Järn och koppar i kommunvapen

Sveriges rikedom byggdes på metall. Inte konstigt då att så många kommuner har järn- och kopparmärket i sina vapen.

Dessa metall-märken finns förstås i de områden som har präglats av metallindustrin, antingen genom gruvor eller som bearbetare av metallen, som stålverk och gjuteriet.

De märken som syns här nedan, som alla är gjorda av Lokal Profil och för det är jag tacksam.

Arms of Avesta. Creative commons: Lokal profil
Arms of Avesta. Creative commons: Lokal profil
Arms of Borläng. Creative commons: Lokal profil
Arms of Borläng. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Boxholm. Creative commons: Lokal profil
Arms of Boxholm. Creative commons: Lokal profil

Boxholms vapen innehåller grevarna Stenbocks vapen.

Arms of Degerfors. Creative commons: Lokal profil
Arms of Degerfors. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Falun. Creative commons: Lokal profil
Arms of Falun. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Fagersta. Creative commons: Lokal profil
Arms of Fagersta. Creative commons: Lokal profil

Fagersta vapen. Övre delen visar det bevingade hjulet, symbolen för järnvägstrafik.

Arms of Finspång. Creative commons: Lokal profil
Arms of Finspång. Creative commons: Lokal profil

Finnspngs vapen innehåller grevarna de Geers vapen i det nedre fältet.

Arms of Hällefors. Creative commons: Lokal profil
Arms of Hällefors. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Karlskoga. Creative commons: Lokal profil
Arms of Karlskoga. Creative commons: Lokal profil

Inom Karlskoga fanns ingen gruva men väl metallindustri, bland annat kanontillverkning.

Arms of Laxå. Creative commons: Lokal profil
Arms of Laxå. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Ljusnarsberg. Creative commons: Lokal profil
Arms of Ljusnarsberg. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Norborg. Creative commons: Lokal profil
Arms of Norborg. Creative commons: Lokal profil

Norborgs vapen. Det nedre fältet är en version av Engelbrekt Engelbrektssons vapen, vars sigill visar samma uppställning av halva liljor.

Arms of Vansbro. Creative commons: Lokal profil
Arms of Vansbro. Creative commons: Lokal profil

 

Arms of Åtvidaberg. Creative commons: Lokal profil
Arms of Åtvidaberg. Creative commons: Lokal profil

 

Hästen och trädet

Arms of the noble family Breitholtz
Arms of the noble family Breitholtz

Hästen och trädet har haft en speciellt dragning på äldre tiders heraldiker. 

Varför det är så vet jag inte. Det är underligt för det leder nästan ofelbart till besvärliga tinkturmöten. Men det är klart. Hästen var dåtidens motsvarighet till dagens bil och skulle vi släppa loss oss idag skulle sköldarna säkert översållas av bilar och liknande.

Fundera gärna på fler sköldar som dessa, som tillhör släkten Breitholtz respektive staden Horsens, Danmark. Att Breitholtz häst är en enhörning ska nog inte tas för allvarligt. Det är hästen som är det centrala.

Horsens stadsvapen
Horsens stadsvapen

 

Skandinavismens eviga undergång

Göticismen och skandinavismen följer historieromantiken och är en förutsättning för densamma. Kanske för att romantik förutsätter något som inte finns, något som inte är vardagligt. 

Napoleonkrigen kom att förändra för alltid. Sverige förlorade löstra landsdelen och därigenom skapades grunden till nationalstaten Finland. Danmark förlorade landsdelen Norge – som de facto bara var ett dansk län – till Sverige som genom unionen kom att lägga grunden för nationalstaten Norge. Av två länder hade det blivit fyra. Och detta i ett 1800-tal som var präglat av två idéströmningar: nationalism och framtidsoptimism (för första gången i världshistorien såg man framtiden som något bättre än dåtiden).

Sverige efter 1809

Förlusten av Finland var ett trauma för Sverige och det ledda raskt till en statskupp och en ny författning. Men frågan är hur stort trauma det var. Visst präglade den 1810-talet, men redan 1820-talet tycks man ha förlikat sig med det och man såg inte heller med samma fiendskap på Ryssland som man ändå hade gjort allt sedan medeltiden. Något hade hänt och jag tror att idé om framtidsoptimismen förklarar en hel del.

För nationalisterna vid denna tid kom fokus att läggas på att romantisera det forntida, vari Finland inte hade någon plats. Göticismen handlar om vikingar och i viss, liten, mån om ridderliga korståg i öst. Göticismen handlar däremot inte om revanschlusta.
Och det intressanta är att vi kan se ungefär detsamma i Norge och Danmark. Dessa tre länders intellektuella betonar nu de egna språken och den egna folkkulturen och upptäcker som av en slump att de tre är som syskon i världen och att det inte finns någon annan som är som dem.
Här skapas skandinavismen där vi söker kulturella allianser hos varandra mot tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän. Det hade aldrig hänt tidigare då vi i våra krig riktade svärden mot varandra med stöd av utomstående allierade.

Göticismen grundas 1811

Redan innan förlusten av Finland hade forntidsromantiken börjat. Ja, den märks redan under tidigt 1700-tal, men svagt. 1811 sker däremot ett språng då skalden Erik Gustaf Geijer tillsammans med vänner blir förgrundsgestalterna i det nygrundade Götiska förbundet. Man ville två saker: skapa litteratur och vara fosterländsk enligt en romantiserad historiebild (vi ser den nu igen i ett visst politiskt part). Som litterära män (och dåtidens motsvarighet till dagens marknadsförare) ser de att berättelsen är det viktiga och den kräver en hjälte. Det är därför nu, återigen en nyhet i tankevärlden, man lyfter fram vissa historiska personer som katalysatorn i historien (innan var det möjligen Gud, om någon, som hade den rollen. Aldrig människor för de är Guds redskap). Och man tokhyllar våra vikingar. Esaias Tegnérs stora epos Frithiofs saga brukar anges som någon som blev känt i varje svenskt hem, men den sålde faktiskt inte speciellt bra. I Växsjö såldes första året ett (1) ex, och det köptes av Tegnér själv. Vilhelm von Brauns ironiserade lyriksamling, där han gick hårt åt Göticismen, såldes däremot i åtta exemplar i samma stad vid samma tid. (Källa: Vilhelm von Braun-sällskapets årsbok).

Klart är att Göticismen var betydelsefull, men kanske mer för akademiker än för folket. Och den var därmed viktig för skandinavismen.

Skandinavismen

1829 brukar räknas som skandinavismens födelseår. Då, vid en promotionsceremoni i Lund, satte Esaias Tegnér en lagerkrans på den danske skalden Oehlenschläger huvud och uttalade orden: ”Söndringens tid är förbi”.

Skandinavismens var en pannationell rörelse som utgick från de kulturella, geografiska och historiska banden som ansågs ha funnits mellan de skandinaviska länderna. Under 1800-talet första hälft påverkade den starkt Sveriges, Norges och Danmarks politik. Denna kulturella rörelse utvecklades vid seklets mitt mot en politisk nationalism – skandinavismen – om än starkast blad studenterna. Man menade att eftersom de tre länderna hade en gemensam historia, gemensam kultur och gemensamt språk borde de utgör en naturlig nationell enhet. Man talade högstämt om de nordiska brödrafolken. Man ordnade nordiska studentmöten.

Den avgörande politiska frågan blev Schleswig-Holstein. När tyska styrkor 1848 tågade in i Jylland anslöt sig några hundra frivilliga svenskar till den danska hären. Men det blev inget svenskt stöd och Danmark förlorade kriget. Skandinavismen var bara en litterär produkt.

Den som vill kan fundera på vilka paralleller som vi ser idag. Vilka pratar högt om nationalism? Vilka pratar romantiskt om samarbete? Kommer dessa verkligen att hålla det som de lovar om det blir allvar? Jag tvivlar. De som allra högst pratar om det fosterländska, mannamod och forntida hjältar kommer säkerligen – precis som deras forntida hjältar – att fly fältet om deras tal blir allvar.

De första sköldhållarna

Lejon som Sveriges första sköldhållare, från 1483
Sveriges första sköldhållare, från 1483

Redan i den första bok som trycktes i Sverige, Dyalogus creaturarum moralizatus – Skapelsens sedelärande samtal, finns Sveriges äldsta kända sköldhållare.

Boken trycktes 1483 och producerades av  franciskanernas, gråbröderna, kloster på Riddarholmen. Boktryckaren var tyske Johann Snell som hade utbildat sig i Rostock och förde med sig sitt tryckeri från land till land runt Östersjön.

