbildningar som finns från den här tiden kanske inte bara är konstnärlig frihet, det kan också vara adelsmannens egen tolkning av sitt vapen eller rent ut av en tyst protest).

Sentida heraldiker använder fortfarande det här bruket som regel för hur vapen ska föras inom en släkt. Men det intressanta, som bland annat Magnus Bäckmarks forskning i Eder har visat, är att bland de ofrälse fortsatte vapenrätten att fungera som under medeltiden.

Så kan det gå ibland när regler och logiskt tänkande antas leda en rätt i jakten på sanning. Man tenderar att skapa en verklighet som ska passa kartan.

Läs Charlotte Vainios blogg mycket tänkvärda blogg om ditt och datt.

Härolden var kungens bäste vän

Omslag till tidningen Världens Historia
Omslag till tidningen Världens Historia

Tidningarna uppmärksammar härolderna.

Denna gång är det Världens historia som ägnar säkert 500 tecken åt den medeltida härolden.

Jag kanske låter sarkastiskt, men så farligt är det inte. Det är så sällan heraldiken och härolder förekommer att jag är glad för minsta lilla livstecken.

Ämnet för denna lilla artikel var ”Härolden var kungens bäste vän” och det är inte en helt dum vinkel. Kunde kanske utvecklas lite mer, men det gör jag ju själv så bra.

På min önskelista

Bild på emaljskyltar
Emaljskyltar i varierande storlekar, färgsättningar och form. Foto: Emaljskylt.se

Vapnet på en emaljskylt – det vore nåt.
Ganska ok priser också för en så fin produkt.

Emaljskyltar har något speciellt över sig. De är vackra, beständiga och med klass. Det finns också en hel del tillverkare i Sverige.
De håller helt säkert olika kvalitet och tillverkar sina skyltar på olika sätt, men de jag har sett håller alla måttet.

När jag bad om en offert på en skylt som var 20×25 cm tycker jag att Tvååkers Emaljskylten. se var de som hade bäst pris. knappt 1400 kr för en tvåfärgad skylt och 1900 kr för en fyrfärgad.

Låter som en kul present, tycker jag. Klart bättre än en slips på fars dag.

Brokigt är utländskt. Utländskt är dåligt

The Arms and Crest of Christopher Corbould
The Arms and Crest of Christopher Corbould

Vi Skandinaver har god smak. Inget tillgjort glitter eller omatchade färger här inte. Gäller samma tänk för heraldiken?

Se bilden här ovan. Färgglad med många symboler. Brokig enligt alla definitioner och ”dålig heraldik” enligt samlad heraldikkår sedan 150 år. Men är den så hemsk, detta vapen skapat av engelska College of Arms. Vapnet är för special effekt-skaparen Christopher Corbould och vapnet skapades 2014.

Brokigt är färgglatt

Vi tar det från början. Ordet ”brokig” är känt i svenskan sedan 1500-talet (kanske tidigare, men SAOLs referenser går sällan längre än till Gustav Vasas bibel). Redan då betyder brokig en blandning av (starka) färger, främst på tyg.

”Brokig” används i Peder Svarts krönika när han låter Gustav Vasa lova dalkarlarna att: ”kungen icke skulle draga så mong främmande och utländske sätt medh uthackat och brokit kläde”. Det brokiga är redan här utländskt och därmed dåligt. ”Uthackat” avser landsknektarnas slitsade puffärmar.

100 år senare skriver poeten och politikern Georg Stiernhielm om Flättia i sin Hercules, att: ”Hon war klädd opå Fransk / därpå alt war brokat / och krokat”. Också här är brokigt något utländskt.

Christopher larsson Grabben tar upp det mångfärgade i sin ordspråksbok 1665: ”Hundh är hundh, fast han är aldrig så brokit”.

Det brokiga var inte nödvändigtvis något dåligt, det var levnadsglatt. Som i Lasse Lucidors dikt ”Skulle jag sörja vore jag tokot” där redan första stycket slår fast: ” All världen älskar ju vad som är brokot, mången mått liva som ej äter skrätt.”

I överflödsförordningarna från 1600-talet fram till 1794 upprepas konsekvent förbud mot färgglada mångmönstrade tyger. Endast de högre stånden kunde med bevarat anseende bära brokiga importerade kläden.

Vapensköld för Robert John Seabrook
The Arms and crest of Robert John Seabrook

Brokigt i heraldiken

Har denna avoghet mot det brokiga mångfärgade smittat av sig på heraldiken?

Kanske är det så. Nordisk heraldik är i regel mindre färgglad än kontinental och brittisk. Det brukar motiveras med att det ger tydligare vapen, vackrare vapen och mer genuina vapen. Alla tre argumenten är mer eller mindre byggt på tyckande eftersom allt måste ses i sin kontext.

Ideologisk filt

Den bakomliggande motiveringen kan också vara ideologisk. I flera hundra år har staten och kyrkan förklarat att heder och ära nås om man dämpar sina färger (såvida man inte är kunglig, för då gäller motsatsen). Under samma tid ser man att svensk heraldik blir mer och mer tillbakadragen. Precis som övrig nordisk vapenkonst.

Det hela kulminerar med norska flatestilen (mer om den här) då det kvarvarande yppiga slutligen rensades bort och ett vapen aldrig skulle ha mer än två färger. Möjligen tre, men på nåder.

Under 1900-talet har antipatin mot det brokiga genomsyrat den nordiska vapenkonsten så totalt att normala heraldiska vapen från kulturländer som England, Italien, Spanien och Frankrike sägs vara dålig heraldik medan vår stil är den sanna.

Men en ändring tycks vara på väg. Brokiga vapen godkänns både i skandinavisk vapenrulla och av Svenskt vapenkollegium även om vissa granskare har smaksynpunkter på dem. Men smaken är delad det erkänns, och så länge vapnen uppfyller tinkturregeln så är de godkända.

Hur tänker College of Arms?

Fast jag måste medge att jag inte förstår College of Arms sätt att tänka heraldik. De bryter mot alla traditioner, inklusive sina egna, och gör vapen som är grafiskt näst intill omöjliga att få vackra om man inte anlitar en konstnär som målar som de vi ser här ovan. De är å andra sidan väldigt vackra skapelser.

Å andra sidan är det uppfriskande med nya idéer, så jag blir ändå glad när jag ser deras skapelser. Oftast, i alla fall.

Dödens teater – kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V

Utställning

Se utställningen Dödens teater på Livrustkammaren. Den pågår fram till 6 juni 2016 och innehåller mycket heraldiskt.

Den 13 mars 2015 öppnade så Livrustkammarens nya utställning Dödens teater. Kungliga begravningar från Gustav Vasa till Gustaf V. 

Det är en utställning som på ett snyggt sätt visar hur kungliga begravningar har sett ut sedan vasatid fram till idag och var inspirationen är hämtad.

Eftersom det privata och det offentliga då gick hand i hand var en kunglig begravning en angelägenhet för hela riket. Det var själva definitionen av det rike monarken härskat över och det rike som arvtagaren tog i besittning. Därför blir dess ceremonier påkostade skådespel som krävde en stor publik.

Är man intresserad av hur makthavare har bedrivit politisk propaganda genom århundraden är det här en intressant utställning.

Jag recenserar boken som Lena Rangström skrivit till utställningen i kommande nummer av Vapenbilden, dvs #103:2015.

Svenska kungliga äktenskap under 600 år

Bokomslag för Svenska kungliga äktenskap under 600 år
Svenska kungliga äktenskap under 600 år

Boktips

Den här boken har jag inte läst och kan därför inte recensera. Men jag tipsar om den.

Boken handlar om kungliga äktenskap under 600 år och börjar med vasaprinsessan Sofia vars make behandlade henne så illa att hennes hetlevrade bröder till slut jagade honom ur landet. Därefter tas andra kärleksöden upp, som den sörjande Maria Eleonora, änka efter Gustav II Adolf, och Gustav III som kände en sådan aversion mot sin drottning att hans ovilja att ha samlag med henne höll på att urarta i en konstitutionell kris.

sammanlagt tas sju äktenskap upp och de sätts i ett politiskt sammanhangannan form, alltid spelat en viktig roll. I sju nedslag i den svenska monarkins historia får vi här följa hur dynamiken mellan politik och passion yttrat sig. Tillsammans utgör nedslagen en gripande berättelse om hur kön och sexualitet, klass och etnicitet, lycka och olycka, furste och undersåte ständigt har omtolkats i historien.

Henric Bagerius och Louise Berglund, antologins redaktörer, är universitetslektorer i historia vid Örebro universitet.

Henric Bagerius & Louise Berglund (red)
Politik och passion. Svenska kungliga äktenskap under 600 år
Natur och kultur
Utkom 2015

Mystiskt mynt utan ägare

Grännamyntet med sin korsvimpel
Grännamyntet med sin korsvimpel

Ett okänt mynt hittat i Gränna. Vems är det och varför är det slaget.

I kommande nummer av Vapenbilden (#103:2015) skriver Lars O Lagerqvist om Gränna-myntet. Det är ett mynt som sannolikt är slaget på 1200-talet och troligen av en religiös myntslagare, enligt Lagerqvist.

Men vi vet inte vem.

Skölden är helt okänd. Det finns ingen liknande från den här tiden i hela Norden eller norra Tyskland.  Korsfanan antyder däremot att myntet är slaget av en kyrkans man, troligen en biskop och då möjligen av stiftet Linköping.

Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361

Historiska museets senaste stora utställning heter Massakern vid muren – slaget om Gotland 1361. Den öppnade 22 mars och kommer att pågå länge än. Här visas världsunika fynd berättas historien om hur 1 800 gotländska bönder dog i en brutal strid mot danska soldater. Möt dem som var med i slaget den 27 juli 1361.

När Gotland i juli 1361 invaderas av danske kung Valdemar Atterdags soldater griper gotländska bönder till vapen för att försvara ön. Slutstriden står vid Visby ringmur. Ungefär 1800 personer dör i slaget, varav de flesta gotlänningar. De begravs i massgravar, som grävs ut av arkologer i början av 1900-talet. Fynden, tusentals rustningsdelar och skelett, finns på Historiska museet.

För en heraldiker är det en intressant period eftersom slaget sker mitt under heraldikens absoluta peak.

Massakern vid muren visas valda delar av de mer än 650 år gamla rustningarna som harnesk och ringbrynjor. Här finns också rekonstruktioner av bland annat en ringbrynjehuva, två olika hjälmar och ett par stridshandskar. Däremot inget heraldiskt. Det är i sig lite underligt för om man begraver över tusen personer i en massgrav och inte bryr sig om att ta av dem rustningar och vapen, varför finns det då inga bevarade sigillstampar? De kan förstås ha rostat bort men det är ändå värt att fundera kring för här kunde det ha funnits en fantastisk källa till vardagsheraldik 1361.

Utställningen är producerad i samarbete med Gotlands Museum, Uppsala universitet Campus Gotland, Malmö högskola, Lunds universitet och Karolinska Institutet. Den kommer att visas i cirka tio år.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia