Deras Vapen – Stefan Bede & Claus Berntsen

Bede family Coat of Arms as a Kamon
Bede family Coat of Arms as a Kamon

I Serien ”Mitt vapen” kom turen nu i veckan till Stefan Bede. 

Det är en kul serie han gör, Claus Berntsen. Och det säger jag inte bara för att jag känner honom väl som heraldiker och för att han intervjuat mig och nu senaste vännen Stefan Bede.

Heraldiska släktvapen brukar alltid förklaras som om att det var självklart hur de skulle se ut. Jag tycker att Claus har visat att hans, mitt och Stefans alla tre led av mycket mer tvekan än man först kan tro. De ser ju så självklara ut.

Stefans jämförelse med en tatuering var bra. Man trycker inte in något som ska vara för evigt bara för att det är kul för stunden. Det måste kännas rätt.

Läs intervjun med Stefan Bede

Läs intervjun med Claus Berntsen

Läs intervjun med Jesper Wasling

Arms for Berntsen family, by Ronny Andersen
Arms for Berntsen family, by Ronny Andersen

Einar Evar om medeltidens vapenrullor

Norska Heraldiska Foreningen fortsätter att leverera. I veckan kom nr 97 av deras tidning Våpenbrevet.

Som vanligt är det mycket och blandat. Lite vinetiketter, lite militärheraldik och några offentliga vapen vars historia förklaras. Allt trivsamt och trevligt men kanske inte så upphetsande nytt för mig.

Evar om Vapenrullor

Det intressanta är Einar Evars artikel om medeltida vapenrullor. Jag håller visserligen inte med om att det var härolder som skrev alla vapenrullor. Vi vet faktiskt inte vem som gjorde dem, utom i undantagsfall, och då verkar författarna inte vara härolder. Men kunniga i heraldik var de. Det är först på 1300-talet vi säkert kan koppla härolder till heraldik, och då har både härolder och heraldik varit kända i mer än 150 år.

En intressant detalj som Evar tar upp är att samtida vapenrullor från en specifik händelse, som tornerspel eller belägring, tenderar att innehålla fler vapen med briseringar än vapenrullor som är sammanställda för att visa vapenbärare inom en viss region. Briseringarna är tydliga men inte helt strukturerade på det sätt de blev senare utan mer anpassade till stamvapnet.

Gelres vapenbok

Andra halvan tar upp vapenboken Gelre som sammanställdes av härolden Claes Heinen mot slutet av 1300-talet. Claes var i tjänst hor hertigen av Gueldre/Gelre och hans ämbetsnamn var därför just Gelre.

Vi vet en hel del om Claes. Som att han reste till Spanien 1367 och till Preussen 1368. Han följde med franske kungen på fälttåget till Preussen igen 1387 och han var på ett fälttåg till Livland på 1390-talet och 1396-1402 var han med på fälttågen i Friesland.
Vem sa att medeltidens människor aldrig var på resande fot och att alla dog när de var 37 år?

Lite lätt om överklass

Å, denna eviga fråga. Idag på DN av Johan Croneman, som kommenterar en svensk tv-serie.

För mig som historiskt nyfiken är frågan om överklass alltid lika intressant. Den beskrivs som något evigt och att man inte kan komma in i den med bara pengar. Det handlar om något annat, något nedärvt. Och som något ogripbart. Och som något som inte ska nämnas konkret för då blir den lite för simpel (se nedan)

Jag skulle med historikerns sinne för avstånd i tid hävda att det är precis tvärtom. Och att ingen kan vara överklass utan pengar och/eller politisk makt. Stil kan man möjligen ha, men överklass är man inte hur mycket man än avstår från bruna skor efter kl 18.00.

Låt oss börja några sekler tillbaka. Vi tittar på 1600-talets överklass. Inte de nyrika som de Geer och Skytte, utan de verkliga i överklassen. Oxenstierna, Gyllenstierna, Baner, Posse, Brahe och Stenbock (de två sista dock nyrika på 1500-talet). Dessa såg ju verkligen ned på de nyrika nyadlade uppkomlingarna bland högadeln. Av dessa släkter finns det idag ingen kvar som kan anses vara  överklass. De som under 1600-talet var nyrika behöll en betydande del av svensk rikedom och makt in på 1700-talet och ägnar en stor del av det seklet åt att se ner på den tidens uppkomlingar, som gjorde detsamma in på 1800-talet. Dessa släkter finns inte heller kvar i överklassen längre. Däremot så har de ju så kända namn att vi idag när vi stöter på dem tillskriver dem en social position som de inte kan motsvara – om vi ska vara ärliga. Och inget illa om dem för det.

Överklassen är släkt

De släkter, för överklass måste vara släkt annars kan man inte ärva, som idag kan räknas till svensk överklass har inte funnits i toppen i mer än lite drygt 100 år. Eller vad sägs om Kamprad, Rausing, Wallenberg, Stenbeck och Persson. Någon som på allvar tror att någon i den äldre överklassen inte flyttar på sig när de kommer, som inte tar efter deras maner och följer deras pengar. Eller Bill Gates om han behagar flytta till Östermalm.

En åsikt som jag känner igen i Cronemans text är att alla beskrivningar av överklassen är falsk eftersom överklassen alltid är något annat. Något som inte namnges. Det är därför jag namnger personerna här ovan. Om någon anser sig stå över dessa får den gärna räcka upp handen så kan vi andra bedöma om personen har rätt i sitt anspråk.

Jag skulle vilja hävda att överklass är just de där 5 rikaste/mäktigaste procenten, oavsett samhälle. Och när man inte längre är där uppe men ändå inte är fattig så är man just enkel övre medelklass, förmodligen med utbildning till läkare, arkitekt eller jurist men med en lägre befattning än sin pappa (pappa var general,   man själv är  överste och sonen blir major).

Myten om igenkänning

Det finns ytterligare en myt som omhuldas kring överklassen, att en nyrik omedelbart avslöjas. Det är nog den tramsigaste myt som finns med tanke på hur många som sol-och-vårar i de europeiska överklasserna och så har gjort de senaste 150 åren.

Däremot är det ju så att om man är grannar på Östermalm så känner man ju varandra och den som då är nyinflyttad är ju per definition ny i gruppen. men hur ska någon i Östermalm på sättet att prata kunna veta om den andre är överklass från Madrid, London eller Berlin eller bara uppkomling (jag tog medvetet icke-svenska städer eftersom överklassen gärna ser sig som internationell och därför då borde känna till koderna i dessa länder).

Nä, kan folk inte bara konstatera att oavsett om man älskar, föraktar eller bara ser överklassens medlemmar som vem som helst så är man överklass för att man har pengar och makt. De som gärna påstår något annat är just de som inte längre är överklass och som så desperat saknar pengar och makt och känslan av att bli lyssnad på.

Vad har då detta med heraldik att göra?

Inte mycket, förutom att många i överklassen och deras anhängare av tradition tror att de är de enda som använder heraldik. Och att den som använder heraldiska bilder därför är sann och äkta och gammal överklass (och gärna adel). Vilket är fel och om möjligt visar att överklassens känsla för traditioner inte är så djupt rotad som de själva tror.

Vad betyder väl ett namn

”Svenska folkets urgamla namnskick har genomgått ett successivt förfall, som nu ser sin fullbordan”.
– Per Andersson

Få saker tycks engagera så mycket som namn, och det är inte så konstigt. Våra namn är trots allt det mest grundläggande vi har, de som gör individen till individ även i spräckte och därmed i tanken. 

Varje kultur som ser en förändring i hur namn används skakas därför om. ofta brukar motståndarna hänvisa till att det är eliten som vill något mot folkets vilja, men sanningen är mer att folket redan har börjat ändra sig och eliten anpassar sig till det medan en liten, ofta före detta elit och dess anhängare, står bredvid och ser på.

Den här diskussionen om släktnamn påverkar även heraldiken genom att man vill överföra regler för namnrätt till regler för vapenarv (som att vapen ska följa släktnamnet, vilket är extremt historiskt och modernt synsätt i vårt patrynomikon-namnkultur.

I min artikel ”Släktnamn i en konservativ värld” tar jag upp var heraldiker som Per Andersson och Ebbe R:son Mark i heraldiska skrifter har skrivit om namn.

När uppstod heraldiken?

Jourhavande heraldiker

Kung Williams av Skottland sigill
Kung Williams av Skottland (1165–1214) sigill, utan heraldiskt motiv.

Det är en allmän spridd åsikt bland heraldiker att heraldiken uppstod omkring 1150 i nordvästra Frankrike (med Normandie som centrum) och att orsaken var en kombination av korståg, tornerspel, riddersskapets utveckling, vapenböcker, härolderna, rustningarna (framför allt den heltäckande hjälmen) och den heraldiska terminologin.

Om detta har jag vissa dubier. Denna historia grundar sig till stor del på vad som skrivs under 1800-talet och vissa argument finns redan under 1700-talet. Därför bör man vara skeptisk och inte bara upprepa vad som sagts tidigare.