I boken finns 122 sedelärande samtal mellan olika fabeldjur som ska hjälpa läsaren att skilja på rätt och fel, ont och gott. Inget av dem berör heraldiken men vi fick i alla fall med oss sköldhållarna och en version av Sveriges dåtida riksvapen tre kronor.

Vapnet under är Johan Snells, tror jag.

Bilden slängde jag in via min telefon, som synes.

Engelska efternamn utforskade

Boktips

Var betyder ditt efternamn? För oss svenskar är det oftast en enkel fråga men för engelsmännen är det mer komplicerat. 

Nu har ett forskarlag i Bristol utökat den tidigare listan och förklarat över 60 000 namn. Visste du till exempel att Cameron kommer från ett skotskt smeknamn och betyder ungefär krokig näsa?

Boken som har med alla dessa namn är The Oxford Dictionary of Family Names in Britain and Ireland och den kommer ut idag. Tyvärr kostar den 400 pund men den finns även på databas. Tyvärr igen måste du gå till ett brittiskt allmänt bibliotek för att ha en chans att komma åt den databasen.

Läs mer om projektet här

Vad hade härolden på sig?

Två av Erik XIVs härolder
Två av Erik XIVs härolder. Lägg märke till halskragen och skägget som tidsmarkörer.

En härold ska ha en tabard. Det är regeln numera. Men vad hade de på sig förr?

Tabarder, vapenrockar, tycks ha varit standardplack för härolder sedan 1300-talets andra hälft. De finns förstås tidigare också men då var de inte lita dominerande om vi ska lita till de bilder som finns kvar.

Tabard, vapenrock, från Erik XIVs tid på 1500-talet.
Tabard, vapenrock, från Erik XIVs tid på 1500-talet.

Men i Norden, vad gällde här? Vi  vet faktiskt inte. Det finns inga medeltida bilder på härolder bevarade. Vi har däremot en svensk tabard från 1500-talet och en från 1600-talet. Om vi tittar på den från Erik XIVs regeringstid här ovan och jämför den med Eriks egna teckningar som ses längst upp så se vi att det är väldigt stor skillnad på de två plaggen. Då är det ändå samma person (kung Erik) som har varit inblanda i båda och det skiljer inte ens tio år på tillkomsttid.  Det visar att vi bör vara försiktiga med vad vi utläser ur konsten. Mycket kan man säga om den, men kanske inte att den är exakt.

 

Jesper Wasling i egen vapenrock på medeltidsdagarna i Kungahälla 2011. Foto: Marko Arosilta
Jesper Wasling i egen vapenrock på medeltidsdagarna i Kungahälla 2011. Foto: Marko Arosilta

 

Sportnördarnas heraldik

Guliganerna emblem
Guliganerna emblem

För en vecka sedan skrev jag om boken Fotbollens heraldik. Nu följer jag sorgligt upp med Borås stolthet, Guliganerna.

Guliganerna är alltså Elfsborgs fanklubb och har som laget svart och gult som färger. Dessutom har de Västergötlands färger men inte våra stjärnor. Och så har de en stadssilluett-skura, som är så populärt numera. Helt rätt på sina håll, helt fel i heraldiken. Fast just denna typ av stadsskura har faktiskt en föregångare i ett boråsiskt frimurarevapen, något som sannolikt är helt okänt bland guliganerna.

Guliganernas flagga för Elfsborg
Guliganernas flagga för Elfsborg

De har en flagga också. Jag gillar den om det inte vore för gult på gult, men man kan inte få allt.
eller har de möjligen två flaggor? På brösten på den här t-shirten syns det här märket. Det svider lite i en heraldikers hjärta men som fotbollsfan förstår jag såklart varför.

Guliganernas t-shirt
Guliganernas t-shirt

Det som är lite töntigt är att de fokuserar så mycket på Västergötland för att få med ett lejon (Bror Jacques de Wærns  teckning) och knappt har något i webbshopen som anknyter till Borås. Och inget rödvitt som dels är Borås färger, dels (som av en händelse) Elfsborgs färger på bortastället.

Härolden som blev riddare

Henry St Georges vapensköld
Coat of arms of Henry St George

Endast en härold i Sverige har blivit dubbad till riktig riddare. Och han var engelsman.

När Gustav II Adolf den 23 september  1627 formellt utsågs till riddare av Strumpebandsorden blev han så stolt (eller så var han artig) att han lät dubba de personer som överlämnade orden till honom. Kanske var det ett extra tack eftersom de bemödat sig för att ta sig till honom ända långt borta i Sverige. Bland dem som erhöll ett riddarslag fanns Henry S:t George, härold i England.

Sir Henry St George (1581–1644) var den tredje sonen till härolden Sir Richard St George. Hans bana var därmed nästan utstakad redan innan han var vuxen. Efter studier blev han extraordinary persevant Rouge Rose  och blev året efter persevant Bluemantle. Karriären fortsatte genom att han 1616 blev härold Richmond. Han de en dipp i sin karriär 1639 då han suspenderades för förfalskning men återfick förtroendet och utsågs 1644 som ny gardering of Arms, vilket är den främste av de engelska härolderna. Henry dog senare samma år.

Som härold får man räkna med resande. 1625 sändes han till Frankrike för att eskortera drottning Henrietta Maria till England och 1627 skickades han alltså till Sverige.
Henry St G fick efter sitt dubbning till riddare kung Gustav II Adolfs tillstånd att lägga till Sveriges tre kronor-sköld i en kanton i sitt vapen.
Samma vapen fördes därefter av Henrys två söner Thomas och Henry, som liksom sin far slutade sina karriärer som Garter King of Arms 1686 respektive 1703 (Henry dy efterträdde sin bror). Den tredje sonen Richard utsågs 1660 till vapenkungen Ulster.

Vapensköldar för vapenkungarna Garter

Dessa engelska vapenkungar är därmed de enda som i sina egna vapen burit den vapensköld som många på medeltiden förknippade med härolderna och deras skyddspatron, den mytiske kung Arthur.

 

President Trumps vapensköld

Donald Trump verkar nu vinna presidentvalet 2016. Rent heraldiskt är det lite intressant för Donald är en av få presidenter i modern tid som har ett vapen före sitt presidenttillträde.

Läs mer här

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2087966/Donald-Trump-wins-right-use-family-crest-Scottish-heralds-advertise-golf-course.html

Olika länders nationella symboler

För en heraldiker är all denna symbolik helt meningslös. Det enda som betyder något är om vapnet är unikt. Och i viss mån om vapnet ger intryck av att vara något det inte är. Därmed kommer vi över till omflyttningens konsekvenser.

En tysk heraldiker hade däremot noterat att trebladningarna och ”kleestangel” (klöverstånegn) på örnens vingar är ett tydligt tecken på fursteskap. Visserligen är dessa tecken på örnen inte formella tecken, men de förekommer endast på furstevapen och vissa högadliga vapen. Som Polen, Brandenburg, Tyrol och Schlesien.

Kronan runt örnens hals är både i USA och i England en vanlig symbol bland både adliga, borgerliga och offentliga vapen, utan någon adlig betydelse. Det gäller däremot inte i tysk heraldik där den har en politisk innebörd.

I en amerikans kontext spelar kronan på hjälpen ingen roll. Det är en hjälmprydnad, inget rangtecken eftersom de aldrig haft adel där. Däremot beviljar amerikanska heraldiker högst ogärna öppna hjälmar eftersom dessa visar på just adelskap och att man genom bruket av dessa vill hävda att ens status består (vem har sagt att amerikanerna inte lider av jante)

Aldrig i Sverige

För svenskt vidkommande hade Svenska vapenkollegiet haft besvär med tinkturbrotten i skölden (svart mot rött) och helt underkänt kronan. Det hade varit de formella kommentarerna för ett avslag.

I de informella vågar jag påstå att vapnet genom sitt konsekventa nyttjande av symboler som endast kopplas till kungariken är ett pretentionsvapen. Det gör att vapnet kan uppfattas som ett lurendrejeri, även om det inte är vapentagarens avsikt. Även denna kunskap bör en heraldiker bidra med.

Så även om man kan argumentera för att ens vapen är helt ok med hänvisning till än den ena än den andra heraldiska sedvänjan bör en heraldiker av facket försöka se till helheten. Därför är det inte alltid lätt att säga att ett visst vapen ska godkännas eller avslås.

 

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia