En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister, från 1956-63
1956 fick Carl-Axel Rydholm en fantastisk idé. Han skulle ge alla spelarna i laget var sitt vapen. Så blev Grästorps ishockeyförening världens första och enda hockeyförening med heraldiska vapen för spelarna.
Att få sån här idé borde ingen egentligen komma på, den är allt för absurd. Men så var Carl-Axel Rydholm ingen vanlig person utan en man med exceptionellt intresse för heraldik. Han blev sedemera redaktör i Västra Sveriges Heraldiska Sällskap och därefter en av grundarna till Svenska Heraldiska Föreningen, men det låg tio respektive tjugo år fram i tiden.
Visst kan man säga att vapnen kunde ha tecknats bättre, men Cary (som var hans alias) var ingen konstnär och påstod sig inte heller vara det. Däremot är alla hans kompositioner genomtänkta och har en symbolik som förstås bäst om man känner personen och deras släkthistoria. Som Willy Karlsson vars farfar/morfar var känd i hela västra Skaraborg för han hade ett kringresande tivoli. Det är karusellens tak som syns i vapenskölden
Arms of Willy Karlsson from Grästorp
Trots att laget slutade med heraldik redan 1963 har fem av spelarna varit medlemmar i Svenska Heraldiska Föreningen som alltså bildades 1976. En blev så småningom kassör (Bengt-Göran Lundqvist), en är fortfarande med (Jan Emanuelsson) och detsamma gäller en brorson till en annan. Denne brorson är för övrigt idag en av våra revisorer (Kennet Wulcan).
Att de äldsta kända riddardikterna i Norden finns i Norge.
Redan på 1200-talet översatte norska diktare franska och tyska poem. Drottning Eufemia av Norge lät, enligt äldre historia, översätta några dikter till sin svärson hertig Erik av Sverige. Eller trolig till sin dotter Ingrid som ju var gift med Erik.
Tre diktverk översattes till svenska på knittelvers. Ivar Lejonriddare översattes 1303, Hertig Fredrik översattes 1308 och Florens och Blanceflor översattes 1311. När dessa dikter egentligen översattes är forskningen oeniga om. Men någon gång mellan 1300 och 1350 är alla överens om.
När dikterna redan hade översatts till svenska kom de att översättas till danska. Stämmer denna kulturvandring, och omöjligt är det inte, visar den på en helt annan väg än vad som normalt anges för kulturinflytande i norden. Från kontinenten till Norge till Sverige till Danmark.
Förutom den är egentligen bara ett ytterligare verk översatt till svenska, och det är dikten om kung Alexander, som gjordes strax efter mitten av 130-talet. vad vi känner till. Det kan ju ha funnits hundratals diktverk fast alla andra är borta. Inte för att jag tror det, men ett tiotal ytterligare borde ha funnits.
För en nordisk heraldiker är det viktigt att studera dessa krönikor för att dels se hur man beskrev heraldiken (det säger mer än något annat heraldikens ställning under denna tid), dels vad som nämns och vad som utelämnas. Som härolder, som aldrig nämns här men som flitigt nämns i samtida krönikor på kontinenten.
Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson
Fotbollens heraldik är en lättsam bok om kända fotbollslags klubbmärken av Leonard Jägerskiöld Nilsson
Men den är lite mer än det. Bara för att författaren Leonard använder order ”heraldik” i titeln blir det ordet mer känt inom branschen sportnörderi. Och bara det gör att jag tycker om boken.
Att Leonard dessutom har en plattform i fotbollens finrum, han är tv-producent på sport-tv, gör att flera av hans kollegor nu fått heraldik i sitt vardagsspråkbruk så förvånas inte om fler drar upp tråden.
Det är fotbollslag från hela Europa och de beskrivs med stort intresse och engagemang. Några klubbmärken är dessutom heraldiska och alla som sett ett tifo vet ju att klubbens färger och symboler tillsammans med heraldiska symboler för regionen alltid förekommer på supporterflaggorna.
Det mest bekymmersamma med bok är att han inte har med Elfsborg, säger jag som boråsare. Och för att man alltid måste ha något att klaga på.
Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776. Noera att han har Vasaordens sköld.
När medeltiden tog slut försvann de våldsamma tornerspelen. Istället kom en mer lättsam och festlig tävling med häst och lans – karusellen.
Karusellen är alltså inget tornerspel utan en lek som försöker påminna om tornerspelet. Namnet kommer av franskans ”carrousel” och betyder ringränning (med den tidens språkbruk, dvs 1500-talet). I grunden går karusellen ut på att en ryttare fångar en ring med en lans. Alltså det som dagens riddarlekar gör.
Karusellerna förekommer i Sverige redan under 1500-talet men det är först seklet därefter som de blir riktigt populära. Efter Karl X:s tid upphör lekarna nästan helt och de återkommer först under den historielekande Gustav III. Hans spel är kända som lysande skådespel och vi har fortfarande kvar en hel del av utrustningen. Du kan se den i Livrustkammaren. Vi har däremot inte kvar något från 1500- eller 1600-talen så vi vet inte hur lysande dessa spel var.
Det unika med Gustav IIIs karuseller var att de i mycket högre utsträckning är tidigare var teatrala skådespel. Därför blev de kända över hela Europa. Man kan alltså säga att Gustavs karuseller var Sveriges första bidrag till den europeiska populärkulturen. Här red man inte bara. Det var specialgjorda scenerier när naturen inte räckte till. Massor av människor deltog och det var fyrverkerier, musik, maskerader och romantiska teaterstycken.
1785 framfördes det sista gustavianska karusellspelet: ”Inträngandet i den förtrollade skogen”. Över 300 personer deltog och Drottningholmsparken fylldes med aktörer utklädda till greker, romare, indier, perser och afrikaner. Riddare och feer blandades med folk från exotiska länder. I detta sista skådespel blandade man för första gången in antiken och främmande kulturer – just det som är så vanligt i dagens filmande motsvarigheter.
Men tornerspel är det inte. Det är som att jämföra Formel 1 med Monstertrucks.
Så var Heraldisk Tidsskrift här igen. Denna två-gånger-om-åter-publikation som alltid är läsvärd.
Denna gång fastnade jag mest för Steen Clemensen som skriver initierat om härolden i Gelrevapenboken.
Nills Bartholdy skriver om adelsmannen och skulptören Bertel Thorvaldsens vapensköld medan Terje Bratberg och Harald Nissen skriver om Billesläktens gravstenar och deras anvapen. Jag saknar emellertid en rad böcker som borde ha recenserats. De senaste åren har Vapenbilden tyvärr varit bättre på att fånga upp litteratur som rör heraldiken och som är till gagn för medelläsaren och medelmedlemmen.
Allt trivsamma lättsamma artiklar som kanske inte håller riktigt det djup som de låtsas, alla noter till trots. Jag saknar överlag författare som använder sin lärda kunskap till att dra fram en teori och sedan försöka underbygga den med lärda exempel. Nu blir det mest beskrivande texter. Inget fel i det men jag saknar den intellektuella utmaningen. Jag saknar även den heraldiska debatten som fanns i Heraldisk Tidsskrift förr, fram till tidigt 1980-tal. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart.
Det hänger dock inte bara på redaktörerna. Styrelsen har en uppgift här och så även vi läsare som också kan bidra med innehåll.
Men jag ser stora hinder
Den fokus som tidningen idag lägger på att presentera alla medverkandes rätt ovidkommande yrkes- och utbildningstitlar tror jag verkar hämmande för det heraldiska samtalet. Så länge har jag ändå varit med i heraldiken (30 år) att jag sett att en professorstitel aldrig visar på heraldisk kunskap. Däremot har jag sett att den effektivt gör att de som saknar titlar håller sig undan heraldikens finare forum.
Man kan göra det lätt för sig och jämföra med den politiska debatten – som jag håller skyhögt över den heraldiska när det kommer till kompetens. Där undviker man i möjligaste mån att ta fram titlar just eftersom det skrämmer bort just dem man vill nå. Där kan vi heraldiker lära oss mycket.
Nu är den klar, inbjudningen till den heraldiska konferensen i Lund 2017. Här kan du läsa allt om den – fast allt är inte inlagt än så har tålamod.
Den ska handla om symboler inom akademin, alltså vid universitet. Och det kan ju vara kul. Om man inte har gått på en högskola för dess symbolvärld undviks tydligen. Eller nä, högskolan går hör under universitetets paraply så du som åker dit kommer att få veta mer om både
Efter att ha läst programmet så ser jag att jag saknar en typ av föredrag, det idéhistoriska. Därför tipsar jag om min korta artikel i ämnet. Ibland kan det ju vara kul att veta varför någon för ett vapen, inte bara vilken bild som är i vapenskölden eller sigillet.
Konferensen är för övrigt för att fira Lunds heraldiska sällskaps tioårsjubileum.
I en ny och mer kosmopolitisk värld påverkas heraldiken. Det berikar mer än något annat, men ibland ställer det till problem.
I Polen finns det en etablerad adelsheraldik (låt gå att adeln är avskaffad, så jag avser här endast de ärvda adliga vapensköldarna med sina rangtecken). Den avviker kraftigt från den tradition som finns i Norden-Tyskland respektive brittiska öarna genom att man ärver vapen inom en klan, som är ett mycket vidare begrepp än vårt slät, och självklart än mer än britternas individuella vapenbruk.
Så när en polack flyttar över en landsgräns, ska han då lägga av sitt ärvda vapen eller kan vi och britterna acceptera att han har ett vapen som används annorlunda än vad vi är vana vid? Om inte, betyder det att vi om vi tar oss till Polen ska låta våra vapen bli lika klanärvda som deras. Och vad händer med engelsmannen med familj?
Amerikanerna har ännu större problem och här kompliceras det av att de pratar engelska. Ofta ser jag amerikaner likväl som britter som tror att det engelska (sällan det skotska, aldrig det irländska) systemet som ska gälla i USA. Argumentet är att en engelskättling kan få sitt vapen godkänt av College of Arms. Att samme person även kan vara svensk och polskättling tycks aldrig föresväva dessa personer.
De flesta amerikaner tycks däremot i debatterna hävda att USA faktiskt sedan 1776 inte lyder under England i något avseende, inte ens heraldiskt. Svårt att argumentera emot det.
Jag har inget bra svar på hur man ska tänka och tycka i Sverige, men jag lutar åt att vi ska acceptera olika bruk av vapen inom respektive land så länge vi följer ursprunget. Vem för vapnet? Varifrån kommer det?
Familjen Stockenström är den typiska adelssläkten av sent 1700-tal.
Det är så enkelt med adelskap, eller hur? En person gör något framstående, blir adlad och hans ättlingar – för det är alltid en han i svensk och nordisk historia – får njuta av denna upphöjelse för evig tid. Ibland till och med lite mer än det var tänkt; se bara §37-ätterna som Riddarhuset inte riktigt handskas korrekt med.
Men verkligheten är ofta mer komplicerad. Låt oss se på den adliga släkten Stockenström och deras adelskap för att förstå adlandet, adoption och synen på privilegier under 1700-talet.
Det börjar med borgmästaren i Norrköping, Lasse Håkansson. Han var stadens rikaste man och bedrev handel i stor skala. Verksamheten utvecklades av hans son Henrik Larsson och senare även av sonsönerna Anders och Erik Henriksson, som flyttade verksamheten till Stockholm. Det var där som hans döttrar och några av hans söner tog sig namnet Stockenström.
Stanna upp här en liten stund och notera att döttrarna uppenbarligen hade en egen åsikt om vilket släktnamn de skulle bära. Det kan vara bra att ha med sig när man försöker pådyvla äldre tiders folk olika regler för vilket sätt att ärva vapen som är det bästa.
Släkten adlas första gången
Anders Henriksson var riksdagsman 1628, 33 och 36 och väl etablerad i Stockholms borgerskap. Därför var det inte konstigt att hans son Anders Stockenström satsade på en militär karriär för att nå högre i samhällshierarkin. Enligt Marks von Würtenberg lyckades han, för han adlades som kapten men dog utomlands utan manliga ättlingar.
Släkten adlas för andra gången
Hans bror Lorentz (1629–1692), som satsade på handel och bergsbruk, kunde däremot både gifta sig och få barn. Det resulterade i att hans äldsta son Eriks (1659-1722) näst äldsta son Erik (1703-90) adlas von Stockenström, blir sedan friherre och greve. Tyvärr avlider han utan ättlingar och släkten dör ut med honom. Eller.
Släkten adlas för tredje gången
Eriks äldsta syster Charlotta (1700-76) gifter sig med borgaren Peter Printzell. Deras son Gustav (1736-98) adlas 1776 med namnet von Stockenström.
Släkten adlas för fjärde gången
Samma sak gäller för Eriks yngre bror Salomons (1711-83) söner Lars (1748-1814) och Salomon (1751-1811) adlas 1776 med namnet von Stockenström och deras bror Erik kommer efter 1784. Erik saknas för övrigt i släkttabellen här nedan men han fanns likafullt.
Nu ska jag vara ärlig och säga att denna adling rent formellt hör till ”släkten adlas för tredje gången” eftersom de adlas vid samma tillfälle, 1776, på samma nummer i Riddarhuset.
Att jag ändå har kvar dem här under denna rubrik är för att visa på hur vi på 2000-talet skulle dela upp dem medan man på 1700-talet såg arv av adelskap på ett helt annat sätt.
Stockenström adlas ännu en gång
Lorentz son Anders var likaledes handelsman. Efter handelsäventyr kom grenen under sent 1700-tal att först hamna i Sydafrika, först i holländsk och sedan i brittisk administration med Anders Stockenström, barnbarns barn till Lorentz. Hans son Andreis fortsatte banan och kom genom sina insatser 1840 att upphöjas av brittiska drottningen till baronet under namnet Stockenstrom of Maastrom och erhöll en årlig pension, allt som tack för ”his long and valuable services”. Titeln utdog 1957 med 4th baronet Anders Johan Booysen S (1908–57) men släktgrenen fortlever.
Samma men ändå inte
Man kan ju notera att de fem släkterna har samma vapensköld och därför räknar sig som ättlingar till samma adliga stamfader, som alltså inte finns. Jo, gemensam stamfader finns, men inte som adelsman.
Det här sättet att ärva adelskap genom adoption var fullt normalt under 1600- och 1700-talet. Det kom med tiden att missbrukas och det gjorde att man införde den regel om adoption och adelskap som riddarhuset fortfarande följer (utan att riktigt förstå dess tillkomst, har jag noterat när jag pratat med GM och PN och HK).
Missbruket var att något för avsides belägna borgerliga släktingar blev adopterade av en äldre barnlös adlig man, varpå den unge fick tillgång till de adliga privilegierna och plats på riddarhuset. Det handlar om många tiotals fall under 1700-talets sena frihetstid och därför är detta något som Gustav III slår ner hårt på för att få stöd av adeln.
Men samtidigt har jag förståelse för hur Stockenström agerade. Man ser tydligt att de håller ihop som släktgrupp och tycks se sig som ett kollektiv. Med våra ögon är därför deras agerande och deras heraldik fullständigt fel. Med deras ögon en självklarhet.
Så har även Mölndals kommun fallit för de enkla lockropen från reklambyråernas sirener.
En ny grafisk profil ska till och då ska man ändra kommunvapnet. Såklart. För det är ju det som krävs för att få ner ungdomsarbetslösheten, få upp turistströmmarna och få alla barn att trivas i skolan.
Därför är jag glad att Svenska Heraldiska Föreningen tagit tag i frågan och jag hoppas att instasen, även om den var i sista stund, ger utslag i morgondagens omröstning i kommunfullmäktige
Torgbrunnen i Borås med medaljerad fabrikör Sven Ericsson. Foto: Jesper Wasling.
Mitt på torget står den, brunnen med bilder från Borås moderna historia. Och i centrum fabrikör Sven Erikson med medalj på bröstet.
Sven Erikson är verkligen Borås viktigaste 1800-talsperson. Hade han inte varit en liberal handelsman så hade han tveklöst blivit adlas. Hade han dessutom verkat före 1850-talet häda man tvingat på honom på honom ett adelskap och kanske namnet Silverskyttel (hans största fabrik var ett spinneri, Rydal).
Sven Erikson med medalj på bröstet. Logga för Odd Fellow-föreningen i Borås
Nu blev det bara två medaljer och båda är avbildade på hans bröst får han ses på torgbrunnen. Den vänstra är vasamedaljen den andra vet jag faktiskt inte.
Jag tycker mer att det var fascinerande att man avbildar en enskild person och med medaljer på ett så allmänt verk som en torgbrunn. Synd bara att ”ingen” vet vem som syns där på bilden.