Hjälmens betydelse

Se bilden här ovan. Skottlands kung, och visst ser man hans ansikte tydligt. Hjälmar som täcker delar av ansiktet har alltid funnits. Man skulle faktiskt kunna säga att 1000-1100-talet var en period så de inte var så täckande, snarare än tvärtom. 1200-talets tunnhjälmar är däremot en helt annan sak, men när de kommer så har heraldiken redan funnits uppåt 50 år eller mer. Hjälmen kan därför inte användas som argument.

Möjligen kan en ny stridsteknik under 1100-talet ligga bakom att man börjar använda heraldiska vapen men även det är jag tveksam till eftersom heraldiska vapen inte var individuella under denna tid, i motsats till vad som påstås.

Vapenrullor och vapenregister

Den äldsta vapenrullan, systematiskt ordnad, är från 1244. Det finns heraldiska uppställningar från innan dess, men inga rullor. 1244 är 100 år efter heraldikens uppkomst i en tid då bärarna av heraldiska vapen levde till omkring 50 års-åldern (präster, men även bönder, kunde bli äldre för de varken festade eller slogs i den omfattningen)

Korstågen

De samtida källorna om de första korstågen säger tydligt att heraldiska bilder INTE förekom, däremot nämns baner. Exempelvis nämner prinsessan Anna Komenenas i sin samtida krönika hur frankernas sköldar var blanka och att de hade färgrika baner. Klarare än så kan det inte frånvaron av heraldiska bilder uttryckas.

Härolder

Finns tidigt med, som i diktverket om William Marshal (1220-tal) men är konsekvent omtalade i ceremoniella sammanhang och aldrig inom kring vapenbruk – förutom en referens där en härold anklagas för att ha blivit betald av William för att ropa ut dennes riddargrupps vapen först (se Duby). Härolder som är involverade i att göra vapenrullor kan beläggas först på 1300-talet, 200 år efter heraldiken uppkomst. det är för sent för att en koppling ska kunna göras.

Om detta ämne pågår just nu mycket spännande forskningsarbete, där få brittiska härolder ingår – vilket har betydelse, och det blir mycket revidering av vad som tidigare sagts. Läs mer om detta på Torsten Hiltmans häroldsprojekt  (http://heraldica.hypotheses.org/)

Håll dig till källorna

Jag menar att man måste se samtiden. Vad utmärker samhället i nordvästra Frankrike omkring 1150 och vad i denna kultursfär får personer att reglera bruket av vissa märken. Vad är det som gör att tyskromerske kejsarens anhöriga och vasaller väster om Rhen använder heraldiska bilder 11195 medan de öster om Rhen inte tagit upp denna tradition (se Clemensens översikt av vapenrullor).
Vad som händer 1210 är intressant men kan inte användas som bevis för en teori eftersom den helt enkelt inte är samtida.

Något svar har jag inte, men en teori som grundar sig i hur synen på familj, vasallskap och bilden av individen förändras under denna tid där det Skandinaviska individcentrerade samhället förenas med den romantiska kultursfär som finns i södra Frankrike förenat med en högre medvetenhet hos de världsliga herrarna på bekostnad av de andliga vilket premierar riddarväsendets förändring från militär försvarare av kristenhet till ledare av kristenheten (även detta väl utvecklat av ex Georges Duby och Marc Bloch).

Denna teori finns beskriven lite löst i min bok ”Medeltidens härold” (2008)

Tävlingsbidrag som kom trea

Förslag till vapen för Essunga kommun

Förslag till vapen för Essunga kommun

När Essunga kommun hade en tävling om nytt kommunvapen skickade jag in det här. Det kom trea. 

Ska jag vara riktigt ärlig trodde jag inte på vinst för deras äldre logga var i stort sett ett vapen och det fanns ett förslag som just hade gjort loggan till ett vapen. Och det vann.

Men det här vapnet övertogs istället, med mitt mycket goda minne, av en hembygdsförening i Essunga.

Symboliken är självklart den mycket goda växtligheten uppe på Varaslätta, där havre under 1800-talets andra halva blev en stor exportvara – inte minst till Londons hästdroskor.

Får man använda gamla släktvapen

Jourhavande heraldiker

Ryssnässläktens vapensköld
Ryssnässläktens vapensköld.

 

Får man ta ett släktvapen man upptäcker under sin släktforskning?
Frågan kommer oftast från de som stöter på adelsmän bland sina förfäder, men gäller förstås även andra vapenbärare i historien.

Mitt enkla svar är att det ska man INTE göra. Med varje vapen följer någon form av vapenrätt. Den kan vara formell och juridiskt bindande, som i fallet men offentliga vapen och adelsvapen; den kan vara informell och personlig och grundad på vapentagarens önskningar.

En tumregel för vapentagare

För oss heraldiker är båda lika giltiga även om den senare är svårare att känna till. När jag är osäker är min tumregel är att ett vapen direkt eller indirekt (beroende på hur vapenrätten ser ut) kan hämtas upp om det burits av ens anfäder inom tre generationer bakåt. Det betyder farfars far till mormors mor. Finns den aktuella skölden inom denna grupp om åtta personer så kan man använda det även om det inte använts av generationerna däremellan.

Det tumregeln har jag dels från den norska namnlagen (egentligen irrelevant), dels eftersom jag anser att det är så långt tillbaka man kan gå om man ska anse att det finns möjlighet att få ett muntligt erkännande att vapenrätten kan utökas till den yngre släktingen. Det är också så långt folk i gemen kan tänkas veta vad sina äldre släktingar heter.

Är det längre tillbaka så är det en rolig och spännande släkthistoria, men inget mer. Inget man ärver.

Ser vi på äldre borgerliga och frälsevapen (alltså adelsvapen före Riddarhusets första instruktion från c:a 1625) så är det tydligt att det är ytterst ovanligt att två nära släktingar för samma vapen. De varieras väldigt men man håller sig inom ett tema. Ibland lägger man till ett nytt tema när två likvärdiga släkter slås ihop, men man byter nästan aldrig till något helt nytt.

Det är en kunskap man ska ha med sig.

Två moderna sätt att variera släktvapen

Här beskriver jag två helt olika sätt att variera ett släktvapen för den som inte kan eller vill använda en äldre släktings stamvapen men ändå vill markera släktskapet på något sätt. Båda kommer från Ryssnässläkten som kan vara en av de mest betydelsefulla moderna heraldiska släkterna. Se deras stamvapen högst upp i det här inlägget.

Fredrik Holms frimuraresköld
Fredrik Holms frimuraresköld. Teckning Tomas Falk.

 

Den ursprungliga skölden kan även användas som del av en ny sköld. Fredrik Holm är även han medlem av Ryssnässläkten och har som sådan rätt att använda släktvapnet. Men han har som medlem av ordensällskapet Frimurarna valt att göra en helt ny sköld som visar både släktskapet, hans hemstad och hans yrkesval.
Lägg märke till att skölden inte är indelad i formella avskilda fält vilket gör att det inte blir ett alliansvapen utan ett vapen inspirerat av det föregående.

 

Bragesjös vapensköld
Bragesjös vapensköld, registrerat av SVK

 

Tomas Bragesjö är en medlem boråssläkten Ryssnässläkten men har ingen direkt kontakt med Borås. Vapenskölden har därför inget med Ryssnässläkten att göra. Däremot har släktens sköldmotiv placerats som hjälmprydnad och blir på så sätt en tydlig markering av släktskap.

Det är två sätt att inspireras av äldre släktvapen utan att man säger att man är den enda och sanne arvtagaren. Det här gäller för både adliga (=av staten givna) och borgerliga (=självtagna).

 

Svenska heraldiker

Wikipedia är en fantastisk källa till kunskap. Ibland är den också en källa till fåfänga, men det skadar ju inte.

Under söksträngen ”Svenska heraldiker” får man fram en lista på 29 män och 1 kvinna som varit verksamma mellan 1600-talet och idag, med en viss övervikt mot dagens aktiva personer.

Det är med glädje och stolthet som jag är bland de utvalda personerna, och det på andra grunder än att jag skriver den här bloggen.

Här är hela listan som den var denna dag Anno 2016.

Svenska heraldiker på Wikipedia

 

 

 

Vad är en Riksheraldiker?

Riksheraldikerämbetet var en svensk statlig myndighet som utvecklades under 1700-talet, fick sin första formliga instruktion i början av 1800-talet och lades ner 1953. Chefen för myndigheten hade titeln riksheraldiker (äldre form: riksheraldicus[1][2]). Från 1953 togs uppgifterna över av Riksarkivet och tjänsten bytte namn till statsheraldiker.

Riksheraldikern ska inte förväxlas med rikshärolden, den heraldiskt ansvarige ämbetsmannen inom Serafimerorden.

