Vad hade härolden på sig?

Två av Erik XIVs härolder
Två av Erik XIVs härolder. Lägg märke till halskragen och skägget som tidsmarkörer.

En härold ska ha en tabard. Det är regeln numera. Men vad hade de på sig förr?

Tabarder, vapenrockar, tycks ha varit standardplack för härolder sedan 1300-talets andra hälft. De finns förstås tidigare också men då var de inte lita dominerande om vi ska lita till de bilder som finns kvar.

Tabard, vapenrock, från Erik XIVs tid på 1500-talet.
Tabard, vapenrock, från Erik XIVs tid på 1500-talet.

Men i Norden, vad gällde här? Vi  vet faktiskt inte. Det finns inga medeltida bilder på härolder bevarade. Vi har däremot en svensk tabard från 1500-talet och en från 1600-talet. Om vi tittar på den från Erik XIVs regeringstid här ovan och jämför den med Eriks egna teckningar som ses längst upp så se vi att det är väldigt stor skillnad på de två plaggen. Då är det ändå samma person (kung Erik) som har varit inblanda i båda och det skiljer inte ens tio år på tillkomsttid.  Det visar att vi bör vara försiktiga med vad vi utläser ur konsten. Mycket kan man säga om den, men kanske inte att den är exakt.

 

Jesper Wasling i egen vapenrock på medeltidsdagarna i Kungahälla 2011. Foto: Marko Arosilta
Jesper Wasling i egen vapenrock på medeltidsdagarna i Kungahälla 2011. Foto: Marko Arosilta

 

Sportnördarnas heraldik

Guliganerna emblem
Guliganerna emblem

För en vecka sedan skrev jag om boken Fotbollens heraldik. Nu följer jag sorgligt upp med Borås stolthet, Guliganerna.

Guliganerna är alltså Elfsborgs fanklubb och har som laget svart och gult som färger. Dessutom har de Västergötlands färger men inte våra stjärnor. Och så har de en stadssilluett-skura, som är så populärt numera. Helt rätt på sina håll, helt fel i heraldiken. Fast just denna typ av stadsskura har faktiskt en föregångare i ett boråsiskt frimurarevapen, något som sannolikt är helt okänt bland guliganerna.

Guliganernas flagga för Elfsborg
Guliganernas flagga för Elfsborg

De har en flagga också. Jag gillar den om det inte vore för gult på gult, men man kan inte få allt.
eller har de möjligen två flaggor? På brösten på den här t-shirten syns det här märket. Det svider lite i en heraldikers hjärta men som fotbollsfan förstår jag såklart varför.

Guliganernas t-shirt
Guliganernas t-shirt

Det som är lite töntigt är att de fokuserar så mycket på Västergötland för att få med ett lejon (Bror Jacques de Wærns  teckning) och knappt har något i webbshopen som anknyter till Borås. Och inget rödvitt som dels är Borås färger, dels (som av en händelse) Elfsborgs färger på bortastället.

Härolden som blev riddare

Henry St Georges vapensköld
Coat of arms of Henry St George

Endast en härold i Sverige har blivit dubbad till riktig riddare. Och han var engelsman.

När Gustav II Adolf den 23 september  1627 formellt utsågs till riddare av Strumpebandsorden blev han så stolt (eller så var han artig) att han lät dubba de personer som överlämnade orden till honom. Kanske var det ett extra tack eftersom de bemödat sig för att ta sig till honom ända långt borta i Sverige. Bland dem som erhöll ett riddarslag fanns Henry S:t George, härold i England.

Sir Henry St George (1581–1644) var den tredje sonen till härolden Sir Richard St George. Hans bana var därmed nästan utstakad redan innan han var vuxen. Efter studier blev han extraordinary persevant Rouge Rose  och blev året efter persevant Bluemantle. Karriären fortsatte genom att han 1616 blev härold Richmond. Han de en dipp i sin karriär 1639 då han suspenderades för förfalskning men återfick förtroendet och utsågs 1644 som ny gardering of Arms, vilket är den främste av de engelska härolderna. Henry dog senare samma år.

Som härold får man räkna med resande. 1625 sändes han till Frankrike för att eskortera drottning Henrietta Maria till England och 1627 skickades han alltså till Sverige.
Henry St G fick efter sitt dubbning till riddare kung Gustav II Adolfs tillstånd att lägga till Sveriges tre kronor-sköld i en kanton i sitt vapen.
Samma vapen fördes därefter av Henrys två söner Thomas och Henry, som liksom sin far slutade sina karriärer som Garter King of Arms 1686 respektive 1703 (Henry dy efterträdde sin bror). Den tredje sonen Richard utsågs 1660 till vapenkungen Ulster.

Vapensköldar för vapenkungarna Garter

Dessa engelska vapenkungar är därmed de enda som i sina egna vapen burit den vapensköld som många på medeltiden förknippade med härolderna och deras skyddspatron, den mytiske kung Arthur.

 

President Trumps vapensköld

Donald Trump verkar nu vinna presidentvalet 2016. Rent heraldiskt är det lite intressant för Donald är en av få presidenter i modern tid som har ett vapen före sitt presidenttillträde.

Läs mer här

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2087966/Donald-Trump-wins-right-use-family-crest-Scottish-heralds-advertise-golf-course.html

Olika länders nationella symboler

För en heraldiker är all denna symbolik helt meningslös. Det enda som betyder något är om vapnet är unikt. Och i viss mån om vapnet ger intryck av att vara något det inte är. Därmed kommer vi över till omflyttningens konsekvenser.

En tysk heraldiker hade däremot noterat att trebladningarna och ”kleestangel” (klöverstånegn) på örnens vingar är ett tydligt tecken på fursteskap. Visserligen är dessa tecken på örnen inte formella tecken, men de förekommer endast på furstevapen och vissa högadliga vapen. Som Polen, Brandenburg, Tyrol och Schlesien.

Kronan runt örnens hals är både i USA och i England en vanlig symbol bland både adliga, borgerliga och offentliga vapen, utan någon adlig betydelse. Det gäller däremot inte i tysk heraldik där den har en politisk innebörd.

I en amerikans kontext spelar kronan på hjälpen ingen roll. Det är en hjälmprydnad, inget rangtecken eftersom de aldrig haft adel där. Däremot beviljar amerikanska heraldiker högst ogärna öppna hjälmar eftersom dessa visar på just adelskap och att man genom bruket av dessa vill hävda att ens status består (vem har sagt att amerikanerna inte lider av jante)

Aldrig i Sverige

För svenskt vidkommande hade Svenska vapenkollegiet haft besvär med tinkturbrotten i skölden (svart mot rött) och helt underkänt kronan. Det hade varit de formella kommentarerna för ett avslag.

I de informella vågar jag påstå att vapnet genom sitt konsekventa nyttjande av symboler som endast kopplas till kungariken är ett pretentionsvapen. Det gör att vapnet kan uppfattas som ett lurendrejeri, även om det inte är vapentagarens avsikt. Även denna kunskap bör en heraldiker bidra med.

Så även om man kan argumentera för att ens vapen är helt ok med hänvisning till än den ena än den andra heraldiska sedvänjan bör en heraldiker av facket försöka se till helheten. Därför är det inte alltid lätt att säga att ett visst vapen ska godkännas eller avslås.

 

Världens enda beväpnade hockeyklubb

En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister från 1956-63
En sida ur Grästorp ishockeyklubbs vapenregister, från 1956-63

1956 fick Carl-Axel Rydholm en fantastisk idé. Han skulle ge alla spelarna i laget var sitt vapen. Så blev Grästorps ishockeyförening världens första och enda hockeyförening med heraldiska vapen för spelarna. 

Att få sån här idé borde ingen egentligen komma på, den är allt för absurd. Men så var Carl-Axel Rydholm ingen vanlig person utan en man med exceptionellt intresse för heraldik. Han blev sedemera redaktör i Västra Sveriges Heraldiska Sällskap och därefter en av grundarna till Svenska Heraldiska Föreningen, men det låg tio respektive tjugo år fram i tiden.

Visst kan man säga att vapnen kunde ha tecknats bättre, men Cary (som var hans alias) var ingen konstnär och påstod sig inte heller vara det. Däremot är alla hans kompositioner genomtänkta och har en symbolik som förstås bäst om man känner personen och deras släkthistoria. Som Willy Karlsson vars farfar/morfar var känd i hela västra Skaraborg för han hade ett kringresande tivoli. Det är karusellens tak som syns i vapenskölden

Arms of Willy Karlsson from Grästorp
Arms of Willy Karlsson from Grästorp

Trots att laget slutade med heraldik redan 1963 har fem av spelarna varit medlemmar i Svenska Heraldiska Föreningen som alltså bildades 1976. En blev så småningom kassör (Bengt-Göran Lundqvist), en är fortfarande med (Jan Emanuelsson) och detsamma gäller en brorson till en annan. Denne brorson är för övrigt idag en av våra revisorer (Kennet Wulcan).

 

Riddardikten kom från Norge

Visste du

Att de äldsta kända riddardikterna i Norden finns i Norge.

Redan på 1200-talet översatte norska diktare franska och tyska poem. Drottning Eufemia av Norge lät, enligt äldre historia, översätta några dikter till sin svärson hertig Erik av Sverige. Eller trolig till sin dotter Ingrid som ju var gift med Erik.

Tre diktverk översattes till svenska på knittelvers. Ivar Lejonriddare översattes 1303, Hertig Fredrik översattes 1308 och Florens och Blanceflor översattes 1311. När dessa dikter egentligen översattes är forskningen oeniga om. Men någon gång mellan 1300 och 1350 är alla överens om.

När dikterna redan hade översatts till svenska kom de att översättas till danska. Stämmer denna kulturvandring, och omöjligt är det inte, visar den på en helt annan väg än vad som normalt anges för kulturinflytande i norden. Från kontinenten till Norge till Sverige till Danmark.

Förutom den är egentligen bara ett ytterligare verk översatt till svenska, och det är dikten om kung Alexander, som gjordes strax efter mitten av 130-talet. vad vi känner till. Det kan ju ha funnits hundratals diktverk fast alla andra är borta. Inte för att jag tror det, men ett tiotal ytterligare borde ha funnits.

För en nordisk heraldiker är det viktigt att studera dessa krönikor för att dels se hur man beskrev heraldiken (det säger mer än något annat heraldikens ställning under denna tid), dels vad som nämns och vad som utelämnas. Som härolder, som aldrig nämns här men som flitigt nämns i samtida krönikor på kontinenten.

Nu har jag läst Fotbollens Heraldik

Bokomslag Fotbollens heraldik av Leonard Jägerskiöld Nilsson
Fotbollens heraldik av
Leonard Jägerskiöld Nilsson

Fotbollens heraldik är en lättsam bok om kända fotbollslags klubbmärken av Leonard Jägerskiöld Nilsson

Men den är lite mer än det. Bara för att författaren Leonard använder order ”heraldik” i titeln blir det ordet mer känt inom branschen sportnörderi. Och bara det gör att jag tycker om boken.

Att Leonard dessutom har en plattform i fotbollens finrum, han är tv-producent på sport-tv,  gör att flera av hans kollegor nu fått heraldik i sitt vardagsspråkbruk så förvånas inte om fler drar upp tråden.

Det är fotbollslag från hela Europa och de beskrivs med stort intresse och engagemang. Några klubbmärken är dessutom heraldiska och alla som sett ett tifo vet ju att klubbens färger och symboler tillsammans med heraldiska symboler för regionen alltid förekommer på supporterflaggorna.

Det mest bekymmersamma med bok är att han inte har med Elfsborg, säger jag som boråsare. Och för att man alltid måste ha något att klaga på.

Vad var en karusell?

Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776.
Gustav IIIs rustning vid karusellen 1776. Noera att han har Vasaordens sköld.

När medeltiden tog slut försvann de våldsamma tornerspelen. Istället kom en mer lättsam och festlig tävling med häst och lans – karusellen.

Karusellen är alltså inget tornerspel utan en lek som försöker påminna om tornerspelet. Namnet kommer av franskans ”carrousel” och betyder ringränning (med den tidens språkbruk, dvs 1500-talet). I grunden går karusellen ut på att en ryttare fångar en ring med en lans. Alltså det som dagens riddarlekar gör.

Karusellerna förekommer i Sverige redan under 1500-talet men det är först seklet därefter som de blir riktigt populära. Efter Karl X:s tid upphör lekarna nästan helt och de återkommer först under den historielekande Gustav III. Hans spel är kända som lysande skådespel och vi har fortfarande kvar en hel del av utrustningen. Du kan se den i Livrustkammaren. Vi har däremot inte kvar något från 1500- eller 1600-talen så vi vet inte hur lysande dessa spel var.

Det unika med Gustav IIIs karuseller var att de i mycket högre utsträckning är tidigare var teatrala skådespel. Därför blev de kända över hela Europa. Man kan alltså säga att Gustavs karuseller var Sveriges första bidrag till den europeiska populärkulturen.  Här red man inte bara. Det var specialgjorda scenerier när naturen inte räckte till. Massor av människor deltog och det var fyrverkerier, musik, maskerader och romantiska teaterstycken.

1785 framfördes det sista gustavianska karusellspelet: ”Inträngandet i den förtrollade skogen”. Över 300 personer deltog och Drottningholmsparken fylldes med aktörer utklädda till greker, romare, indier, perser och afrikaner. Riddare och feer blandades med folk från exotiska länder. I detta sista skådespel blandade man för första gången in antiken och främmande kulturer – just det som är så vanligt i dagens filmande motsvarigheter.

Men tornerspel är det inte. Det är som att jämföra Formel 1 med Monstertrucks.

Heraldisk Tidsskrift hösten 2016

Så var Heraldisk Tidsskrift här igen. Denna två-gånger-om-åter-publikation som alltid är läsvärd.

Denna gång fastnade jag mest för Steen Clemensen som skriver initierat om härolden i Gelrevapenboken.

Nills Bartholdy skriver om adelsmannen och skulptören Bertel Thorvaldsens vapensköld medan Terje Bratberg och Harald Nissen skriver om Billesläktens gravstenar och deras anvapen. Jag saknar emellertid en rad böcker som borde ha recenserats. De senaste åren har Vapenbilden tyvärr varit bättre på att fånga upp litteratur som rör heraldiken och som är till gagn för medelläsaren och medelmedlemmen.

Allt trivsamma lättsamma artiklar som kanske inte håller riktigt det djup som de låtsas, alla noter till trots. Jag saknar överlag författare som använder sin lärda kunskap till att dra fram en teori och sedan försöka underbygga den med lärda exempel. Nu blir det mest beskrivande texter. Inget fel i det men jag saknar den intellektuella utmaningen. Jag saknar även den heraldiska debatten som fanns i Heraldisk Tidsskrift förr, fram till tidigt 1980-tal. Jag hoppas att den kommer tillbaka snart.

Det hänger dock inte bara på redaktörerna. Styrelsen har en uppgift här och så även vi läsare som också kan bidra med innehåll.

Men jag ser stora hinder

Den fokus som tidningen idag lägger på att presentera alla medverkandes rätt ovidkommande yrkes- och utbildningstitlar tror jag verkar hämmande för det heraldiska samtalet. Så länge har jag ändå varit med i heraldiken (30 år) att jag sett att en professorstitel aldrig visar på heraldisk kunskap. Däremot har jag sett att den effektivt gör att de som saknar titlar håller sig undan heraldikens finare forum.

Man kan göra det lätt för sig och jämföra med den politiska debatten – som jag håller skyhögt över den heraldiska när det kommer till kompetens. Där undviker man i möjligaste mån att ta fram titlar just eftersom det skrämmer bort just dem man vill nå. Där kan vi heraldiker lära oss mycket.

Sveriges bästa blogg om heraldik, vapensköldar, härolder och historia