Nu är den klar, inbjudningen till den heraldiska konferensen i Lund 2017. Här kan du läsa allt om den – fast allt är inte inlagt än så har tålamod.
Den ska handla om symboler inom akademin, alltså vid universitet. Och det kan ju vara kul. Om man inte har gått på en högskola för dess symbolvärld undviks tydligen. Eller nä, högskolan går hör under universitetets paraply så du som åker dit kommer att få veta mer om både
Efter att ha läst programmet så ser jag att jag saknar en typ av föredrag, det idéhistoriska. Därför tipsar jag om min korta artikel i ämnet. Ibland kan det ju vara kul att veta varför någon för ett vapen, inte bara vilken bild som är i vapenskölden eller sigillet.
Konferensen är för övrigt för att fira Lunds heraldiska sällskaps tioårsjubileum.
I en ny och mer kosmopolitisk värld påverkas heraldiken. Det berikar mer än något annat, men ibland ställer det till problem.
I Polen finns det en etablerad adelsheraldik (låt gå att adeln är avskaffad, så jag avser här endast de ärvda adliga vapensköldarna med sina rangtecken). Den avviker kraftigt från den tradition som finns i Norden-Tyskland respektive brittiska öarna genom att man ärver vapen inom en klan, som är ett mycket vidare begrepp än vårt slät, och självklart än mer än britternas individuella vapenbruk.
Så när en polack flyttar över en landsgräns, ska han då lägga av sitt ärvda vapen eller kan vi och britterna acceptera att han har ett vapen som används annorlunda än vad vi är vana vid? Om inte, betyder det att vi om vi tar oss till Polen ska låta våra vapen bli lika klanärvda som deras. Och vad händer med engelsmannen med familj?
Amerikanerna har ännu större problem och här kompliceras det av att de pratar engelska. Ofta ser jag amerikaner likväl som britter som tror att det engelska (sällan det skotska, aldrig det irländska) systemet som ska gälla i USA. Argumentet är att en engelskättling kan få sitt vapen godkänt av College of Arms. Att samme person även kan vara svensk och polskättling tycks aldrig föresväva dessa personer.
De flesta amerikaner tycks däremot i debatterna hävda att USA faktiskt sedan 1776 inte lyder under England i något avseende, inte ens heraldiskt. Svårt att argumentera emot det.
Jag har inget bra svar på hur man ska tänka och tycka i Sverige, men jag lutar åt att vi ska acceptera olika bruk av vapen inom respektive land så länge vi följer ursprunget. Vem för vapnet? Varifrån kommer det?
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal.
Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt; se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.
Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.
Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Verksamheten utvecklades av hans son Henrik Larsson och senare även av sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.
Släkten adlas första gången
Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han, för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.
Släkten adlas för andra gången
Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.
Släkten adlas för tredje gången
Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776 med namnet von Stockenström.
Släkten adlas för fjärde gången
Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.
Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas vid samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.
Stockenström adlas ännu en gång
Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas av brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.
Samma men ändå inte
Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.
Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).
Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.
Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.
Så har även Mölndals kommun fallit för de enkla lockropen från reklambyråernas sirener.
En ny grafisk profil ska till och då ska man ändra kommunvapnet. Såklart. För det är ju det som krävs för att få ner ungdomsarbetslösheten, få upp turistströmmarna och få alla barn att trivas i skolan.
Därför är jag glad att Svenska Heraldiska Föreningen tagit tag i frågan och jag hoppas att instasen, även om den var i sista stund, ger utslag i morgondagens omröstning i kommunfullmäktige
Torgbrunnen i Borås med medaljerad fabrikör Sven Ericsson. Foto: Jesper Wasling.
Mitt på torget står den, brunnen med bilder från Borås moderna historia. Och i centrum fabrikör Sven Erikson med medalj på bröstet.
Sven Erikson är verkligen Borås viktigaste 1800-talsperson. Hade han inte varit en liberal handelsman så hade han tveklöst blivit adlas. Hade han dessutom verkat före 1850-talet häda man tvingat på honom på honom ett adelskap och kanske namnet Silverskyttel (hans största fabrik var ett spinneri, Rydal).
Sven Erikson med medalj på bröstet. Logga för Odd Fellow-föreningen i Borås
Nu blev det bara två medaljer och båda är avbildade på hans bröst får han ses på torgbrunnen. Den vänstra är vasamedaljen den andra vet jag faktiskt inte.
Jag tycker mer att det var fascinerande att man avbildar en enskild person och med medaljer på ett så allmänt verk som en torgbrunn. Synd bara att ”ingen” vet vem som syns där på bilden.
Personer, mest män, som rider och strider till häst har funnits så länge vi har haft hästar i vår tjänst.
Roddarväsendet som vi tänker oss har däremot sitt ursprung i 900-talet. Det fick sin form under 1000-talet och hade sin storhetstid under 1200- och 1300-talen. Den latinska termen var miles.
Men när kom de första svenska riddarna?
Som krigare finns de definitivt redan under 1100-talet. Titeln miles nämns redan 1219, blanda annat i det brev som har Sveriges första heraldiska sigill.
Men … Den förste svensk som kallades riddare var Johan Karlsson (Fånö-ätten) och året var 1278. Det var två år före Alsnö stadga.
Som av händelse var herr Johan involverad på den förlorande sidan i folkungaupproret 1278-80 och kom därför att avrättas av den vinnande sidan. Jag skriver så, för liksom Syrien idag kan man inte seriöst tala om en [1] legitim kung utan om flera stridande falanger. Magnus ladulås hade trots allt tagit makten efter statskupp tre år innan upproret började och upprorsmännen sa, vilket nog mest var snack, att de ville återanställa Valdemar som kung.
För övrigt är Wikipedia-sidan om detta folkungauppror helt undermålig. Inte fel i någon enstaka detalj, men helt uppåt väggarna besynnerlig värdering av bakgrund, förlopp och efterspel samt medverkande.
Den äldsta nordiska hovorden är Elefantorden från 1450-talet. Den har sannolikt sitt ursprung i en orden vid kung Erik XIII:s hov och var avsedd för unionsriket. Efter en nedgångsperiod på drygt ett sekel återuppväcktes den 1671.
Om detta, och en hel del annat skriver Antti Matikala i sitt bidrag till boken ”Chivalry and the medieval past” som jag snart recenserar för Vapenbildens räkning.
Anttis text handlar visserligen främst om de svenska ordnarnas tillkomst, men han har med mycket matnyttigt. Speciellt det här med att vi bör vara försiktiga med att säga att något är 600 år gammalt när det faktiskt inte existerade under en mer än ett sekels tid och sedan ”återuppväcktes” men i ”annan form” (=en helt ny företeelse som använder en äldre företeelsers symboler och språkbruk).
Ett ännu bättre exempel är svenska Serafimerorden, som Antti går in på djupet på. Och på ett väldigt förtjänstfullt sätt