Historien bakom riksheraldikern

Jag har i Medeltidens härold (2008) skrivit om häroldsämbetet under medeltiden och visat att det fanns en centraliserad häroldsinstitution underordnad unionskungarna. Denna verkar inte alls ha fungerat i den mindre utvecklade svenska förvaltningen, men den fanns både i Danmark och Norge.
Det är emellertid oklart i vilken utsträckning denna ägnade sig åt heraldik. Bevisligen var de en form av budbärare men ingen av de c:a 10 kända härolderna kan kopplas till någon heraldisk aktivitet. En härold verkar dock ha besökt en tornering i Brugge på 1360-talet. Uppkomsten av sköldebrev under Erik av Pommerns tid kan kanske kopplas till härolder men inget är klart.

Riddarhuset en brytpunkt

Det dröjer in på 1600-talet innan den svenska staten på allvar börjar engagera sig i heraldiken och det sker när Riddarhuset instiftas. I den instruktion som Gustaf II Adolfs utfärdar fastslås det att adlande bara kan göras av kungen och att kansliet skulle utfärda sköldebreven. Det var också nu som vapnen standardiserades genom att man fastslog vilka rangkronor som skulle finnas.

Riddarhusets instiftande och dess instruktioner innebar slutet för den fria adliga heraldiken. Från och med 1620-talet var det stopp för adelsmäns möjlighet att förändra sina egna vapen. Allt skulle styras av staten trots att denna saknades formell kompetens inom området (för att använda ett känslomässigt språkbruk som annars mest används om dagens samhälle).

Det kungliga kansliet saknade emellertid konstnärlig kompetens så när Antikvitetskollegiet inrättades skapades ett samarbete mellan dessa två myndigheter. Den förste som regelbundet anlitades som heraldisk konstnär (motsvarigheten till dagens Henrik Dahlström) var Elias Brenner. Han efterträddes av Nils Tungelfelt och därefter kom Carl Ludvig von Schantz. Även om dessa hade kunskap om heraldik ska de ses som heraldiska konstnärer snarare än heraldiker eftersom vi inte vet något om deras uppgift att komponera vapen eller avgöra val av rangtecken.

Vår förste riksheraldiker

Det är med Conrad Ludvig Transchiöld, som efterträdde von Schantz vid dennes bortgång 1734, som riksheraldikerämbetet inrättas. Han och hans efterträdare, till exempel  Anders Schönberg och Jonas Carl Linnerhielm, skapade ett heraldiskt ämbete som gick djupare än man tidigare hade gjort. det är nu det skapas riktiga vapenböcker och det är nu – under Linnerhielm – som den första formliga instruktionen för ämbetet upprättades. Den fastslogs 1813 och gällde mer eller mindre fram till 1953.

Adeln och heraldiken skiljs åt

1800-talet innebär ett stadigt minskade adlade, till stor del på grund av den liberala borgerlighetens ovilja mot densamma, och när  ståndsriksdagen avskaffas 1865 upphörde adlandet nästan helt. Det innebar att riksheraldikerns arbete med adelvapen också försvinner och man ser det i August Wilhelm Stiernstedt och Carl Arvid Klingspors författarskap. Deras intresse för den personliga heraldiken är llåg. I stället fokuserar de på den offentliga heraldiken och gör ett stort arbete med att skapa ett nytt tänkande kring denna.

Det är Stiernstedt med vänner som ligger bakom instruktionen från 1885 där det fastslås att inget vapen fick sättas upp på offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar eller mynt utan att riksheraldikern först hade hörts i ärendet.
Det gäller för en statlig ämbetsman att kunna motivera sin egen existens.
Än idag vilar denna instruktion tung över den heraldiska debatten, även om den inte har formell giltighet längre.

1900-talets nya tid

En flagglag från 1906 och ett försök att bredda verksamheten till att äen omfatta privata icke-adliga vapen under 1930-talet hjälpte inte. Riksheraldikerämbetet i sin gamla form hade spelat ut sin roll och 1953 upphörde verksamheten. I stället skapades statsheraldikern som en del av riksarkivet med ansvar endast för den offentliga heraldiken.

Riksheraldiker 1734 – 1953

1734 – 1765† Conrad Ludvig Transchiöld
1768 – 1772† Daniel Tilas
1773 – 1809† Anders Schönberg
1809 – 1829† Jonas Carl Linnerhielm
1829 – 1855† Niklas Joakim af Wetterstedt
1855 – 1880† August Wilhelm Stiernstedt
1880 – 1903† Carl Arvid Klingspor
1903 – 1931† Adam Lewenhaupt
1931 – 1953  Harald Fleetwood

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia