4 mars är det årsmöte och då ska jag hålla ett tackföredrag eftersom jag är en av medaljörerna 2017. Men vad ska det handla om?
Min vän och kollega Stefan Bede är sedan 30 år en stor japanälskare så att han väljer att prata om Kamon/Mon är inte så konstigt.
Min lika gode vän och kollega Henric Åsklund har de senaste åren haft huvudet nerstucket i Jan Ranekes heraldiska arkiv så att hans föredrag blir något med inspiration därifrån är lika naturligt.
Men jag då?
Vad ska jag prata om? Att det inte stod något i Vapenbildens decembernummer 2016 berodde helt enkelt på att jag då inte hade en aning.
Något som känns relevant och passar för en grupp heraldiker som har samlats i Göteborg en helg i början av mars. Så långt är det klart.
Några tänkbara ämnen finns ju: härolder, tinkturer, föreningskåseri, vapennationalism, hur man skriver en heraldisk blogg och svenska flaggans historia är tänkbara ämnen. Men de finns såklart flera. Jag får helt enkelt de närmaste två veckorna åt att komma på ett bra ämne.
Oavsett vilket det blir hoppas jag att vi ses på årsmötet den 4 mars.
Jag blev hedrad och lite stolt men inte så förvånad när jag i höstas fick veta att jag skulle få Svenska Heraldiska Föreningens förtjänstmedalj. Och nu när det är officiellt får jag skriva om det.
Knappt 50 nordiska män och kvinnor har nu fått denna förtjänstmedalj för sina heraldiska insatser genom konstnärskap, föreningsaktivitet eller forskning. Fram till 2017 hade ingen sittande styrelseledamot fått äran, men till slut kände sig nog de flesta övriga ledamöter att det var svårt att belöna personer utanför styrelsen samtidigt som jag, Stefan Bede och Henric Åsklund på grund av fortsatt aktivitet inte kunde belönas. ”som att inte vilja se elefanten i rummet” som Claus Berntsen formulerade det.
Och för detta beslut av styrelsen är såväl jag som de andra två styrelsekollegorna och vännerna glada för.
Tre medaljörer anno 2017: Stefan Bede, Jesper Wasling och Henric Åsklund.
Medaljen enda belöningen
Eftersom antalet avlönade heraldiker i Norden är få (i runda slängar fem årstjänster, varav Henrik Klackenberg och Ronny Andersen är de enda heltidsanställda heraldikerna som jag känner till, konstnärer ej inräknade) är de ideella insatserna inte bara viktiga utan helt nödvändiga för att få heraldiken att leva. Och ett av de få sätt vi har för att erkänna dessa ideella insatser är SHFs förtjänstmedalj.
Texten om oss medaljörer i Vapenbilden och på hemsidan tycker jag därför känns bra. Den beskriver varför vi fått medaljen så att du ska kunna känna till vårt arbete lite bättre. Jag vet att många heraldiker gärna hyllar konstnärer och i viss mån tjänstemän (läs statsheraldiker) men både forskare och föreningsaktiva gör väl så mycket kvalificerat heraldiskt arbete.
För min del är det sista stycket det som betyder mest. Det lyder:
Vid sidan om föreningsarbetet har forskningen legat honom varmt om hjärtat. Hans forskning om härolder är banbrytande, och han har även arbetat med heraldikens idéhistoria från medeltid fram till nutid, inte sällan genom att ha kontroversiella utgångspunkter.”
Det är självklart så att det är roligt att försöka förstå ett ämne på djupet och inte bara genom att läsa vad andra heraldiker – sådana som mig själv – tycker om ett ämne i ämnet. Den här bloggen är kanske det tydligaste exemplet på mitt sätt att fundera kring olika heraldiska spörsmål. Jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på samma sätt som jag gjort i mer än ett och ett halvt år nu.
Sverigetavla från sent 1500-tal utan flagga. Målning av Willem Boy eller J Babtista van Uther.
En pampig nationalistisk målning utan nationalsymboler. Det är vad man finner på 1500-talets tavlor.
Denna Sverigetavla är från andra halvan av 1500-talet och visar hur Gustav Vasa befriade Stockholm från danskarna. Den finns på Gripsholms slott, målad av Willem Boy eller J Babtista van Uther..
Lägg märke till att den är utan flagga. Överlag är 1500-talets pompösa konst påfallande befriat från pompösa nationalsymboler, till skillnad från senare perioder. Det är ett elände för flaggforskare för det gör att vi har allt för få referenser för att få veta vad som gällde under denna tid.
Vad var en svensk flagga?
Vad var en flagga i Sverige?
Vi vet inte, men vi gissar numera ganska bra. Jag hoppas att den här bloggen hjälper till att ta fram än mer fakta kring svenska flaggans förvandling från Tre kronor till gult kors, båda på blå botten.
Bokomslag för boken Heraldiken i Sverige av Jesper Wasling och Magnus Bäckmark.
2001 kom Heraldiken i Sverige ut. Nu finns den inte längre att köpa så därför kommer den här som julklapp.
Här kan du ladda ner en PDF av boken Heraldiken i Sverige av Magnus Bäckmark och Jesper Wasling.
Jag och Magnus skrev boken för Historiska media och den kom ut 2001. Det är utan tvekan den viktigaste heraldiska boken sedan Arvid Berghmans Heraldiskt vademecum vilket märks på att man ofta hänvisar till den. Och det gör mig glad.
Men hur står den sig?
Nja, både jag och Magnus är båda överens om att vi hade ändrat vissa saker om vi skulle skriva om den idag . Ibland är vi något för säkra, ibland tvekar vi för mycket och vid något tillfälle har vi faktiskt fel. Samtidigt tror jag att både jag och Magnus är bokens allra största kritiker för det är vår läggning att inte vara helt nöjda med det vi gjort.
Boken sålde faktiskt i 5000 ex, först en tryckning om 3000 (den med de blå citronerna), sedan en om 2000 ex. Därför bör den finnas hemma hos varje heraldiker med självaktning. Men för den händelse att du faktiskt inte har boken så kommer den här som PDF.
Hej! På de gamla (tidigt 1900-tal) gjutjärnslyktstolparna i Göteborg så finns stadens lejon på stolpfoten, men lejonet tittar bakåt över axeln och inte som i dag framåt över skölden. På Göteborgs webb hittar jag inget om när eller varför man ändrat huvudet. Det var ju rätt unikt för svenska stadsvapen med huvudet över axeln. Det verkar som om alla andra i trakten följt staden och moderniserat sina lejon, tex IFK Göteborg. Den enda jag hittar som idag använder gamla vapnet är studentkåren vid Handelshögskolan i Göteborg där deras fanstång pryds av ett gyllene äldre stadsvapen. Vet jourhavande heraldiker månne mer om denna historia?
Jourhavande heraldiker svarar snabbt, och inte helt genomarbetat men lovar att en uppföljning kommer att komma.
Hej
Nu är jag inte helt med på hur lejonet ser ut på lyktstolparna, vilket är lite pinsamt eftersom jag bott 10 år i gbg. Men strunt i det. Istället till frågan.
Göteborgs stads vapen har varit ”fel” från första stund. Redan 1621 lyckades man beskriva vapnet på ett sätt och teckna det på två andra vilket förvirrade allt och alla. Temat har visserligen alltid varit detsamma men en version av folkungalejonet,
Men på 1930-talet hände något. Det då synnerligen aktiva och försigkomna Riksheraldikerämbetet (som varken förr eller senare varit lika inspirerande för omvärlden) tog tag i frågan på allvar och hade under några år brevväxling med staden. Detta ärende engagerade även pressen så det lär ha stått mycket i tidningarna då. Allt slutade 22 mars 1935 med att man en gång för alla genom en kompromiss mellan olika viljor (som det lätt blir inom heraldiken – mycket känslor inblandade) fastslog vapnet utseende till det nuvarande.
Allt finns beskrivit i ”Meddelanden från Riksheraldikerämbetet VI” 1937, sidorna 24-33 (dock med undermåligt bildmaterial, men det var ju 30-tal så resurserna fanns inte)
Sedan 1935 har man tecknat vapnet i några olika versioner som heraldiskt alla är identiska och sakta men säkert har denna kunskap nått ut till göteborgarna samtidigt som äldre versioner glömts bort.
Fanstänger är ett speciellt kapitel, för de ändrar man aldrig. De kan möjligen ersättas men då bevaras den andra på bästa sätt.
Hoppas det var ett gott svar på din fråga.
Hälsar Jourhavande heraldiker
Göteborgs stadsvapen i kurbitstolkning av Emmeli Malmqvist
En skylt som markerar sockengräns, med ett heraldiskt vapen såklart. Collage: Stefan Rundström
Heraldiska vapen för alla socknar – det är en utopi. Men allt fler börjar faktiskt skaffa sig ett sockenvapen tack vare Sockenheraldiska institutet.
Sockenheraldiska institutet låter pampigt men det är en ideell arbetsgrupp inom Svenska Heraldiska Föreningen med Stefan Rundström som ordförande. Tidigare har även undertecknad men framför allt Alexander Ulltjärn (heraldisk medaljör 2016) varit en drivande kraft.
Arbetsgruppen vill hjälpa så många socknar att ta ett heraldiskt vapen. Nu finns visserligen inte socknen kvar som juridisk enhet, därför samarbetar gruppen med Svenska kyrkans församlingar, hembygds- och bygdegårdsföreningar och andra kloka representanter för hembygden.
Coat of Arms for Heraldiska samfundet/The Association for Heraldry. Wikipedia commons
2017 fyller Heraldiska Samfundet 25 år. Jag säger grattis redan idag.
Precis som Svenska Heraldiska Föreningen har Heraldiska Samfundet en svårt övertolkad historia. Dagens version grundades 1992 i samband med den internationella genealogiska och heraldiska kongressen i Uppsala samma år. Det var i stort sett samma personer som grundade Heraldiska samfundet som arrangerade kongressen med bland annat legendaren Per Nordenvall i spetsen.
Sedan dess arrangerar de föreläsningar och aktiviteter (tydligen för sällan, enligt kritiska medlemmar som är med).
1995-98 gav de ut tidningen Sköldebrevet, med Eric Bylander som redaktör, men nu får medlemmarna Vapenbilden precis som medlemmarna i Svenska Heraldiska Föreningen.
Samfundet har inval av nya medlemmar, det är därför de kallar dem ledamöter. Vet dock inte om någon någonsin har fått avslag. Jag själv blev inbjuden att vara med men eftersom jag bor i Borås kändes det omständigt att vara med i en förening som är verksam i Stockholm/Uppsala. Annars hade jag gladeligen varit med där också. Så om du bor i Stockholm så tycker jag att du ska hänga på dem för i samfundet finns många väldigt kunniga heraldiker och du får ett fantastiskt bra nätverk. Hör gärna med riddarhusgenealogen Göran Mörner, som numera är samfundets ordförande.
Det ursprungliga samfundet
Heraldiska Samfundet bildades ursprungligen 1941 i Stockholm av bland annat Harald Fleetwood, Einar Kedja och Arvid Berghman och avtynar snart därefter. Ett skäl tycks ha varit Arvid Berghman själv som tydligen lyckades bli ovän med allt och alla. Samfundet fanns i realiteten inte ens när det Nordiska Heraldiska Sällskapet/Societas Heraldica Scandinavia (SHS) bildades 1959 vilket säkert var ett ska till att SHS överhuvudtaget blev till. Hade det funnits en stark svensk förening hade knappast någon svensk kommit på idén att bilda något tillsammans med norrmän, finnar och danskar – så ödmjuka är vi sällan.
Att då säga att man 1992 återupplivade HS är ungefär lika sant som att säga att Svenska Heraldiska Föreningens grundande 1976 var ett återupplivande av föreningen med samma namn från 1911.
Ibland är vi heraldiker lite för förtjusta i historien och vi friserar händelser lite grand så att vi tror på det vi påstår. Men jag lovar – det är ingen skam att skapa något nytt. Se bara hur bra SHF och HS är!
